Sagor och bästsäljare

När Sofia Hallberg höll i bokprat på Bokia förra veckan talades det bland annat om bästsäljare. Sofia sa så klokt att en skicklig författare skulle kunna skriva något i stil med Fifty shades bara för att sälja böcker, men det vill man inte. Man vill inte sälja sin själ och lägga tusen arbetstimmar på ett manus som man inte brinner för själv. Håll kvar den idén. Jag kommer tillbaka till det strax.

Svensklärarsystern hade bokcirkel med sina ettor i onsdags när jag åkt hem efter min föreläsning och då var där en elev, som vanligtvis inte läser böcker, som hade läst Helena av Josephine Angelini och älskat den. Jag blev nyfiken och kikade närmare och fick veta att Helena var första delen i en trilogi där de andra delarna heter Nemesis och Hades, om jag förstod det hela rätt.

Men det jag gick igång på, naturligtvis, var blurben. "Illiaden möter Twilight," stod det.

Okej, jag är latinlärare. Jag har läst hela fjärde sången i Aeniden på latin och jag har också läst Hectors farväl av Andromache på gammal grekiska. Det här tilltalade, inte nödvändigtvis för att jag måste läsa Angelinis trilogi, utan för att jag lekte med tanken på att skriva en sådan bok själv. En modern version av Illiaden, ett triangeldrama när det är som bäst, med förutbestämd kärlek som möter alla världens hot. Vilken ung tjej skulle inte vilja läsa en sådan bok? 

Synd att den redan är skriven.

Det lustiga är att Maria skriver om samma tema idag på Debutantbloggen, att göra om sagor till romaner som utspelar sig i andra (moderna) miljöer. Jätteroligt!

Det hade varit kul att anta utmaningen, att skriva något helt annat, skita i min trilogi och boken som ligger på lut och allt vad det är som värker inuti, och förlora sig i en saga som redan finns, en färdig plot. Förstrött lekar jag med tanken medan jag bakar muffins med barnen på väg till lekplatsen.

Men vet ni vad som slog mig sent igårkväll när jag hängde tvätt? Trots att det föreligger en risk att låta övermodig tänker jag berätta det för er, bara för att ni var så fantastiska igår och lyfte mig ur intigheten.

Jag tänkte: Sofia vill inte skriva en bok i stil med Fifty Shades och det vill inte jag heller. Nej tack. Däremot tror jag att jag skulle kunna skriva något romantiskt och övernaturligt i stil med den här Helena eller kanske Twilight. Skriva för ungdomar om sann kärlek och magi. Ett känt tema, men ändå något nytt och unikt.

Det var här som jag hejdade mig och insåg att jag redan har gjort det. I fyra långa böcker. 

Och under ett litet ögonblick, så kände jag mig stolt.

Läxa: man ska lyssna på goda råd

En gång skrev jag en roman ihop med en författarkompis. Det var bland det roligaste jag gjort, men det är en annan historia. Vad jag skulle säga var att han hade vanan att istället för att trycka på "spara" när han skrivit om någonting, tryckte han på "spara som" och behöll på så sätt alla gamla versioner av sin text i fall om att han skulle ändra sig.

Det verkade omständligt tyckte jag - som om man inte har nog med dokument i sina mappar som det är. Jag skaffade aldrig den vanan själv. Endast när det är fråga om experiment eller rejäla omskrivningar skapar jag nytt dokument för den nya versionen, men för lite småpill liksom. Hallå. Nej. Då sparar jag rakt över.

Just nu ångrar jag det.

Vad sjutton hade jag skrivit förut? Var det bättre än det här nya? Hur ska jag jämföra nu när det andra är borta? Fast alltså jag gillar ju det nya, men det känns som att någon känsla har gått om intet, en känsla som jag gillade. Vad sjutton gör jag nu? Ska jag trycka på ångra tills allt det nya är borta och sen läsa igenom det gamla eller ska jag fortsätta fila och skriva och pilla tills det nya känns rätt?

Ibland är man asjobbig och sen fattar man det idiotiska beslutet att dessutom förpesta sin blogg med skräpet.

Ingen annan som gör samma grej?

Labbrocken är på

... liksom skyddshandskar, munskydd och såna där coola, cyklopliknande glasögon.

Jag experimenterar. Försiktigt tassar jag över okänd mark. Något banbrytande kan inträffa, en ny, förut icke påtänkt ingrediens blandas med det gamla och plötsligt sker det där genombrottet som för alltid kommer att förändra historien och antagligen ge mig Nobelpris.

I litteratur alltså.

Vindruvor och mandelskorpor

Sommardagarna flyr utan mycket till sommar. Tre baddagar fick vi i Göteborg den här sommaren och vi får väl vara glada för det. Jag tar hand om mina tre barn medan min man renoverar bort semestern och jag kommer på mig själv med att längta till skolstart. Hösten. Det är något visst med den.

Jag har mina skrivpass då och då, inimellan. Jag trycker i mig te och spanska mandelskorpor, proppar öronen fulla med musik och stirrar på mina älskade skrivbordsdekorationer. Jag är i slutet av mitt manus och det är så intensivt och känslosamt. Vackert. Efter avslutat skrivpass studsar jag runt och klappar händer. 

Den här boken kommer att bli utgiven. Den bara måste det. Tänk att den har blivit så här bra.

Ikväll hade jag tänkt sitta med sista sidorna innan jag ger mig på det sista som ska putsas i det här manuset, nämligen de första 8 kapitlen (jag började omskrivningen i kapitel 9). Kapitel 25, det avslutande, ligger där och är ganska klart, men jag skriver ändå inte, pillar inte.

Istället äter jag vindruvor (röda, fastän de är dyrare, men jag älskar dem och eftersom jag är allergisk mot i princip all annan frukt tycker jag att jag får köpa de druvor jag vill ha) och slö-ser på en underbar film om att våga och vinna. 

Men ibland måste jag ner och slå i skåpen, glutta lite på min dator och sända en tanke till karaktärerna som jag älskar.

Och det är då det händer.

Tänk om jag skulle ta och lägga in en helt ny scen i slutkapitlet? En som utspelar sig under natten efter den stora upplösningen? Låta läsaren landa lite, låta min stackars L landa lite. Gotta mig lite. 

Tanken ger mig svindel, ett fånigt leende och fjärilar i magen. Hihihi.

Jag gör väl som jag brukar. Jag testar. Ett experiment alltså. 

Vad tror ni? Hur bra blir det här?

Slänga eller inte slänga?

Orden från favoritfilmen The Shadow Dancer ekar i mitt huvud idag. 

"You put a lot of effort into those pages. Have enough faith in yourself and let them go."

Släpp taget om dem. Släpp taget. Törs jag det?

Nu pratar jag om slutet av första boken, slutet som jag alltid älskat och som varit det enda jag varit nöjd med sen manuset först blev klart. Det är fortfarande bra och det finns fortfarande formuleringar som jag älskar, men tonen i berättarrösten stämmer inte överens med den nya som jag har arbetat fram nu i senaste (och sista) omskrivningen. I den gamla texten berättas historien av en utomstående berättarröst medan i den nya texten har jag tagit ett kliv tillbaka och vi ser allting genom någons ögon, även om det är mina ord och i tredje person.

Vad jag gör när jag öppnar ett nytt kapitel är att jag går igenom vad jag vill behålla och inte, vilka nya scener som ska till och ur vems synvinkel jag vill berätta allting. 

Det känns desto svårare nu. För de här orden ligger i mitt hjärta.

Det är bara det att jag vet vad som händer när jag utgår från den befintliga texten. Jag hakar upp mig och har svårt att slita mig från vissa textfragment och resultatet känns hackigt i första vändan innan jag gått igenom det igen och tagit bort det där sista från originalet.

Dessutom vill jag eventuellt ändra kapitelindelningen.

Ni hör ju vad jag egentligen lutar åt. Men jag törs inte. Den gamla texten ligger hårt i mitt minne och de gamla formuleringarna kommer leva upp när jag skriver om, även om jag skriver i ett nytt dokument.

Have enough faith in yourself and let them go. *upprepar mantrat*

Jag tror att det får bli ett experiment. =) Jag testar att skriva om allting utan hjälp från den gamla texten och ser hur det blir.

Vi vet ju hur experimenten brukar sluta.

I briljans.

Duktig 2

Tänkte att ni antagligen vill veta hur experimentet artar sig. Det ska jag tala om för er. Jag har flödesskrivit nu i en timme och det här kommer bli hur bra som helst.

Mitt nya mantra fungerar: Samma historia, men en helt annan berättelse. Efter att ha varit min egen redaktör i ett år nu, känns det som att jag äntligen börjar bli bra på det. =)

Duktig

Författarsmärta, författarsmärta. Att skära, att skada, att smärta sin text!

Nej, så illa är det inte, men jag känner mig faktiskt duktig. Jag experimenterar. Jag kommer eventuellt att förstöra ett kapitel som jag älskar och som fungerar alldeles utmärkt som det är, bara för att lyfta kapitlet före. Jag tänker testa och se om det förbättrar och stegrar och blir så bra att jag låter den där texten som var så bra och njutbar, tvingas bli en annan.

Duktigt, riktigt duktigt.

Men lite, lite smärtsamt. Känns bra att det bara är ett experiment. Låter mindre drastiskt då.