Framtidspirr

Min svåger ringde. Min framgångsrika affärsmanssvåger som sysslar med marknadsföring och vet hur man snackar till sig det mesta, ringde för att berätta att  han drömde om mig inatt. Jaha? 

Han drömde att gav ut min bok och han hade sånt sjå för den tog slut hela tiden. Han jobbade tydligen häcken av sig för att trycka upp nya upplagor eftersom boken sålde som smör. Han sa att det var längesen han haft en så verklig dröm. 

"Det måste vara en sanndröm," sa han självsäkert. "Och du vet ju att jag aldrig läst en bok i hela mitt liv, men nu vill jag läsa den. Kan  jag få den?"

Jag fick förklara att boken just nu genomgår en smärre renovering men att han aboslut kunde få läsa den när den var klar.

"När är den klar?" pressade han och ville ha ett datum. En deadline.
"I slutet på sommaren," svarade jag och tänkte på alla försvinnande skrivartimmar som ägnas åt familj och hushåll som på något sätt måste återtas,
"Då vill jag ha den i slutet av sommaren."

Vi pratade i tjugo minuter om mitt författarskap och hans marknadsföringsidéer och när vi la på pirrade det lite i magen. Det pirrade, trots att jag vet att han är bra på att snacka och att det inte alltid måste betyda någonting, så pirrade det. För han var villig att satsa bara det fanns någon som sa att boken var bra och jag sa att det var den.

Det är den.

Svaret är ja

Okej, efter ha satt ord på vad som hände inom mig igårkväll inser jag att frågan på det tidigare inlägget om huruvida jag är en konstnärssjäl eller inte, står rakt framför mig, här på mitt skrivbord, med stora bokstäver svarvade i mörkt trä, bokstäver som gäspar av tristess för att jag inte sett dem tidigare. Ja, klart jag är.

Sen inser jag vad det betyder.

Jag är författare.

Jag är författare! Jag är det, är det, och det finns inget förlag och ingen läsare som kan ändra på det för det är ett faktum. Jag älskar och hatar och skriver och har mina upp- och nergångar och jag är fullt medveten om baksidan av det här myntet. En baksida som i värsta fall innebär att jag är lite lätt bipolär eller i bästa fall temperamentsfull, ombytlig och engagerad.

Men framsidan av myntet, älskade vänner, är vackert och djupt åtråvärt. Och det är dagens sanning.

Pinsamt, men sant

Oskar, som nämns titt som tätt på den bloggen, skrev idag om sitt storhetsvansinne. Om hur hans bok Drakhornet kommer bli större än Harry Potter och hur filmatiseringen kommer bli. Jag lämnade en blygsam kommentar om att det nog hänt att jag tänkt tanken själv. Jag sa inte sanningen om vad jag drömde inatt.

Eftersom det var en dröm som jag hade på natten kan jag med att berätta om den. Då kan jag inte riktigt stå till svars för vad som händer i den. Jag sov ju.

Jag drömde att jag fyllde 40. Jag skulle ha stort partaj. Jag var tydligen jätterik och jättekänd på grund av mina böcker, för mina systrar bjöd in Stephanie Meyer (författaren till Twilight, om någon missat det) som en överraskning till mig. 

Och hon kom.

Hon ville så gärna träffa mig. Hon kände att vi hade så mycket gemensamt.

Vansinne. =) Och bara för att förtydliga, jag vill inte bli så känd som Stephanie Meyer. Det verkar jobbigt. Jag vill bara att mina karaktärer ska få leva i andra människors tankar. Det vore nåt.

Men jag tror inte att jag skulle ha något emot att träffa Stephanie Meyer. Jag tror det skulle kunna bli ett intressant samtal. Åtminstone för mig.