Vreden som stiger tills orken sätter stopp

Häromdagen läste jag ut Jag heter inte Miriam, boken som stått överst både på min böcker-köpta-på-bokmässan-lista och på böcker-att-läsa-efter-bokrelease-lista. Den var värd väntan!

Första halvan av läsupplevelsen var jag så fylld. Det är det bästa ord jag kan hitta.

Fylld av tankar kring romernas situation i Sverige och Europa idag.

Fylld av tankar på mina tre (!) nära vänner vars tre farmödrar suttit i koncentrationsläger.

Fylld av fascination kring överlevnadsinstinkten som Miriam visar - inte i Auschwitz och Ravensbrück i första hand, utan i efterkrigstidens Sverige. Hur hon läser av de sociala sammanhangen hela tiden under hela sitt liv, för att handla så som hon förstår att de andra förväntar sig och vill att hon ska handla - så att hon ska få stanna i paradiset Sverige.

Under andra halvan började jag bli arg och vreden steg och steg och steg.

Först var jag arg på doktor Mengele, som till skillnad från Hitler, hade den dåliga smaken att leva ett långt och lyckligt liv i Brasilien efter det att han tillbringat kriget med sinnessjuka experiment på små barn.

Men efterhand som jag tog mig igenom de riktigt tunga kapitlen förflyttades vreden från doktor Mengele, Hitler och SS till författaren. Varför måste hon skriva boken så här hemsk? Varför måste hon gå in på varenda vidrig detalj? Varför måste små, romska barn torteras, som om det inte var nog som det är? 

Slutet var så rätt och snyggt avvägt som något kan vara. Historien som knyter ihop eländet, utspelar sig under en, enda dag: Miriams 85-årsdag och den historien är bokens oas från svälten och misshanden. Jag tycker om familjen som författaren ger Miriam och deras inbördes intriger som blir så små och fåniga i skuggan av kriget och hjälper läsaren att relatera till alltihop. Och det är i slutet av denna egna historia som författarinnan väljer att berätta för läsaren något som jag inte visste förut: att romerna aldrig fått någon kompensation av Tyskland såsom judarna fått, eftersom de inte utrotades av rasbiologiska skäl, utan för att de är kriminella. Varenda en, tydligen. Även de små, söta barnen som doktor Mengele hade ihjäl.

Det var mycket längesen något med andra världskriget gjorde mig så arg. Så besinningslöst arg! Jag minns hur min väninna berättade om den spottstyver hennes farmor fått av Tyskland, men hur familjen ändå kände att pengarna inte kunde användas till vad som helst, för att de betydde något. 

Men romerna har aldrig fått nåt. Fortfarande inte. Och anledningen därtill gör mig rasande.

För budskapet i Jag heter inte Miriam är otvetydigt: här har vi en kvinna som ljög och sa att hon var judinna för att det var bättre. Romernas anseende befann sig så långt ner på skalan att hon vann på att ljuga och bli judinna. Judarnas lidande och historia är välkänd, men de andra krakar som nazisterna rövade livet från talas det sällan om. Denna fiktiva kvinna väljer i alla fall att bryta med sitt modersmål (jag som lärare i svenska som andraspråk reagerar särskilt på detta, att inte få tala sitt språk på 60 år!), sin döda familj och sin kultur för att få leva i paradiset Sverige. Det var priset. Romerna var nämligen inte välkomna hit efter kriget. Inte ens de vita bussarna såg milt på de stackarna och denna historia får mig att utvärdera hur vi idag ser på människor och människor och hur romer bemöts fortfarande. 

Ett långt samtal med min romska kompis blev det, sen fanns inga krafter kvar att underhålla vreden med.

Ingen kan vara arg för alltid. Det leder inte till nåt.

Men Miriams berättelse kommer jag alltid bära med mig och rekommendera till de elever som gillar den här typen av böcker, och faktum är att de flesta ungdomar gör det. De dras till det otäcka, så då kan de lika gärna få med sig en vacker lärdom på köpet.

Tack, Majgull.

Indiehjärtat

Indiefenomenet inom de två brancherna musik och böcker har berörts förut på Vilse, men nu måste jag säga något igen eftersom vi såg filmen Begin again i helgen.

Begin again handlar om Mark Ruffalo, som byggt ett skivbolag från grunden men nu blir sparkad från sitt eget företag på grund av en mycket ohälsosam konsumtion av alkohol (det är så illa att man tror hans ska dö av förgiftning eller leverskador vilken sekund som helst första halvan av filmen). Han ligger på botten när filmen börjar, men eftersom det här är en feelgoodfilm står han upprätt när filmen är slut och detta till stor del på grund av att han träffar Kiera Knightly och tillsammans gör de en skiva, indie stile.

Musiken är underbar, Kiera Knightly sjunger så bra att jag var säker på att det var voiceover (tills jag efter halva filmen kollade upp det, men det var hon själv) och sen är filmen ovanlig för att där finns knappt nån puss i hela filmen. Varken maken eller jag var sålda på kompositionen (tror den hade vunnit på ett regelrätt, kronologiskt berättande faktiskt), men ändå satt jag där med tusen tankar i mitt huvud till följd av denna mysiga berättelse.

Här är två: 

Min vän Elin borde spela in en skiva. Jag kände att Kiera Knightly försökte vara så lik Elin hon bara kunde filmen igenom, med håret och tofsen och snygga kläderna och gitarren och magiska låtskrivartalangen. Så allt Elin behöver är rimligtvis en Mark Ruffalo och sen kan hon spela in en skiva på Stockholms gator! Ja!

Magin i att göra något eget. Kiera Knightlys karaktär förstår inte andra musiker i filmen som låter skivbolag göra om deras låtar i nya arrangemang som gör låtarna till hitlåtar, och när hon säger så i filmen ("Why would you do that?") är jag säker på att alla tittare håller med henne. De håller på hennes integritet och respekterar hennes beslut att behålla sitt sound i sina låtar så som hon vill ha det.

Och jag måste ställa frågan igen: kunde det vara likadant med indieförfattare? Kunde det finnas respekt för beslutet att inte låta någon förvandla ens verk till något annat som förlaget trodde låg i tiden eller liknande, eftersom man hellre behöll verkets själ och var säker på att den skulle beröra folk?

För det måste jag säga. Två veckor (tre?) efter release, och läsarkommentarerna trillar in. Folk tycker verkligen, verkligen om Lianne. Hon berör dem. De säger att boken är smittsam, att tvåan inte kan komma fort nog, att jag fångat det tolvåriga perspektivet perfekt.

Mm. Jag nickar åt Kiera och känner indiehjärtat klappa.

Och så var sagan slut

För femton minuter sedan läste jag den sista meningen i trilogins första bok för min dotter. Läspasset, som varade i en timma och en kvart, var det bästa läspass vi haft, och bland de bästa stunderna jag haft. Äntligen - äntligen! -  fick jag dela mina hemligheter med henne, vända mig om och se hennes ansikte då och då, läsa varje insikt, replik och slutkläm med största möjliga inlevelse. Började nästan lipa själv.

Eftersom jag har något sorts hopp om att fler människor kommer läsa den här boken en dag, kan jag inte avslöja allt hon sa, alla underbara tankar hon hade och slutsatser hon gjorde själv eller vilka delar som roade henne mest.

Men jag kan citera dessa två repliker.

"Alltså, mamma, jag var i CHOCK!"

samt

"Vi MÅSTE börja läsa tvåan imorgon!"

Ah, mitt älskade, vackra barn. Vad jag njuter när du vill gå vilse med mig. Klart vi ska läsa tvåan.

Så. Skrutit klart för den här gången. På återseende. 

Humor och allvar

Sent igårnatt låg jag uppe och läste Fredrik Backmans En man som heter Ove. När barnen väckte mig tidigare än jag hade lust med imorse var det Ove jag fortsatte med.

Jag älskar den. Humorbok när den är som bäst. Jag fick tillbringa de första kapitlen med att göra knipövningar. Den är underfundigt skriven och jämförelser har gjorts med Jonas Jonassons Hundraåring men jag tänkte nämna vad som skiljer de båda humorböckerna med underliga herrar i huvudrollen.

En bit in i tredje, fjärde kapitlet inser jag att Ove har djup. Det hade inte Hundraåringen. Hundraåringen brydde sig inte om någonting här i världen och då gjorde inte jag det heller. Sån är inte Ove. Det finns saker här i världen som Ove bryr sig förskräckligt mycket om. Ove har inte bara djup, han har sidor som vinner min sympati. Där finns till och med sorgsamma passager som manar fram tårar. Däremellan haglar tvistade metaforer och irriterande grannar som gör livet surt för världens grinigaste gubbe och får mig att skratta högt. Perfekt sommarläsning.

Okej. En gång för ett och ett halvt år sedan skrev jag två sidor text som utgör någon sorts inledning på projektet som numera går under namnet Boken som Ligger på Lut. Dessa två sidor har fått hänga med genom alla dessa månader för att de fått ett antal läsare att skratta. De är riktigt roliga och som vanligt när jag påbörjar en ny berättelse är jag förundrad över att det skulle vara jag som skrivit dem när de låter så annorlunda. 

Var kom den rösten ifrån? undrar jag så fort en berättare dyker upp som har ett helt annat ljud i skällan än min invanda trilogi. Men varje berättelse har sin egen röst och rösten har en tendens att presentera sig för mig  av sig självt, som med novellen häromveckan.

Till sak. Två roliga sidor text och en bokidé blev ett riktigt bra synopsis för ett tag sen. Problemet som stannade av arbetet var att synopsiset var inte vidare humoristiskt. Tvärtom, det är en relationsroman av den allvarligare sorten, med sorger och trauman så det räcker och blir över. Hur skulle jag få ihop min början med resten? Skulle jag stryka början? Å ena sidan kändes det rätt eftersom boken tog en annan vändning, men å andra sidan väckte den ju så härliga reaktioner att den utgör hela anledningen till att det överhuvudtaget är på väg att bli en bok av idén.

Så kommer Ove och visar mig hur genialt det går att fläta allvar med den galnaste form av humor. Bryggan mellan dessa båda kan jag dessutom ha fått med mig när jag skrev novellen.

Jag säger ju det. Ibland är det så himla nyttigt att göra något helt annat en stund. 

Nu ska jag läsa vidare. Om ni inte har något bättre för er så gå och köp Ove. På Bokia får man världens finaste turkosa kasse med Fröding-tryck på när man köper fyra för tre. Bara så ni vet.


PS. Måste bara nämna att min bok är inte hälften så rolig som Ove, men så är det också en helt annan typ av roman. Det är alltså endast principen som sådan som kanske går att kopiera här och ingen kommer se några likheter. En principsak alltså, som Ove skulle sagt.

Om sidospår

Jag älskade Sagan om Ringen-filmerna som kom för tio år sedan. Jag såg dem på bio, jag köpte extended-dvdboxarna och slukade den omklippta filmen tillsammans med timmar av extramaterial. Jag älskade skådespelarna, miljöerna, Weta Workshop och Peter Jackson.

När The Hobbit kom i julas såg vi den inte på bio. Jag kände inget som helst sådant behov. Jag var besviken på Peter Jackson som valt att göra seriens kortaste bok till två filmer bara för att tjäna pengar. Vi ser den sen, sa vi. 

Sen blev igårkväll. Besvikelsen över att Jacksom gjort en bok till två filmer är inte i närheten av storleken på  besvikelsen över att den första av dessa två filmer är tre timmar lång. TRE. Hur motiverar man det?

Det var det långsammaste vi sett. Till och med min fantasyfostrade man började gäspa. Halvvägs stängde vi av. Vi ska se klart den ikväll naturligtvis, men hujedamej. 

Vi var överens om att filmupplevelsen var autentiskt lik bokupplevelsen på det viset att det var långsamt tempo och varenda litet sidospår skulle inte bara få komma med, utan dessutom ta upp minuter av filmen på mesta tänkbara påkostade vis. Varje liten anekdot var filmatiserad ty det räckte inte att en karaktär berättade vad som skett en gång i tiden utan tittaren måste få det i realtid.

Suck och stön! Ploten är den mest simpla någonsin: ett folk blir fördrivet från sitt hem av en drake som tar över staden och där ruvar på en skatt. Folket vill döda draken och ta sitt hem tillbaka. Alltså, Snövit har en mer avancerad grundplot än så. Min man fascinerades över att det gick att göra en film så dålig när man har fantastiskt sceneri, bra skådespelare, påkostade specialeffekter och trolsk musik. Sen är ju Bilbos trollhistoria roande och dvärgprinsen Ekensköld så modig så modig så modig och spelas dessutom av en av mina favoritskådespelare, men allt detta till trots kunde jag bara tänka på en enda sak när vi satt framför teven igårkväll:

Det finns ett förlag som refuserat min trilogi för att den hade "för många sidospår". Om denna subjektiva bedömning har jag bara en sak att säga.

Det förlaget har inte sett The Hobbit. 

Jag började gråta på sidan 126

Hela kvällen igår läste jag min nyinköpta bok med vackert omslag. Underbart. Som att andas efter att ha varit under vatten. Berättelsen växer och nyper tag om hjärtat, trots bristen på språklig poesi.

Boken är skriven i jagform med huvudpersonen som berättare. Efter dryga hundra sidor byter plötsligt boken röst och under sex sidor får vi höra någon annans tankar. 

Det är då jag börjar gråta. Inget långvarigt, ingen fulgråt, men ändå finns där en sorg som jag plötsligt kan relatera till.

Jag ångrar inte att jag köpte den.

Här kan vi dessutom skymta min nya fina klänning
som jag hade på mig första gången Dagen Efter Den Stora Refusen.
Kommer för evigt titulera klänningen så.

Nu blir det semester till Skåne. Jag vet att det här inte är en inredningsblogg, men alla som vill ha ett bildkåseri kring skånelängan med grönt koppartak som är känd under namnet "Den gamla Florabiografen" kan räcka upp en hand, så vet jag.

Vilse, klart slut.

Skrivandets belöning: att nöjesläsa något helt annat

Igårkväll läste jag ut Nattens cirkus, eller The Night Cirkus, av Erin Morgenstern. Den har varit mitt pris, mitt mål under skrivperioden som (äntligen) tog slut i veckan. 

Jag har förtärt den, med omslag och allt. Jag har läst ut den, men alls inte lämnat den.

Här följer min läsupplevelse, mina tankar så långt jag kan dela dem utan att ge bort för mycket och så långt som mitt språk förmår sätta ord på något så fulländat. 

Prologen är makalös och griper tag direkt. Sen rullas det ut en gobeläng av händelser som stundvis kan kännas förvirrande med för många olika personer som presenteras, men snart vävs allting ihop och det är då som berättelsen på riktigt tar sin början. Ganska snart inser jag att det är två separata tidslinjer som gestaltas, den ena berättar cirkusen födelse och den andra... något annat. Jag hade läst drygt hälften när jag räknade ut vad detta andra var och det skulle visa sig att jag hade fel. Underbart.

Medan jag läser går författarhjärnan på högvarv och tusen tankar vill komma fram. Tankar som analyserar språket och planteringen och försöker räkna ut var planteringen leder eller var jag hade lett den om den varit min, tankar kring egna halvt bortglömda romanprojekt och vad jag kan ta med mig ur all den inspiration som ligger för mina ögon in i nästa projekt.

Men i läsarhjärnan är det tyst. Inom mig är det alldeles stilla. Förunderligt stilla. Boken lägger sig som en mjuk, varm päls kring min kropp och mitt hjärta att jag har aldrig upplevt ett sådant märkligt läsarlugn. 

Bokens största förtjänster är språket/gestaltningen och berättartekniken (och att omslagets betydelse växer ju längre jag läser.)

Språket är så rikt men samtidigt makalöst snävt. Aldrig skulle jag lyckas säga så mycket med så lite, trots att jag många gånger försöker. Ibland svävar det ut i detaljrikedom på ett sätt som jag sällan uppskattar som läsare, men det fungerar här. Om det gör.

Berättartekniken har jag redan nämnt när det gäller tidsaspekten, men det är perspektivet som förtrollar mig mest. Om ni bara visste vad jag analyserat och funderat för att bestämma hur nära karaktärerna berättarperspektivet ska ligga i min serie, och Morgenstern lägger det förvånandsvärt långt bort, men lyckas ändå skildra dem nära. Det är ren berättarmagi. Jag känner mig som en fluga på väggen, en kamera. Inget sägs rent ut, men jag kan lägga ihop det mesta ändå och varje nedslag som görs inuti en karaktär skapar stormar.

Nu lägger jag händerna bakom ryggen och tvingar mig själv att sluta skriva, men alla med intresse för litteratur borde läsa den här boken.

Sist men inte minst: Tack, Anna! 

Les Miserables

Vi såg Les Miserables i helgen. Den var fantastisk. Ska försöka fatta mig kort. 

Jag har alltid älskat musikalen och sett den på scen på GöteborgsOperan. Jag har lyssnat på skivan och sett filmen med Liam Neeson (som är baserad på boken och inte musikalen). Jag såg fram emot musikalfilmen - att få musikupplevelsen men med närbilder på de som sjunger. 

Ni som kan historien vet hur gripande den är och jag tvingar mig själv att hålla igen tappert under Fantines historia, men sen blir det svårare och svårare. Bölar värst på slutet. När Marius besjunger sina revolutionsbröder är det svårt att hålla tillbaka, dels för att det är så sorgligt, men mest för att Eddie Redmayne borde äga hela världen. *suck* Och jag som var lite kär i honom redan förut. 

Bäst var:

1. Skådespelarna. Älskar att det är skådespelare som kan sjunga istället för sångare som kan spela teater. Här kan vi snacka känslor. Tårarna, förtvivlan, kampviljan. 

2. Fotot. Parisvyerna, bergsvyerna och närbilderna. Mästerligt.

3. Gavroche. Världens sötaste unge med en cockney som får Michael Caine att låta som drottningen. Lilla Gavroche lockar oss både till tårar och filmens enda skratt.

Gavroche

Ett minus har jag: Hugh Jackmans vibrato. Ibland är det lite för ivrigt och det förstörde Bring him home lite grann för mig. Annars kan han ju sjunga och jag är helt övertygad om att det var precis så Jean Valjean såg ut.

Stora förvåningen: Min man hade nära till tårar tre gånger. TRE. Ni kanske inte förstår hur chockerande det är, men min man har gråtit en gång på alla de elva år som vi varit gifta. EN. Och då var det inte på grund av en film. =)

Jag skulle kunna säga hur mycket som helst om varje enskild skådespelare, hur Helena Bonham Carter är född att spela Madame Thernadier och hur förvånande bra Russel Crowe sjöng i sina solon. Men jag lämnar er här med en enkel uppmaning:

Se den.

Tankar kring Berg har inga rötter

Berg har inga rötter är en annorlunda berättelse med en riktigt bra gestaltning. Den är Manne Fagerlinds debutroman, och en stark sådan. 

Här kommer min läsupplevelse. Jag vill inte kalla det recension, det blir för pretantiöst, utan snarare tankar jag fick när jag läste. 

(Varning för eventuella spoilers.)

Början är riktigt bra. Jag älskar första meningen och drömmen som sätter igång berättelsen. Jag gillar presentationen av sönerna och jag älskar det uteblivna kapitel 5 (la ni märke till det? Det gjorde inte svensklärarsystern.) Det bygger upp så tjusigt.

När Lasse ringer sin son om att någon måste handla och sen tittar i kylskåpet och ser att där finns mat, då ryser jag. Fy så hemskt. Vilken insikt. Dödsdom.

I början är det ändå inte sjukdomen som är läsdrivet, utan den här Boman. Vem är han och vad har han egentligen gjort? Nyfikenheten driver mig att läsa vidare.

Men mittendelen, berättelsen om Boman, den glider inte lika snabbt förbi. Jag blir illa till mods och undrande. Är Lasse riktigt frisk? Har Boman rätt och Lasse är sinnessjuk på riktigt? Jag har svårt att acceptera att Lasse inte vaknar ur sin bitterhet, att han verkligen inte kan göra något åt sin situation och jag undrar om det finns människor som är sådana på riktigt (och inser att det gör det och att det är sorgligt.) Trots att det här är den långsammare delen av boken är den bra. Det är välskrivet, både språkligt och dramaturgiskt, men innehållsmässigt sjunker jag som läsare ner i ett hål. Har han haft ett så miserabelt liv och nu ska han dessutom bli sjuk? Himla sorgligt.

Höjdpunkten för mig var när Ivana kliver in på scen. Hela mitt läsarhjärta fullkomligt jublar när Lasse får en kompis en stund, någon som intresserar sig för hans ikoner och hans intresse för matlagning. Det faktum att jag upplevde detta jubel är en eloge till Manne. Ruskigt välgjort.

Sen går det ändå utför, sjukdomen skildras mästerligt och stundvis tänker jag att det kanske inte är så illa som man tror, om det här skulle bli min lott. Lasses liv blir lyckligare, hans berättelse skrivs om och blir det den borde varit. 

Jag som läsare tror mig veta hur det var, tror mig förstå att ingen av de berättelser som Lasse erbjuder är den sanna, men jag kan gissa mig till sanningen genom det han säger. Men trots mina konstanta analyser kvarstår faktumet att jag bara gissar. Jag kan ha fel, och det ökar spänningen i boken.

När Lasse till slut inte längre känner igen sin son sörjer jag.

Språket passar perfekt och innehåller mer än en metafor som skapade avundsjuka (ååh, varför kom inte jag på den?). 

Budskapet då? Ja, jag har suttit på en filt och lyssnat på Manne när han talade om sin tid i hemtjänsten, om tråkig mat och sunkigt kaffe och samma budskap finns i boken. Jag håller med min svensklärarsyster om att alla elever på hennes program, vård och omsorg, borde läsa den och bära med sig synen av att människor är människor. Det ska bli jätteintressant att höra vad hennes elever kommer fram till när de plöjt igenom klassuppsättningen som min syster beställt.

Jag vet inte vad Manne själv ville åstadkomma med boken, men jag bär med mig detta budskap: Bli inte bitter. Låt inte andra diktera livet åt dig. Var din egen lyckas smed. Kanske tycker någon att det låter klyschigt, men Mannes bok är allt annat än sådan, det lovar jag. (Annars plågas jag till största delen av en enorm nyfikenhet: hur hade Manne tänkt sluta boken från början? Vilka var de där tolv sista sidorna som  jag vet att Mannes redaktör redigerade bort?)

Det är som jag sa en annorlunda berättelse med ett annorlunda tema, och det gör det desto intressantare att se var Mannes författarskap ska bära honom härnäst. 

Jag ser fram emot hans andra bok som kommer ut senare i år.

Recension av julklapp

Det här var en av mina bästa julklappar som jag fick av kära maken: Dag Öhrlunds Skriv din bok och sälj den!

Jag slukade den under juldagen och älskade varje ord! Den handlar mer om förlagsvärlden än om hur man skriver böcker (vilket är precis vad jag ville läsa). Den är proppfull med matnyttigheter, intervjuer med agenter, redaktörer, förläggare, veteraner, tips, misstag och andra värdefulla råd. Mycket av det jag läste var information jag kände igen från mina år som läsare av Debutantbloggen, men en hel del var nyheter.

Lite nedslående var det att få svart på vitt att den här ångesten/väntan aldrig går över. Först vill man bli antagen, sen vill man att boken ska sälja, sen vill man få den översatt. Den ständiga kampen skrämmer lite, men tjusar också.

Det allra bästa med boken var en intervju av en förläggare vars förlag jag redan tänkt skicka mina böcker till (både ungdomsböckerna och romanen). Hennes syn på följebrev var en helt annan än alla andra förläggare jag hört talas om. De flesta säger att följebrevet ska vara kort och inte spelar någon roll egentligen, medan hon var precis tvärtom: hon bestämmer sig redan i följebrevet.

Det hon berättade om sig själv och sitt förlag var värt boken, värt varenda öre. Jag känner att jag fått en ovärderlig karta, en tydlig instruktion på vad det faktiskt är hon vill ha och letar efter, som jag kan rätta mig efter när jag skickar manus till henne. Likt en MVG-elev som följer instruktionerna på nationella provet till punkt och pricka, är planen att jag ska skriva ett följebrev som fullständigt knockar henne, som gör det omöjligt för henne att tacka nej till mitt fina erbjudande om publicering.

Det är plan B. Om ingen ringer.

Hursomhelst: Köp Dags bok och läs den!