Säger inget högt, bara viskar lite i natten.

Mitt arbete med relationsromanen påbörjades när sommaren började och kulminerade under Skåneresan. Det är inte jättemånga timmars arbete kvar på redigeringen, kanske två veckor om jag kan sitta lite på dagarna också, sen ska den gå till en vänlig herre som erbjudit sig kika på manus. 

Detta är en bok som aldrig mött förlag förut och jag var så peppad hela sommaren. Nu skulle den få pröva sina vingar!

Men så var det någon (läs: min syster) som tyckte att jag skulle läsa lite högt där i Skåne från trilogin. Jovars, man gjorde ju det då, och det triggade mig mer än jag erkänner ens för mig själv. 

Jag säger inte det här högt, men det kan ha varit så att jag veckan efter Skåne plöjde ett par hundra sidor magi på telefonen, i varje ledig stund, bara för att jag led av akut trilogi-brist. Kan också vara så att en pusselbit till tredje boken, till ett ställe där jag körde fast i våras, just löste sig när jag borstade tänderna nu precis.

Men jag jobbar ju inte på den boken. Jag håller ju på med relationsromanen. En sak i taget, tack.

Fast jag kan inte skylla allt på högläsningen. Nej. Det finns en annan faktor och det är den jag verkligen inte talar högt om. Men det kan vara så här, att något händer den andre september.

Kanske.

Om man vill kan man ju anteckna i sin kalender att det ska kikas in här hos Vilse på kvällen den andre september, för det kan vara så att Vilse bara är en liten blöt fläck just då och är i behov av lite extra kramar.

Skulle också kunna ha hänt något annat. Men det har vi inga som helst förhoppningar om.

Och hur som helst sa jag inget av det här högt och om någon undrar så hörde ni det inte från mig.

Som avslutning hade jag kunnat skriva "och nu ska jag sova", men det är inte sant, för jag kommer krypa ner under täcket och drömma om mina älskade karaktärer och det som händer dem mellan böckerna och roas kungligt samtidigt som hjärtat blöder lite till för att de sitter fast inne i mitt huvud.

De borde få stå på egen scen.