Humor och allvar

Sent igårnatt låg jag uppe och läste Fredrik Backmans En man som heter Ove. När barnen väckte mig tidigare än jag hade lust med imorse var det Ove jag fortsatte med.

Jag älskar den. Humorbok när den är som bäst. Jag fick tillbringa de första kapitlen med att göra knipövningar. Den är underfundigt skriven och jämförelser har gjorts med Jonas Jonassons Hundraåring men jag tänkte nämna vad som skiljer de båda humorböckerna med underliga herrar i huvudrollen.

En bit in i tredje, fjärde kapitlet inser jag att Ove har djup. Det hade inte Hundraåringen. Hundraåringen brydde sig inte om någonting här i världen och då gjorde inte jag det heller. Sån är inte Ove. Det finns saker här i världen som Ove bryr sig förskräckligt mycket om. Ove har inte bara djup, han har sidor som vinner min sympati. Där finns till och med sorgsamma passager som manar fram tårar. Däremellan haglar tvistade metaforer och irriterande grannar som gör livet surt för världens grinigaste gubbe och får mig att skratta högt. Perfekt sommarläsning.

Okej. En gång för ett och ett halvt år sedan skrev jag två sidor text som utgör någon sorts inledning på projektet som numera går under namnet Boken som Ligger på Lut. Dessa två sidor har fått hänga med genom alla dessa månader för att de fått ett antal läsare att skratta. De är riktigt roliga och som vanligt när jag påbörjar en ny berättelse är jag förundrad över att det skulle vara jag som skrivit dem när de låter så annorlunda. 

Var kom den rösten ifrån? undrar jag så fort en berättare dyker upp som har ett helt annat ljud i skällan än min invanda trilogi. Men varje berättelse har sin egen röst och rösten har en tendens att presentera sig för mig  av sig självt, som med novellen häromveckan.

Till sak. Två roliga sidor text och en bokidé blev ett riktigt bra synopsis för ett tag sen. Problemet som stannade av arbetet var att synopsiset var inte vidare humoristiskt. Tvärtom, det är en relationsroman av den allvarligare sorten, med sorger och trauman så det räcker och blir över. Hur skulle jag få ihop min början med resten? Skulle jag stryka början? Å ena sidan kändes det rätt eftersom boken tog en annan vändning, men å andra sidan väckte den ju så härliga reaktioner att den utgör hela anledningen till att det överhuvudtaget är på väg att bli en bok av idén.

Så kommer Ove och visar mig hur genialt det går att fläta allvar med den galnaste form av humor. Bryggan mellan dessa båda kan jag dessutom ha fått med mig när jag skrev novellen.

Jag säger ju det. Ibland är det så himla nyttigt att göra något helt annat en stund. 

Nu ska jag läsa vidare. Om ni inte har något bättre för er så gå och köp Ove. På Bokia får man världens finaste turkosa kasse med Fröding-tryck på när man köper fyra för tre. Bara så ni vet.


PS. Måste bara nämna att min bok är inte hälften så rolig som Ove, men så är det också en helt annan typ av roman. Det är alltså endast principen som sådan som kanske går att kopiera här och ingen kommer se några likheter. En principsak alltså, som Ove skulle sagt.