Nano-newbie som man är

... så sitter man inte alls här och samlar formuleringar, slipar på synopsis och laddar inför fredag så där som man ska.

Man sitter och försöker få klart ett annat manus först.

Magsjukan var bra på så vis. Jag har fått tid. Huset är tyst. Jag kan jobba. Jag har fått betakommentarer och tid att fundera över vilka jag håller med om och inte. Nu ska här fixas några grejer och sen ska det iväg. Jag känner att det är det rätta.

Därefter blir det Nano efter bästa förmåga. Jag vet redan att jag kan skriva 50 000 ord på en månad om jag vill, och därför kommer inte mitt mål vara att lyckas med det, utan att känna mig nöjd med upplevelsen som sådan. Det händer för mycket annat inom författandet just nu för att göra något annat och jag ser inget fel med det.

Om trettiotvå dagar går ansökningen ut till Debutantbloggen. Vem vet vad som hänt till dess. 

Att lämna dem ifrån sig

Betaläsaren med stort B är mejlad. Manuset överlämnat.

Jag kan inte göra mer just nu.

Under en vecka har jag använt varje ledigt ögonblick (och varje oledigt ögonblick) åt detta manus. Jag har pillat och pillat, tagit bort och skrivit till, minst tio timmar varje dygn. Minst. Ögonen går i kors och rumpan värker.

Men nu kan jag inte pilla mer. Det gör ingen nytta. Mejlet är skickat och min kära huvudperson måste stå på egna ben en liten stund utan att jag håller henne i handen.

Att duka en soffa för en

Min man är inte hemma ikväll utan ute på välförtjänt galej, och istället för att vara ledsen, bestämde jag mig redan imorse för att se fram emot det och det har jag gjort. Hela dagen.

En ensam kväll att tillbringa med något gott och mitt manus. Paradis! Jag har skrivit de där nya avsnitten och har längtat efter att gå igenom dem och se hur de funkar, följa trådarna som de ingår i från början till slut för att se hur tonen blir annorlunda med det nya. Åh, vad jag har planerat och längtat. 

Men innan kvällen kommer måste barnen äta, leka och äta igen. Sen måste de läggas. Stora tjejen måste komma hem från kanelsbullsbakandet hos kompisen jättesent och då kräva ett extra långt pass läsning av andra boken i trilogin med motivationen: det är ju lördag imorgon. 

Nu sitter jag äntligen här. Bordet är dukat med blodgrapefrukt och lakritspipor och allt jag undrar är hur sen min man kommer bli egentligen och om jag ska laga någon mat till oss eftersom jag inte blev mätt på våfflorna jag gjorde till barnen.

Nej. Skärpning. Nu ska här slipas ord.

Great minds think alike?

Rejserredigerar ett manus till en relationsroman. 

Bredvid: utskriften jag kladdade i under sommaren.

I knät: datorn med dokumentet.

Ändra, ändra. Ta bort, ta bort, ta bort. Formulera om.

Vad jag älskar mest är när jag redigerat en sida och tittar ner på utskriften bredvid och upptäcker att jag gjort samtliga föreslagna ändringar utan att kolla först. 

Det är då jag konstaterar att det var rätt ändringar.

Vill bara säga att jag inte vet hur det gått till, men jag har plöjt igenom 2/3 av boken på två dagar. Borde rimligtvis vara klar redan i kväll.

Sen... testläsare? Man får se vad som hinns med. Deadline här.

Enligt lektörens råd

sitter jag nu här och slappnar av allt vad jag orkar. Åh, vad jag slappnar av. Redig som man är bygger jag ut det där stycket som han tyckte kunde få två-tre meningar till och råkade dessutom få med en åsikt av bara farten, något han också efterlyste.

Jodå. Slappnar av och mjukar upp språket, det är vad jag gör. Blir görbra faktiskt. Lite likt nya, älskade berättarrösten i trilogin stundvis, men jaja, det är väl så jag låter dådå.

Men när jag inte sitter med dokumentet slappnar jag inte av. Då skickar jag ansökan till rektorn och skickar det där mejlet till den där mejladressen som jag fick på bokmässan till den där personen som jag tror kommer gilla mig. Ni förstår att av alla fynd jag gjorde under helgen, är min käraste ägodel just det där bokmärket/visitkortet som jag suktat efter.

Mm.

Men nu kommer Busan, tre och ett halvt år gammal, tittar på mig och säger:

"Mamma, nu färdig borstat håret. Nu spänne. ALLVARLIGT?!"

Får väl sätta i hårspänne dådå. Men mitt manus...

Lösa höstplaner

Klockan är nio och jag har bokat hotellrum för bröllopet nästa helg (yay!) och ringt förlag (duktigt!) vars redaktör kom tillbaka från semestern för ett par veckor sedan och nu åkt på semester igen, naturligtvis.

Snälla assistenten i luren säger att det går bra att dyka upp på ny manuspitch om två veckor för att få svar då eller presentera nytt manus eller samma manus eller hur jag vill. Jo, för att bli refuserad ansikte mot ansikte är ju det bästa jag vet.

Annars har jag tre känslor denna morgon.

1. Barnen börjar skolan om en vecka. Rutiner, vardag, tomt hus igen. Ska bli skönt, men vi måste vända tillbaka dygnet den här veckan för att fixa omställningen.

2. Vad är det jag ska göra i höst? Kunde jag inte fått svar från den här redaktören före min egen skolstart, istället för som nu samma dag som skolan börjar, om jag ens ska börja, vilket jag inte vet än, men jag sökte ju jobb igår, så antagligen inte.

3. Smärtsam längtan efter trilogin.

För att förklara lite närmare: Jag spelade låtar på pianot igår som jag tydligen inte spelat på länge. Inte spelat sen jag började redigeringen av relationsromanen. Reaktionen var lika omedelbar som oväntad. 

En bildkavalkad framför mina ögon. Karaktärer jag älskar, men inte jobbat med på ett tag, hoppade fram ur skuggorna och visade sig i sina allra roligaste och starkaste scener. Upplevelsen var så plötslig att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna, så verklig att saknaden efter dessa scener och personer gjorde fysiskt ont, så omfattande att jag var på vippen att överge allt och sätta mig och sträckläsa tvåan.

Så kan vi inte ha det. Mitt ovissa liv behöver struktur. Därför återgår jag nu till planen att vara klar med redigeringen av relationsromanen cirka en vecka före bokmässan. 

Då har jag att göra en liten stund i alla fall. Sen får jag väl vicka på skolor.

Jag är väl inte Jan Guillou heller

Det utskrivna manuset är genomläst. Pennan har gått varm. "Mer gestaltning" och "ändra gestaltning" och stryka ord, ord, fraser och meningar. En klassiker till redigering alltså. TACK Theresa för dina förmanande ord i andra manus. Numera hör jag din röst och stryker "precis" så det visslar om det, alldeles av mig själv.

Nu till sak, nämligen slutet av boken. Jag tyckte att det var lite för sött ibland, så där så att man måste gå och äta en knäckemacka med ost för att få ner sockerhalten på tungan. Men det var inte det värsta. 

Det värsta var att huvudkaraktär2 flinade vid två tillfällen. Kanske till och med tre. Och inte bara det. Han uttryckte sig på ett sätt som fick mig att tänka på huvudkaraktär2 i trilogin, en kille som inte gör annat än flinar för att det är så han är.

Huvudkaraktär2 i den här boken flinar inte. Det ska ni ha klart för er.

Jag minns nog hur det var när skolan tvingade mig att klämma en Hamilton i littvet grundkursen - det enda jag kunde tänka på var att Hamilton var osmakligt lik Arn.

Ja, ploten var fantastiskt uppbyggd och mysteriet spännande och byråkratin bökig och tjejen med alla ärren tuffare än tuffast - men Hamilton var som Arn. De hade båda fått specialträning som inte erbjudits någon annan vilket gjorde dem båda till övermänniskor och bättre än alla andra och när Hamilton står och skjuter prick på någon pantburk i vattnet och träffar så att hela sällskapet undrar vad för nybörjartur han drabbats av, gick mina tankar direkt till Arns första duell hemma mot den där killen som skulle bli känd som Enahanda.

Hur som helst. Ni förstår ju. Jag vägrar vara en sån författare vars hjältar är likadana.

De här killarna är nämligen inte alls lika. De bara blev lika när det vankades kärlek och sånt tjafs.

Att-göra-lista: Fixa.

Inte som en engelsk deckare

Engelska deckare, sådana som sommarteve älskar, byggs enligt en ledtrådsteknik som jag kallar tät eller stram. Varje replik, varje detalj, är en del i det stora pusslet. Det finns inget överflödigt tjafs. Allt är av vikt. Du måste komma ihåg att trädgårdsmästaren nämnde att han hade bott utomlands när han var ung där i avsnittets inledning, annars kommer du aldrig att räkna ut att det är han som mördat halva byn. Om du minns detaljerna, förstår du att det är trädgårdsmästaren som är pappa till den spanska charmören som allting kretsat kring. Ni fattar.

Om vi lägger Tolstoy på andra sidan av skalan, så berättar han massor med saker som inte har något med något att göra. Har man tur bygger det karaktär, men ibland handlar det bara om att visa upp alla sidor av varje liten biroll, bara för att visa att han kan, att han är en människokännare av världsklass.

Ni är med. Stram - inte stram.

Detta är något jag tänkt på, eftersom det finns diverse mysterier i Boken om Huset. Hur tätt ska ledtrådarna dugga och hur mycket får jag sväva ut från kärnan? Måste varje avsnitt vara med för att det innehåller avgörande pusselbitar, eller får man ha med saker bara för att det är trevligt? Varje berättelse har sin egen gräns för vad som passar, det finns inga generella rätta svar, och då undrar jag naturligtvis, var går gränsen i den här boken som jag jobbar med nu?

Efter dagar av tankar och efter en kort konversation med svensklärarsystern, har jag kommit fram till att nej, jag måste inte skriva en engelsk deckare. Jag får ha med lite av allt det där charmiga som gör boken så mysig och som på något sätt utmärker mig som författare. Jag får bara inte tappa fokus från det som egentligen händer, för det är då man kan tappa vissa läsare.

Men så här långt i genomläsningen av manus är jag faktiskt mestadels imponerad. Jag lurar läsaren så snyggt, och att lura läsaren tidigt, för att sen överraska stort, det är trots allt något av det roligaste jag vet.

Första semesterdagen och fördelar med nytt arbetssätt

Så här förflöt första semesterdagen:

Mannen fick skrapat lite färg från plåt och tog en sväng till Claes Olsson och bytte en bräda i golvet på altanen.

Men någon måste ju ha uppsikt över barnen. Det vet varje ansvarsfull förälder att barn kan drunkna även i plaskpooler. Ja, så där fick jag sitta hela dagen. I baddräkt. Jag passade sex-åtta barn som kom och gick och så en kaninunge dessutom. 

Utöver det läste jag hela del 1 i nya manuset. Jag strök "helt klart" och "precis" så det visslade om det, satt länge och funderade på om man kunde kalla en 35-årig man för kille, och jag skrev "mg" i marginalen vid två tillfällen. Mer gestaltning, betyder det förstås.

Kära vänner, jag vill bara kort passa på att säga att det här manuset är BRA, långt bättre än jag väntade mig. Språket är mer moget än det jag möter i ungdomstrilogin och presentationen av karaktärerna och mysteriet är närmast förstklassig. 

Under alla mina år som författare av diverse romaner har jag aldrig skrivit ut ett manus för att arbeta med det. Skriva ut manus gör man bara när man ska gå till posten, annars tar man slut på regnskog. Men efter noga övervägande gjorde jag det och dessa är fördelarna så här långt:

- Man har inget internet som distraherar, allt man har är sin bunt med papper.

- Man kan sitta ute och jobba utan att få "solen blänker i skärmen"-problem.

- Man kan föreslå ändringar och strykningar, utan att faktiskt göra dem, så att när jag återkommer till datorn sen, kan jag fundera över mina förslag en gång till innan de blir verklighet.

All in all. I like.

Boken om Huset. En relationsroman snart i en bokhylla nära dig.

Så föds en bok

Det här var på den tiden då jag bodde i Göteborg i en lägenhet i betongen. Det var sommar och av den varmare sorten och mina föräldrar var i USA en månad. Under den där månaden huserade jag och tre av mina fyra syskon vårt föräldrahem för en vecka tillsammans med alla våra respektive och alla våra ungar. Minns inte hur många blöjbarn det var under ett och samma tak den gången, men det var många. Vi turades om att laga middagar till hela stora gänget och vi fick äntligen chansen att umgås på kvällarna när barnen sov istället för att sitta och uggla var och en hemma hos sig.

Den där veckan passerade och vi turades sen om att passa huset och dess post och blommor. Min familj bodde där någon extra natt här och var under semestern för att ha nära till stranden och olika utflyktsmål. Jag var där med min bästis.

Men underliga saker hände. Ibland när vi kom dit låg det tvätt i maskinen. Vem har tvättat? Nästa gång någon annan kom, hade tvätten hängts upp. En annan gång stod det lådor med böcker i hallen. Vems var det? Vi kom för att vattna blommorna, men det var redan vattnat. Vi satt i köket och tryckte i oss kladdkaka en sen natt och någon kliver plötsligt in genom bakdörren. Vem sjutton är det som har nyckel utöver oss fem syskon?

Till slut redde allting ut sig. Allt fick sin förklaring. Min pappa hade tydligen gett husnycklar till grannungar och barndomskompisar för att vattna vid de tillfällen då vi, hans barn, var iväg på egen semester. Missförstånd uppstod, planer ändrades, och vips så var krukväxterna väldigt, väldigt vattnade, av fler personer än en och ingen visste om de andra.

En dag kom bästisen ner till huset med sin dotter och jag berättade om allt som hänt, alla galna historier som utspelat sig i det där huset på grund av alla okända nycklar som var i omlopp. Hon skrattade gott och kisade upp mot solen från altanen.

"Det är så bra att det skulle kunna bli en bok," sa jag.

"Så skriv en då," sa bästisen.

Och då gjorde jag det. Vi kan kalla den för Boken om Huset och den har aldrig fått möta världen. Inget förlag har fått den och den har legat på hårddisken, orörd och underbart mysig i fler år än jag vill tänka på. En annan har ju gett trilogin företräde. 

Tills nu.

Veliga tider

Kan inte bestämma mig.

Ska vi åka till Astrid Lindgrens värld i år igen? Busan har ju trots allt inte varit där i medveten ålder och de har ju dessutom byggt om hela Katthult. 

Ska vi åka till Italien? Coop har grymt bra erbjudanden på hotell i Toscana och barnen som aldrig har flugit någonstans.

Ska vi ta en charterresa? Sommaren som blomstrade så varmt och skönt i maj verkar ha försvunnit. 

Ska vi vara hemma och renovera sovrum så att vi är rustade för höstens förändrade behov? 

Ska jag och maken resa bort själva? Till London? Rom?

Som om det inte var nog med att semestern börjar om en vecka och vi inte har en enda bokad plan (förutom att jag ska till mina svärföräldrar i tre dagar) så vet jag heller inte vad jag ska skriva. 

Jag sa till min väninna kompositören att nu kör vi järnet. Nu redigerar jag relationsromanen och hon skriver klart det där undersköna pianostycket som hon började på för x antal år sedan. Hon lyste upp - hon älskar boken - och det hela tycktes så bestämt som något kan bli när man har med hennes känslomässiga konstnärskap att göra. 

Men det verkar fysiskt omöjligt för mig att vända trilogin ryggen i nuläget. Det är som om bytet av manus i mitt arbete sårar karaktärerna jag älskar och jag orkar inte göra dem ledsna mer. Allt jag gör, gör dem upprörda numera, verkar det som. De fortsätter prata och dona och leva sina liv och jag skulle kunna skriva ner det som de säger och fortsätta där som jag var i bok3 innan novellen kom emellan, men är det verkligen så klokt? Borde jag inte a) byta manus och skriva/försöka med något annat eller b) börja om från början med bok1? Borde jag inte vara professionell och strategisk för att försöka nå årsmålet så här när det är 1 juli och vi går in i andra halvlek av "året då allt kan hända"?

Ni vet känslan när någon varit orätt taskig mot en person man älskar. Allt man vill, är att hålla sin vän nära och göra allt i sin makt för att hon ska förstå att hon visst är värdefull. Det är vad jag vill göra. Hålla om dem. Läsa igenom allt i rasande fart och bara älska.

I mitt mest veliga tillstånd ringde min lillasyster, just precis nu. Hon ville prata om Ove, nu när jag läst ut honom i helgen. Hon ville också veta vilket namn hon hittat på till ett barn som eventuellt planerar komma till hennes familj en vacker dag, ett namn som kändes perfekt men som hon helt glömt av.

Tur för henne att hon har mig. Jag kom ihåg. Jag kom ihåg alla tre namnen. Mitt minne skulle inte glömma en sådan sak och när jag gjort henne glad kände jag en liten stund att helt oduglig det är jag nog inte i alla fall.

Jo. Snart ska bloggen bli sig själv igen. Jag har två inlägg som väntat i flera veckor och jag hoppas skriva dem innan veckan är slut. Häng kvar.