En plan, ett hopp, en morot

Inte nog med att min lilla Busa tillbringade sin treårsdag förra veckan med att spy och därför missade alla firanden, nu ställer vi in hennes barnkalas och mormorkalas en andra gång. Storebror spydde i natt. Tycker oändligt synd om dem båda. Storasyster står på benen än så länge.

För egen del betyder händelseutvecklingen att jag drar ner på alla ärenden, fixanden och måsten och får tillbringa dagen med att bara vara tillgänglig. Det betyder att jag nu lovar och svär dyrt och heligt att jag ska sitta med läsplatta och anteckningsbok (inte dator) och plöja mitt gamla manus älskade manus en sista gång innan det går till förlag. Raskt och ordentligt. Det är planen. Hoppet är att det ska leda till någon sorts gudmorhistoria där träskor förvandlas till glasskor och drömmar slår in. 

Moroten är naturligtvis att så fort jag är klar får jag börja med Boken Utan Transportsträckor. *pirr i magen*

Bara jag inte blir magsjuk själv. Ni som känner mig och min hälsa vet varför.

T minus 3 dagar

Om tre dagar firar Vilse stort jubileum. Bloggen fyller två år och det är ju roligt, men det innebär också att arbetet som jag förutsatte mig att göra för två år sedan ska utvärderas. Hur långt har jag kommit?

Ja, den som lever tre dar till får se.

Överraskningen i chokladpralinens mitt

I förra inlägget skrev jag om hur skrivandet tillåter att man "tar från det undre lagret" (citat Sofia på Debutantbloggen) om man inte känner sig sugen på den där chokladpralinen med körsbärslikör, men att man ibland bara måste bita i det sura äpplet och vara duktig. Även körsbärslikören måste ätas.

Det var vad jag gjorde igår. Jag skrev klart den där scenen som legat halvklar fastän jag inte alls hade lust och kände mig lättad efteråt. Min syster ringde och jag berättade glatt om det klara kapitlet och medan jag pratade var det något som skorrade falskt. Hade jag tänkt fel? Nej, det var omöjligt. Jag hade gått igenom dagarna i den här intensiva veckan i boken flera gånger, klart ingenting var fel. Det var bara det att det var fel. Ordentligt fel!

Vilken frustration! Mitt lättnad utbyttes i besvikelse när jag insåg att veckan i boken hade två torsdagar. Det får man ändå se som ett större fel som måste åtgärdas. Men HUR? Jag tog en promenad med man och barnvagn och pratade av mig om hur eländigt allting blivit, trots att jag varit så duktig.

Två timmar senare viftar någon med ett trollspö och lösningen uppenbarar sig. Min vecka kan få bara en torsdag - bra. Men inte bara det. Den nya scenen som ska ordna problemet är dessutom så rolig att jag sitter och skrattar, jag går runt och bara flinar och fnittrar för mig själv hela eftermiddagen innan jag sätter mig och skriver ner den samtidigt som jag duschar av mina tre, lortiga barn. 

Något som var ett gigantiskt problem ena stunden, förvandlades till bokens roligaste scen. 

Såna chokladpraliner gillar jag. 

Ta tjuren vid hornen

Citat Debutantbloggen (igen!), Sofia Hallberg, "Skrivkramp botas bäst med choklad":


När jag fick skrivkramp skrev jag på en annan scen som för tillfället lockade mig mer. Liknelsen är denna: är du inte frestad av chokladen med körsbärslikör så får du lyfta på locket och ta av det undre lagret. Alla bitar ska ju ändå hamna i magen. Förr eller senare … 

Så här tror jag att alla författare gör. Det är ju bland de bästa bitarna, när man börjar skriva på en scen direkt ur hjärtat, trots att den ligger flera hundra sidor fram. Då har man något att skriva mot, något att se fram emot att foga in i texten.

Men hur blir det då med den där körsbärslikören? Den måste ju skrivas någon gång, man kan inte hoppa över den helt och hållet.

Där är jag nu. Jag sitter och stirrar på den där körsbärslikören och jag är inte det minsta sugen på den, inte alls. Men jag är väldigt sugen på att slippa se den, så jag måste äta den. Jag har en stunds ro till mitt förfogande och tänkte vara duktig. Bita i sura äpplet, ta tjuren vid hornen. Skriva klart den där scenen som jag aldrig blir nöjd med och som hur jag än bär mig åt blir för lång.

Here we go.

Fler lapptäcksproblem

Tyst. Stör inte. Jag sprättar upp och syr om. 

Det är en ordentlig oreda i mina lapptäcksbitar. Jag älskar dem alla och vet att de kommer att se fantastiska ut tillsammans, men jag måste först räkna ut vilken bit som ska fogas ihop med vilken och det är så förvirrande eftersom de redan sitter ihop men jag börjar inse att jag måste sprätta lite, lite till. Inte ta bort något, bara sprätta upp och foga ihop i annan ordning.

Men det är svårt det där med ordning. Det är trots allt inte ett lapptäcke, utan ett manus, och kan jag inte foga ihop två bitar på ett visst vis bara för att det ser snyggt ut. Det finns faktiskt en kronologi att ta hänsyn till här. Någon som ligger sjuk i en scen kan inte plötsligt dyka upp i en annan scen och lämna läsaren att undra om det var ett ruskigt snabbt tillfrisknande.

Suck.

Jag som var så galet entusiastisk i morse över alla mina splitternya genombrott och nu stämmer det inte i alla fall. 

Som min syster brukar säga: att sy om och sprätta upp är sömmerskans lott. Och författarens tydligen.

Men jag ger inte upp. Aldrig. Ni måste förstå att den här boken är superdupervärd att läsa. Jag älskar den och jag börjar förstå att sådant smittar av sig rätt ordentligt på läsare. Vänta bara. Snart så.