Skaparlycka

Jag har skrivit en vaggvisa! Det är min andra, men den här gillar jag mycket mer än den förra, antagligen för att den handlar om såna som jag. Troll.

Vid sängkanten inne hos nästan3åringen kom den till mig, flygande på sagovingar. Bara så. I moll och allt! Klar! Men Busan ville inte höra den, hon ville bara höra sina vanliga gonattsånger som jag snällt fick sjunga medan hon kom till ro. Sen finslipade jag visan tills allt som fanns för min blick och i mina öron hade formulerats till riktiga ord och strofer. Tyst inne i huvudet repeterade jag den trolska scen som vaggvisan spelar upp så att jag inte skulle glömma bort den.

Till slut somnade Busan. Jag smög ut, helt på trollvis. Frågade mannen om 9åringen somnat än. Nej, blev svaret. Jag tassade in till henne och frågade om hon ville vara den allra första i världen som hörde min allra vackraste vaggvisa. 

Efter första gången jag sjöng den log hon och sa att den var jättefin. Efter andra gången jag sjöng den sa hon att hon var sömnig.

Jag tar det som ett toppbetyg. Så lugn, så mjuk. Så sövande. I moll! - sa jag det?

Lätt att det här var bästa sättet att fira jubileum. Att skapa. 

En utmaning

Jag tror att jag nämnt tidigare att jag har en underbar väninna som är i processen av att komponera ett musikstycke till mitt manus Fjärilshuset. Fjärilshuset är en roman för vuxna, en riktig feel good-bok om kärlek, vänskap, familj och kanske framför allt musik. Det här är ett manus som varit klart ett bra tag men som jag inte skickat in för att jag tror på idén att skicka med musikstycket och nu verkar det som att livet kanske klaffar tillräckligt för att det ska vara på gång.

Få saker njuter jag så mycket av som att höra min väninna E spela piano, framför allt den musik hon skrivit själv. Hon har en enastående gåva för känsla och harmonier som äger makten att vidröra min själ gång på gång. Att hon tagit sig an uppgiften att skriva musiken som huvudpersonen i min bok spelar gör att det spritter i hela kroppen. 

E har en son som gifter sig i sommar och E vill gärna att en kärlekssång som hon skrivit ska sjungas på festen. Hon har ett problem bara, texten till kärleksvisan är inte klar och hon har inte tid att sitta med det.

Det är då jag hör mig själv erbjuda att jag kan skriva texten varpå hon tycker allting har löst sig kalasbra. 

Vilket privilegium! Ska jag, ska mina ord få pryda hennes fantastiska toner? Jag känner pressen på mig, men har bestämt mig för att anta utmaningen. 

Klart det känns läskigt. Jag har väl aldrig skrivit en sångtext förut! Men jag har skrivit dikter. Mängder. Jag älskar poesi, både att läsa och skriva den, och med tanke på hur musik får igång mitt skrivande borde orden rimligtvis komma när jag hör henne spela. Det är trots allt bland det bästa jag vet.

Så vid sidan om mitt arbete med trilogin går jag igenom vad jag ska komma ihåg att tänka på när jag väl sätter igång med den där sångtexten. Hur jag måste akta mig för klyschor och helst bara beskriva stämningar, hur fragment här var tillsammans kan bilda en helhet där temat är löften om kärlek.

Spännande, utan tvekan.