Kulturklubben upp till bevis

Idag är dagen då det händer. Jag ska springa Blodomloppet. Kulturklubben Goes Sport har redan erfarit manfall: vår sekreterare och konsertbokare P led av svårartad magsjuka förra veckan och kommer inte kunna springa. Hon kommer ändå, men för att promenera. Vår idé om att springa loppet sida vid sida har alltså grusats redan långt före start.

Själv är jag orolig för tusen saker: hur ska vi ta oss in, med bil eller vagn? Med bil till Frölunda och sen vagn?  Hade Västtrafik slutat med smsbiljetter och hur många av barnen måste jag betala för? Vilken tid behöver vi åka? Jag har inte hämtat ut nummerbrickan än. Hur lång kommer den kön vara? Vad ska familjen, som ska med och umgås med de andra familjerna, äta på picknicken och när ska jag hinna handla/laga till det?

Oro för själva loppet hinner jag inte med. Det får gå som det går. Tar jag mig runt på 35 minuter är jag jättenöjd.

Trots allt är det mitt livs första lopp. Tur att jag läste Martina Haags Heja, heja i helgen och vet att det enda som betyder något på ett lopp, är att man får en medalj.

Min första.

Efter loppet kommer bildbevis på de beryktade T-shirtarnas baksidor. Lovar.