måndag 12 augusti 2013

Lösa höstplaner

Klockan är nio och jag har bokat hotellrum för bröllopet nästa helg (yay!) och ringt förlag (duktigt!) vars redaktör kom tillbaka från semestern för ett par veckor sedan och nu åkt på semester igen, naturligtvis.

Snälla assistenten i luren säger att det går bra att dyka upp på ny manuspitch om två veckor för att få svar då eller presentera nytt manus eller samma manus eller hur jag vill. Jo, för att bli refuserad ansikte mot ansikte är ju det bästa jag vet.

Annars har jag tre känslor denna morgon.

1. Barnen börjar skolan om en vecka. Rutiner, vardag, tomt hus igen. Ska bli skönt, men vi måste vända tillbaka dygnet den här veckan för att fixa omställningen.
2. Vad är det jag ska göra i höst? Kunde jag inte fått svar från den här redaktören före min egen skolstart, istället för som nu samma dag som skolan börjar, om jag ens ska börja, vilket jag inte vet än, men jag sökte ju jobb igår, så antagligen inte.
3. Smärtsam längtan efter trilogin.

För att förklara lite närmare: Jag spelade låtar på pianot igår som jag tydligen inte spelat på länge. Inte spelat sen jag började redigeringen av relationsromanen. Reaktionen var lika omedelbar som oväntad. 

En bildkavalkad framför mina ögon. Karaktärer jag älskar, men inte jobbat med på ett tag, hoppade fram ur skuggorna och visade sig i sina allra roligaste och starkaste scener. Upplevelsen var så plötslig att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna, så verklig att saknaden efter dessa scener och personer gjorde fysiskt ont, så omfattande att jag var på vippen att överge allt och sätta mig och sträckläsa tvåan.

Så kan vi inte ha det. Mitt ovissa liv behöver struktur. Därför återgår jag nu till planen att vara klar med redigeringen av relationsromanen cirka en vecka före bokmässan. 

Då har jag att göra en liten stund i alla fall. Sen får jag väl vicka på skolor.

4 kommentarer:

Kära Syster sa...

Men att förlaget inte bara kan återkomma med ett svar!
Vid det här laget vet dom väl vad dom vill?

Det där med livsavgörande beslut... Ibland får jag en känsla av att det i slutändan inte spelar så jättestor roll hur man väljer när det är sådär stort och viktigt , att man ändå är på väg mot samma mål och att de olika alternativen bara är olika sätt att ta sig dit...

Förhoppningsvis hittar du ändå ett sätt att välja som ger den där sköna känslan i magen!

/A

Vilse sa...

Ja, det är bortom galet att de tredje gången jag ringer inte kan ge ett rakt besked. Ett år senare går jag fortfarande och hoppas. Min höst hade varit oändligt mycket lättare att planera om jag haft deras svar.

Jag tror att du har rätt i vad du säger om att man hamnar rätt till slut hur som helst, men jag tror att vissa sätt tar längre tid än andra och det är i vår strävan att optimera och vara smarta som vi förlorar vettet.

Sent (för sent) igårkväll försökte jag få min man att förklara varför han tycker att jag ska välja det alternativ som han förespråkar. Jag bad om argument för att förstå honom, argument att fundera på. Kanske hade han tänkt på något som jag inte tänkt på.

Då säger han: Jag är rädd att det här kommer bli som med din pappa och fiolen när du var tio. Du ska inte välja det som jag vill att du ska göra, utan det som Du vill göra.

Det är först idag, i dagsljus, som jag förstod hur smart han är. Igår blev jag mest trött på att han inte svarade på min fråga. =)

Kära Syster sa...

Haha, såna där svar får jag från min man också!

Vad är det med att jämt vilja vara till lags? (För jag tror att det är det beslutsångesten handlar om). Ska vi ta och försöka bortse från vilka konsekvenser våra val får för alla andra?

Det kanske är vad den där strävan efter att optimera egentligen är. Och vi förlorar vettet för att vi förlorar oss själva?

/A

Vilse sa...

Nu blev det här väldigt djupt för en helt vanlig tisdag, men du har träffat mitt i prick.

Jag tror att i mitt fall handlar beslutsångesten om att jag gett bort delar av min frihet när jag skaffade familj. Man måste väl ändå ta hänsyn till att det finns barn att försörja och man att samarbeta med, när man gör förändringar i sitt eget liv?

Fast alltså... hela den här historien började med att min man sa till mig i våras att jag fick göra vad jag ville och han skulle stötta mig. Plugga vad jag ville. Inte bli lärare, utan läkare eller vad sjutton som helst.

Så det kanske är så att jag helt enkelt inte vet vad jag vill.

(Eller... Jag vet precis vad jag vill. Men inga förlag samarbetar.)