Jag tror att du kan se det själv

Handledarmöte.

Du har ju kommit väldigt långt, säger handledaren, innan hon går igenom de tankar kring vetenskapligt förbättrande som hon fått när hon läst första utkastet till min uppsats. 

Det enda jag är orolig för är att den ska bli för lång - inte för att jag till vardags skriver 500sidiga romaner, utan för att det finns för mycket intressant att ta upp inom min frågeställning.

Men allt hon säger pekar på att hon vill att jag ska ta upp mer, inte mindre. Jag förstår att det för min del kommer att innebära ordplockande med pincett den här veckan: om jag tar bort de här fem orden här kan jag stoppa in den nya meningen därborta.

På slutet frågar jag rakt ut om det är något som står ut, något avsnitt som hon känner att jag kan korta ner eller ta bort.

Hon tittar på mig rakt, eftersom hela hennes person är sådan, och så säger hon: Jag tror att du kan se det själv.

Åratal av självredigering stiger inuti när hennes danska, intellektuella ögon ser in i mig. 

Som om hon visste att jag ägnat veckan åt att läsa inskickade manus.

Som om hon visste att jag var författare.

Som om hon visste att jag var förläggare.

Men det gör hon inte.

Hon har bara sett min skrivprocess under de gångna veckorna, hört mina resonemang under seminarierna, och hon drar slutsatsen att det inte är några som helst problem för mig att redigera klart min uppsats.

På fredag är det inlämning.

Två beslut

Mitt nuvarande lärarvikariat har fått mig att analysera Berättelsen om Lianne ur ett antal terapi-liknande vinklar. Jag hade tänkt skriva om det förra veckan. Kanske skriver jag om det imorn. 

Just nu har jag två beslut att kungöra och kungöras måste det. Annars vet man ju hur det blir. Ingen som kollar om man håller vad man lovat.

Beslut nummer 1: Jag ska prova (och med största sannolikhet köpa) Scrivener. Jag har en mycket stark aversion emot att lära mig nya program. Jag har en starkare aversion emot att förändra den sortens vanor. Men mitt gratis-skriv-program hänger sig hela tiden och mina dokument måste återskapas och må dåligt. Det är ingen inbjudande miljö längre. Jag frågade maken vad han tyckte, riktiga Word eller Scrivener (och då tänkte jag att Word kan komma till användning för fler personer i familjen Vilse än bara mig, med tre skolbarn och deras läxor) och han sa Scrivener. Så jag lovar att ge det en ärlig chans. Ingen hantverkare utan rätt verktyg och allt det där.

Beslut nummer 2 (som egentligen är nummer ett): Första utkastet till Allt som vi lovat ska vara färdigt i mitten på februari. Det måste det. Annars har jag ingen tid att redigera manuset, om boken ska komma ut under hösten nästa år. Det här beslutet är svårt eftersom jag knappt skriver alls och ska ägna denna hösten åt B-uppsats och sånt. Jag frågade min lillasyster om det överhuvudtaget var realistiskt och hon sa klokt på lillasyster-vis att jag inte kommer kunna hindra mig själv från att skriva när det väl släpper.

*lite lätt orolig för att det inte ska släppa*

På skaparhelgen som krönte sommaren sa jag att boken var som ett badvatten som skvalpade runt helt färdigt i mitt huvud och allt som behövdes var att dra ur proppen så skulle allt rinna ur mig och hamna på rätt plats.

Det är fortfarande sant. Men proppen är tyvärr omöjligt att finna.

Oavsett hur det går med proppletande och nytt-program-tillvänjande, tänker jag att det är bra med en deadline. Och jag tänker att jag höll på likadant förra hösten. Jag började aldrig den där redigeringen av I levande mörker och ändå blev jag klar i februari, för att jag hade en deadline.

*tänker att det är olika att redigera ett färdigt manus och skriva om ett gammalt helt på nytt, men säger inget om det*

Katastrofen är ett faktum

Jaha. Det här bevisar en gång för alla hur effektivt det är att promenera.

Där gick jag, i ett lätt vårregn, intet ont anandes, och insöp dofterna av grönt som efter dagar med sol plötligt blir vått. Minsta Busan var lämnad på förskolan och jag skulle hem och förlagsjobba, vilket idag bland annat betyder posta böcker till BTJ.

Jag brukar bokfundera under mina tisdagspromenader. Brukar skriva när jag kommer hem. Ofta dikterar jag direkt in i telefonen redan under promenaden och det är vad jag hade tänkt göra idag också.

Istället får jag en helt ny idé. 

Och den är faktiskt görbra.

Men den f ö r ä n d r a r.

Idén är en prolog. En prolog till trean. En kort prolog som utspelar sig ett hemligt antal år före trean börjar, och som sätter tonen för treans grundläggande konflikt och största mysterium.

Hap.

Men jag kan väl inte lägga till PROLOGER hur som HELST? Fenomenet prolog är förbehållen första boken, faktiskt. Bara ettan har prolog. Tvåan har det inte och inte fyran heller. Att lägga till en prolog till trean skulle rubba hela balansen i seriens totala dramaturgi.

Dessutom *fnyser högt*, skulle en prolog betyda att jag BYTER tredje bokens FÖRSTA MENING! Det är väl ingenting man gör HUR som HELST?! Jag råkar tycka om mina första meningar, i alla fyra böckerna. De betyder någonting. De står som vackra symboler för vardera verk. Visst, det är möjligt att jag kommer att tycka om den nya första meningen i en prolog som jag inte har någon aning om hur jag skulle skriva än, men då måste jag ju VÄNJA mig vid det, begriper ni väl? Förstameningar är liksom ingenting som man HAFSAR ihop på en höft! Man skriver dem och sen läser man dem tusen gånger medan en stark, varaktig relation växer fram. Man älskar dem. Ömt.

Så.

Vad sjutton gör jag nu?

Postar böcker?

Det enda jag gör om lördagskväll

Tar bort ord som stör och sänker.
Lägger till ord som vässar gestaltningen.
Dricker ny tesort och äter Häagen-Dazs Salted caramel.

Förut idag: magisk Disney on ice med hela Vilsefamiljen.
Nu: Håkan och manus.

Addendum

Jag tror inte ni förstår hur lättad jag var igårkväll, men ååh. Så lättad!

På Debutantbloggen skriver jag idag om en ny vändning i bok3 i Berättelsen om Lianne. Jag har skrivit ganska många sidor på denna vändning men jag har säkert tre gånger så mycket kvar. Det är en ordentlig smäll, om vi säger så.

I ett par veckor har jag burit på detta nya alldeles själv. En sådan märklig känsla. Böckerna har funnits i så många år och samtalen med alfa- och betaläsare har varit många. Allt har ju legat klart. Alla vet allt om allt. Tills nu. Något är bara mitt igen och har varit det i över ett halvår. Något helt nytt som ingen vet om är på väg ut ur mig och bokens hjältar är ... förtvivlade, rent ut sagt.

Men igår var lillasyster här. Jag visade Seans ritningar på det beryktade omslaget till tvåan, jag visade läsarbrev och allt annat som uppfyllde mig. Vi pratade om annat också förstås. Men sen. Sen kunde jag inte hålla mig. Jag läste mina sidor högt för den stackarn. Hon kastades rakt in i mitten/slutet av bok3 och en händelseutveckling som var sprillans ny. Barn lekte på en annan våning och ibland i samma rum som oss, men vi var inte där. Vi var på Kändo Slott.

Sen pratade vi. Dryftade varje liten aspekt av vad det här nya har för konsekvenser för fjärde boken och var rörande överens om att ingenting behöver skrivas om i Fyran pga av detta: det nya bara förstärker och fördjupar det som redan finns.

Jag är så lättad! Jag flyger på moln. Om jag skulle gå och dö nu, finns det någon vet vad jag hade för planer för det som inte är utgivet än. Så. Himla. Tryggt!

Dessutom har lillasystern godkänt det hemska. Grön gubbe och stora tummen upp.

Passerar mållinjen

Till folkets jubel passerar jag mållinjen på söndagkväll: manus är 10 000 ord kortare.

Hör ni vad jag säger? Tiotusen ord!

Jag hurrar för min insats, för att det överflödiga skalats av, för att konflikten förtydligats.

Sen kräks jag, likt alla andra spurtande idrottsmän.

Jag har faktiskt njutit av redigeringen till allra största delen och känt att den här boken är bara för himla bra ändå.

Men just precis nu blev jag dödligt trött på den. 

Jag kräks på den. 

Skönt att den ska skickas iväg imorn.

All redigering behöver en paus för att kunna börja om från början sen.

Men nu ska jag torka munnen och gå och fira. 

Tiotusen ord! 

Hurra!


Uppdatering: Gick ner och hällde müsli i fil (ja, Elin, hemmagjord! Tack för recept!) och insåg det man inte vill inse.

Har glömt en sak. En jättejätteviktig förändring av jättejätteviktig scen som jag inte genomfört, bara beslutat om och sen rusat vidare i jakt på ord som inte behövs.

Nej.

Prokrastinerar lite

Har bara dagar av redigering kvar innan redigeringspaus. Vill få gjort allt på min lista eftersom det känns fånigt att Redaktören ska lägga tid på att säga till mig att fixa sånt som jag redan tänkt fixa. Hela veckan lång har jag stulit mig tid och min bästis säger att det är okej att barnen ser på teve när jag jobbar eftersom det inte alltid ser ut så. Jag har ju inte alltid veckor som denna.

Nu har jag kommit hem från jobbet, gett barnen mellanmål och kramat och pratat. Barnen har gått upp. Jag sitter med min dator. Jag skulle kunna få gjort massor. Men jag gör inte det.

Istället pratar jag med min bästis (vilket visserligen var long overdue), och funderar över världshistoriens läskigaste och bästa twist på t r e d j e boken i serien. Jo. För det är ju så aktuellt att jag funderar på det just nu. Men idén kom när jag diskade efter mellis (som idéer gärna gör) och nu kan jag inte släppa den. 

För att rensa hjärnan (eller nåt) kollade jag twitter istället och läste en så rolig grej som min idol Martina Haag skrev att jag vart tvungen att reposta den och dessutom kommentera och tagga hennes syster.

Så nu har jag ångest. För att jag twittrat Martina och Bea samtidigt. 

Jag tror inte att jag är riktigt normal.

Men nu ska jag redigera. Jepp. Jag måste fixa efterdyningarna av borttaget material så att boken stämmer. Känns väsentligt. 

Ska bara trycka i mig ett paket sesamkakor till.

Vilses spänningsmodell

Mitt äventyr i excel är över. Tabellen är klar och på tabellen följde naturligtvis ett diagram. Jag gjorde en graf också, men staplarna kändes mer talande.

Det här är vad jag gjort:

Först en kolumn med alla sidor från 1 till sista sidan. (Skriver man 1, 2, 3 och drar så gör excel jobbet sen.) Sen gjorde jag en kolumn för varje tråd jag kunde komma på i boken. Olika mysterier, viktiga förhållanden som utvecklas osv. Jag hade till exempel en kolumn som hette "Nya världen" eftersom en del av spänningen i just den här boken kommer av häftiga saker som händer/förklaras kring fantasyvärlden. Ni hänger med, va? En kolumn för varje tråd som ger spänning.

Sen är det bara att scrolla igenom manuset sida för sida och sätta ut en gradering från 1-10 på hur spännande just den tråden är på just den sidan.

Jepp. Det är vad jag gjorde. Snabba beslut och scrolla vidare.

1-10 är därför skalan till vänster i diagrammet medan bottenskalan alltså är sidnumren (här borttagna för att ni inte ska veta hur lång boken är).

Som ni ser stiger det vackert. Vi har två peakar, en i mitten och en i slutet. Det är alltid någon tråd som är spännande även om inte alla är det, men när det ökar i styrka ökar ofta antalen trådar, dvs när det hettar till gör det så på flera fronter samtidigt. Mycket bra.

Men ni ser problemområdet, va? Det som var anledningen till att jag påbörjade diagramprojektet. Det är lite glest före de ljusblå staplarna börjar komma. Mhm. Det syns. Det är verkligt. Men det ser inte riktigt så illa ut som jag trodde. Eller?

Det som Vilses modell gav som jag inte räknat med, var ett tillfälle när jag upplevde att det hoppar mellan staplar på ett ofördelaktigt vis. Det blir rörigt. Eller nej, inte rörigt, men spänningen tappar på att det handlar om för mycket på en gång. Detta är uppenbarelsen som jag inte hade sett lika tydligt annars och jag tror att om jag åtgärdar det här, kommer jag att åtgärda hela det där problemområdet vänster om de ljusblå staplarna.

Så. Det var allt. Mitt första, oslipade försök. Intressant, någon?

Ser inte helt fel ut, va?

Inför redigeringen

På fredag går mitt vikariat ut vilket i teorin betyder att jag börjar förlagsjobba på måndag. I praktiken är det däremot inte så. I praktiken har jag Busan hemma två dagar i veckan och vi ska baka bullar och gå på öppna förskolan och sånt som vi en gång brukade göra. De femton timmar som hon är på förskola ska jag förlagsjobba.

Fast det är inte heller sant. Jag har inte ens slutat på skolan och nya vikariat trillar redan in. Jag har just tackat ja att jobba fem dagar vecka fem. Det kommer att rulla på så och det är ju bra för ekonomin, men desto bättre för manuset att jag redan är igång med det som jag egentligen skulle jobba heltid med sen.

Uppdatering: jag har plöjt igenom manus och tagit bort blankrader. Under detta arbetes gång har jag blivit kär i vissa delar av boken på nytt och tagit anteckningar om ställen som behöver ses över. Det handlar om att förstärka gestaltning och stryka ett antal avsnitt som både jag och Lianne överlever utan.

Men när jag under den senaste veckan börjat om från början på nytt och denna gång pillat på texten lite djupare, går det upp för mig att första delen av boken skulle må bra av en större renovering. Den funkar nu med, men jag hade velat ha mer.

Jag vill dra igång boken tidigare. Något som känns. 

Jag överväger att hitta på en ny händelse som kan lösa alla mina problem och fylla ut den tidsperiod som det hela gäller. Boken (och försäljningen av den) skulle vinna på det och jag skulle ha roligt.

Men. Jag kanske inte hittar det där som jag saknar. Det kanske inte går att vara så dramatisk som jag vill så tidigt. Allt jag kan göra är kanske att byta några perspektiv och introducera några karaktärer lite tidigare. Räcker det? Jag vet inte än.

Allt jag vet är att på måndag har jag sex veckor på mig för del ett av min redigering. Sen går manus till min redaktör och när jag får tillbaka det har jag cirka sex veckor till innan jag behöver närma mig korrläsning.

Så om det finns något spännande därute som än inte uppenbarat sig under de tolv år som gått, speak Now or forever hold your peace.

*lyssnar*

Att göra en god sås

Tjusiga kockar med tjusiga kastruller brukar reducera sin sås. Reducera betyder koka ner. Det gör man när man har en riktigt god fond som man vill ska smaka ännu mer. Man låter den puttra tills det extra vattnet avdunstat och smaken koncentrerats. Smart, va?

Det är en bra liknelse för det där som Augustin en gång skrev på Debutant, om att när vi skrivit klart tar vi bort det som behövdes för att boken skulle kunna skrivas, men inte behövs för att boken ska kunna läsas. 

Reducera. Det är där vi sitter. Jag kommer så småningom kalla det för "mitt omvända Nanowrimo" när jag alltså tar bort 50 000 ord under loppet av tre-fyra månader.

Mitt problem: När jag gör sås brukar jag inte reducera fonden. Aldrig.

Jag brukar hälla i vispgrädde och sen blir allt jättejättegott.

Den officiella versionen

Den officiella versionen är att jag fattade två beslut igår kväll. Det är allt.

1. Jag kommer med största sannolikhet använda en lektör för slutredigeringen.

2. Jag flyttade releasedatum till den 6 september 2014.

Lektör är väl jättebra. Har varit inne på det hela tiden. Godkändstämpel är en aspekt, möjligheter till utveckling och lärande en annan. Kalasbra. Målet är väl att reducera såsen något ytterligare så att säga, så att varje tugga smakar så mycket som möjligt. 

Releasedatumet är det jag velat ha hela tiden. Det ligger bra till strax före bokmässan och jag kommer hinna allting jag vill hinna till dess. Dessutom är det datumet för min världs stora högtid. Perfekt.

Den inofficiella versionen är att jag hade ett bryt igår kväll. Men... det ska väl reda sig. Likt såsen.

Tur att det numera finns en deadline när man inte får pilla mer

I telefon med lillasystern igår eftermiddag:

"Jag förstår inte när jag ska kunna påbörja redigeringen av ettan. Jag bara jobbar och sen på kvällen är jag så trött."

Till dottern på väg till affären igår kväll:

"Vilken bit av första boken tycker du man skulle läsa högt om man skulle läsa bara för att fira att den ska få bli en riktig bok?"

I huvudet på väg hem från affären igår kväll:

Ja! Man kan lägga till den lilla detaljen där, det kommer göra stor skillnad för laddningen och sen borde man definitivt spä på den där grejen också, att jag inte tänkt på det förut! Det är inte mycket som ska till. Och sen skala bort överflödiga förklaringar och...

Great minds think alike?

Rejserredigerar ett manus till en relationsroman. 

Bredvid: utskriften jag kladdade i under sommaren.

I knät: datorn med dokumentet.

Ändra, ändra. Ta bort, ta bort, ta bort. Formulera om.

Vad jag älskar mest är när jag redigerat en sida och tittar ner på utskriften bredvid och upptäcker att jag gjort samtliga föreslagna ändringar utan att kolla först. 

Det är då jag konstaterar att det var rätt ändringar.

Vill bara säga att jag inte vet hur det gått till, men jag har plöjt igenom 2/3 av boken på två dagar. Borde rimligtvis vara klar redan i kväll.

Sen... testläsare? Man får se vad som hinns med. Deadline här.

Låt alla darlings få leva!

Idag sticker jag ut hakan i snålblåsten. Ger mig ut på hal is. Provocerar massorna.

Idag hävdar jag att uttrycket Kill your darlings är struntprat. Rubbish, rent ut sagt.

Innan alla beställer tågbiljetter till Göteborg för att med högafflar och facklor fånga mig, binda mig, och bränna mig på bål, kan ni väl stanna kvar en liten stund och låta mig motivera min åsikt.

Jag har ingenting emot att stryka avsnitt. En gång i tiden hade jag nog det, men det var innan jag kunde skriva. Numera stryker jag saker, men det är sällan det känns i hjärtat när jag tar bort något eftersom det ofta ersätts av något jag är betydligt mer nöjd med.

Ni förstår att jag tar bara bort sådant som inte når hela vägen fram. Som inte gör historien rättvisa. Som kan berättas bättre på annat sätt.

Men alltså dessa tre som-satser (varav två fick stå som egen mening, fy skäms på mig) är ju inte på något sätt en Älskling, om vi ska översätta begreppet darling till modersmålet. De är snarare en käpp i hjulet. En bugg i koden, en brist på olja i maskineriet.

Låt mig definiera vad som är Älsklingar för mig.

En Älskling är ofta ett avsnitt som skrivits från början till slut utan vare sig formuleringsproblem eller skrivkramp.
En Älskling är ofta en scen vars språkdräkt och metaforer har felfri passform.
En Älskling är ofta en känslostark scen som manar till läsartårar eller läsarskratt.
En Älskling är ofta en vändpunkt, ett kritiskt tillstånd, en plats där det haglar pusselbitar som drabbar läsaren av aha-upplevelser.
En Älskling kan också vara en glimt av en personlighet som jag är svag för, en karaktär som roar mig, och som vips får större djup.

En Älskling är ett av säg tio-femton favoritavsnitt som jag har i just den boken och i min erfarenhet är det just dessa avsnitt som är testläsarnas favoriter också.

Varför, menar någon, skulle min bok bli bättre utan någon av dessa?

Nej. Jag har aldrig fattat uttrycket.

Så nästa gång du överväger att stryka något ur manus, fråga dig själv: är det verkligen en Älskling? För jag slår vad om att svaret är nej och i sådana fall kanske du kan förvandla det haltande avsnittet till en ny Älskling genom att reformera, riva upp och byta ut.

Få saker gör mig så lycklig som när en grådassig transportsträcka, genom tankemöda och arbete, kommer ur sin puppa, färgrik och vacker.

En ny Älskling har fötts.

En klassisk mall för redigering

Steg 1: Läsa befintlig text.

Steg 2: Fundera på att skyffla runt lite ord och byta några andra. Ser okej ut.

Steg 3: Sucka och göra något annat.

Steg 4: Läsa igenom texten från igår som blev så bra.

Steg 5: Gå tillbaka till dagens text och läsa en gång till.

Steg 6: Leta efter dikter till svensklärarsysterns klass.

Steg 7: Inse att den befintliga texten suger och måste göras om helt och hållet.

Steg 8: Börja fundera på vad det är jag egentligen vill behålla i dagens kapitel och vem som borde berätta.

Steg 9: Undra varför jag inte gjorde det redan på steg 2.

Steg 10: Blogga om det.

Redigeringsmetod för dagen

Anledningen till att jag inte bloggat något om allt det som jag skulle vilja kommentera (skrivarlycka vs läsarkommentarer t. ex) är för att jag idag ägnat all ledig tid till att skriva. Redan vid ett var jag färdig med kapitlet jag trodde skulle ta minst två dagar. Inte klokt vad man får gjort när man inte har huset fullt av sommarlovs- och semesterfirare. Hann dessutom en sväng till gymmet före första skrivpasset och det utöver skolivägskickande och dagislämning.

Hur som helst.

Min metod för dagen var att ställa en enkel fråga som jag rekommenderar alla som redigerar skönlitterär text: vad är det som egentligen händer i den här scenen?

En del grejer stryks under omarbetets gång, men det mesta ska bara göras om. Jag kan inte ändra på det som händer, för det leder någonstans redan förbestämt, men jag kan ändra varför jag väljer att berätta det som händer på det sätt som det berättas. 

Vad kan jag vinna på att låta någon annan berätta? Vilken underliggande konflikt/vilka dolda motiv är det jag helst vill ha fokus på? 

Handlingen är ändå bara en scen på vilken något annat berättas. Hitta det där andra, och varje scen får nytt djup.

Att skriva är att fatta beslut

Först ska man bestämma hur scenen ska börja. Ska den börja just där, eller fem minuter tidigare/senare? Vem ska berätta? Ska inledningen vara kort eller detaljerad? Är det här något som behöver ta plats för att det är viktigt för handlingen/bara underhållande läsning/information om miljön/karaktärerna/världen som måste komma fram vid något tillfälle och är det här i så fall rätt tillfälle?

När man kommit så långt ska man fatta beslut på ordnivå. Adjektiv eller inte, bisatser eller inte, adverb eller inte, neutrala talmarkörer eller inte. Ibland är det ena fallet rätt och ibland det andra, beroende på genre, målgrupp och scen.

Besluten måste ske snabbt, annars kan man tappa sitt flöde. Snabbt, snabbt, vilket vill du ha? Nu, nu, annars kanske ögonblicket försvinner och då sitter du där och får redigera om det triljoner gånger innan det blir rätt och du vet att du helst vill att det blir rätt från början.

Texten blir som bäst när den föds rätt på en gång. När den bara kommer. (Det diskuterade jag med Sofia häromveckan och hon håller med mig. Känns tryggt.)

Just nu skriver jag om en gammal scen. Motiveringen till omskrivningen är att den behöver mer känsla och mer detaljer, eftersom det som händer är något som kommer att hända många gånger till och detta är första gången det gestaltas. 

Men jag har problem med att besvara mina frågor. När ska jag börja scenen? På plats eller på väg dit?

Sen har jag ett problem när jag skriver om i min serie och det ska jag försöka förklara något så när kortfattat och lättbegripligt (den ointresserade behöver inte läsa):

Serien består av fyra böcker och tusentals sidor, orkar inte räkna hur många just nu, men många. En del saker, som just det här, händer väldigt många gånger och får således inte beskrivas på samma sätt varje gång. En del saker kan ju vara samma så att läsaren känner sig hemma, men det får inte vara exakt samma för det blir tradigt.

Då är jag tacksam för min superkraft: mitt minne. Jag vet oftast hur varje fenomen beskrivs i andra, tredje och fjärde boken: vilka synonymer som dyker upp, vilka slagkraftiga fraser som används i de olika böckerna och som bara får användas en enda gång i serien för att det ska bli välskrivet.

Jag sitter just nu och skriver en sedan förut existerande scen i ett tomt dokument, utan att ta hänsyn till originalet för ibland blir det bäst så. Jag får lust att använda en mening. Vi kan säga att meningen är "Detta kommer att bli mitt liv." I samma stund som jag tänker att jag ska använda meningen, vet jag att jag använt den någonstans förut, men jag kan inte komma på var. Inte i andra boken, tänker jag, då har hon ju ingen aning om vad som ska bli hennes liv och inte i fjärde boken för då lever hon det redan. Hm. Jaja, då är det väl fritt fram att använda meningen.

En stund senare slår jag upp något annat i originalet. Jag inser att meningen jag just skrev, används i just den här scenen, den jag skriver om. Dåså! Det är bara det att den används i ett helt annat stycke i originalet, på ett sätt som är mycket bättre.

Jaha. Ska jag riva upp det jag just gjort och börja om igen? Fast då förstör jag ju det här och det här.

Ytterligare ett beslut att fatta.

Den nakna sanningen

Grattis!

Idag för två år sedan postades de första inläggen på Vilse. Jag startade bloggen i samband med att jag påbörjade återupplivandet av manus som legat i träda i många år, ett omskrivningsprojekt som jag kallade för "den andra skrivprocessen". 

Projektbeskrivning: Jag skulle ta mig an dessa gamla manus och få dem utgivna, istället för att bara skriva nya böcker hela tiden, som jag har för vana. Jag skulle hitta vad det än var som var fel och skriva om manusen från grunden, något jag gjorde tre gånger innan de skickades in för ett halvår sedan. Ovanpå omskrivningarna skulle jag lära mig branschen mer i detalj och göra mig bättre rustad för att arbeta med en redaktör en vacker dag.

Min tanke med bloggen var att den skulle vara ett utlopp, en plats att ventilera skrivrelaterade tankar och till en början delade jag inte adressen med någon, utan den var bara min. Över tid har det förändrats i enlighet med planen.

Två år har gått. Två år av oavbrutet arbete. Månadsvis har jag lagt 20 timmar i veckan på mitt skrivande, vilket som alla vet är en halvtidstjänst - obetald - men även under de perioder när jag haft mycket annat på mitt fat har jag lagt ofattbart många timmar på mina manus varje vecka.

Och nu är det dags. Sanningens ögonblick är här. Två år har gått. Två år.

Ta 52 veckor gånger 2 och räkna ihop det med den där halvtidstjänsten och vips, så kan ni se vad mina böcker är värda för mig i arbetstimmar - och då pratar vi ändå bara omskrivning, jag skrev dem en gång i tiden dessutom och därutöver talar vi om säkert dubbelt så många timmar av tankeprocess, synopsisplanerande och berättarnödvändigt dagdrömmande.

Hur har det gått? Vad är resultatet?

Ja, jag är inte utgiven. Jag har inget bokkontrakt. Jag har inte nått målet.

Men har jag misslyckats? Låt oss titta på vad jag uppnått:

Jag skrev om seriens första bok två gånger under ett halvårs tid. De största förändringarna då var att tajta till historien och göra varje händelse en del av flödet framåt. Allt måste leda någonstans.

Jag klev rakt ut ur min bekvämlighetszon och bad människor läsa boken, människor för vilka jag förut aldrig ens nämnt att jag skriver. Ovanpå det bjöd jag hem alla och lyssnade på deras kritik.

Jag tog paus. Jag skrev trilogins fjärde bok för min egen skull och hittade berättelsens sanna röst. Jag skrev det bästa manus jag någonsin skrivit. Läsarreaktionerna var oväntade, starka. Positiva.

Jag satte mig ner och skrev om första boken en gång till. Den här gången bytte manus språkdräkt helt och hållet, fick en ny röst och nya scener föddes som tog boken till en helt ny nivå.

Jag hade vid det här laget börjat prata med likasinnade om skrivande. Jag lyssnade, jag pratade, följde Debutantbloggen slaviskt under hela 2011 och 2012 och jag läser den än. Jag reste till Stockholm och satt på en filt och pratade författande i tre timmar. Jag fick gästblogga.

Jag picthade mitt manus för en redaktör, med lugn och säker röst och fick positiva reaktioner.

Jag skrev om andra boken, till betaläsarnas applåder och förtjusning.

Jag blev refuserad igen, men fick mitt livs första omdöme. Det fanns saker i manus som lektören tyckte var bra, saker som jag själv tycker att jag är bra på.

Jag ser texten på ett annat sätt nu. Har slutat vara så sentimental, är mer professionell. Jag ser brister, jag letar förbättringar, jag har tränat mitt öga väl. Jag är en målsökande missil.

Jag vågar ta kontakt med redaktörer på ett annat sätt, ser förlagen i ett annat, mindre romantiserat, ljus.

Jag har gjort fantastiska, värdefulla bekantskaper, både med publicerade och aspirerande författare som jag sätter enormt värde på, bekantskaper som jag aldrig gjort för fem år sedan när skrivandet bara var något mellan mig och mitt tangentbord.

Jag har förändrats. Min text har förändrats. Min arbetsprocess har förändrats.

Detta är min ärliga utvärdering och den får mig att tro att min gode vän och författarkollega hade rätt när han sa att jag aldrig skulle se mig själv som en misslyckad författare.

Det gör jag nog inte. Jag kanske rent av vägrar.

Jag har kommit långt och jag tänker fortsätta.

Morrar lite och stångar pannan mot laptopskärmen

ATT det ska vara så svårt att välja inledande mening i det här avsnittet!  *morr*

Okej. Skärpning! Inte stirra vidare, inte möla choklad. Tänk. Analysera. Plocka fram den där hjärnan som är så bra på att skriva B-uppsatser.

Vad står i centrum i den här scenen? 

Tänk. Det kanske inte alls är relationen som jag verkar tro att det är, utan det kanske snarare är bokens katalysator som är det centrala. Borde jag inte lyfta fram det då istället? Hm. Spännande tanke, så har jag inte alls sett det. För mig har det alltid känts viktigt att här lyfta fram föräldrarna, men när jag tänker efter är det kanske helt barockt. Lyfta fram föräldrarna borde jag kunna göra i en enda mening någonstans in emellan med ett riktigt praktexempel av Show not tell.

Visst, det är ju fint att vilja plantera för något som händer tre böcker senare (hrmpf), men är inte det allra, allra viktigaste att fånga läsaren i det här läget och presentera dessa bikaraktärer i sitt nya sammanhang istället för det gamla?

Men suck, har jag vilselett mig själv ända tills nu?

O nej. En helt ny sorts vilse. Det här går ju bara utför.

Labbrocken är på

... liksom skyddshandskar, munskydd och såna där coola, cyklopliknande glasögon.

Jag experimenterar. Försiktigt tassar jag över okänd mark. Något banbrytande kan inträffa, en ny, förut icke påtänkt ingrediens blandas med det gamla och plötsligt sker det där genombrottet som för alltid kommer att förändra historien och antagligen ge mig Nobelpris.

I litteratur alltså.