lördag 29 september 2012

Ett krypin på kartan

Är man som jag lyckligt vilse i en värld som bara finns på papper får man ägna en hel del tid åt att förställa sig för att passa in i den verkliga världen. Ni vet den värld som omger min fysiska kropp, där jag dammsuger, veckohandlar och ställer upp som klassmamma. Den verkliga världen går jag inte vilse i för där finns det regelverk och kartor. Däremot kan jag ju känna mig vilse i den verkliga världen för att jag hellre kryper in i min egen.

Men igår fann jag en plats där de två möttes. Ett magiskt krypin, verkligt och riktigt markerat på kartan, men ändå starkt förknippat med mitt hjärtas plats. 

Det var en mysig miljö, men den får inte hedern för vad som där utspelade sig. Ett unikt människomöte. Skratt och skrivarglädje blandades med vitlök och värme i ett samtal som varade i timmar. Vi var två par systrar som inte mötts förut, men kändes som de äldsta av vänner.

Kreativa människor är nog ett särskilt släkte och ett särskilt besläktat släkte, oavsett hur kreativiteten ta sig uttryck. Det finns gemensamma nämnare och det finns förståelse. Igenkänning. Det magiska med kvällen var hur vi kunde prata avslappnat om det som är mest personligt: våra drömmar och skapandeprocesser, utan att känna till varandras efternamn. Det fanns inget behov av att förställa sig, utan  istället fick det som faktiskt är viktigast i våra liv ta mest plats i samtalet.

Trots att det kändes som att vi setts på den där restaurangen varje fredag så länge vi kan minnas, var kvällen den första i sitt slag, men inte sista. 

Och över mötet lyste fullmånen löftesrikt.

söndag 23 september 2012

Corny var ordet

I den här boken finns spänning och gastkramande äventyr på liv och död. Här finns svärdsfäkte och krigsstrategi, tredelade slaglinjer och tunga ringbrynjor. Det är en bok precis lika mycket för unga läsare av manlig sort som någon annan, trots att huvudpersonen råkar vara flicka.

Men just precis nu har jag skrivit en corny scen med ett äkta, electrifying moment mellan honom och henne.  Det här är faktiskt det första ögonblick som de delar ensamma på detta vis. Och kära hjärtanes jag blir ju alldeles knäsvag! Skönt att det inte bara är krig.

Corny var ordet. Det behövs ju det med, i små, välutpyttsade portioner.

fredag 21 september 2012

Skrivtid

Då sitter man här med musik och hemmagjord chokladtryffel och flödesskriver. YES!

Vad  jag gjorde av familjen? Dem skickade jag iväg till simhallen. *njuter*

Skapandets ansikten

Jag går på Maxi och storhandlar med 2½åring i vagnen. Jag får syn på röda, vackra chilifrukter och tänker att jag såg en gryta i Buffé kvällen innan som innehöll just chili och jag blir sugen på att testa. Jag plockar ner chilin i vagnen och går tillbaka till köttet för att byta ut skinksnitzeln i vagnen mot nötkött att göra långkok på. 

När jag kommer tillbaka till grönsaksavdelningen får jag syn på ingefära och tänker att det borde jag ha hemma om förkylningarna kommer hem till oss och när jag för den knöliga roten till näsan och andas in förs jag in i min berättelse eftersom jag tryckt i mig choklad smaksatt med citron och ingefära under mina intensiva skrivpass. Jag luktar igen och saknar citronaromen. Man kanske skulle ta och göra egen sån chokladtryffel tänker jag och plockar ner i vagnen.

Jag går där och pratar med min minsting och planerar middagar och fruktburkar till skolans fruktstunder för de stora barnen och anar inte att vad jag egentligen gör, är att skapa. Jag funderar på den där chiligrytan och plockar på mig fikon och tomatkross.

Det finns nämligen två tydliga utlopp för min kreativitet i den här världen och det ena är vid tangentbordet eller pennan och det andra är i köket.

Jag betalar, stuvar in kassar och barn i bilen och sätter på bilradion med min musik. Lucy Schwartz, min skrivmusik för tillfället.

Sen kör jag inte mer än 20 sekunder innan scenerna trängs i mitt huvud. Jag ser Kungen i sitt torn i djup meditation, jag ser den unge hjältens tvivel på sina förmågor och samme hjälte under operation. Jag ser tysta tårar vid ett köksbord och kärlek som ännu inte blommat upp i medvetandet på ett par som helt klart är galna i varandra.

Långa, färdiga dialoger, smärta, ansvar, moraliska kriser. Allt ligger färdigt att knappra ner, om jag bara haft ett tangentbord vid händerna istället för ratten.

Jag var redan inne i skaparmode, och musiken triggade mig till rätt plats. Vips, pang och bom, så hade jag börjat skrivprocessen på den där andra boken i trilogin som jag vill ha omskriven när/om förlagen hör av sig angående första.

I det läget var jag nära till att erbjuda 500 spänn till den som kunde ta mina barn ett par timmar så jag skulle få skriva. 

Väl hemma kom de stora barnen hem från skolan och medan de cyklade antecknade jag de fem scenerna på min shoppinglista innan jag packade upp veckohandlingen. Sen jag satte igång mitt långkok tillsammans med chokladtryffel. Köket luktade chili och choklad och jag kände mig som klippt ur en spansk film. Barnen fick mellanmål, vi var ute igen, inne igen, spelade memory och smakade av grytan med jämna mellanrum.

Hela tiden medan mantrat ekade i mig: Bara orden stannar kvar, bara scenerna stannar kvar, pausar tills jag har tid med dem.

Vi åt (OJ, vad gott det blev dessutom), barnen skulle i säng och sen väntade tystnade och ledigheten.

Jag hann inte längre än en scen av fyra, men den scenen, den första i mappen Nya JF, den är så bra

Episk.

Folket, vi är igång. Vi har lyft från marken.

torsdag 20 september 2012

Skrivbord

Måste bara säga att det här skrivbordet, som är lagom stort för min laptop, är i den lavendelfärg som är min huvudpersons favoritfärg. Dessutom heter skrivbordet (från Ikea) Isala, som råkar vara ett namn som förekommer i sista boken i serien. What are the odds?

Sen kunde det kanske tilläggas att mitt skrivbord, som jag sitter vid i skrivande stund, flagnar. Just saying.

onsdag 19 september 2012

Att ha tid med poesi

Fördelarna med att vara en målmedveten, hårt arbetande och ickeromantiserande författare: 
Man får saker gjort. Man gör framsteg, även när man inte har lust. Man blir klar och man blir nöjd.

Nackdelar med att vara en målmedveten, hårt arbetande och ickeromantiserande författare:
Man har inte lika mycket tid till att drömma. Till att läsa. Till att bara skapa för skapandets skull, utan syfte eller mål.

Just nu saknar jag det sistnämnda.

Jag skuttade nämligen in på Kära systers blogg och läste ett inlägg om en klocka och hamnade i en ljuvlig värld av få, men starka ord, starka för att de orkar bära mycket betydelse. En fantastisk författare skriver i ett för mig nytt format och får min fantasi att skena. För att använda min gode vän Seans favoritord på svenska: Upplevelsen var fantasikittlande.

Plötsligt saknade jag poesin. 

Förr skrev jag ofta dikter och de korta texterna på bildskärmen framför mig påminde om lyrik. Modern, intressant lyrik, men samtidigt så enkel. Perfekt i undervisningssyfte för den som är lärare i engelska. Så himla lagom.

Som sagt, ibland är det surt att vara en målmedveten, hårt arbetande, ickeromantiserande författare. Men tiden är knapp, och den som vill bli utgiven måste utöva disciplin i sitt skrivande, något jag gjort så mycket under 1½ år att jag känner att den här andpausen som jag tar mig ikväll är minst sagt välförtjänt.


Urk

Tänkte bara meddela att jag nu skapat mappen där den nya versionen av tvåan i trilogin ska ligga och pysslat om mina anslagstavlor lite så att inspirationen som hänger där passar bättre med det manus jag nu ska jobba med. 

Jag har just läst halva första kapitlet och allt var okej tills jag råkade på den gamla berättarrösten, den som jag precis ägnat ett halvår åt att skriva bort ur den första boken.

Då fick jag plötsligt lite kräkssmak i munnen. Urk.

Att skriva om tvåan handlar alltså inte bara om de nya trådar jag vill väva in och fylla upp den med, utan här får jag ta i med hårdhandskarna och rensa upp.

Igen.

Inte klokt vad jag har tålamod när det kommer till manus. 

tisdag 18 september 2012

En utflykt till posten

Vad är vackrare än ett nyligen utskrivet manus? En mängd ord som väntar på att få leva och beröra.


 Och här är tydligen en bild på mig. En liten lyckokram till manuset innan det bär av till posten.


Nu har manuset förvandlats till post. De lyckliga tu är B Wahlström och Rabén och Sjögren. Alfabeta, Natur och Kultur samt Bonnier Carlsen tar emot manus per mejl. Det tackar både min plånbok och regnskogen för.


Och här sitter jag i början av min nya fas. Väntan...

måndag 17 september 2012

Säger som Strindberg...


Det händer!

Vill bara kort meddela att just i detta nu tar dokumentet form, dokumentet som innehåller hela den färdiga boken (istället för de kapitel-dokument som jag använder när manuset fortfarande är under arbete.)

Förstår ni vad det betyder? Det betyder att allt är korrläst och klart och imorgon ska jag till brevlådan. Återkommer med bildbevis då.

onsdag 12 september 2012

Sorg

De senaste fem dagarna har varit omtumlande. 

Först blev jag tillfrågad att gästblogga på Debutantbloggen och var smått hög av de fina ord som Sofia Hallberg skrev om mig. Sen hade jag en tjejträff på fredagkväll för att fira att mitt manus är klart samtidigt som de första kommentarerna på manuset började droppa in från underbara T. Det var en dag av skrivarlycka och vänskap.

På lördagen svängde livets pendel åt andra hållet. Jag fick veta att min kusin, min älskade fina kusin som är 31 år gammal precis som jag och var min närmaste förtrogna under barndom och tonår, förlorat sin man. Han fick en stroke och från ena stunden till den andra var han bara borta. 

Som jag gråtit.

Det är anledningen till tystnaden här, trots att jag har massor att säga om skrivande precis som vanligt. Men just nu är jag dämpad, bedövad. Det har lättat lite igår och idag, men samtidigt kan jag inte riktigt med att leva som vanligt när hennes liv är slagit i spillror.

Ett litet erkännande: I sådana här lägen känner jag mig som en bluff i egenskap av författare. Jag skriver om död och sorg, hittar på livsöden och slår sönder relationer för den dramatiska effekten, medan andra omkring mig går igenom riktig sorg.

Sen har jag haft sorg i mitt liv, om ni bara visste. Men på något sätt blir den påhittade gråten som jag alltid försöker hitta nya sätt att beskriva så urbotat fånig när livet visar sig från sin värsta sida och fulgråten rinner ner för mina egna kinder istället ner för boksidorna jag skapar.

Men jag kommer tillbaka. Den här veckan läser jag romaner och skriver brev till min kusin. Nästa vecka ska del 1 skrivas ut till förlag medan jag påbörjar omskrivningen av del 2 i trilogin.