Navelskådning, se upp!

Okej, här kommer mitt svar till Marias underbara inlägg på Debutantbloggen idag.

Jazza loss. Jag fastnade för orden att inte skriva seriöst utan bara jazza loss.

Navelskådarfråga: Har jag någonsin gjort det?

Det kanske är förmätet (men det var jag ju redan igår, så kör i vind), men jag tror ändå att det var vad jag gjorde när jag skrev Fyran. Jag menar, det här var ju en trilogi, hur busigt är det inte då att skriva en Fjärde bok?

Fyran skrev jag bara för mig, för mitt eget höga nöjes skull. Jag struntade i alla regler som jag satt upp för mig själv när det gällde barn-ungdomstrilogin (inte för långa kapitel, inte för svårt språk, inte för mycket våld/sex/ondska) och skrev historien precis så som den kom till mig, på precis det sätt som jag hade lust med. Jag sa inte nej till en enda scen som kom, utan allt fick plats, allt fick berättas.

För dem som älskar den här världen är det därför en riktig pärla. Ingen behöver undra hur det gick för den eller den, utan allting (allting!!) får sitt svar innan boken är slut.

Sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

Jazzade jag loss? Den är ju mörkare än allt annat, men ändå vill jag så gärna svara ja på frågan.

Vad är då mitt problem? Jo, jag kan inte skicka in Fyran till förlag. Den kallas Fyran av en anledning: den föregås av tre andra böcker. 

Men jazza loss på riktigt är vad jag ska göra när min seriösa omskrivning här är klar. Ja! Då väntar en helt ny roman av en helt ny sort. Den är humoristisk och lättsam och pratsam och olik allt annat jag gjort. Och det bästa av allt, är att jag inte alls har klart för mig vad som ska hända! 

Får väl köra en alldeles egen Nanowrimo i mars eller nåt.

Tomheten

Tomheten som följer när man färdigställt ett 746 sidor långt manus på ett knappt halvår är antagligen omöjligt att beskriva. Tillfredsställelsen att alla orden, tankarna, händelserna finns bevarade och färdiga att läsa närhelst jag har lust är enorm. Den fjärde och avslutande boken i min serie är klar och har varit klar ett par veckor. Sista handen lades vid manus i måndags. Färdig.

Vad gör jag nu? All denna tid som plötsligt finns - vad gör jag med den? När jag flödesskriver, skriver jag hela tiden och när jag inte skriver tänker jag på vad jag ska skriva eller har skrivit. Jag har hela texten i huvudet och sitter och pillar på ord och detaljer även när jag inte sitter vid datorn. Nya scener kommer hela tiden som fördjupar och förskönar.

Men sen tar det slut. Vad gör man då? När jag har skrivit klart, gått igenom det en och två gånger och texten är ute hos ivriga läsare, då sitter man där och stirrar. Hoppar mentalt mellan nya projekt, fastän man vet precis vad man har att göra.

Förra veckan nådde jag en brytpunkt. Jag fick en ny scen i mitt huvud - en scen som utspelar sig efter fjärde bokens slut, boken som precis blivit klar. Det är då jag vet att jag måste gå vidare. På något sätt måste rösterna i huvudet tystas och lämna plats för andra röster.

Tanken med den här fjärde boken som just blivit klar, var att den skulle skrivas för min egen skull och sen skulle jag pliktskyldigt återgå till mitt gamla manus till seriens första bok och skriva om det på nytt med nya ögon. Idag, kära vänner, kom första stora idéen på hur jag kan göra om den. Yes! Äntligen. Nu ska ärmarna kavlas upp och det lockande vårljuset omvandlas till ny, fantastisk text. Jag ska klara detta. Den första boken ska bli så bra som jag vill. Nu. Tredje gången gillt.

Men en sak ska ni veta.

Jag älskar den fjärde boken. Den blev precis så bra som jag ville. Den innehåller allt. Den innehåller mer mig än något annat jag skrivit, trots att den inte alls handlar om mig eller mitt liv. Det finns bitar i den där boken som är så välskrivna att jag undrar om jag verkligen ligger bakom. Det finns repliker som får mig att skratta varje gång. Det finns händelser som är rysligt sorgliga och hjärtekrossande. Trådarna vävs samman av sig självt och sidorna svämmar över av kärlek, vänskap och ren magi.

Min upplevelse av att skriva den här boken har varit fullkomligt tillfredsställande och konsumerande och ingen kan ta ifrån mig den stolthet jag känner över att ha färdigställt ett manus, fullgjort ett projekt av en sådan magnitud. 746 sidor litteratur att älska.

Hoppsan

Har precis avslutat del 7. Avslutningen blev PRECIS så fantastisk som jag föreställt mig. Då kvarstår en ljuv avslutning i form av en del 8, sen är manuset klart.

Just nu är boken 645 sidor lång. A4. 

Kära vänner.

Slutspurten

Jaha. Nu har jag inte bloggat här sen den 2 september. Den 2 september hade jag enligt bloggen precis påbörjat del2 i mitt manus, dvs jag hade skrivit drygt 40 sidor på boken.

Nu har jag skrivit närmare 600 sidor på boken och det skulle väl kunna förklara tystnaden här. Ni kan tänka er hur jag flödesskrivit i månader. Men nu kan jag inte tiga här på bloggen längre, för ni förstår att boken är snart klar.

Med klar menar jag att jag snart fullbordat berättelsen, fått ner sista sidan på pränt. Efter det väntar den första stora genomläsningen när en hel del ord kommer att strykas eller bytas ut och ännu fler rättstavas. Sen går manus ut till de ivrigt väntande betaläsarna och det ser jag fram emot, samtidigt som det ska bli läskigt. Läskigare än tidigare.

Den här boken är mycket mer mitt liv än något annat jag skrivit. Visst, det är fantasy och inte på riktigt och handlar inte om mig alls, men dessa karaktärer står mig närmare än många levande människor. Jag älskar dem och har levt sida vid sida med dem i många år. Det är trots allt fjärde och sista delen i en serie. Detta sista kapitel i serien innehåller berättelser som varit min tillflyktsort i svåra tider under flera år och att dela min trygga plats med andra är obekvämt så det förslår.

Men vilken fantastisk känsla det är att allting snart finns på papper! Inte bara fast i mitt huvud, utan färdigformulerat och vackert, tillgängligt att avnjutas när helst jag har lust.

Men å andra sidan är det sorgligt. Om cirka femtio sidor ska jag aldrig skriva om dessa personer mer, deras historia är färdigberättad - vilket är en sanning med modifikation. Jag kommer inte skriva nya böcker om dem, men jag har mängder med manusarbete att göra på samtliga fyra böcker. Nya kapitel måste in i bok 2 och nya scener i bok 1 och 3 och sen ska allting arbetas igenom ovanpå det. Jag har att göra.

Mitt nyårsmål är att färdigställa serien i sin helhet och sedan få bokkontrakt på första boken i år. Det är målet.

Sen finns fler manus och fler projekt, men detta måste göras först och jag känner mig både redo och taggad. Om jag bara hade tiden.

Mina fina ord

Motsatsen till konstnärstvivel borde kanske vara när kreativiteten flödar?

Eller så är det när jag läser igenom det jag skrivit och det spritter i hela kroppen av lycka. Mina fina ord! Vad bra det blev! Vad jag skrattar/gråter/lider med personerna! Motsatsen till tvivlet måste ändå vara njutningen i kreativiteten.

Jag satt igår kväll med inledningen på del2. Varför vänta? Jag hoppade på direkt och jag njöt av skrivandets alla moment. Njöt av musiken till bokens nya soundtrack som jag precis färdigställt. Njöt av hur jag måste stanna upp och knäppa lite med fingrarna innan jag fortsätter. Njöt av hur jag slänger ur mig frågor av typen "hur säger man 'i ett nafs' på lite tjusigare vis?" till maken eller kompisen på msn. Njöt av hur rolig min ena huvudkaraktär alltid är och hur mycket jag älskar honom.

Men det jag njöt mest av, var skrivandets magi. Jag sitter och skriver en replik. Den ska inte leda någonstans i berättelsen, den måste bara sägas för att förklara var killen i fråga hållit hus under första delen av scenen. Men när han håller på och förklarar var han varit, inser jag att det ligger oerhört mycket mer i det han säger, än vad han själv förstår. Plötsligt har jag sått någonting, i denna inte ont anandes replik. Jag har sått ett frö inför en av bokens viktigaste trådar. 

Jag måste klappa händer, tjoa och berätta för kompisen på msn hur mycket jag älskar att skriva. När texten blir levande under mina fingrar och jag skriver så länge att jag får ont i  högerhanden. Varför får jag ont i högerhanden? Jag använder vänster precis lika mycket. Hur som helst njuter jag. Njuter.

Imorse var jag tvungen att börja dagen med att läsa det jag skrev igår. Då fick jag njuta en gång till. Berättelsen kommer till liv och jag bara måste få lov att sitta en stund då och då och beundra. Beundra mina fina ord.

Sur och glad

Jag hatar när tidslinjer försvinner. Det är inte första gången. Bara för att jag inte ritar dem i min bok utan på lösa papper har de en tendens att försvinna. Jag hatar att ha rett ut allting en gång och sen tappa bort lösningen och bli tvingad att tänka ut allting en gång till. Jag hatar att göra samma sak två gånger.

En tidslinje är A och O i mitt skrivande. Hur ska jag annars ha koll på hur gamla alla är och vilken månad folk föds i eller när de kan tänkas bli gravida, hur länge någon är bortrest och när under berättelsens gång olika helgdagar infaller? 

Nu är tidslinjen borta och jag har inte tid att springa runt och leta efter den, känns bättre att rita en ny och tänka ut allting en gång till. Därför är jag sur.

Men jag är också glad. Varför? Jo, för att de första 40 sidorna på grovmanuset till fjärde boken är klara. Del 1 är klar. KLAR. Så när som på en tidsangivelse. Suck.

Sömnlöshet

Nio gäster runt mitt bord och mat på allas tallrikar. Prat och vänskap och skratt. Lite, lite pirr i magen.

Gästerna var mina betaläsare och efter maten gick jag igenom listan på deras kommentarer. Deras uppgift var att hålla med eller inte hålla med, om det som sades. Det var fantastiskt att vara så många som var insatta i min värld och höra dem diskutera och argumentera. Jag är tacksam för alla synpunkter jag fått på mitt manus och har en liten lista på saker jag vill förbättra och förtydliga ytterligare. Andra saker som de sa behöver jag smälta för att veta hur i all världen jag skulle lösa det. 

Det enda jag saknade var väl att få frossa i de bitar av boken som är bra. Nu var inte det deras uppgift, de skulle läsa med kritiska ögon. Ändå kände jag hur mitt hjärta slog nya slag först imorse när jag läste min systers alla Positiva kommentarer, som hon skickade in precis före middagen igår. Hon hade lagt märke till allt det som blivit bättre genom min redigering och hon njöt av hur vissa relationer gestaltas och ger glimtar av en kommande framtid. 

Jag kände mig inte det minsta ledsen igår, bara överväldigad av mängden saker att redigera. Jag är glad att jag var förberedd på vilka saker som skulle tas upp eftersom jag hade hört allas åsikter förut. Jag kände väl ett visst mått av missmod inför en uppgift som aldrig tycks bli klar. Att den första bok jag någonsin skrev, vid blott 20 års ålder, tar sådana enorma mängder timmar att redigera och göra om. Och någonstans i de tankarna finns väl frågan om jag överhuvudtaget har den förmåga som krävs för att avsluta detta arbete.

Kvällen avslutades med prat och te. Prat om livet och barn och lite politik och religion. Det blev riktigt sent för trots att alla såg tröttare och tröttare ut, ville vi dröja kvar i varandras sällskap. Jag var helnöjd med kvällen, underbar diskussion och mysigt nattprat med fantastiska människor.

Tom stängde jag dörren när sista gästen gått. Tom gick jag upp för trappan och borstade tänderna. Tom kröp jag ner i sängen. 

Jag bestämde mig för, att trots den sena timmen, läsa igenom öppningssidorna till fjärde boken. Jag älskar de sidorna. De osar ny berättelse och nya personer samtidigt som jag får kvittra över lyckan att de är alla sidor jag har, vilket betyder att jag har världens roligaste skrivprocess framför mig. Att flödesskriva ett grovmanus är naturligtvis det bästa som finns.

Till slut somnade jag och sov hårt tills jag bara någon timma senare blev väckt av yngsta barnet. Min oroliga ettåring, som sover dåligt sen jag och min man var bortresta förra helgen. Hon höll mig vaken länge tills hon fick välling. Jag hade ont i hela kroppen som jag får vid sömnbrist och jag var matt och överfull av tankar.

Lillan somnade. Mannen somnade. Tankarna spann vidare. Klockan fyra på natten tänker man inga klara tankar, men ändå kunde jag inte somna om.

Jag försökte komma på lösningar på problemen betaläsarna framställt. Jag försökte argumentera tillbaka när jag inte höll med. Jag kom på saker jag borde sagt som hade förklarat bättre vad det var jag menade. Jag ifrågasatte precis allting jag egentligen tycker. Jag ifrågasatte logik som aldrig varit ologiskt förut. Jag ifrågasatte slutet på fjärde boken som jag egentligen älskar, men som plötsligt kändes helt fel med deras kritiska ögon. Men det var inte det värsta av allt.

Det värsta var att jag fick en önskan jag aldrig haft förut.

Min önskan har alltid varit att bli läst. Jag måste varken bli känd eller rik för att bli lycklig, men läst vill jag bli, eftersom jag vill dela med mig av min värld. Jag vill att den ska få liv och personerna i den en chans att leva i andra människors tankar. Jag tror att berättelsen har ett läsvärde för många fler än bara mig. Så har det alltid sett ut, men plötsligt förändrades det helt och hållet.

Klockan kvart över fyra på morgonen, efter bara några få timmars sömn, önskade jag plötsligt få behålla alltihop för mig själv. Jag ville att berättelsen och världen skulle förbli bara min. Min egen. Så länge som alltihop bara fanns i min idévärld, var det rent och vackert och osvärtat av alla andras åsikter. Då var det enkelt och perfekt. Bara ljust och laddat med en kraft att ge mig lycka som nästan ingenting annat på jorden. Jag ville inte alls dela med mig av fjärde boken längre. Jag ville behålla den för mig, så att åtminstone den skulle då förbli vad den var i mitt huvud. 

I dagsljus tonar dessa tankar bort. Jag blir mig själv igen och mina mål ligger lika klara som alltid. Men nattens slutsatser ligger ändå kvar som en påminnelse om hur det kommer bli sen när målen blir verklighet. Det kommer alltid finnas de som förvränger det man sagt till något annat. Det kommer alltid finnas de som inte tycker det är bra, som klagar på att det är gammalmodigt eller långtråkigt eller klagar på bristen i originalitet, trots att jag skapade denna värld helt själv och långt före många andra. Det ger en lite besk smak, men jag tror inte att det kommer kväsa mig.

För denna värld är min värld. Och min passion för dessa personer lyser genom böckerna och jag tror att det finns gott om läsvärde i det.

Betaläsare och nya karaktärer

Bra betaläsare är värda sin vikt i guld, var det någon som sa. Håller med!

Därför har jag idag suttit och letat nya namn. Namn på en person i första boken som flera betaläsare ansåg behövde ändras, och dessutom letat namn till helt nya personer som kommer dyka upp nu i fjärde boken.

Jag har skrivit fyra A4sidor på fjärde boken. Allting är alltså mycket, mycket färskt och det betyder att jag har ALLT det roliga framför mig. Plotline ligger klar som en spegel för min inre blick, men skrivandet har inte fått komma igång. Jag håller hårt tillbaka det likt en vildhäst som gärna vill rusa fram fortare än jag har skrivtimmar till.

Men ikväll har jag skrivit. Och nu ska jag fortsätta. Jag ska skriva de första staplande orden om en helt ny pojke, som läsaren aldrig förut träffat, men som historien kommer centreras kring. Han heter Matilo. Mitt tangentbord får helt enkelt vänja sig vid att skriva hans namn. Nu börjar det.

Seriens dramaturgi

Okej. En liten diskussion om dramaturgi (dvs berättelsestruktur, berättelsens uppbyggnad med toppar och dalar.)

Jag har skrivit en trilogi. Den har ett mycket tydligt slut i tredje boken. Jag talar inte bara om att tredje bokens problem är lösta i slutet av boken utan trilogins alla personer och alla händelser ebbar ut i någon sorts final. Allt har sitt avslut. Here at the end of all things (jag har en tick att jämt citera filmer, tio poäng till den som lokaliserar filmen).

Dessutom finns en epilog till sista boken (liksom det finns en prolog till bara första boken) och där får läsaren se hur vackert och bra allting blev. Klart slut. 

Men nu tänker jag ju förstöra allt det här med att skriva en fjärde bok. Jag säger hela tiden att jag kanske bara skriver den för mig själv, även om jag känner att händelserna antagligen har en läsvärde för alla som tyckte om de första tre böckerna. 

Men det är på grund av seriens gemensamma struktur, seriens dramaturgi, som jag inte kan påbörja fjärde boken utan att påverka tredje. Jag kanske måste ta bort epilogen till exempel, för det blir ju lite kaka på kaka att först ha en epilog där läsaren får se en belysande scen av en avlägsen framtid, för att sedan hoppa till just denna framtid i nästa bok och beskriva den i detalj. Och jag gillar ju epilogen.

Och tänk om jag får för mig att rucka på själva avslutet i tredje boken. Inte förändra något i tredje, nej nej, men kanske göra en sån där fuling att oj oj, det som vi trodde var över var inte alls över. Sauron överlevde i alla fall! Så vill man inte ha det. När Sagan om Kungens återkomst är slut vill man gärna tro att Aragorn får vara kung och Sauron förblir död på riktigt den här gången. Nej, någon sådan fuling vill jag inte göra.

Så vad finns kvar till fjärde boken? Blir den bara en efterdyning efter det stora klimax som finns i tredje boken? Går det att acceptera? Jag har material så det räcker och blir över, krig och kärlek och skratt, men det är dramaturgiskt inte lika stora saker som i tredje boken när de goda killarna nästan helt slås ut av andra laget. 

Det låter ju som att jag borde lägga ner det här projektet. Eller hur? Men ni vet inte hur underbara alla orden är som väntar. Ni vet inte hur mycket jag redan skrattat åt den där scenen när något oväntat händer. Ni vet inte hur hemskt det är när det ofattbara händer och vilken sorg som lamslår dem. Ni vet inte vilka egenheter helt nya karaktärer har och vilken betydelse det får för Lianne (min huvudperson). Menar ni att allt det där ska stanna i mitt huvud? Det tror inte jag går. Jag har kämpat emot länge nog.

Och det vore så roligt. Så r o l i g t ! Att få skriva helt nytt, flödesskriva igen, se vart allting leder och vilka nya saker som kommer dyka upp på vägen. Oj, vad det vore roligt.

Det är helt klart värt ett försök.

När väven växer vackert

Okej, nu har jag just skapat en ny etikett på den här bloggen som heter "Fjärde boken". Det måste innebära att jag planerar att skriva desto mer om den där fjärde boken som vill ut genom mina fingrar, trots att jag redan skrivit en trilogi som känns avslutad. 

Så här är det.

Jag satt bredvid en spjälsäng i en dryg halvtimme. I fyrtio minuter satt jag i kolsvart mörker bredvid en spjälsäng och kunde inte göra annat än tänka och hålla min ettåring i handen. Jag har suttit så många timmar i olika perioder med mina tre barn, och varje period har lett till en egen bok. Jo, så får man nog säga. Det är bra för tankarna att sitta där i mörkret och tvingas tänka för att underhålla sig själv. Man vet ju aldrig om det kommer passera en hel timme innan barnet somnar. 

Och medan jag satt där ikväll, tänkte jag på den fjärde boken och allt material som jag redan har. Jag tänkte på hur jag vill att den ska sluta och medan jag tänkte på det fick jag några frågor i mitt huvud som jag genast började försöka besvara. Detta ledde till att jag plötsligt satt där med helt nya, fräscha delar till boken, nya riktningar och ett nytt slut. 

Berättelsens väv blev ännu tjockare och ännu vackrare. Därmed även ännu svårare att motstå.

Betaläsare och nya projekt

Ja, då var första kapitlen skickade till nya betaläsare! De gamla ska också få chansen att läsa om, men det känns spännande med nya betaläsare som inte läst första versionen. Vad ska de tycka? De gamla läsarna kan ju alltid jämföra med originalet och se vad som förändrats och blivit bättre, men de nya läsarna ser på saken med nya ögon. Ska bli spännande!

Under tiden har jag börjat läsa romaner. Det är befriande och avkopplande och somrigt att bara få sitta och läsa under lugna stunder, istället för att stånga sig blå över en text. Men samtidigt leder läsandet till tankar. Tankar om mina berättelser. 

Jag har ett par karaktärer som ligger på lur sedan förr, men ingen av dem talar till mig just nu. Inga nya karaktärer finns i sikte heller, eftersom det är något som blockerar sikten. 

Vad är det? undrar ni. Jo, det är Lianne, huvudpersonen i trilogin. Men hur kan  hon blockera sikten, frågar ni, när du precis redigerat klart första boken och bara sitter och väntar på betaläsares kommentarer? Det ska jag tala om.

Lianne påpekar för mig att hennes livs historia inte på långa vägar är slut efter tredje bokens slut. Hon undrar om inte jag trots allt måste skriva den där fjärde boken om henne. Hon knackar mig vänligt på axeln och säger: Ursäkte mig Vilse, men jag har berättat mer för dig än vad du skrivit ner. Är det inte ditt jobb att berätta allt om mig?

Länge har det lurat, men aldrig har det varit så starkt som nu. Materialet till fjärde boken är i princip helt klart. Det är inte mycket nytt som behöver hittas på för att det ska bli en helhet, bara precis lagom mycket för att det ska bli roligt att skriva. Jag har scener och händelser av alla sorter: krig, kärlek, föräldraskapets bekymmer, vänskap. Jag har en helt färdig outline, händelse för händelse som ligger klar. Om jag börjar skriva den, kommer fler, ännu okända saker dyka upp och spä på berättelsen och göra den ännu rikare och bättre. 

Hur kan jag motstå?

Tja, detta är en trilogi. De brukar inte ha en fjärde bok. Berättelsen hamnar i ett så ljuvt slut där som den är. En fjärde bok skulle rucka på det, helt i onödan. Jag intalar mig själv att jag kan ju skriva den fjärde boken bara för mig själv och de sanna fansen och aldrig nämna den för en förläggare (om jag mot förmodan någonsin skulle få en förläggare). 

Jag tänker att jag kanske inte måste bestämma något av allt det där just nu. Jag kanske bara kan få skriva, för att det finns ord och personer som vill komma ner på papper. 

Kan jag inte få det?