Att summera ett år och blicka framåt

Efter en vecka utan internet är jag tillbaka. Hej.

Idag är årets sista dag. Vilket år!

2012 var året då jag färdigställde nästan tre manus. 2012 var året då jag åkte 50 mil för att träffa andra författare och knöt kontakter. 2012 var året då jag pitchade manus på bokmässan och fick god respons.

2012 var året då jag började ta mig ur min skrivarbubbla och min bekvämlighetszon för att lära mig branschen och kom en bra bit på vägen.

2013 är året då jag ska skriva bokkontrakt. Så är det bara. Jag har bestämt att 2013 är Året då Allt kan Hända (och jag ska se till att det gör det också!)

Så vad gör en liten Vilse på årets sista dag? 

Jo, hon har tagit ut ackord till kvällens shownummer med 9åringen. Övat. Regiserat.

Hon kokar Nyårsgryta på spisen. I två, stora kastruller. Luktar GOTT.

Hon antecknar viktiga ord på ett gammalt kuvert från posthögen, medan 3,5 kilo kyckling kokar i en liter grädde.

 Hon funderar på dukning.

Jag har inte dukat än, men något sånt här kommer det bli. Svart duk, ljus, lila servetter. (Bild av mitt vardagsrum från en tjejmiddag tidigare i år.)

Sist men inte minst planerar hon ett roligt blogginlägg till imorgon, särskilt till Sean, men som nog kan vara intressant för alla.

Gott Nytt År!

Många sorters glädje

Med ett snitt på 2500 ord om dagen, fem dagar i rad, kan man inte vara annat än lycklig. Skrivarglädje! Två kapitel har jag färdigställt den här veckan och det innebär att jag bara har ett kvar innan jag får ta mig an det underbara, efterlängtade slutet.

Men jag har inte bara skrivit. Jag har åkt på julklappsrunda, bakat vörtbröd och mandelskorpor, stekt julköttbullar, haft mormor på besök, glaserat pepparkakor, druckit glögg och julmust, spelat piano, fått plats med julmat i mitt lilla kylskåp och känt mig tacksam för att jag har mat till min familj. 

Jag har fått höra brottstycken på musik skriven särskilt till mig och flugit på moln.

Det har varit en vecka av julglädje, barnglädje, kvällsmysglädje, musikglädje, familjeglädje. Precis så som det ska vara veckan före jul .

Men inget av det hade varit lika ljuvt att smaka, om det inte var för den första glädjen. Hade jag inte skrivit som jag gjort, hade allt det andra smakat sämre. 

Skrivandet är livets socker och salt. Den ultimata smakförhöjaren.

Tålamod?

Idag är det en sån dag när jag har väntat klart. Där! Färdig! Nu känner jag att jag väntat tillräckligt och att förlagen måste höra av sig. Idag, tack. 

Det innebär att jag inte går någonstans utan både hemtelefon och mobiltelefon, för säkerhets skull (inklusive badrummet). Det innebär att jag överväger att mejla redaktören jag träffade på bokmässan och fråga hur det går. Det innebär att jag överväger att ringa Oskar och börja planera självutgivning. Det innebär att rastlösheten sitter lika mycket i hjärtat som i kroppen, att jag går igenom tio års skapandeprocess i huvudet och ser om det finns några luckor någonstans, någonting jag kunde gjort bättre eller annorlunda som skulle kunna förklara de tre nej jag redan fått, utan framgång. 

Boken rockar fett.

Jag har en nära vän som jag pratar med i telefon en gång i veckan, minst, och nu i veckan debuterade hennes man. Hans första bok kom ut och han hade gett ut den själv, uppbackad av en korrekturläsare och ett tryckeri i Falun. Hans fördel är att hans namn är känt i Sverige från andra sammanhang, och jag hoppas att det kan hjälpa honom i marknadsföringen.

Igår pratade jag med hans fru. Det var inspirerande att lyssna på processen de gått igenom sista veckorna men jag tror att det också sådde fröet till min otålighet. Du måste göra så här! sa hon till mig. Folk måste få läsa dina böcker! Hennes man har skrivit, skrivit om, kämpat och blivit refuserad (trots känt namn!) och nu äntligen har han boken i hand och 400 sålda exemplar redan på releasedagen.

Men jag kan inte göra som han. Än. Jag väntar ju fortfarande på tre förlag och jag ser helst att mina älskade karaktärer får ett förlags uppbackning.

Jag vill bara inte vänta längre.

Hjälten stirrade ut mig imorse, missnöjd. Han höjde ögonbrynen och undrade om hans berättelse någonsin skulle få läsas. Till och med han börjar tappa tålamodet. Då är det illa.

Vem är egentligen mamma i det här huset?

Klockan är halv elva. På förmiddagen.

1432 nya ord senare inser jag att jag helt glömt att äta frukost. Lilltjejen springer fortfarande runt i trosor. Varför har ingen klätt på henne? Varför har ingen påmint mig om att äta?

Skulle inte vi handla den sista julklappen före de stora barnen kommer hem från skolan?

Var har mamman i huset tagit vägen? Det är ju julafton om sex dagar!

Dagens skrivarmål...

... är uppfyllt. Nu får en liten Vilse sova. Imorgon blir det helt nya avsnitt att ta tag i.

*skriver en lapp till sig själv: Kom ihåg att ringa experten i historisk fäktning*

Disciplin govänner

Jo. Jag var på väg att skriva ett missmodigt konstnärstempererat inlägg i stil med "Jag tror att jag helt förlorat förmågan att skriva."

Nu har jag istället bestämt mig för att skriva fem sidor idag, oavsett vad. Känns mycket bättre. Skrivkramp ska med skrivande förjagas.

Alla vet att det inte finns något som heter skrivkramp. Det finns bara lathet och obeslutsamhet. Just det.

Upp och ner, var ordet

Julstök och lussefirande, men svåger på sjukhus. Mys och glädje i ena hörnet och oro i andra. 

Men en liten skrivartimme fick jag, en vacker och skön. Inte en enda har det blivit i veckan när december tar över, men nu kom det, likt en ensam livräddningsbåt på det öppna havet med makt att skänka en stunds frist.

Den nya, vackra tråd som jag väver, tog en ny vändning och fick ny tyngd. En oväntad person klev fram och stod upp för det rätta. Skrivarlyckan skuttar igen.

Men bara för en stund. Livräddningsbåten försvinner mot horisonten och kvar är havet. Det stora och stormande som vi kallar livet.

Och livet går upp och ner.

Paraniod

Jag har nått ett helt nytt stadium i mitt författarskap. Jag tror jag blivit paranoid.

Ni vet känslan man har när man cirkulerar på en jättestor parkeringsplats i hopp om parkering? Hoppet tänds när du anar en lucka lite längre fram och du placerar bilen perfekt för att smita in och så visar det sig vara en sån där förhatlig superkort bil som står parkerad där och det är bara för dig att leta vidare. Den känslan.

Den känslan har jag varje gång det ringer och numret är ett som jag inte känner igen. 

Kanske, tänker jag, kanske är det förlaget som ringer nu. Jag harklar mig och lägger mig till med min allra trevligaste röst och svarar. Och så är det en försäljare. Eller någon bekant som bytt nummer eller ringer från jobbet.

Hela tiden. Flera gånger varje dag.

Hjärtat fladdrar i panikartat hopp ("Vad sjutton gör jag om jag blir antagen??") för att sedan sjunka som bly. 

Totalt paranoid.

Nu sist slängde jag mig ur duschen, spritt språngande naken och absolut dyvåt, plaskade min väg genom huset för att svara i telefon (jag kan ju inte stå kvar och missa redaktören!).

Det var min fina svärmor. Hon hade tappat bort sitt pepparkakerecept i flytten och ville gärna ha det och hon visste ju att min man bad om det när vi gifte oss för elva år sedan för annars blir det ju ingen jul om inte pepparkakorna smakar rätt. (Också en surrealistisk sak att göra, läsa upp någons eget recept för dem på telefon.)

Nu vill inte den här kroppen mer. Den är mörbultad efter veckans krämpor och orkar inte hoppas och bli nervös. Den orkar knappt baka lussekatter, trots att den måste. 

Ska försöka hitta knappen som stänger av.

Lite jädrar anamma

Okej, så gårdagen blev inte som den skulle. Refusering, trasig dammsugare (och smuligt hus), ingen julgran trots jakt på sådan och sen toppades alltsammans med att kvällens julaktivitet ställdes in på grund av kramper. Jag tog en stecolid och gick och la mig men vaknade och hade nästan lika ont.

Idag var det julklappsshopping som gällde, trots att jag fortfarande hade ont. Shoppingen blev minst sagt lyckad. Nästan allt klirrat på bara en och en halv timme. Det är min sorts shopping det!

På vägen hem läste jag lite i Fjärde boken på telefonen. Min älskade fjärde och avslutande bok i serien som varje gång jag läser i den orsakar jordskred inom mig.

Så även denna gång. JÄRNSPIKAR VA BRA DEN ÄR!

Jag började yra om filmatisering, om cinematiska detaljer och skådespelare. Jag pratade om paralleller med Peter Jacksons livsverk och pratade fort, fort, som en karusell tills jag vek mig dubbel i hjärtesmärta och utbrast:

Varför vill ingen publicera det här, det är ju så BRA?!?! Jag DÖÖR! XX DÖÖR! (byt ut XX mot hjältens namn.)

Jag frågade maken vad jag gör när jag fått nej från de tre kvarstående förlagen. Vad gör jag då? Vilka förlag finns kvar? Finns det förlag kvar? 

Och sen började vi prata om att göra en Oskar. På riktigt. Jag har ju lite kontakt med Oskar och det finns halvt uttalade planer där. B-planer. Hur marknadsför man ett sådant projekt?

Det är inte vad jag vill, självklart inte, men om alla i världen säger nej, då gör jag det.

För jag tror på den här serien.

Tre borta, tre kvar

Stort tack för det fina manuset . Så skrev de. Med utropstecken och allt.

Men de måste tacka nej förstår ni och de kan ju inte tala om varför. 

Tre kvar, varav de två som jag hoppas på mest kvarstår bland de tre. Om en vecka är det tre månader sedan som jag gick till posten. Tre månader borde räcka.

Jag är inte mycket till tämjare jag.



Fy. Nu känner jag hur jag vill lägga ner. Varför utsätter jag mig för detta? VARFÖR lägga tusentals arbetstimmar och ännu mer ångest och tid borta från MIN FAMILJ och mina snälla vänner för DET HÄR? För att bli ratad och sen kanske, om jag orkar, skriva en annan roman till våren att pigga upp mig med som också kommer ta hundratals arbetstimmar borta från min familj men som ingen kommer ge ut heller.

Just nu vill jag bara skita i alltihop.

Just nu känner jag att ingen får läsa mina böcker någonsin igen. De är MINA. My happyplace. Tji fick ni.

Beslutet fattat

Lååång dag av klassmammefix, ännu längre luciafest inklusive städning efteråt. Mycket trött Vilse.

Men där. Där fattade jag beslutet att stänga av Nobelfesten (trots att jag älskar den underbara kombinationen av modern vetenskap i absoluta framkanten med tradition och kulturhistoria) och sätter mig med mitt manus.

Har ju inte skrivit sen i lördagsmorse och känner abstinens komma krypande. Bara deghjärnan släpper så ska det nog bli tusen ord i all fall.

Börjar inse...

... att anledningen till att den sanna julkänslan inte riktigt infinner sig är för att jag är hopplöst förlorad i en annan värld.

Och där är det inte jul utan skolavslutning.

Källan till all magi

Vilken eftermiddag!

Veckan har varit full av brev om redigering av berättelser och vad berättelser egentligen vill berätta. De sista breven som skrevs i eftermiddag hällde sådan lycka rakt ner i hjärtats mitt att jag trodde måttet var rågat.

Men då kom jag på tanken att sätta mig vid pianot, med laptopen ovanpå (älska Ultimate Guitar!) med nya Ingrid Michaelson ackord. Det var en sak förkylningen inte tog ur mig den här gången och det var rösten (tack och lov.)

Där satt jag och spelade och sjöng av hjärtats lust, medan filmen i mitt huvud visade hjältens förtvivlan i ondskans mörkaste vrår och orden som föddes därtill dansade i takt.

Plötsligt minns jag var Signor Benedict säger i Much Ado About Nothing: Is it not strange that sheep's guts should hale souls out of men's bodies? (syftande på lyrans strängar.) Det är just så det är.

Min själ halades ur kroppen.

Middag med fina familjen, mätt i magen. Minimello sög barnen upp till teverummet. Mannen la sig på soffan, frusen och mysig. Pianopallen kallade mig tillbaka och jag spelade min nya sång för honom med all känsla jag kunde uppbåda, varje fras och takt halades aktningsamt och jag kände i ryggen hur han njöt hos mig.

Och där. Nu stirrar jag den rakt in i ögonen. Källan till all magi.

Musik, kreativa samtal, kärlek.

Min egen variant på adventskalender

Någon som räknar ut för vad?

Framåt eller stillastående?

Alltså jag brukar ju säga att jag gillar research. Tror jag sagt det till Anna.

Jag vet inte om det är sant längre.

Jag är så innerligt tacksam att jag är klar med de där ynka, tre avsnitten som utspelar sig i Paraguay, ett land jag aldrig varit i. Ett land jag ägnat timmar åt att lära mig om, alldeles för många timmar.

Äntligen är det klart. Äntligen är berättelsen tillbaka där den ska. På väg framåt. 

Min kollega Sean och jag inte överens, men jag tror att det är bästa sättet. Att gå framåt. Jag har läst ohyggligt mycket om Paraguay och skulle kunna göra en riktig avstickare och berätta massor och åter massor, både om sådant jag läst nu i dagarna och sådant som var med i originalet av den här boken.

Men jag har skurit bort och skurit bort och kanske blir det för korthugget, kanske blir det lite tunt, men nu blir det så här. Varför? Paraguay tillför ju ingenting till berättelsen mer än att det är karaktärsdanande. Karaktärsdanande är bra, men det bygger inga dramaturgiska kurvor.

Tack för hjälpen i alla fall Theresa. Guld värt!

Beresta läsare?

Research. Ibland måste man ta tag i det för att komma vidare. Därför läser jag om Paraguay. Det var tio år sen sist, men nu är jag där igen och det känns lite roligt faktiskt.

Jag snubblade över nya fakta som kändes minst sagt användbara. Det finns ett örtte som heter mate som dricks i stora mängder i regionen och då undrar jag ifall det är någon som hänger här som druckit sådant te någon gång. Någon?

Ni förstår jag skulle vilja veta hur det smakar, men google ger inga svar.

Ingefäran kan inte alltid vinna

Fyra gånger har jag lyckats den här hösten, fyra gånger har jag med hjälp av magisk ingefärsbrygd snuvat snuvan.

Men nu ville det sig inte och jag har förvandlats till den åttonde, förlorade dvärgen.

Förkylder.

Grunnar

Banbrytande idéer på gång här! Jag funderar på att skära bort ett par trådar och göra de här två månaderna under vårterminen ännu kortare än de redan är. Skrivflytet uteblir för att kapitlet är så trist och om jag nu tycker att det är så tråkigt (transportsträcka, eh, Sean?), varför ta med alltsammans? 

Varför inte skynda framåt istället mot det efterlängtade mötet på en viss båt? 

Det enda jag undrar är om de kapade avsnitten kommer att saknas. I ena stunden vill jag ringa systrar och korrläsare och fråga om lov och i nästa inser jag att de säkert inte ens minns dem. 

Det är bara att slita bort alltså. 

En del råd ska man lyda

Sofia har postat en lång lista med skrivarråd idag (några självklara, andra som ger mig panik) och jag tänkte bara meddela att jag tänker börja med att lyda råd 31.

Känns som en bra start.

Så hejdå. =)

Konflikt

Färdiga ord i huvudet som väntar på att förevigas.
Snövärld som väntar på att upptäckas.
Konflikt.

Snön vann.

Men om det inte var för tvååringen, så kunde konflikten haft en annan utgång.

Känslan efteråt

Ikväll spelade vi upp julpjäsen i församlingen. Visst var det en och annan replik som kom på fel ställe, men vilken FÖRESTÄLLNING! Som manusförfattare (och regissör) var det ett sant nöje att se alla dessa karaktärer komma till liv i händerna på entusiastiska skådespelare i alla åldrar. Som de gått in för utstyrsel och smink och alltihop.

Jag är glad för allas engagemang och nöjd med resultatet.

Men när vi kom hem säger min dotter, som deltagit i en av rollerna:

"Mamma, det känns så ledsamt. Nu är det över. Nu ska vi inte få spela upp det mer. Det känns jätteledsamt inuti." Och så tittade hon på mig med stora, guldbruna ögon och suckade ur hjärtat.

Jag förstår den känslan precis. På både det ena och det andra planet.

Berättelsens huvudkaraktär

Huvudpersonen i min trilogi är en ung flicka. Det mesta ser vi ur hennes ögon, men långt från allt. Persongalleriet är så stort att jag har aldrig riktigt orkat räkna hur många jag nämner vid namn, och personerna som vi lär känna ordentligt är närmare tjugo stycken. Nåt sånt.

Även om detta är flickans berättelse, är det inte bara hennes och jag hade en aha-upplevelse när jag under arbetet med tredje boken insåg att det fanns någon helt annan som kunde ses som berättelsens huvudkaraktär. 

Hela idén djupnade ännu mer när jag dessutom insåg att det är den här andra personen som jag som berättare identifierar mig med mest.

Det här är den personens låt. Just nu lyssnar jag på den för att hamna i trans och kanske våga formulera några av andra bokens mest lidelsefyllda meningar.

Livets mening

Det skulle kunna vara så att te och mörk choklad är meningen med livet.

Det hade varit så, om det inte var för att meningen med livet är att äta ost. Det vet jag sen gammalt.

Men den bittra chokladen på tungan som sköljs över av hett te och värmer kroppen inifrån, det har något himmelskt över sig.

Lite lätt känslosam

Quiche i ugnen och ögon på klockan. Ikväll ska jag iväg och greja scen till julpjäsen och imorgon blir det genrep. På lördag kör vi, inför publik och allt!

Det är där min dag är, men inte jag. Jag är lättad över att mina monsterkapitel (de där två som bara inte ville låta sig skrivas) är färdiga! Det betyder att jag har nytt att sätta tänderna i och detta nya spinner i bakgrunden.

Det vankas nya avsnitt bland det gamla. Åh, vad vi älskar nya avsnitt.

Så plötsligt när jag rör mig mellan köket och pianot så som man gör när man lagar mat (det vet väl alla? man har så bra utsikt över spisen/ugnen från pianot) kommer helt andra ord.

Ord som hör hemma nära slutet på den här boken, i ett helt nytt avsnitt som jag funderar på att sätta på en piedestal och putsa med blankmedel.

De där orden grep tag i mig, trots att jag klockade mat och planerade pjäs, och det så till den grad att jag inte kunde annat än att börja lipa.

Sån är jag. Låt mig hälsa, vi har kanske inte setts förut. 

Det är jag som fantiserat mig Vilse.

Jimmyboken

Jag gjorde just en tidsresa. 

Jag skulle bara slå upp ett namn i min Jimmybok (den som undrar vad en Jimmybok är kan läsa det här), den fysiska varianten som står bredvid datorn, men började istället läsa den från början. Läsa mina tankar när jag skrev min första bok för elva år sedan.

Jag var så stolt! Undrande, men stolt. Beslutsam. "Låt Herr Carpenter ljuda i öronen!" skrev jag när jag påbörjade min första roman för vuxna efter det att ettan och tvåan i trilogin var skrivna. Herr Carpenter... det är Emilys lärare i LM Montgommerys serie. Han tycker att hon använder för många adjektiv. Tillåt mig: hahaha.

Så längesen det var. Nu river jag upp och skriver om alltihop utan att blinka.

Vilken resa ändå. Här står jag idag med ett decennium av romanskrivande i ryggen. Det är faktiskt värt något, oavsett hur den här väntan kommer att sluta.

Advent

Avklarat: Veckohandling, tvätt och sjukhusbesök.

Kvar: Adventsfint.

Tvååringen ser på Narnia (som alla vet är den officiella jul-filmen) och sexåringen är hos sin bästis. Kvar är jag, nioåriga dottern och hennes lista.

Listan på adventsfixandet.

Dammsuga, dammtorka, putsa, stryka gardiner, byta gardiner, adventsljusstakar, röda dukar, stjärnor. Krubban och tomtarna får kanske vänta till söndag, om det går att hejda nioåringen.

Hon går med listan och pennan bakom örat och bockar nogsamt av varje färdigt moment.

När hela listan är avklarat och potatisgratängen som ännu inte är gjord ligger i magen, då kommer mannen ta barnen till simhallen eftersom det är onsdag.

Och då ska jag skriva.

I ett hus som är adventsfint.

Måtte det bli produktiva timmar.

Antingen eller

Åh, vad jag hatar transportsträckor. De är så mycket jobb.

Vändpunktscener, ja tack. Skrattlockande scener, ja tack. Relationsscener, ja tack. Ångestscener, ja tack. Stirra döden i vitögat, ja tack!

Men transportsträckor. Ugh. Och jag kan ju inte bara hoppa över det. Då skulle ingen veta vad hon gör där. Hon måste ju först gå dit.

För att citera favoritfilmen nummer ett, Shadowlands, och en fiktiv CS Lewis:

I've always found this a trying time of the year. The leaves not yet out, mud everywhere you go. Frosty mornings gone, sunny mornings yet to come. Give me blizzards and frozen pipes, but not this nothing time. Not this waiting room of the world.

Give me blizzards and frozen pipes, but not this nothing time.

Ingen musa i världen kan göra skrivandet underhållandet i det läget. Bara disciplin åstadkommer text.

Eftersom jag bloggar om det, antar jag att disciplinen tryter för tillfället.

Olika berättarstilar

Jag fyllde år i somras och ville helst av allt gå och se La Delicatesse på bio med min man för att fira. Barnvakt tycktes omöjligt och vi hyrde Små, vita lögner istället, en annan fransk film som skulle bli en av de bästa filmupplevelser vi haft.

Mannen och jag var båda frälsta. Vi satt och pratade om filmen och dess berättarteknik i nästan en timme efteråt (riktigt så länge brukar man inte behöva, framför allt inte min man som inte är författare.) Allt var så nytt och annorlunda. Ingenting (jag upprepar: ingenting) var serverat på färdigupplagda fat och ingenting förklarades. Ingenting.

Och det var så befriande.

Det var Hollywoods stora motsatsfilm. Ingen sa "Hej, brorsan," för att underlätta för tittaren, utan (nästan) alla relationer förblev oförklarade. Vi visste inte hur det kom sig att de där kompisarna kände varandra och i många fall visste vi inte vad de jobbade med (eftersom det utspelade sig under semestern behövde det inte sägas.) Karaktärerna var trovärdiga och berättelsen totalt oförutsägbar. Vi visste inte om Antoine skulle få den där tjejen han snackade om hela tiden eller hur det skulle gå för stackars trängda Max. Det gick inte att förutse.

Och sen slutade den bara.

Den började mitt i alltihop och slutade utan direkt upplösning. Och det fungerade enastående väl. Tittaren klev rakt in i något, utan förklaringar, och kastades ut igen en stund senare.

Detta satte igång min hjärna på ett sätt som få saker gjort förut. 

Jag har en bok som vi kallar för Boken som Ligger på Lut. Det är den jag kommer att skriva när alla förlag tackat nej till trilogin och omskrivningen av den här tvåan är helt meningslös (alternativt den bok jag skriver när trilogin är utgiven - ha ha). 

Boken som Ligger på Lut är en annorlunda bok från mina andra. Den har ingen direkt berättelse. Ingen början, mitt och slut. Fast det är klart att den har. Det är tre vänner som checkar in på hotell och två dagar senare checkar de ut. Det är storyn.

Men sen kommer det bli lite fransk film av det hela. Hoppas jag.

Och idag när Sofia skriver om böckers grundläggande struktur, kände jag mig tvungen att prata om fransk film. Ska jag hårddra det (och det kan jag, jag är litvetare) är det väl klart att samma struktur fanns i Små, vita lögner, men ack så ytligt och flyktigt. Berättarstilen och berättartekniken skiljer sig markant från den klassiska story (ung pojke reser ut på äventyr, räddar världen, kommer hem) och det lockar och drar något kopiöst i mig.

Vad jag egentligen undrar (om någon orkar läsa hela vägen ner hit) är om det finns berättelser helt utan den där stommen som Sofia pratar om, och om de i sådana fall bara är såna här konstiga böcker som Calvinos resa genom världen (där varje kapitel upplevs fristående eftersom huvudpersonen byter namn, kön, tidsålder och ändamål hela tiden, men ändå ska vara samma person) eller om helt vanliga feel good-böcker som Boken som Ligger på Lut också kan lyckas med det. I någon mån.

För jag tror att de kan vinna på det.

Söndagskväll

Lång dag. Lång helg. Man i Örebro.
Lång repning till julpjäsen. Trött i huvudet.
Tre barn att få i säng. Själv.
Sen. Något hägrar. Långt, långt borta.

En vind är det. En vind och en flicka och hennes tvivel på sig själv.
Jo. Jag hör den.
På avstånd.

Viftar musan med sitt trollspö
(och det brukar musor göra bara de matas med musik)
så blir det du och jag sen, kapitel fem.

Du och jag.

Om orken finns kvar.

Berusad

Dagens skrivarlåt går på repeat. Högtalarna är uppvridna långt över det normala. Fingrarna smattrar så fort att det nästan gör ont i dess mjuka toppar. Den stegrande musiken växer inuti mig medan texten framför ögonen tar form. Killen som berättar vaknar glad, men det dröjer bara minuter innan världen rämnar.

Och sen. Katharsis. Klar. 

Scenen som gått på repeat hela förmiddagen (i tvättstugan, på lekplatsen, under lunchen) finns på papper. 

Och den är  s å  b r a.

Därför är jag författare. För att vara med om sådana här stunder. Det, och inget annat.

Dagens citat?

Dagens citat är en förfrågan.

Svenslärarsystern påstår att någon aktad författare, hon minns inte vem och Google hjälper inte till, har sagt följande:

You want to be a writer? Follow these three advice: 

Read Anna Karenina. Read Anna Karenina. Read Anna Karenina.

Någon som hört detta och kan säga vem och vad? Tips emottages tacksamt.

Tillsvidare har jag precis köpt den nyutkomna svenska översättningen av Anna Karenina med motiveringen "Varje generation ska ha sin översättning av de odödliga böckerna. Då är det sannerligen på tiden när det gäller Anna Karenina, som inte tolkats till svenska sen 1920-talet." (källa) Jag behöver knappast säga att boken är gigantisk och kommer räcka lääänge, men det var något trösterikt över att läsa de första sidorna och äntligen få veta vilken familj boken börjar i, efter den välkända första meningen: Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.

Men det var inte bara svensklärarsysterns förtjänst att jag klickade hem boken från Bokus. Först och främst är det nog Anna Lovinds berättelse om hur boken räddade hennes liv och sen filmatiseringen med Jude Law och Kiera Knightly som kommer på bio i dagarna.

Men järnspikar, vilken bra författare jag ska bli nu.

Delmål

Alla som skriver långa böcker vet att man måste sätta delmål. Vad alla kanske inte vet är att man måste fira dessa delmål.

Därför tänker jag nu hitta på något roligt. Jag har skrivit tre långa kapitel på mindre än en vecka. 51 sidor.

Det ska firas.

Orden jag saknar

Det finns vissa ord som jag inte kan använda i den här serien. Ord som omänskligt eller okristligt kallt är bannlysta eftersom serien utspelar sig i en värld utan religion och folken som lever där är inte människor.  Man kan inte tala om mänskliga rättigheter i en värld där ingen är människa och man kan inte säga att en plats är gudsförgäten om ingen hört talas om gud. Raden av ord som inte fungerar på grund av detta är  många och alltid svåra att hitta ersättare för. Jag är lämnad till omskrivningar.

Sen saknar jag mina dialektala ord, ord som Jag använder, men som inte finns i ett riksspråk. Görjobbigt till exempel måste ersättas av blaséartade jättejobbigt och bamba med matsal. Det faller lite platt i mina öron, men det är inte mycket att göra åt. Har vi förflyttat oss till en annan värld lär de knappast tala göteborgska.

Men det finns fördelar. 

I min värld har de egna ord och uttryck som bara finns där och som blir en del av världens identitet. Helst skulle jag hitta på massor av sådana uttryck, men jag har valt att bara ha några få som istället används ofta.

Jag  kan tyvärr inte avslöja vilka. En trollkarl håller på sina tricks.

Dagens citat

En världsberömd författare som inte skrivit något på tjugo år och en ung redaktör som vill att han ska skriva igen. Scenen är ett ruralt Italien.

Filmen heter Shadows in the sun och är en av mina favoriter. Den är mysig och förutsägbar, men resan till det självklara slutet är mycket sevärd. Dessutom spottar författar-karaktären ur sig fantastiska skrivarcitat mest hela filmen, vissa med hög igenkänningsfaktor, andra med goda råd. Jag ser filmen en gång om året.

Jag ska dela ett sådant citat med er nu. Mitt favorit-skrivarcitat, om inte allra högst i topp så i alla fall topp 3. Det var ett citat som ekade i mig i flera år innan jag vågade prova och påbörjade den resa som går att följa på den här bloggen. Okej, det kommer från en film och inte från Hemingway, men jag kan lova att det är sant, för jag har provat.

Författaren har läst ett utkast till den unga redaktörens första egna manus. Hans råd är som följer.

You put a lot of effort into those pages. Have enough faith in yourself to let them go.

Jag säger det en gång till.

You put a lot of effort into those pages. Have enough faith in yourself to let them go.

Han föreslår helt krasst att han bara ska lägga undan alla de där sidorna! Vem fixar att göra något sådant? Hur gör man det?

Men det går. Jag har gjort det.

För mig betyder det att om en historia är bra, men berättelsen - hur den gestaltas - inte är det, så våga språnget och skriv helt nytt i ett tomt dokument. Ibland låser den gamla texten fast dig.

Följa det här rådet är just vad jag ska göra idag. De sista sju sidorna i kapitel 4 kommer antagligen må bra av att jag inte ens tittar på den gamla texten, utan bara skriver helt nytt. 

Here goes.

Jag tror att jag har citerat det här förut på bloggen, men det tål att upprepas. Nu har ni dessutom källan.

Ett lerkrig

Det var en gång en scen i en bok. Scenen hette Lerkriget. 

Scenen var stämningsfull och somrig och omtyckt av sin författare för att den andades hennes egen ljusa barndom. Scenen var placerad i första bokens första kapitel och låg där för att presentera huvudpersonen och den värld som hon höll på att lämna. 

Sen skulle författaren skriva om boken och Lerkriget mötte all världens kritik.

Du får inte vara kvar för du gör första kapitlet segt. Du drar ut på en inledning som redan är tillräcklig. Du borde inte finnas med.

Men Lerkriget överlevde både första och andra redigeringen på grund av ett mycket enkelt faktum: Huvudpersonen tänker tillbaka på denna händelse flera gånger under seriens gång, framför allt i kapitel 4 i andra boken. Slutsatsen var glasklar: Lerkriget måste vara kvar, annars skulle hela serien rämna.

Sen kom den tredje redigeringen av första boken. Lerkriget överlevde även den. Skrevs om, men överlevde. Men så plötsligt, under den sista genomläsningen innan skick till korrläsare, togs Lerkriget abrupt bort. Om korrläsaren tycker att tidshoppet verkar konstigt lägger vi tillbaks Lerkriget, tänkte författaren.

Korrläsaren tyckte inte tidshoppet var konstigt och Lerkriget var borta.

När författaren två månader senare sitter och skriver om kapitel 4 i andra boken händer något märkligt. Hon raderar hela den scenen där huvudpersonen refererar till Lerkriget, rycker bort tre-fyra sidor, för hon vill hellre ha med en annan scen i det kapitlet. En mycket roligare scen.

Poff. Inte en eftertanke, ingen ångest, ingenting. Bara självklart.

Tänk om hon förstått det från början.

Slutsats: Behåll aldrig något som känns fel bara för att det eventuellt dyker upp igen senare i en serie. 

Det kanske det nämligen inte gör.

Tyket

Jag kan tycka att det är något av ett hån att få post från Bonnier som inte är den post som man går och väntar på.

Reklam, när man väntar på sin dom.

Ett hån.

Sensation

Jag tror att jag har knäckt livsbalansens gåta! Känner mig som Buddha.

Med risk för att låta som en bvc-tant ska jag förklara min insikt genom en liknelse ur vardagslivet. Mitt vardagsliv.

Jag brukar säga något när det kommer till små barn och deras matvanor som lyder ungefär så här: Det viktiga är inte att de får i sig något från alla kostcirkelns delar under varje måltid, utan under loppet av en dag.

Mina barn har varit såna att de kanske bara ätit makaroner vid lunchen och sen bara fläskfilé och broccili till middag. Om du toppar det med frukstunder och välling blir det liksom bra när man slår ut det. Det viktiga är ju att de får i sig all sorts näring under dagens gång.

Tänk om det fungerar likadant med livet? 

Jag blir lätt frustrerad de dagar som jag bara städar och inte hinner något annat. Ännu mer frustrerad de dagar som jag bara skjutsar runt barn till pianolektioner och aldrig hinner packa ner i diskmaskinen. Sen sitter jag och skriver en hel dag och får ångest när jag ser leksaksströsslet över golvet och dammråttorna i hörnen.

Men tänk om balansen inte ska uppnås varje enskild dag utan istället under loppet av en vecka. Under en vecka är jag både nyttig (tvättat, handlar), gör saker med barnen (bakar bröd, springer på playdates) och skriver (och ja, umgås med underbaraste mannen.) 

Är inte det en sorts balans? Kan jag inte släppa på frustrationen och ångesten då, fastän många dagar gärna får övervikt å ena eller andra hållet?

*känner sig klok*

För låt oss se saken som den är: vi vet alla vilket som gärna tar över livet (skrivande) och vad som då känner sig försummat (familjen, huset). Så kan vi inte ha det.

Ett avslöjande

För att låta bli skryt tänker jag bara konstatera att jag varit galet produktiv de senaste två dagarna. Ingen människa vet hur jag burit mig åt. Vem tog hand om barnen? Hur hann jag skriva och baka bröd, laga middag och vika tvätt? Ingen vet, men sidorna har flugit fram och jag har nått veckans mål med råge. Med tanke på hur mycket irriterande pusslande jag ägnat mig åt under en seg vecka, är jag jätteglad för alla färdiga sidor.

Men nu vid min andra genomläsning av min fantastiska text blir jag fundersam. Jag ägnar mig ju åt förtätning här, väver ihop trådar, fokuserar handlingen till huvudtrådarna. Inget tjafs. Blir det inte lite tjatigt och ännu farligare, blir det inte lite övertydligt? Övertydligt.

Trött i fingrarna, trött i tankarna går jag ner mig, trots lyckade skrivdagar. Det här kanske inte är så briljant som jag tror.

Vet ni vad jag tänker då? Ska jag avslöja det?

Jag tänker så här. Det måste inte jag bestämma nu. Om den här scenen ska vara med eller om den där meningen blir för övertydlig, det måste inte jag avgöra själv.

Jag skriver ju om andra boken i trilogin/serien. Tanken är ju att någon ska nappa på ettan och blir det kontrakt på en bok borde de rimligtvis vilja ge ut fortsättningen och då kommer jag alltså inte behöva jobba med tvåan ensam på samma sätt som jag gjorde med ettan. Jag skriver om den nu för att ha en fortsättning att visa intresserade förlag (om någon skulle få för sig att höra av sig.) Ettan däremot skulle ju färdigställas och stötas och blötas i det oändliga så att förlagen ser potentialen och vill ha den.

Men med andra boken kommer jag ju att ha en redaktör att dryfta de här frågorna med. Kaxigt, jag vet.

Men man får väl hoppas.

Kvällens skrivarlåt

Beroendeframkallande musikaliskt vacker. Resten av låtarna är lika bra.

Flytet

Jovars, annars är man ju inne i flytet igen, efter en veckas ångest och lidande. Det är nästan så att det är värt det. Fnittret och lyckopirrandet som ackompanjerar flytet smakar så bra och sitter så fint.

Det är väl klart det är värt det! Det är ju därför man tar sig igenom sin ångest. För att det väntar ett fantastiskt pris när man väl landat. Ett tvådelat pris.

Först underbara skrivtimmar och sen en underbar text att toppa tårtan med. 

2400 ord and counting. *återgår till dokumentet*

Snott från fejan

Där hör ni förlagen.

Indie-pop

En fundering. 

Indie-film och indie-pop ses som en positiv stämpel (eller hur Elin?). Ingrid Michaelson som jag lyssnat på idag är en sån som inte vill sitta på någon stor label och skriva musik, utan hon vill vara indie-pop-tjej även efter det att hon får utmärkelser och grejer, om jag förstått hennes biografi rätt.

Så är det inte i förlagsvärlden.

"Hej, jag har skrivit en bok som ges ut på ett yttepytteförlag som aldrig når någon och det är asgrymt." Öh, nej. Så är det inte. Man vill sitta på en stora scenen på bokmässan och den är det Piratförlaget som har. Eller? "Nordstedts ska det vara, annars lägger jag ner."

Hur ser folk på det där egentligen? Hur rangordnas förlag (och varför skiljer det sig från musikvärlden, eller gör det inte det)?

Darrar igen

Magknip. Darrande händer. Nej nummer två damp ner.

Positivt: Trevligare tongång än sist i nej-tack-brevet.
Negativt: Bara fyra kvar.

Fyra kvar.

Paniiiik

Allt som hände var att jag skulle kolla upp en sak i första boken. Hur var det, tog jag bort att mamman fick den där boken i present när jag gjorde senaste omskrivningen, eller står det kvar? Jag behövde veta, eftersom mamman plockar fram boken nu plötsligt i tvåan och om hon inte fått boken, kan hon inte plocka fram just den boken och då måste jag ta bort det.

Alltså öppnade jag dokumentet för första boken, den som ligger hos förlag. Jag använde sökfunktionen och hittade rätt stycke med en gång.

Jag läste.

Jag förfasades.

Vad är det här för crappig text?? Det kan inte vara 3.0-versionen, det bara kan inte det!

Men det var det. 

Sa jag att det här är texten som ligger hos förlag? Nu? En text som de läser och bedömer?

*andas in och ut, på tok för snabbt, på tok för djupt*

Men mina systrar, min närmsta vän och min korrläsare har sagt att manuset är bra. Det har de. 

Dagens citat

För tillfället arbetar jag enligt följande citat av Maya Angelou:

“What I try to do is write. I may write for two weeks ‘the cat sat on the mat, that is that, not a rat,’.... And it might be just the most boring and awful stuff. But I try. When I’m writing, I write. And then it’s as if the muse is convinced that I’m serious and says, ‘Okay. Okay. I’ll come.”

Hon har fortfarande inte hört av sig. The muse, alltså, jag väntar inget besök av Maya Angelou.

Den där musan behöver lite mer övertalning. I'm getting there.

Min berättelse eller allas?

I anda av att den sista Twilight-filmen har premiär nästa vecka, tänkte jag citera något som Stephanie Meyer sa i en intervju nyligen.

Frågan var om det skulle bli fler vampyrböcker. Meyer har tidigare sagt att det kanske skulle bli en uppföljare med vissa av karaktärerna, även om berättelsen om Bella och Edward är avslutad. "But it is a little crowded right now," sa hon. 

Crowded. Trots att mina läsare kan räknas på handens tio fingrar, förstår jag den känslan. Meyer sa: "It used to be my place, where I could hide out, but it is a little crowded right now." En gång i tiden ägde hon den där världen och det var en plats dit bara hon flydde, en plats som bara hon kände till, men nu delar hon den med miljoner andra och kan därför inte skriva om den.

Jag hävdar att två känslor står mot varandra. 

Å ena sidan har vi det här som jag pratade om för längesen, att det är bara när mina böcker blir lästa som mina karaktärer får liv på riktigt och det är ju det som är hela målet med att bli publicerad. Jag vill att mina huvudpersoner ska få leva, att deras fantastiska historia och kärlek ska finnas.

Å andra sidan har vi en helt annan känsla, helt i linje med vad Stephanie Meyer säger. Min berättelse, denna min värld, är min heliga fristad, platsen som bär mig genom livets riktigt stora smällar och som jag beskrev här, har det hänt att jag fått en oväntad önskan att behålla alltihop för mig själv, för att det är bara då som det är mitt.

Det är en omöjlighet. Ingen författare kan få både ock och på något sätt känner jag att vi som står i brytpunkten mellan hemmaknåpande och förlagsvärlden behöver vara medvetna om konflikten.

Men det var trösterikt att en författare som sålt miljontals böcker över hela världen, fortfarande lider av scenskräck, som hon beskrev det. Hon kan bara skriva bra när hon tror att hon skriver för sig själv, sa hon. 

Så funkar jag med. Om jag intalar mig att ingen någonsin ska se det jag skriver, då blir texten som allra bäst, för då känner jag mig fri.

Ps. Ska se om jag hittar tillbaka till intervjun med Mrs Meyer så jag kan länka. Annars får ni helt enkelt tro på mig.

Ruta noll

Finnes: Tio nya, hemlösa avsnitt.

Sökes: Passande plats i manus att lägga dem på, som både passar kronologin och dramaturgin i boken.

Önskas: Skrivtid att flödesskriva en massa bra idéer som inte kommit än.

Övrig information: Den briljanta lösningen som jag kom på igår höll inte, visade det sig. Logisk lucka. Tack för den.

Så nu står man här, tillbaka på ruta noll och känner sig vilse. På riktigt. Över hjärnan ligger trasiga kapitel och skräpar och gör mig så där irriterad som jag annars blir på smulor på köksgolvet och leksaker i vardagsrummet.

Är det då man åker till Ikea med familjen och kollar på garderober?

Behov

Pernilla skrev häromdagen på Debutantbloggen om att vara författare. Att det är ett liv mer än ett yrke. Hon skrev en lång radda med saker som författare gör och jag kan skriva under på allihop. Precis så gör jag. Sån är jag.

En av dem var denna: 

"Att tacka nej till saker andra aldrig skulle nobba, bara för att få sitta hemma och skriva i lugn och ro. Att alltid väga det man ska göra mot det att få sitta och skriva istället."

Aaah. Så svårt! Igår tackade jag nej till att gå på bio med min mamma (en film som jag velat se sen i somras) för att det var onsdagkväll och det är bara då jag får skriva ostört på hela veckan. Det går inte. Jag kan inte säga upp det. 

Men det är så svårt. Varför, kan man ju undra. Varför är det så viktigt? Vad ska det spela för roll om jag får skriva eller inte, det är knappast som att det är mitt levebröd.

Och då tänker jag på vad Bon Jovi (av alla människor) sa på Skavlan (fritt ihågkommet): Alla undrar om jag tänker sluta, för jag behöver ju inte spela mer för pengarna. Men det handlar inte om pengar! Det har det aldrig gjort. Det är ju det här jag vill göra i livet. Det är det här jag brinner för.

Bon Jovi har sin musik och jag har mina böcker. Hans publik är något större än min.

Än så länge.

Lägga pussel

Inlägget som postades nyss skrev jag igår, internetlös. Jag postade det nu från min dator, men hemma hos min mamma. Jag tänkte passa på att posta ett inlägg till.

Likt konstnären är jag i den där lidandefasen just nu. När man krystar och föder under outsägliga plågor, som Sven Sidney säger. Jag lägger pussel och det är inga 32-bitars direkt, utan de mest intrikata pussel som finns.

Jag har ett gäng gamla kapitel med utmärkt dramaturgisk kurva inom varje kapitel och snygga cliffhangers o allt. Dessa måste jag riva upp. Gamla grejer ska bort eller kortas ner, annat ska bli längre och nytt ska till. Allt gör såklart boken till det bättre, men det skapar total obalans i mina kapitel.

*sliter sitt hår*

Efter fyra timmars grubbel igår och nästan lika många idag börjar det eventuellt klarna. Jag tackar Anna för kommentaren som damp ner nyss och instämmer: Tvivel kommer, tvivel går.

En bättre bok man får?

Broms

Det är sällan jag behöver bromsa mig. Jag vill helst bara skriva jämt, jämt och bli klar. Känslan av att vara klar och kunna läsa igenom berättelsen som jag älskar från början till slut är underbar. Jag gör allt för att komma i stämning, hitta nya trådar och tankar, allt allt som föder mer och mer text.

Men plötsligt idag tog jag bort händerna från tangentbordet. Det här blir inte bra, tänkte jag. Det här låter som en såpopera, lite som Barbie-filmerna barnen envisas med att se på när jag skriver. Så kan vi inte ha det.

Ibland ballar min fantasi ur och blir för mycket såpopera och det är något jag tillåter i mina dagdrömmar, men inte i böckerna. I böckerna ska alla små saker leda någonstans, leda framåt och till något större. Det är klart att jag tar med sånt som folk kan tycka är underhållande, men det finns gränser. Tydliga gränser. Det här  är visserligen en ungdomsbok och jag har försökt att göra karaktärerna lite mer tonåriga i den nya versionen, men det är ändå litteratur. Inte urtjusig finlitteratur, men litteratur, och då måste det finnas gränser på hur corny det får bli.

Just idag kändes de gränserna luddiga, så luddiga att jag nu överväger att slänga nya stycken.

Hm. Menar jag alltså, att jag ingen ska få läsa den roliga konversationen mellan killkompisarna om vad som hänt den ena av dem? Ajans. De är ju så roliga. Men... antagligen är det just den här scenen som blir too much.

Synd.

Internet

Jag har inget internet på min dator.

Jag har tre blogposter. Men inget internet.

En kort notis från telefonen är allt det blir ikväll.

För jag har inget internet.

Vanliga torsdagsbryderier

1118 ord senare sätter jag mig med bokens kapitelöversikt. 1118 fantastiska ord skrivna i arla morgonstund, laddade av tonårsfrustration och konungsliga plikter.

Men var ska jag lägga dessa nya ord? Hur gör jag om kapitlen? Eftersom kapitel 12-18 är helt färdiga, ger jag mig nu i kast med kapitel 5-8. 9-11 är nämligen under kontroll och kommer först skrivas efter mitt besök på Göteborgs Historiska Fäktningsförening. Kapitel 19-24 kommer att bli mitt pris, det jag skriver när början är klar. 19-24 består endast av E P I S K A  sidor (i ordets sanna bemärkelse och inte det där urvattnade som folk slänger sig med jämt numera). Slutet är jag inte orolig för.

Och början på den här andra boken börjar se sagolik ut. Den har alltid varit bättre än början på första boken, men nu är den nästan fööör bra.

Hur ska jag få plats med så mycket i så få kapitel? Är det dumt av mig att klämma in mer?

Nej, det kan det inte vara. Vi älskar ju den här nya tråden.

Research kontra huvudvärk

Läser om katapulter. Jodå, jag säger ju att här finns krig och coola grejer i den här serien. 

Mina katapulter är inte såna där Trebuchet som drivs med motvikt eftersom det som slungas av katapulterna typ inte väger någonting. Jag säger inte mer än så, men jag har lite ågren här med hur de egentligen ser ut.

Men nu tror jag att jag har bestämt mig för att ge efter för min dundrande huvudvärk och lägga mig på soffan och se på Greys. Käka mörk choklad. Lämna katapulterna till senare.

Ska bara få i säng alla barn och deras kusiner som sover över först.

2013

ANNA!!

Deadline är 10 december. Det skulle ju bli vi.

Bilbo

Jag har en sådan där Bilbo-dag. Ni vet när han säger till Gandalf  "I feel thin, like butter spread over too much bread. I need a holiday. A very long holiday."

Har man en Bilbodag så börjar man inse att man måste lämna över ringen till någon annan. Man har kanske haft ansvar för den för länge. Det är en bra ring, man tycker om den och den är käck för ibland blir man osynlig av den och så, men den tär också. Omärkligt blir man lite tröttare bara av ansvaret tills man plötsligt blir jättetrött och har en Bilbodag.

Jag behöver helt enkelt en Frodo. Någon som kan ta ringen en stund och låta mig vila. En snäll, godhjärtat Frodo med lysande blå ögon.

Men han är ju på jobbet.

Höstlov

Busväder, rusk, vind och regn.
Mysbyxor.
Sovmorgon, ledighet.
Barn som spelar tevespel, mamma som skriver.

Mmmmm.

Men lugn, bara lugn. Vi ska iväg på äventyr och utflykter innan veckan är slut.

Höstlov.

Att multitaska

Om det inte framgått än på den här bloggen så är jag kvinna och man brukar säga om sådana att de är bra på att göra många saker samtidigt. Jag är inget undantag till den regeln. 

Jag kan planera matsedel och vika tvätt samtidigt. Jag kan prata i telefon och byta blöja samtidigt. Jag kan dammsuga, tjata på barn, styra upp bråk, skriva inköpslista och torka köksluckor samtidigt. Jag kan laga middag, skriva bok, bära barn och berätta saga samtidigt. Jag kan ta mig sjutton käka frukost, borsta tänderna och dra på läppglans samtidigt! Jag är grym på att multitaska. Det är så jag får något gjort.

Men den här veckan har jag råkat ut för en situation när min nästintill överjordiska förmåga att göra många samtidigt, blivit utmanad.

Jag kan inte skriva på två olika manus samtidigt.

Det råkade bli så att jag skulle skriva en julpjäs till församlingens julfest. Barn och vuxna i alla åldrar ska delta och jag ska regissera. Svag som jag är för teater åtog jag mig det hela och ser fram emot att börja repa, men först måste jag skriva manus. Jag skulle förvandla en saga jag skrev för några år sedan till en pjäs och jag satte igång i måndagskväll. Idag skulle nämligen svensklärarsystern så vänligt skriva ut pjäskopior på jobbet och jag var tvungen att bli klar.

I måndagskväll hade jag kunnat skriva 3000 ord på boken som jag jobbar med, jag lovar, men det gjorde jag inte. Jag lyckades stänga ner till slut och skrev en pjäs. Jag var duktig.

Men när pjäsen var klar på tisdagen och min egen heliga skrivtid anlände på onsdageftermiddagen, då var det som att allt jag kommit på till boken, var bortblåst. Jag kunde bara tänka på älvor, monster och jultomtar. Byt tillbaka sa jag till mig själv, men hjärnan lydde ack så långsamt.

Nu har jag landat igen. Jag är tillbaka, skriver min bok igen. Men att låta hjärnan mala över vändningar, händelser och fraser i två helt olika berättelser samtidigt är inget jag rekommenderar. Inte ens för en begåvad multitaskare som jag.

Darrar

Och där kom det. Mitt första NEJ i nya förlagsomgången. Opal förlag tackar nej till mitt vänliga erbjudande om publicering och önskar mig lycka till på annat håll.

Jag visste ju att detta skulle hända, med de allra flesta av förlagen. Jag VISSTE ju det. Ingen chock alls.

Så varför slutar inte mina händer darra? 

Vittring

Jag tror mitt undermedvetna fått upp ett spår. Det luktar tilltro och seger.

Liten information: Det finns de som drar paralleller mellan min ungdomsserie och Harry Potter. Av den anledningen har jag inte läst Harry Potter-böckerna med flit och min serie skrevs före Rowlings. Mitt samvete är rent.

Sen är de inte särskilt lika. Visst det finns magi (som om HP var enda boken med magi) och ja, de går på en skola för att bli bättre inom magin, men där slutar jämförelserna. I mina böcker är det en helt annan typ av magi som utövas, en helt annan typ av värld som folket befinner sig i och skolan är så annorlunda som en skola kan bli (det finns bland annat inte en elev som respekterar den fånige herre som är rektor på min skola, och detsamma kan nog inte sägas om Hogwarts). Hur som helst är jag inte orolig. Inbitna HP-fans både tycker om mina böcker och tycker att de är olika alla andra böcker de läst och dessutom är HP ett avslutat kapitel nu. Jag tror säkert att det finns en och annan  tonåring som vill läsa nya böcker nu.

Med detta som bakgrund skulle jag vilja berätta vad jag drömde inatt.

Jag drömde att jag skulle bekämpa Voldemort. Jag har väl sett bilder och trailers och det var verkligen Voldemort som förpestade min nattsömn, näslös och allt. Hela världen hängde naturligtvis på att jag lyckades döda honom och jag låg något så kolossalt mardrömslikt i underläge hela tiden, men... Jag var inte rädd.

Jag var helt lugn.

Jag visste att jag skulle segra över det onda, eftersom jag i drömmen var huvudpersonen i min bok.

Varsågoda att analysera den drömmen. Själv kan jag tycka att mitt undermedvetna talar ganska tydligt. 

Det luktar tilltro. Kanske till och med seger.

Dansar skuttdansen

Jodå. Idén att ha "ett moment" för hjältens bästa kompis visade sig bli episkt när det kom i pränt. Det blev långt mycket bättre än jag trodde och sådana skrivpass måste alltid följas av en skuttande, lycklig dans.

Dessutom säger openoffice att jag producerat 2384 ord idag och det utöver de 41 rosenbröden, salsan och allt det andra. Den som läst Mannes inlägg igår förstår hur stolt jag är.

Ja, det finns nog inget annat val. Får väl skuttdansa lite till. 

Sms.a mannen förlåt har jag redan gjort.

Dagens checklista

- Lyssnat på the Corrs och känt mig som sexton. Check.
- Skrivit ett avsnitt och skrattat åt storebrorsan. Check.
- Kokat salsa till tjejkvällen  ikväll. Check.
- Bakat 41 rosenbröd med 2åringen. Check.
- Ätit rosenbröd med barnen efter skolan. Check.
- Blivit arg på mannen utan att han varit dum. Check.

Kvar:
- Skriva avsnittet där hjältens bästa kompis plötsligt reser sig ur sitt fack som den ständigt lustige och blir en hjälte själv.
- Spela finns i sjön.
- Klippa sonen inför alla kalas imorn.
- Lugna ner mig och smsa min man.
- Gå på tjejkväll fast en timme senare än jag lovat eftersom mannen blir sen.
- Ta med salsa.

Den återkommande drömmen

Jag vill också flytta till Frankrike. Jag var så nära där ett tag i våras när min man arbetade för en fransk arbetsgivare. Vi gjorde upp planer och var redo att sticka nu till jul.

Sen gick alltihop åt skogen. Nu jobbar min man på SKF.

Jag vill också bo i Finistére och skriva böcker. Bara det att namnet betyder "jordens ände" är skäl nog. Så fantasikittlande. Bodde jag där skulle jag aldrig ha skrivkramp. Inspirationen skulle flöda och jag skulle prata franska och äta mängder med ost. 

Men ett radhus med halvt färdigbytt fasad, tre bråkande barn och eroderande husgrund är rätt flott det med. 

Usch, nu lät jag bitter. Jag som har det så bra. Fy på mig.

Men en liten sväng ut i världen hade suttit fint. Se andra saker, tänka andra tankar, tänka färdiga tankar i tysthet. Jotack. 

Helst i Frankrike. Eller Rom. Eller London.

När man stångar huvudet mot samma sida om och om igen..

... har man två val.

Antingen tar man tjuren vid hornen och skriver klart det som ska göras klart, fastän man inte vet hur eller hittar lämpliga ord att börja med/sluta med/ha i mitten. Sätter man rumpan på stolen och bestämmer sig så blir det bra till slut, efter lång tid och mycket arbete.

Eller så tar man och skriver en helt annan scen, något som man längtar efter och som man har ord till. Det måste ju också skrivas så varför inte nu? Då kanske lusten kommer tillbaka. Har man väl satt igång den magiska ordkvarnen så brukar den spruta meningar sen.

Eller så går man och lägger sig och sover. För att man helt enkelt är för trött.

Äsch, det blev visst tre alternativ.

Mango

I min bok finns ett träningspass som är bland det värsta min manliga huvudperson vet. Det är ett militärt fyspass av sällan skådad art och stackarna som utsätts för det kallar det för "mango" som betyder slavdrivare på latin.

Ibland kan jag känna det som att mitt manus är min slavdrivare, min mango.

Ibland kräver mitt manus min fulla uppmärksamhet dag efter dag efter dag (och under varje timme av varje dag), utan att ta någon sort hänsyn till att jag har ett liv. Ibland stirrar manuset stint på mig och säger: här sitter jag med halvfärdiga scener och halvtrasiga kapitel, vad tänker du göra åt det? Det var ju fint av dig att du började på det här kapitlet, men det är ju inte klart om man säger. Gör något åt det och det nu! 

Och så sätter jag mig och skriver, men ju mer jag skriver desto mer krävande blir manuset.

Det är som att manuset tycker att ja, men om du orkade 100 armhävningar så lätt borde du ju kunna göra 100 till innan du är trött på riktigt. Manuset blir aldrig riktigt nöjd. 

Ibland säger jag ifrån på skarpen: nu tänker jag inte sitta här mer för jag har faktiskt andra saker att göra i mitt liv. Nu ska jag åka och storhandla och så är det bara, jag kan inte göra något åt det. Men då ler manuset lismande och säger: perfekt. Lite avstånd och tid med musik i bilen är precis vad du behöver. Tänk vad produktiv du kommer att vara när du kommer hem!

Så himla krävande.

Lite tyket nästan.

Men om jag skulle klara av att färdigställa två kapitel i veckan är jag klar till jul med andra boken. Tänk vad bra det hade varit. 

30 sidor i veckan?? Tror inte det!

Hehe, jo, men du klarade ju det förra veckan.

Hm. Sant.

Research

Det finns de som inte gillar research, men det gör jag. Riktigt stora projekt kan vara skrämmande för jag tror att jag ska förolämpa de som kan ämnet i fråga *på riktigt* och där sitter jag och låtsas.

Nu kanske alla undrar varför jag ägnar mig åt research i nuläget. Skriver inte Vilse en serie ungdomsböcker som utspelar sig i en alternativ, magiskt värld? Kan man inte göra som man vill då?

Nej, det kan man inte riktigt. Därför har jag idag läst ett par timmar om ödlor, alla möjliga sorters ödlor. Ifall någon vill veta mer om leguaner och varaner kan jag stå till tjänst för jag har lärt mig massor. Jag har också läst om ridskolor och lärt mig ord som stigläder och underskänklar. Dessutom har jag läst på om kaserner.

Hur de här tre sakerna hör ihop? Vem har sagt att de gör det? Det kanske bara är slumpmässiga ämnen som jag stöter på längs min stig. 

Den som läser tvåan får veta.

Bästa frukosten

Att läsa igenom gårdagens skörd av ord och rysa är en sjukt bra start på dagen. 

Mycket bättre än cornflakes.

Dörren står på vid gavel

Efter att ha skickat iväg manus till första boken och tagit mig någon vecka ledigt till att bara njuta av mitt färdiga manus och läsa romaner, började jag ge mig in i andra boken i serien. Den är skriven sen nästan lika många år tillbaka som den första och behöver följaktligen skrivas om (kanske lagom till att förlagen hör av sig på riktigt?). 

Det som ska fixas är:

- berättarrösten. Den ska flyttas från mig till karaktärerna, genom hela boken.

- ett par trådar ska lyftas fram och bli större

- ett par nya karaktärer ska få komma med (mer)

- mer svärdsfäkte åt folket. Har man skapat en egen fäktningsterminologi baserad på tyskt 1400tals långsvärd ska den för sjutton användas!

Det är ett arbete som borde ta mig cirka två månader om jag satt med det heltid, som det är nu vet man inte riktigt.

Jag har gått från att läsa och sucka till att bara skriva precis de scener som jag har lust med, till att börja färdigställa kapitel. Första kapitlet (av cirka 24) som blev klart var kapitel 16. Nu precis blev 15 klart också. Kapitel 15 tog knappt ett dygn. 

Man kan säga att dörren står på vid gavel här nu. Det är bara att knappra på! Jag behöver inte sitta och peta naveln i väntan på den gudomliga inspirationen  utan jag vet precis vad jag har att göra och kan bara sätta mig och göra det. Fastnar jag någonstans är det bara till att plocka upp en annan tråd, för allt ska ändå ordnas.

Det är nu jag tittar in i glaset i tavelramen ovanför min laptop och anar mitt ansikte svagt upplyst av skärmen och säger: Njut nu, Vilse. Det här är det bästa du vet.

Det var detta som var drömmen

Idag har jag myst med pyjamasbarn i stora sängen i tidig morgonstund och spelat Finns i sjön efter mellanmålet. Jag har beskurit mitt körsbärsträd (utan att veta vad jag höll på med) och tagit en promenad i regnet med tre cyklande barn. Jag har varit på brukarråd (nytt namn på Hem och Skola) och debatterat skolans överlevnad i en värld där föräldrar väljer friskolor istället och jag har läst Martina Haags bok från bokmässan (signerad till mig) medan jag stekte köttfärs till chilin.

En stund där på förmiddagen när barnen (som var hemma på studiedag) var igång med sin lek sa jag till dem att jag hade två scener att skriva och att när jag var klar med dem skulle vi göra något tillsammans. Men under tiden som mamma jobbade, fick man lämna mig ifred.

Det blev inte två scener, det blev en, och mamman vart inte riktigt så lämnad i fred som hon kanske hade önskat. Sonen retade systrarna på tok för mycket och äldsta dotterns stora rensning av sitt skrivbord blev bara halvklart. Minstingen somnade medan jag läste Martina över spisen vilket gjorde att hon var för trött för att äta när maten var klar och därför missade barnen veckans simhallbesök med pappa. Allting var inte perfekt och rosenskimrande, men jag sitter här just nu för att påminna mig själv om att det var det här som var min livsdröm som barn.

Under åren när klasskompisarna retade mig och ensamhet var min bästa vän, var det dagar som denna som jag drömde om. Att få ha en egen familj och att få skriva böcker.

Livet är så ömtåligt förstår ni, att jag bara ville ta en liten stund och säga att jag njuter här och nu. Okej, jag är inte utgiven än och okej jag blir arg på barnen och okej vår husgrund håller på att vittra sönder. 

Men det här var ändå min dröm. Detta. I'd better enjoy it.

Mitt-i-natten-tvivel

Saker och ting går bra. Jag får positiva reaktioner och det finns goda, vänliga människor som pushar för min bok. Jag studsar runt, går på moln och spelar harpa i förväntan. Tänk om det här faktiskt går vägen.

Jag har drömt om att bli författare sen jag lärde mig läsa och skriva i första klass. Det här är vad jag vill ha av livet. Att bli läst.

Att tämja det stora, farliga Förlagsmonstret har gått så mycket bättre nu än sist att jag helt glömt bort farorna. Plötsligt, så här mitt i natten, inser jag att jag står framför ett stort och farligt lejon, ett lejon med både klor och tänder, och allt jag håller i händerna är en stol.

Vad sjutton ska jag göra med en stol? Hur ska jag försvara mig med den? 

Tänk om mitt manus inte är bra. Tänk om det inte alls är vad förlagen vill ha. Det finns ingen samtidsrealism, inga ungdomar som skär sig eller gör uppror mot sina föräldrar eller andra samhällsnyttiga aspekter som dagens ungdom kan behöva läsa om.

Det jag skrivit är en saga. En verklighetsflykt. En underbar plats av skönhet och godhet att vila tankarna på när livet suger.

Kommer någon att vilja ha det?