Jag tror att jag inte var mer än tolv år när jag började begrunda sanningshalten i uttrycket "en bild säger mer än tusen ord." Det klingade falskt. Vad i denna värld kan kommunicera bättre, än ord?
Faktum är att jag gjorde en parafras på uttrycket som jag använde som titel på min första diktsamling. Ni vet, den där diktsamlingen som man skriver när man är tretton-fjorton och som innehåller strikta strofer med regelbundna slutrim och behandlar varför man är utanför och annorlunda? Den ja. Jag planerar inte att ge ut den, om vi säger så. Men jag funderar på dess titel och hur jag kan använda den.
Min åsikt är nämligen att ibland kan orden säga mer än sig själva. Vi människor är så fantastiska på att underförstå och läsa in, att man kan komma långt med få ord. Som med Hemmingway och världens kortaste berättelse på sju ord, som ni alla hört. For sale: Baby shoes. Never been used. När det kommer till ord är 1+1 alltid långt mer än två. Hur långt kan jag då inte komma på tusen?
Senaste veckan funderade jag på ett inlägg om detta, om hur jag ser det som ett mål att Någon gång skriva Något som motbevisar uttrycket ni läste i titeln. Att Någon gång skriva Något som bilder inte hade kunnat förmedla på samma sätt. Att använda ord till att säga Något som inte hade kunnat sägas utan just Orden.
Och då skriver Elin det här inlägget, just idag.
Och förekommer mig.
Och jag blir
s å l y c k l i g.
(Vill bara tillägga att jag älskar film. Och konst. Det har inte med saken att göra.)
(Vill bara tillägga att jag älskar film. Och konst. Det har inte med saken att göra.)
