Berättare

Jag kunde förstås inte hålla mig från att reda ut begreppen ordentligt efter lördagsenkäten. Idag blir det matnyttigt om alla sorters berättare och vad vi kan använda dem till. Häng gärna på och fyll i era egna tankar!

På Debutantbloggen.

Får man resa flaggor?

Hjälp!

Jag har en livsviktig fråga: får man lov att resa flaggor i en barnbok? På något sätt tycker jag att det är en barnboksmarkör, men jag kanske bara lurar mig själv. Det kommer kanske störa livet ur folk.

Kort bakgrund: Originalversionen av Ljus som varit dolt berättades av någon sorts allvetande berättare, dvs mig. Ibland var jag bara en kamera i rummet som berättade vad som hände, ibland gick jag in i huvudena och redogjorde allt möjligt som tänktes därinne. Hur som helst blev det för pratigt och numera berättas historien helt och hållet av karaktärerna själva i den teknik som GRR Martin så vackert kallar för mosaiktekniken: genom att få se lite ur allas perspektiv får vi helhetsbilden. Han menar att det är en moderniserad allvetande berättare.

Men. Ibland kliver jag fortfarande fram ur skuggorna och säger något som bara jag vet. Något som karaktären som berättar inte har någon aning om. Jag reser en liten flagga och säger till läsaren: titta här, nu händer det nåt.

Får man det? Det är inte ofta. Men det finns där. Jag vill nog inte ta bort alla, för vissa funkar väldigt väl, men frågan är om fenomenet stör eller lyfter, rent principiellt (eftersom det blir svårt för er att säga nåt som inte läst boken.)

Tankar?

Upprättelse

TACK Nanowrimo som lade upp följande artikel med George R. R Martins tips på att skriva fantasy. Ur hjärtat, tack!

Kan alla barnboksförlag som fått läsa första boken i min trilogi SNÄLLA läsa den här artikeln? Kan ni förstå att min serie INTE är "spretig" och att den INTE "har för många karaktärer"?

Ni förstår, just dessa två ting - antal karaktärer och antal berättarperspektiv - är Georg R. R Martins två hetaste tips. 

Han håller med mig. Han går på den storslagna, episka linjen. Vilket jag redan visste, men ändå.

Läs för allt i världen hela artikeln, det är bara tio tips, men här är en storfavorit om hur han och jag löser berättarperspektivet i en bok/serie med hundratals karaktärer:

So you either need an omnificent viewpoint structure where you’re telling it from the point of view of God, which is a pretty outdated literary technique, or you have a mosaic of people who are seeing one small part of the story and through that you get the entire picture. That’s the path I chose to take.

Yes! 

Den här är rätt på kornet med, angående att låna från historien: I like to mix and match and move things around. As the famous saying goes; stealing from one source is plagiarism but stealing from lots of sources is research!

Och kolla in den här: Presenting not just death, but grief is important. 

Jo, jag vet! Det känns som att jag mer eller mindre kan bocka av alla tio punkterna när det kommer till fyrologin. Det är två punkter som rör klichéer som man kan ifrågasätta med rätta, men då skriver jag för barn och han inte och över seriens gång problematiserar jag klichéerna ganska duktigt. Kan inte avslöja mer än så.

Hur som helst: Jag håller med honom och han håller med mig och ifall någon undrar så kan jag tala om att mr Martin har sålt ett antal böcker. 

Han är uppskattad. Läst.

Case closed!

Om gestaltning och berättarröst

Läste Oskar Källners definition av gestaltning på hans blogg. Ett utdrag:

Den första varianten är en mer övergripande formen av strukturering av narrativet. Jag tänker ofta på det som en fluga. När det händer något intressant och man vill visa en dramatisk scen så sitter flugan still på väggen och bara betraktar allt. Det är show. Texten blir alltså omedelbart väldigt detaljerad men även långsammare. När det inte händer något dramatiskt flyger flugan snabbt till nästa scen. Det är tell. Historien blir mer som en exposition, sammanfattad av författaren, och allt går mycket snabbare. Tanken är att man i en bra historia har en balans mellan show och tell så att historien löper på snabbt mellan scenerna och att scenerna i sig inte blir expositioner utan detaljerade observationer. Då får man ett fint flöde och läsaren blir varken uttråkad eller överbelastad.

Sen pratar han om den vanliga sortens gestaltning med det sedvanliga Chekovcitatet med att inte säga att månen lyser, ni vet: "Don't tell me the moon is shining, show me the glint of light on broken glass." Det har vi alla hört förut. Det är sådant vi alla jobbar på. Gestaltning på den lägre nivån.

Men nu till mitt utdrag.

Jag gillar Oskars bild av flugan i rummet. Den satte ord på något för mig. De detaljerade scenerna, när tempot går långsamt och allt berättas, allt från vad någon tänker till hur någon flyttar ögonen eller lyfter hakan, de är de partier som är lätta att skriva. Tycker jag. Läsaren är där och ser och känner allt, sekund för sekund.

De textpartier när flugan flyger snabbt till nästa scen däremot, där går allt åt skogen. Varje formulering faller platt. Allt blir ointressant. Orden tråkar ut mig och låter som att någon, vem som helst, snabbt återberättar något. Ingen magi, inget guldstoft.

Där ligger min svaghet. Någon som är likadan, eller ännu bättre, någon som inte är likadan och kan berätta hur sjutton man gör de där snabba sammanfattningarna värdiga resten av texten?

Ibland blir jag galen på henne

Man kan tycka, efter tolv års skrivande, tusentals sidor text och tjugofem år av dagdrömmar, att jag borde känna trilogins huvudperson utan och innan.

Det gör jag också.

Jag vet bara inte hur hennes röst låter.

Det är alltid, och jag menar alltid, lättare att skriva när någon annan än hon berättar. Det är bara lätt att skriva hennes röst när det är något särskilt som händer. Annars gör orden konsekventa magplask.

Ursäkta? Ska det vara så?

Fransk berättartradition

Halvvägs in i Allt jag önskar mig gör jag en del reflektioner. Reflektionerna är mina och inte mer pålästa än någon annans. De franska författare vi läste på litteraturvetenskapen var sådana som Voltaire och Flaubert och därmed är jag ny på det här med modern, fransk litteratur. Hur som helst. 

Allt jag önskar mig är skriven av Grégoire Delacourte och utgiven på förlaget Sekwa. Om jag minns rätt, rekommenderade Sofia Hallberg detta förlag när vi sågs i våras. Hon talade varmt om det vid flera tillfällen och sa att allt de gav ut var bra, att det var korta böcker som gick fort att läsa (hon är ingen tegelstensmänniska) men ack, så välskrivna. Jag kan ta fel nu, men jag är 98% säker att det var Sekwa hon talade om och jag kan bara hålla med.

Den här boken är fantastisk. Den är så annorlunda. Jag försöker sätta fingret på vad det är, jag letar ord samtidigt som jag njuter, njuter, njuter av den här boken. Det är en så kallad litterär bok med stort L och medan jag sitter på lekplatsen och lapar sol och smakar ord, går det långsamt upp för mig att det annorlunda, fräscha berättargreppet inte är sprillans nytt. Jag har sett det förut.

Det påminner mig någonstans om det jag läst av Anna Gavalda. Naket. Avskalat. Det påminner mig om Igelkotten men kanske ännu mer om Små, vita lögner som är en av de bästa filmer jag och mannen sett. En fransk film som bara är, som bara börjar och kör på, utan att man vet hur personer hänger ihop eller vad de jobbar med, och sen bara slutar.

En ny karamell uppenbarar sig på tungan och jag suger på den: ligger det något i fransk berättartradition som gör att det som jag kallar för finlitteratur/finkultur på något sätt är normen? Jag kommer att tänka på vad Annika Estassy skrev på Debutantbloggen i förra veckan, att humaniora har hög status i Frankrike, och börjar fundera på om det är nyckeln till mysteriet med den främmande berättartraditionen.

Jag suger och smakar och kommer fram till ordet jag letar efter: den här berättartekniken är utan omsvep.

Det berättande som jag är van vid, planterar och bygger upp och slår på stora trumman, den förklarar och drar en trumvirvel innan det är dags att göra stora avslöjanden. Sådant är inte det här berättandet alls. Delacourte säger saker, hux flux, utan omsvep, hårt och kargt och ärligt. Sen går han vidare med något annat och återkommer en stund senare till samma sorgliga faktum och först då fyller han i det en nyans för att tjugo sidor senare fylla i det lite till. Inget snicksnack, inga förklaringar, inga stora ord.

Jag säger inte att jag vill skriva så, jag bara säger att läsa den här boken, är som att dricka ett stort glas iskallt vatten när solen står som högst och dagen är som hetast. Förnyande.

Inte som en engelsk deckare

Engelska deckare, sådana som sommarteve älskar, byggs enligt en ledtrådsteknik som jag kallar tät eller stram. Varje replik, varje detalj, är en del i det stora pusslet. Det finns inget överflödigt tjafs. Allt är av vikt. Du måste komma ihåg att trädgårdsmästaren nämnde att han hade bott utomlands när han var ung där i avsnittets inledning, annars kommer du aldrig att räkna ut att det är han som mördat halva byn. Om du minns detaljerna, förstår du att det är trädgårdsmästaren som är pappa till den spanska charmören som allting kretsat kring. Ni fattar.

Om vi lägger Tolstoy på andra sidan av skalan, så berättar han massor med saker som inte har något med något att göra. Har man tur bygger det karaktär, men ibland handlar det bara om att visa upp alla sidor av varje liten biroll, bara för att visa att han kan, att han är en människokännare av världsklass.

Ni är med. Stram - inte stram.

Detta är något jag tänkt på, eftersom det finns diverse mysterier i Boken om Huset. Hur tätt ska ledtrådarna dugga och hur mycket får jag sväva ut från kärnan? Måste varje avsnitt vara med för att det innehåller avgörande pusselbitar, eller får man ha med saker bara för att det är trevligt? Varje berättelse har sin egen gräns för vad som passar, det finns inga generella rätta svar, och då undrar jag naturligtvis, var går gränsen i den här boken som jag jobbar med nu?

Efter dagar av tankar och efter en kort konversation med svensklärarsystern, har jag kommit fram till att nej, jag måste inte skriva en engelsk deckare. Jag får ha med lite av allt det där charmiga som gör boken så mysig och som på något sätt utmärker mig som författare. Jag får bara inte tappa fokus från det som egentligen händer, för det är då man kan tappa vissa läsare.

Men så här långt i genomläsningen av manus är jag faktiskt mestadels imponerad. Jag lurar läsaren så snyggt, och att lura läsaren tidigt, för att sen överraska stort, det är trots allt något av det roligaste jag vet.

Humor och allvar

Sent igårnatt låg jag uppe och läste Fredrik Backmans En man som heter Ove. När barnen väckte mig tidigare än jag hade lust med imorse var det Ove jag fortsatte med.

Jag älskar den. Humorbok när den är som bäst. Jag fick tillbringa de första kapitlen med att göra knipövningar. Den är underfundigt skriven och jämförelser har gjorts med Jonas Jonassons Hundraåring men jag tänkte nämna vad som skiljer de båda humorböckerna med underliga herrar i huvudrollen.

En bit in i tredje, fjärde kapitlet inser jag att Ove har djup. Det hade inte Hundraåringen. Hundraåringen brydde sig inte om någonting här i världen och då gjorde inte jag det heller. Sån är inte Ove. Det finns saker här i världen som Ove bryr sig förskräckligt mycket om. Ove har inte bara djup, han har sidor som vinner min sympati. Där finns till och med sorgsamma passager som manar fram tårar. Däremellan haglar tvistade metaforer och irriterande grannar som gör livet surt för världens grinigaste gubbe och får mig att skratta högt. Perfekt sommarläsning.

Okej. En gång för ett och ett halvt år sedan skrev jag två sidor text som utgör någon sorts inledning på projektet som numera går under namnet Boken som Ligger på Lut. Dessa två sidor har fått hänga med genom alla dessa månader för att de fått ett antal läsare att skratta. De är riktigt roliga och som vanligt när jag påbörjar en ny berättelse är jag förundrad över att det skulle vara jag som skrivit dem när de låter så annorlunda. 

Var kom den rösten ifrån? undrar jag så fort en berättare dyker upp som har ett helt annat ljud i skällan än min invanda trilogi. Men varje berättelse har sin egen röst och rösten har en tendens att presentera sig för mig  av sig självt, som med novellen häromveckan.

Till sak. Två roliga sidor text och en bokidé blev ett riktigt bra synopsis för ett tag sen. Problemet som stannade av arbetet var att synopsiset var inte vidare humoristiskt. Tvärtom, det är en relationsroman av den allvarligare sorten, med sorger och trauman så det räcker och blir över. Hur skulle jag få ihop min början med resten? Skulle jag stryka början? Å ena sidan kändes det rätt eftersom boken tog en annan vändning, men å andra sidan väckte den ju så härliga reaktioner att den utgör hela anledningen till att det överhuvudtaget är på väg att bli en bok av idén.

Så kommer Ove och visar mig hur genialt det går att fläta allvar med den galnaste form av humor. Bryggan mellan dessa båda kan jag dessutom ha fått med mig när jag skrev novellen.

Jag säger ju det. Ibland är det så himla nyttigt att göra något helt annat en stund. 

Nu ska jag läsa vidare. Om ni inte har något bättre för er så gå och köp Ove. På Bokia får man världens finaste turkosa kasse med Fröding-tryck på när man köper fyra för tre. Bara så ni vet.


PS. Måste bara nämna att min bok är inte hälften så rolig som Ove, men så är det också en helt annan typ av roman. Det är alltså endast principen som sådan som kanske går att kopiera här och ingen kommer se några likheter. En principsak alltså, som Ove skulle sagt.

Orden är min herre och jag är dess slav

Gomorron. 

Jag var uppe så sent igårnatt att jag knappt minns vad jag heter eller hur man gör när man håller ögonen öppna. Ändå har jag inte somnat om samma sekund som jag vaknat, utan natten och morgonen igenom har jag antecknat färdiga formuleringar på telefonen bredvid mig så fort medvetandet ryckts upp ur den grumliga sömnen innan jag fallit tillbaka ner i det svarta.

Natten ägnades åt ett dokument, så nytt och annorlunda att jag blir vimmelkantig. Man kan sammanfatta upplevelsen med att den tro som jag haft sen länge - att varje berättelse har sitt eget språk och sin egen röst - har förstärkts. Å det bestämdaste.

Nu har jag en fråga till er. 

Det här med besjälning. Det kan ju vara lite kul. Kan inte minnas att jag använt det nämnvärt förut. Att ge döda ting liv och röster har inte passat någon historia jag jobbat med tidigare. Jag har ingenting emot fenomenet, tvärtom anser jag att det kan vara effektfullt, men som sagt, det har inte fallit sig så.

Då är min fråga: om jag nu ändå går utanför verkligheten och gör en plats till berättare (jag menar, platser brukar inte ha ett medvetande), kan jag då gå ytterligare ett steg och göra den berättaren allvetande, eller är det att dra det hela för långt? Det hela kommer nämligen inte fungera om berättaren bara vet vad som utspelar sig där, på platsen som är han, även om jag tror att det kanske hade varit att föredra berättartekniskt.

Tankar? Allt emottages tacksamt eftersom jag är för trött för att fatta beslut, men ändå inte kan hejda den oväntade strömmen av en berättelse som fått för sig att presentera sig för mig bit för bit. Den tidigare synopsisbundna författaren skriver i blindo varje mening som kommer utan att veta var de ska leda. Jag kan gissa, jag kan hitta på, men jag vet inte, för berättelsen känns inte som min.

Den är en gåva.

Cliffhangers

Tidigare har jag nämnt Megakillen, en kapitelbok att ha i övergångsperioden mellan bilderbok och längre böcker. Kapitlen är korta (liksom boken, uppenbarligen) och det hinner knappt hända något innan kapitlet är slut, men oavsett hur lite som händer, så slutar varje kapitel undantaget ett med en cliffhanger. Dessa gissar jag ska få barnet att förstå att boken fortsätter vid nästa lästillfälle - eftersom målgruppen är barn som är vana vid att historien tar slut vid varje enskilt lästillfälle - lika mycket som att hålla uppe ett intresse.

Detta föranledde reflektion kring fenomenet. 

I min värld finns det bra cliffhangers och "onödiga" cliffhangers. De flesta cliffhangers i Megakillen är liksom cliffhangers i dåliga teveserier, bara onödiga. 

Med onödig menar jag att upplösningen till det "oh-oh"-ögonblick som avsnittet/kapitlet slutar med, sker inom loppet av två textstycken/fem minuter in nästa kapitel/avsnitt. Författaren har bara valt att strypa slutet på en episod och lägga det i början på nästa episod, men denna inväntade händelse för varken berättelsen fram eller upp. Den inväntade händelsen blir en besvikelse eftersom berättandet är episodiskt.

En bra cliffhanger är när något oväntat inträffar (Ned Stark attackeras av Jaimie Lanister och blir gripen av vakter) som har konsekvenser i nästa kapitel. Det är inte så att jag väntar mig att Ned släpps ut igen tre minuter in i nästa avsnitt, utan tillfångatagandet leder handlingen till nästa steg. 

Är det fult eller fint att använda cliffhangers? Vad tycker ni? Är de bara något som finns i deckare och barnböcker? För mig hör de barnlitteraturen till i första hand, och därför blev jag betänksam när jag någon gång under min omskrivningsresa insåg att jag genomgående inte använder dem i trilogin. 

Jag tycker om att berätta en episod till dess slut innan kapitlet tar slut. Jag vill inte använda onödiga cliffhangers eftersom tricket känns billigt. 

Men så var det just det: om kapitlet innehåller en episod som kommer att ta slut innan kapitlet är slut, så borde det enligt mig också göra det, ingen mening att inge falskt hopp att något kommer leda till något större när det inte gör det. Däremot, när jag närmar mig bokens slut och alla dessa episoder plötsligt vävs ihop och tempot ökar, då träder också cliffhangern in - eftersom allting inte ryms i ett kapitel och det blir naturliga avdelningar.

Hur som helst fick jag för mig att använda en lite onödigare cliffhanger i förra veckan som jag faktiskt tyckte fungerade. Det är ju ändå ungdomsböcker, eller hur? 

Vi får se vad alfaläsarna säger.

Nu är jag nyfiken! Cliffhangers, ja eller nej?

Svenskförespråkaren i mig var tvungen att ta reda på om det finns någon svensk motsvarighet till detta importerade ord att lansera istället, men "spänningsmoment" kändes inte som att det fyllde hela skon, så att säga.

Att leka med berättarteknik

Alla har väl sett Trassel? Disneys bästa film genom tiderna och barnens favorit? Just det, Trassel. Eller Punsel-håret som Busan säger. 

Låt oss kika lite på berättartekniken.

Innan tittaren får träffa Rapunzel, får vi träffa Mor Gothel med beskrivningen att "hon är ganska viktig för berättelsen." När denna gumma sedan stjäl Rapunzel ur sin vagga så förfasas vi allihop och kanske ännu mer när hon lurar den lilla flickan till varför hon inte får lämna tornet. Tittaren vet hela tiden att Rapunzels "mamma" ljuger för henne (kanske ljuger hon så väl att Mor Gothel tror på det själv för det mesta) och filmen blir en väntan på att Rapunzel ska förstå det själv, förstå vem hon är och var hon hör hemma. Ja, och så ska hon ju bli kär i Flyn Ryder förstås.

Föreställ er att filmen hade börjat i tornet när Rapunzel leker kurragömma med Pascal och fördriver tiden bäst hon kan. Om vi glömmer bort den klassiska sagan om Rapunzel för en stund, när hade vi som tittare börjat ana att den där mamman kanske inte var att lita på? Med några enkla knep hade vi lurats att tro att hon bara var överbeskyddande. Rapunzels hår är trots allt magiskt, klart hon måste stanna i tornet om mamman säger att det är nödvändigt för hennes säkerhet.

Föreställ er samma film, fast tittaren vet aldrig mer än Rapunzel själv. Det hade inte blivit en barnfilm, men den hade varit fantastisk. Jag  kan redan nu känna hur jag ryser när det dramatiskt går upp för mig att den person som både jag och Rapunzel litar på, är den som är ond. 

Vilket svek. Vilken sorg. Otrygghet.

Ta bort "mamma vet bäst" låtarna och dölj Mor Gothels onda sidor ännu mer. Chocka tittaren. Gör Flyn Ryder till den onde, inledningsvis, och vänd världen upp och ner när sanningen går upp för både Rapunzel och oss. Gör sveket djupare, kärleken större.

Allt ligger i hur vi berättar exakt samma historia. För Rapunzel är förloppet hela tiden detsamma. För tittaren är det vid skillnad. Samma historia, olika berättelser.

Och där har ni ett smakprov på min föreläsning om böcker och berättande i svensklärarsysterns klass imorgon. 

Det hela ska förstås toppas med lite sånt här:

Jo Katrin, var det i den här klassen du eventuellt skulle göra stiltransponeringar?

Att skapa nya karaktärer och ny plot

Man kan säga att det händer inte översvallande mycket i det där nyskapade manusdokumentet. Det kryper fram och sniglar kör om på insidan.

Däremot växer synopsisdokumentet hela tiden. Karaktärerna mejslas fram och får tydligare drag, idéer till hur och när information ska presenteras föds konstant, och antalet lästa platsannonser och artiklar på wikipedia ökar explosionsartat. Det visar sig att varenda människa i den här boken sysslar med saker som jag inte vet något om, och researchen saktar ner lika mycket som den fyller ut.

Författaren suckar lite, otålig att skriva, men bestämmer sig för att minnas hur det var förra gången hon skrev något som inte ingick i trilogin och den färdigbyggda värld som följer med den. Just det. Startsträckan blir längre när allting är okänt.

Det som saktar ner allra mest är berättarrösten, som är ny, ovan och jättesvår. Trösten är att den lilla text som finns har lyckats med det som är beslutat: meningarna har hög densitet. Raderna är späckade med information. Jag försöker lära mig konsten att säga mycket på liten yta, helst utan att säga det, dessutom. Görlätt. Inte.

Tålamod, det övar jag på (för det har jag ju inte övat på tillräckligt under min förlagsväntan), men författaren vet att varje tanke leder någonstans, varje rätt ställd fråga producerar användbara svar och sinnets ocean är en oändlig källa att ösa ur.

Skagerakk och Kattegatt möts och slår emot varann, våg för våg, och sandkornen läggs ett och ett till Skagens udde och utan att ögat kan se det, växer Danmark hela tiden. 

På samma sätt växer min bok.

Tänker inte ens fråga om lov först

Nya bilder är uppsatta över skrivbordet, framför bilderna på trilogins älskade hjältar.

Ny skrivmusik spelar på lågmäld, barnen-sover-vänlig volym.

Nytt dokument ska öppnas.

Långt ner sjuder frågor - hur prologens berättarröst ska möta den som jag planerar för boken, hur den planerade berättarrösten kommer låta när den tar form för första gången, vad exakt början kommer att leda till och hur platsen och personerna presenteras - men ingen av dessa frågor når ytan. 

Jag planerar inte, drar inga tidslinjer, pusslar inte. 

Jag struntar i veckans göromål.

Jag struntar i gamla manus och nya förlag.

Jag tänker skriva nu och jag frågar inte ens om lov.

Smyginfo om Boken som Ligger på Lut

1. Idén till handlingen kom till under ett msn-samtal mellan mig och två väninnor för flera år sedan. Samma kväll skrev jag en kort text som skulle kunna utgöra romanens inledning och alla som fått se dessa sidor har skrattat sig genom dem och frågat efter fortsättningen.

2. Idén till berättandet föddes när jag såg den fantastiska franska filmen Små vita lögner, en av de bästa filmer jag sett, berättartekniskt. Tanken med själva berättelsen (inte historien) är numera solklar och något av det svåraste jag någonsin gett mig på. Här snackar vi att höja ribban för sig själv fem hack minst. Detsamma gäller språket. Tänker återgå till vad jag kallar stackato-språk: kort och effektfullt. Strama tyglar.

3. Ett karaktärsdokument har jobbats fram under de senaste dagarna. En del börjar klarna.

4. Två separata drivkrafter har lokaliserats i berättelsen, krafter som skapar läsdriv och nyfikenhet i en bok där i princip ingenting händer. Dessa drivkrafter råkar dessutom vara varandras motsats: det ena kommer att vara läsarens motivation att få veta vad det var som egentligen hände och det andra kommer att vara känslan av att läsaren vet mer än karaktärerna.

5. Ett slutmål finns. Något ska berättas utan att någonsin sägas.

6. Den sista pusselbiten föll på plats precis nu. För att lyfta boken kommer det att behövas research  i mängder på ett område jag aldrig ägnat en tanke, men om jag lyckas hitta rätt böcker, rätt källor, äger denna research makt att höja hela kalaset ytterligare genom att bli en röd tråd.

Slutsats: Det är en utmaning, en svår bok att skriva, men jag börjar mer och mer känna att läsupplevelsen (om jag lyckas) kommer att bli värt det. Det är något helt annat än allt jag gjort förut och det lockar.

Det här är vad jag ska ägna min nästa förlagsväntan åt.

Jag har tänkt vidare

... kan inte riktigt släppa den intressanta diskussionen om berättelse vs historia. Flera kommenterade på bloggen, flera till mig live och åsikterna gick vitt isär.

Det fanns de som sa historia rakt av, det är det viktigaste annars får det vara, det fanns de som sa berättelse annars får det vara och sen fanns det de som likt Horatius förespråkade en gyllene medelväg.

Och mina tankar har spunnit vidare. Jag har funderat på det där med finlitteratur och genrelitteratur - ifall man kan särskilja dessa så enkelt som att säga att historian står i centrum i genrelitteratur och berättandet i finlitteratur. Jag törs inte säga det helt och bestämt, men tanken finns där.

Till exempel: handlingen i Den gamle och havet är att en gammal man försöker fiska en fisk större än hans båt. Det är allt som händer. Det är inte en direkt förkortning eller sammanfattning utan det är allt som händer och jag skulle våga påstå att folk inte läser den här boken för att få veta om han lyckas dra upp fisken eller inte, utan det är snarare språket och berättandet som är bokens förtjänster.

Å andra sidan, om jag på samma vis skulle ge er en bild av vad som händer i Game of Thrones med en enda mening, då skulle det bli en grov sammanfattning och förkortning av det vida innehållet i ett tjugotal separata trådar. Innehåll före berättande.

Hm. Vilka är då mina favoritböcker? Böcker som hängt kvar länge efteråt? Vilken typ av bok dras jag till?

I telefon med min lillasyster försökte jag komma på böcker jag älskat där berättandet går före historian. Det gick hur lätt som helst: Den trettonde historien, Boktjuven, Janne min vän, Flicka med pärlörhänge, Nattens cirkus. På rak arm och utan större eftertanke är dessa böcker vars språk och berättande verkligen satt spår i mig. Kan rekommendera dem alla.

Men under samma telefonsamtal kunde jag inte komma på böcker jag älskat som var exempel på historia före berättande. Jag kunde inte och det störde mig.

Nu kan jag! Jag kan nämna en hel drös och jag har dessutom insett den gemensamma nämnaren! Gobelängen, Den vita liljan, böckerna om Arn. Dessa böcker är inte dåligt skrivna, tvärtom, men jag skulle ändå hävda att det som tilltalade mig är själva handlingen mer än hur de framställs. 

I Gobelängen är det framför allt historian från 1000talet som fascinerar mig, som spinner på föreställningar jag har om den tiden och bygger upp ett spektakulärt scenario, i Den vita liljan grät jag ögonen ur mig över kvinnans förtryckta roll i renässansens Italien och det sliskigt lyckliga slutet fick mig visserligen att må lite illa, men var ändå så rätt efter all misshandel och elände som huvudpersonen tvingats gå igenom och Arnböckerna behöver jag inte förklara för ni vet ju redan att det är så fruktansvärt när Arn och Cecilia blir skilda åt och Guillou han kan också det här med corny och lyckliga slut.

Ni ser ju att jag gillar historiska romaner - eftersom jag gillar historia - och att leva mig in i en annan tid och förstå dess seder och levnadsvillkor kan vara nog för mig, annars vill jag ha det där trolska/lockande/ljuva/ suggestiva/utstuderade i själva språket och berättandet. Säg emot eller håll med!

Okej. Något helt annat: Påsken närmar sig. Ledighet. Lässuget växer. Ryssen på nattduksbordet känns för tung. 

Boktips?

Historia vs berättelse

Grabbgänget som jag växte upp i var alla överens om att fantasy var den enda genren värd att läsa. Det här är ett gäng som fortfarande träffas och spelar nördspel nu, femton år senare (och det är mycket möjligt att min man är en i gänget och min bror en annan). Rollspel, Tolkien, Robert Jordan, Star Wars, Marvel. Ni fattar. Det är rena Bing Bang Theory.

I tonåren försökte jag mig på både Tolkien och Jordan men fastnade inte. Blev snarare uttråkad. Jag minns att jag då förklarade för närmaste killkompisen att det är skillnad på historieberättare och författare. Bara för att man har en historia att berätta behöver man nödvändigtvis inte ha verktygen/talangen för att kunna skriva den. Jag hävdade att författarna som han hyllade berättade historier, bra historier, men det där med att skapa magi med orden, det var inte deras grej. Skillnaden på att berätta och gestalta, var nog det jag menade.

(Vill bara flika in att jag inte alls generaliserar på det här viset längre. Jag är vuxen nu, och vet att det finns nyanser överallt i världen, ingenting är svart och vitt och jag har ingenting emot fantasy!)

På universitetet lärde jag mig skillnaden på termerna historia och berättelse. 

Historian är vad som faktiskt händer, händelseförloppet rakt upp och ner från början till slut, medan berättelsen är hur denna historia är framställd i boken (eller filmen). Det kan ju finnas tidshopp, tillbakablickar, man kanske berättar historian baklänges eller berättar samma händelse om och om igen ur olika perspektiv. Det finns tusen sätt att berätta någonting, men bara en sak som hände och det där kan man naturligtvis leka med i all oändlighet. Sådana lekar ger mig alltid fantasikittlande tankar och manusidéer långt före jag har något att säga.

Jag har skrivit en sån bok, där berättandet står i fokus och inte historien. Tjusningen ligger i framställningen, inte i händelserna, för det händer i princip ingenting (förrän på slutet.) Att skriva den boken var jätteroligt och utmanande och tillfredsställande, och det blev riktigt bra också, men oftast skriver jag inte sådana böcker. 

Oftast har jag en historia att berätta.

I fallet med trilogin/serien har jag helt klart en historia att berätta. Faktum är att jag har miljoner saker att berätta: relationer som förändras, fördjupas och prövas, yttre hot, inre hot, personer som föds, personer som dör, fester, bus, skratt, förtvivlan. 

Låter väl som en bra historia? Okej. Hur är det med berättelsen?

När jag hade fått min respons från betaläsarna för ett och ett halvt år sedan, insåg jag att jag var precis som de där fantasyförfattarna jag kritiserat en gång i tiden. Jag fokuserade för mycket på historien och för lite på berättelsen. Alla ville ha mer. Mer detaljer, mer beskrivningar, mer magi, långsammare tempo, inte skynda  fram och förbi. Ibland undrar jag om jag är den enda författare som fått kritiken "skriv om och gör boken längre", istället för "stryk det här och det här", men det var så det var och det var så jag gjorde.

På ren göteborgska: Det blev görbra.

Men refuserna har fått mig att undra, stundvis i alla fall. Hur är min förmåga att berätta min historia? Historian är nämligen världens bästa, det hyser jag inga tvivel om, men gör jag den rättvisa? Lever berättelsen upp till historien?

Ibland gör den det. Som i slutet av andra boken och i princip hela fjärde. Men första...? Om ni är trötta på att höra mig debattera detta, kan ni gissa hur trött jag är på det.

Men det finns tröst. Häromdagen ramlade jag över författarcitatet: "The story is always better then your ability to write it." (Robin McKinley)

Okej. Dåså. =)

Men jag är nyfiken! Vilket njuter ni mest av när ni läser? Historian eller berättelsen?

Att använda läsaren

En gång på litteraturvetenskapen skrev jag en analys av berättartekniken i kapitlet "Slaggen i Liège" ur PC Jersilds Calvinos resa genom världen. För säkerhets skull vill jag bara nämna att jag tyckte verkligen inte om Calvinos resa genom världen (och heller inte någon annan Jersild som jag tvingats läsa), men jag kom att tänka på den där briljanta analysen häromdagen.

Kapitlet "Slaggen i Liège" handlar egentligen om kungen av Belgiens massaker i Kongo och utspelar sig i en tågkupé med två personer i: Calvinos och läsaren. Dessa två har en dialog kapitlet igenom som berättaren lägger sig i mot slutet och det blir någon sorts metatext mellan berättaren och läsaren. Otroligt underligt, men ack så roande för den analytiskt lagde (läs: Vilse). Sen håller berättargreppet inte hela vägen och boken som helhet är det mest förvirrande ni kan tänka er (mer en samling noveller än något annat), men det tar inte bort det faktum, att en av karaktärerna i sagda kapitel är läsaren själv.

Erin Morgensterns The Night Circus, som jag började läsa i höstas, inleds med en prolog i vilken läsaren är huvudperson. Prologen är skriven i presens och personen som betraktar den magiska cirkusen är "you", alltså läsaren själv. Det skapar stämning som inget annat kan jag meddela och gav mig inte bara gåshud utan tåkrull.

När jag nu i helgen låg och funderade på det ena och det andra när jag var förkyld och degig i hjärnan, insåg jag detta samband. Det är två mycket olika texter (varav jag bara tycker om den ena, ni kan ju gissa vilken) och stilgreppet, om jag får kalla det så, skapar två helt olika texter, men det går inte att blunda för att det är samma stilgrepp.

Det lockade. 

Jag tänkte "det här vill jag också pröva." Projektet som kom till sinnes var Boken som Ligger på Lut, den som jag bara skrivit två sidor på, och vet ni vad som hände i mitt huvud?

Jag insåg att under de här två sidorna *trumvirvel* använder jag läsaren i berättelsen! Helt utan plan eller avsikt eller medvetenhet, har jag dragit in läsaren i texten. Först trodde jag att det bara var läsartilltal á la Astrid Lindgren, men det är det inte! Ha! I ett helt annat syfte än Morgenstern och Jersild dessutom, för att skapa en helt annan stämning.

Men effekten är nog densamma i alla tre. Läsaren vaknar. Skrattar lite kanske. Och sen börjar själva historien. 

Me like!

Olika berättarstilar

Jag fyllde år i somras och ville helst av allt gå och se La Delicatesse på bio med min man för att fira. Barnvakt tycktes omöjligt och vi hyrde Små, vita lögner istället, en annan fransk film som skulle bli en av de bästa filmupplevelser vi haft.

Mannen och jag var båda frälsta. Vi satt och pratade om filmen och dess berättarteknik i nästan en timme efteråt (riktigt så länge brukar man inte behöva, framför allt inte min man som inte är författare.) Allt var så nytt och annorlunda. Ingenting (jag upprepar: ingenting) var serverat på färdigupplagda fat och ingenting förklarades. Ingenting.

Och det var så befriande.

Det var Hollywoods stora motsatsfilm. Ingen sa "Hej, brorsan," för att underlätta för tittaren, utan (nästan) alla relationer förblev oförklarade. Vi visste inte hur det kom sig att de där kompisarna kände varandra och i många fall visste vi inte vad de jobbade med (eftersom det utspelade sig under semestern behövde det inte sägas.) Karaktärerna var trovärdiga och berättelsen totalt oförutsägbar. Vi visste inte om Antoine skulle få den där tjejen han snackade om hela tiden eller hur det skulle gå för stackars trängda Max. Det gick inte att förutse.

Och sen slutade den bara.

Den började mitt i alltihop och slutade utan direkt upplösning. Och det fungerade enastående väl. Tittaren klev rakt in i något, utan förklaringar, och kastades ut igen en stund senare.

Detta satte igång min hjärna på ett sätt som få saker gjort förut. 

Jag har en bok som vi kallar för Boken som Ligger på Lut. Det är den jag kommer att skriva när alla förlag tackat nej till trilogin och omskrivningen av den här tvåan är helt meningslös (alternativt den bok jag skriver när trilogin är utgiven - ha ha). 

Boken som Ligger på Lut är en annorlunda bok från mina andra. Den har ingen direkt berättelse. Ingen början, mitt och slut. Fast det är klart att den har. Det är tre vänner som checkar in på hotell och två dagar senare checkar de ut. Det är storyn.

Men sen kommer det bli lite fransk film av det hela. Hoppas jag.

Och idag när Sofia skriver om böckers grundläggande struktur, kände jag mig tvungen att prata om fransk film. Ska jag hårddra det (och det kan jag, jag är litvetare) är det väl klart att samma struktur fanns i Små, vita lögner, men ack så ytligt och flyktigt. Berättarstilen och berättartekniken skiljer sig markant från den klassiska story (ung pojke reser ut på äventyr, räddar världen, kommer hem) och det lockar och drar något kopiöst i mig.

Vad jag egentligen undrar (om någon orkar läsa hela vägen ner hit) är om det finns berättelser helt utan den där stommen som Sofia pratar om, och om de i sådana fall bara är såna här konstiga böcker som Calvinos resa genom världen (där varje kapitel upplevs fristående eftersom huvudpersonen byter namn, kön, tidsålder och ändamål hela tiden, men ändå ska vara samma person) eller om helt vanliga feel good-böcker som Boken som Ligger på Lut också kan lyckas med det. I någon mån.

För jag tror att de kan vinna på det.

Hur det ligger till

Skrev klart sista kapitlet i förmiddags och tillbringade resten av dagen med att smygläsa kapitlet på min telefon och studsa runt i segerdanser.

Öppnade dokumentet "kapitel 1". Vågade inte titta på det. Tillverkade en hemmagjord födelsedagspresent av högsta klass till bästa kompisen istället. La barnen. 

Klickade på kapitel 1 och läste en och en halv sida. Blev illamående.

Det håller inte.

Satte mig och gnällde i soffan och kände att livet var surt. Ryckte upp mig.

Så här ligger det till:

Frågan är inte: Hur kan jag fixa det här kapitlet, den här befintliga texten så att jag blir nöjd?

Frågan är: Hur vill jag inleda den här boken? Hur vill jag att berättelsen ska gestaltas?

Ett råd Vilse: Strunta i den befintliga texten så långt det går, så fort det behövs. Tappa inte skrivarlusten. JOBBA! Om fyra veckor ska du vara klar och manus ska gå till ett nytt gäng betaläsare + min älskade korrekturläsare T. Sen ska manus gå till förlag och få JA.

Då kör vi.

Identitetskris

Att skriva är magiskt. Idéer i duschen omvandlas genom magi till vackra ord och meningar som fyller hjärtat med tillfredsställelse över ett fullgott hantverk. Meningarna blir många och bildar sidor, väver trådar och skapar oförglömliga berättelser. Av sig självt. Det är i sanning magiskt och utan tvekan det bästa jag vet.

Men ibland får man jobba lite. Ibland kommer inte magin av sig själv. Ibland krävs arbete och tankekrumbukter - svett och tårar alltså. 

Det är då som jag är glad att jag läst litteraturvetenskap. Då plockar jag fram de redskap jag har - den terminologi jag förvärvat under svensklärarstudierna - och så gör jag en analys på mitt eget manus. Jag skriver en hemtenta i huvudet, diskuterar berättarröst, avsändare, mottagare, intern fokalisering och sådana saker. Jag ställer frågor och besvarar dem. 

Jag kommer fram till att ja, jag känner personerna utan och innan i den här trilogin. Ge mig en situation, vilken som helst, och en av de hundrafemtio karaktärer jag skapat och jag kan svara dig precis hur den personen skulle agera i den givna situationen.

Men känner jag mig själv? Och inget metafysiskt nu, utan jag menar min egen berättarröst i just den här berättelsen. 

Efter tio år och fyra böcker borde svaret rimligtvis vara ja. Berättarrösten är en sån sak som kommer naturligt och intimt hör samman med manusets själ. Jag har aldrig behövt tänka på hur jag vill att tonen ska vara, tonen är en sån sak som hör ihop med magin, inte slitet. Huruvida jag tycker om berättelsens egen röst är ofta avgörande för om idéer i startgroparna förvandlas till ett manus eller inte.

Men nu sitter jag här och har en identitetskris. Jag har kommit fram till vad det är jag inte gillar med den första boken - äntligen! - och det är mig själv. Alla andra sköter sig, så fort jag lämnar över ordet till någon av mina karaktärer blir det kalasbra, men så fort jag ska berätta något blir hälften bra och hälften faller platt.

Det är en hård insikt, men förhoppningsvis en som leder åt det enda håll jag vill röra mig. 

Framåt.