Ni vet precis vad jag menar. Sheldon, Leonard, Raj och Howard går skäggiga upp för sina trappor och pratar om sin tid på Nordpolen. Skämten haglar och genom replikerna räknar vi ut vad som ägt rum på Nordpolen - under den där natten som de kommit överens om att aldrig tala om igen, när strömmen gick - men vi får inte se händelsen när den händer. Bara höra eftersnacket.
Och vi har sett det i fler sitcoms än jag kan räkna upp. Vi ser Ross gå ut genom Monicas dörr och i nästa scen kommer han tillbaka med hängande huvud och vi får höra hans pinsamma historia medan alla skrattar åt honom och Chandler hånar på högsta växeln. Men vi får aldrig se händelsen i sig.
Ibland får man det, självklart, men ofta inte, och det gör inget, eftersom vi inte bryr oss så mycket om händelserna. Det är eftersnacket och skämten vi vill åt. Så ser genren ut.
Vi lever alltså i en värld som presenterar historier genom att hoppa över det allra viktigaste. Och det fungerar.
Jag kallar det sitcomsyndromet, och anledningen till att jag döpt det, är för att jag ser hur det kryper in i annat.
Visst minns ni hur Rob Stark gick över ett rykande slagfält och pratade med tjejen som sedan skulle bli hans fru, men vi fick inte se slaget. Svärdsfäktningen och skallarna som klyvts skippades, men eftersnacket inte.
Om ni bara visste hur frestad jag är att göra på samma sätt. Det är konversationerna, skämten, analyserna, ältandet, resonerandet jag vill åt. Framför allt i ungdomsböckerna. Men jag kan ju inte hoppa över grejer hur som helst och de stora händelserna måste naturligtvis beskrivas ordentligt.
Men snacket. I det här gänget. Mitt gäng. Jag älskar det. Man behöver ingen handling. Nästan.
Nu slänger jag ut frågan: någon som upplever samma frestelse? Inte i djuplodande finlitteratur kanske, men i handlingsbaserad genrelitteratur? Någon som sett liknande tendenser i böcker ni läst, eller är det en trend förbehållen filmens värld?
