Manusgruppen är ening

Vi hade krismöte i kväll.

Närvarande: Författaren naturligtvis, marknadsföraren som sammankallat de trogna, redaktören som var rak och ärlig samt seriens största fan som höll mig i handen.

Med lika darrande händer som knäskålar, presenterade jag roten till den ångest som jagat mig de senaste dagarna. De gav sina tankar. Jag sa emot. De gav dem igen. Jag kom med invändningar. De försökte på annat vis och till slut började kugghjulen i hjärnan att samarbeta.

Lösningen är nu beslutad av manusgruppen. Samtliga testläsare är eniga. Författaren ser fördelarna, men är inte riktigt ombord.

Jo, det här är nog bättre än det andra alternativet, men det är naturligtvis inte bättre än den ursprungliga föreställning som sitter fast i mitt huvud.

Likt en vansinnig vänder jag ansiktet bort från mötesdeltagarna och försöker se min huvudkaraktär i ögonen. Det här är ändå hennes berättelse - inte min - och att hon skänkt mig förtroendet att förvalta och berätta den är inget jag tar lätt på. 

Mina finaste har slutit upp kring mig i nödens stund, försett mig med en lösning som tar bort den värsta ångesten, och ändå stirrar jag på den som inte finns för att be om det slutgiltiga godkännandet.

Den officiella versionen

Den officiella versionen är att jag fattade två beslut igår kväll. Det är allt.

1. Jag kommer med största sannolikhet använda en lektör för slutredigeringen.

2. Jag flyttade releasedatum till den 6 september 2014.

Lektör är väl jättebra. Har varit inne på det hela tiden. Godkändstämpel är en aspekt, möjligheter till utveckling och lärande en annan. Kalasbra. Målet är väl att reducera såsen något ytterligare så att säga, så att varje tugga smakar så mycket som möjligt. 

Releasedatumet är det jag velat ha hela tiden. Det ligger bra till strax före bokmässan och jag kommer hinna allting jag vill hinna till dess. Dessutom är det datumet för min världs stora högtid. Perfekt.

Den inofficiella versionen är att jag hade ett bryt igår kväll. Men... det ska väl reda sig. Likt såsen.

Så tänker Vilse under en filmkväll

Vill klargöra nu med en gång att det var min man som valde film igårkväll. The words, med Bradley Cooper. Säg inget till min man, men jag är lite svag för Bradley Cooper.

Cooper var Författaren med de stora ambitionerna. Varje stereotyp bild av den ensamma Författaren som skriver med ett glas vin under nattens småtimmar porträtterades med noggrannhet i Coopers karaktär. Kärleken till sambon var rosaskimrande och gestaltades med scenen där de bär in en stor madrass i sin nya, skabbiga lägenhet och medan de lägger sig på den och vänslas pekar sambon ut var Författarens skrivbord ska stå. Ungefär så.

Men hans historia är så jobbig. Varje refus han får gör fysiskt ont i mig. 

Mörka minnen reser sig.

Det där med att han blir känd genom att stjäla någon annans manus (vilket är själva intrigen i filmen, står på baksidan, så ingen spoiler) var ännu jobbigare att genomleva, särskilt med tanke på att jag häromdagen sprang in i barndomskompisarnas mamma som kände sig tvungen att berätta för mig att det är av yttersta vikt att man skriver sitt namn på varenda manussida som man skickar någonstans för annars stjäl de materialet. Tydligen jättevanligt, hur hon nu kunde veta det.

"Pausa!" tvingades jag till att skrika mitt i. Stirrade på mannen. "Tror du någon stjäl mina böcker?"

Det trodde inte mannen.

Jag vet inte vad jag ska ge filmen för omdöme. Historien som Jeremy Irons berättar på slutet är bäst. Historien utspelar sig i Paris, med Ben Barnes i huvudrollen, en annan författare som i Hemingway-anda spär på författarklyschorna ytterligare. Säg inget till min man, men jag är lite svag för Ben Barnes. Ben Barnes historia hade räckt för min del, alla andra ramberättelser kunde slopats. Faktum är att han var så bra att han borde få medalj för skådespeleriet. Han har kommit en bit sen Kung Caspian och skeppet Gryningen.

Hur som helst. Har nog ingen slutkläm. Jo, kanske den här: Refuser är anledningen till att man borde hålla tyst om sitt skrivande. 

Ändå pratar jag.

I helgen

sprang mannen Göteborgsvarvet för fjärde gången, denna gång i tryckande värme och åska. Jag genomförde min egen halvmara genom att vara på plats med våra tre barn och underhålla dem bland tvåhundratusen åskådare under de två och en halv timme som han sprang och sen hejade vi allt vad vi orkade när han nådde mål. Min hjälte med skadat knä och gott humör.

Utöver knattefotboll, Eurovision och trevlig middag hos lillasyster var familjen Vilse iväg i ett stall igår och tingade världens gulligaste kaninunge som ska bli vår till midsommar. Äldsta dottern och jag längtar ihjäl oss lite lagom till dess.

Annars har jag hittat på ett namn på en herrgård, men fortfarande inte börjat skriva. Jag tänker att jag ska börja, men så är det som att förlagsväntan slår klorna i mig och paralyserar förmågan att sätta samman vettiga ord. "Tänk om de ringer idag. Tänk om ljudet telefonen just gjorde är ett nej-tack-mejl?" Känner mig fånig och skör.

Vad ska jag säga? Det här med att inte skriva, det börjar bli gammalt.

15 april-ångest

19 år var jag första gången den slog till, nedräkningen till 15 april. Med den tjocka kurskatalogen från GU i mina händer satt jag och läste och läste och erfor den enorma känslan av att hela världen låg öppen för mina fötter. Jag kunde bli vad som helst. Kurserna, programmen och möjligheterna var oändliga.

Men jag hade bestämt mig redan när jag var tolv för vad jag skulle bli. Mitt yrke vid sidan av författarskapet låg klart och målet var fast. Det enda jag skulle bestämma var vilken sorts lärare jag ville bli. Jag kikade på olika språk, på historia, på drama, men till slut bestämde jag mig.

Ett år senare valde jag om. Jag valde latin, heltidsstudier, i ett och ett halvt år. Kursarna var störtsköna och professorn ännu mer, texterna ljuvliga och gramatiken fruktansvärd. Aldrig har jag ångrat mina latinstudier, men samtidigt har de ju inte lett någonstans. Latinlärarjobben duggar inte tätt.

Nu sitter jag här igen och räknar ner till den 15 april. Ska jag söka något? Och vad? Borde man inte veta det i min ålder?

Lillbusan har fyllt tre år i veckan och min kropp pallar nog inte fler barn. Jag är eventuellt klar med livet som hemmamamma efter nio år, ett beslut jag heller aldrig ångrat. Men författaryrket ger inte så mycket betalt än om man säger och jag känner ett ansvar att ha en bra utbildning och ett bra arbete.

Min man är en fantastisk man som vill erbjuda mig hela världen på nytt. Jag får bli precis vad som helst, och han backar upp mig. Jag kan börja om, tänka om, göra vad som helst, bara jag använder mitt läshuvud och gör något jag är bra på. Trivs.

Men allt jag kan se är livet av skrivande som inte fungerade som jag hoppats, i den här vändan. Kan inte se något annat liv, kan inte visualisera mig själv på journalistprogrammet eller scenskolan eller vad det nu är. Jag har väl dålig fantasi (ha-ha), men de senaste årens målmedvetna arbete sitter kvar. Hårt. Det var ju det här jag ville, det var ju det här jag är bra på.

Skriva.

Dagens Buddha

Tänk, jag visste inte att jag hade en sån kategori, men jag är ju så vis numera att jag kan likagärna dela med mig.

Kvällen
ångest, ångest

Fåfänga hopp, önskningar och grämelser
virvlar
trevar
hemsöker

Lika bra att sova

Ingenting kommer att kännas bättre imorgon bitti
ingenting förändras över en natt
men om jag lägger mig nu
slipper kroppen
lida sömnbrist

Så sov

Startblock

Det är något magiskt med ögonblicket före ett lopp, framför allt loppen på korta sträckor som är över på tio sekunder. Den som ska tävla står där, hukad inför sin uppgift med fötterna på plats. Redo. Åren av träning ligger bakom och allt som finns är väntan på att de tio sekunderna ska ta sin början. Kroppen består bara av muskler och tårna gungar lite mot startblocken. Allt ska avgöras. 

Jag är inte bra på den fasen.

Jag är grym att springa mot målet och helt okej på att träna inför loppet, men jag är inte särskilt bra på att vänta vid startblocket på en signal.

Tror jag vimsar för mycket just nu. Rantar runt mellan gamla och nya manusidéer, lyssnar på gamla karaktärer som berättar nya saker och undrar vad i all världen det är meningen att jag göra med all information. Den får inte plats i böckerna. De blir för långa. Jag blir kritisk och lyssnar mindre och karaktärerna blir sura och pratar ännu mer strunt.

I själ och hjärta tror jag på hårt arbete mer än inspiration. Jag kan skriva när som och prestera mina sidor - bara jag har synopsis klart. 

Men jag skriver inte. Inte på riktigt. Inte än, och det gör mig olycklig. Kan inte riktigt fungera, som om jag glömt hur man lever utan att skriva. 

Ja, jag har glömt hur man gör när man inte skriver, hur man fyller det där hålet inuti. Men träningen är inte klar och loppet har inte börjat. Ändå står jag där i mitt startblock och väntar på att få springa.

Men startskottet uteblir.

Mitt livs misslyckande

Vi satt i bilen utanför en främmande skola där det just varit öppet hus. Vi skulle åka hem, men pappa körde ingenstans. Bilen stod på och i all sin pedagogik och kärlek satte min pappa på ett klassiskt musikstycke som innehöll både fiol och flöjt så att jag skulle kunna lyssna på båda samtidigt.

Vad skulle jag välja? Till hösten skulle jag börja fyran och då äntligen få möjlighet att börja på kulturskolan och lära mig ett instrument. Som jag längtat! Pappa hade tagit med mig till alla rum på öppet hus för att jag skulle få träffa lärare och prova instrument. Jag hade nog bestämt mig för fiol i förväg, eller kanske piano, men så hade jag ju varit den enda av alla de besökande barnen som lyckats få ton i tvärflöjten och det hade gjort min pappa så stolt att jag måste överväga flöjten.

Jag minns hur jag satt där i bilen och lyssnade på Mozart och kände mig mer eller mindre desperat. Vad skulle jag välja för att göra pappa glad? Det var det enda som betydde något.

Min pappa spelar både gitarr och flöjt och kunde vissa stycken på piano också. Min pappa sjunger efter noter som andra läser serietidningar och hans pappa i sin tur var ett musikaliskt underbarn som kunde skapa musik vid fem års ålder första gången han satte sig vid kyrkorgeln.

Jag kände pressen, förväntningarna, arvet och min egen önskan. Jag älskar musik.

Ett exempel ur verkliga livet

... på det där med skrivandets lyckorus och vedermödor.

Igår: vaknade med ångest. Vidriga mardrömmar som processar vidriga saker jag gärna trycker iväg till gömda vrår. Konflikter. Tvivel. Var vankelmodig hela dagen. Besparar er resten.

Idag: vaknade till mejl från en ny väninna och betaläsare. Hon hade läst ut första och andra boken i ett svep och var så full av tankar hon måste dela med mig, så full av kärlek och tacksamhet, så vilse i min värld att hon skrev att hon börjar tro att den finns på riktigt (!). 

Jag flög ner för trapporna och läste mejlet högt för min man som började gå på om att anledningen till att  de sista förlagen dröjer med svar, är för att de inte kan bestämma sig: åh, det här manuset är så ruskigt bra men vi har ju redan en bok i utgivningen för nästa år i den här genren så egentligen får den inte plats, men åååh, den är ju så bra att vi KAN ju inte tacka nej! Vad ska vi göra?

Upp i himlarna med mig, kvillra på hoppet, önska, önska, önska! Önska jättejättehårt.

Ner som en pannkaka?

Helst inte.

Paraniod

Jag har nått ett helt nytt stadium i mitt författarskap. Jag tror jag blivit paranoid.

Ni vet känslan man har när man cirkulerar på en jättestor parkeringsplats i hopp om parkering? Hoppet tänds när du anar en lucka lite längre fram och du placerar bilen perfekt för att smita in och så visar det sig vara en sån där förhatlig superkort bil som står parkerad där och det är bara för dig att leta vidare. Den känslan.

Den känslan har jag varje gång det ringer och numret är ett som jag inte känner igen. 

Kanske, tänker jag, kanske är det förlaget som ringer nu. Jag harklar mig och lägger mig till med min allra trevligaste röst och svarar. Och så är det en försäljare. Eller någon bekant som bytt nummer eller ringer från jobbet.

Hela tiden. Flera gånger varje dag.

Hjärtat fladdrar i panikartat hopp ("Vad sjutton gör jag om jag blir antagen??") för att sedan sjunka som bly. 

Totalt paranoid.

Nu sist slängde jag mig ur duschen, spritt språngande naken och absolut dyvåt, plaskade min väg genom huset för att svara i telefon (jag kan ju inte stå kvar och missa redaktören!).

Det var min fina svärmor. Hon hade tappat bort sitt pepparkakerecept i flytten och ville gärna ha det och hon visste ju att min man bad om det när vi gifte oss för elva år sedan för annars blir det ju ingen jul om inte pepparkakorna smakar rätt. (Också en surrealistisk sak att göra, läsa upp någons eget recept för dem på telefon.)

Nu vill inte den här kroppen mer. Den är mörbultad efter veckans krämpor och orkar inte hoppas och bli nervös. Den orkar knappt baka lussekatter, trots att den måste. 

Ska försöka hitta knappen som stänger av.

Paniiiik

Allt som hände var att jag skulle kolla upp en sak i första boken. Hur var det, tog jag bort att mamman fick den där boken i present när jag gjorde senaste omskrivningen, eller står det kvar? Jag behövde veta, eftersom mamman plockar fram boken nu plötsligt i tvåan och om hon inte fått boken, kan hon inte plocka fram just den boken och då måste jag ta bort det.

Alltså öppnade jag dokumentet för första boken, den som ligger hos förlag. Jag använde sökfunktionen och hittade rätt stycke med en gång.

Jag läste.

Jag förfasades.

Vad är det här för crappig text?? Det kan inte vara 3.0-versionen, det bara kan inte det!

Men det var det. 

Sa jag att det här är texten som ligger hos förlag? Nu? En text som de läser och bedömer?

*andas in och ut, på tok för snabbt, på tok för djupt*

Men mina systrar, min närmsta vän och min korrläsare har sagt att manuset är bra. Det har de. 

När man stångar huvudet mot samma sida om och om igen..

... har man två val.

Antingen tar man tjuren vid hornen och skriver klart det som ska göras klart, fastän man inte vet hur eller hittar lämpliga ord att börja med/sluta med/ha i mitten. Sätter man rumpan på stolen och bestämmer sig så blir det bra till slut, efter lång tid och mycket arbete.

Eller så tar man och skriver en helt annan scen, något som man längtar efter och som man har ord till. Det måste ju också skrivas så varför inte nu? Då kanske lusten kommer tillbaka. Har man väl satt igång den magiska ordkvarnen så brukar den spruta meningar sen.

Eller så går man och lägger sig och sover. För att man helt enkelt är för trött.

Äsch, det blev visst tre alternativ.

Mitt-i-natten-tvivel

Saker och ting går bra. Jag får positiva reaktioner och det finns goda, vänliga människor som pushar för min bok. Jag studsar runt, går på moln och spelar harpa i förväntan. Tänk om det här faktiskt går vägen.

Jag har drömt om att bli författare sen jag lärde mig läsa och skriva i första klass. Det här är vad jag vill ha av livet. Att bli läst.

Att tämja det stora, farliga Förlagsmonstret har gått så mycket bättre nu än sist att jag helt glömt bort farorna. Plötsligt, så här mitt i natten, inser jag att jag står framför ett stort och farligt lejon, ett lejon med både klor och tänder, och allt jag håller i händerna är en stol.

Vad sjutton ska jag göra med en stol? Hur ska jag försvara mig med den? 

Tänk om mitt manus inte är bra. Tänk om det inte alls är vad förlagen vill ha. Det finns ingen samtidsrealism, inga ungdomar som skär sig eller gör uppror mot sina föräldrar eller andra samhällsnyttiga aspekter som dagens ungdom kan behöva läsa om.

Det jag skrivit är en saga. En verklighetsflykt. En underbar plats av skönhet och godhet att vila tankarna på när livet suger.

Kommer någon att vilja ha det?

Sorg

De senaste fem dagarna har varit omtumlande. 

Först blev jag tillfrågad att gästblogga på Debutantbloggen och var smått hög av de fina ord som Sofia Hallberg skrev om mig. Sen hade jag en tjejträff på fredagkväll för att fira att mitt manus är klart samtidigt som de första kommentarerna på manuset började droppa in från underbara T. Det var en dag av skrivarlycka och vänskap.

På lördagen svängde livets pendel åt andra hållet. Jag fick veta att min kusin, min älskade fina kusin som är 31 år gammal precis som jag och var min närmaste förtrogna under barndom och tonår, förlorat sin man. Han fick en stroke och från ena stunden till den andra var han bara borta. 

Som jag gråtit.

Det är anledningen till tystnaden här, trots att jag har massor att säga om skrivande precis som vanligt. Men just nu är jag dämpad, bedövad. Det har lättat lite igår och idag, men samtidigt kan jag inte riktigt med att leva som vanligt när hennes liv är slagit i spillror.

Ett litet erkännande: I sådana här lägen känner jag mig som en bluff i egenskap av författare. Jag skriver om död och sorg, hittar på livsöden och slår sönder relationer för den dramatiska effekten, medan andra omkring mig går igenom riktig sorg.

Sen har jag haft sorg i mitt liv, om ni bara visste. Men på något sätt blir den påhittade gråten som jag alltid försöker hitta nya sätt att beskriva så urbotat fånig när livet visar sig från sin värsta sida och fulgråten rinner ner för mina egna kinder istället ner för boksidorna jag skapar.

Men jag kommer tillbaka. Den här veckan läser jag romaner och skriver brev till min kusin. Nästa vecka ska del 1 skrivas ut till förlag medan jag påbörjar omskrivningen av del 2 i trilogin.

Att våga

Den stora frågan nu är om jag vågar hoppa utan att titta.

Jag har fem kapitel kvar att skriva om och jag har en lista på min anslagstavla med en tydlig kapitelöversikt med namnet Vad jag vill behålla. När jag stirrar och stirrar på min kapitelöversikt får jag idéer på hur jag kan dela in kapitlen annorlunda för att det bara ska bli fyra kapitel och det därmed går lite fortare för läsaren att komma in till äventyren. Lite, lite kortare upptakt.

Den stora frågan nu är alltså om jag bara ska sätta mig och skriva efter mina idéer, utan att ens titta på den gamla texten. Bara köra på. Om jag gör det, kommer jag sakna något från originalet, någon replik eller scen som bara försvann? Eller blir det faktiskt bättre så här?

Under den tidigare omskrivningen har jag skrivit nytt, läst det gamla, skrivit om, fogat in. Men nu överväger jag alltså att inte göra det. Bara skriva nytt och foga in det som jag vill ha, inte titta på allt det som försvinner, som kanske, kanske inte behövs för att bygga den här inledningen, den här svåra, svåra inledningen när jag ska presentera ett stort persongalleri och en helt ny, magiskt värld.

Vågar jag hoppa?

Slänga eller inte slänga?

Orden från favoritfilmen The Shadow Dancer ekar i mitt huvud idag. 

"You put a lot of effort into those pages. Have enough faith in yourself and let them go."

Släpp taget om dem. Släpp taget. Törs jag det?

Nu pratar jag om slutet av första boken, slutet som jag alltid älskat och som varit det enda jag varit nöjd med sen manuset först blev klart. Det är fortfarande bra och det finns fortfarande formuleringar som jag älskar, men tonen i berättarrösten stämmer inte överens med den nya som jag har arbetat fram nu i senaste (och sista) omskrivningen. I den gamla texten berättas historien av en utomstående berättarröst medan i den nya texten har jag tagit ett kliv tillbaka och vi ser allting genom någons ögon, även om det är mina ord och i tredje person.

Vad jag gör när jag öppnar ett nytt kapitel är att jag går igenom vad jag vill behålla och inte, vilka nya scener som ska till och ur vems synvinkel jag vill berätta allting. 

Det känns desto svårare nu. För de här orden ligger i mitt hjärta.

Det är bara det att jag vet vad som händer när jag utgår från den befintliga texten. Jag hakar upp mig och har svårt att slita mig från vissa textfragment och resultatet känns hackigt i första vändan innan jag gått igenom det igen och tagit bort det där sista från originalet.

Dessutom vill jag eventuellt ändra kapitelindelningen.

Ni hör ju vad jag egentligen lutar åt. Men jag törs inte. Den gamla texten ligger hårt i mitt minne och de gamla formuleringarna kommer leva upp när jag skriver om, även om jag skriver i ett nytt dokument.

Have enough faith in yourself and let them go. *upprepar mantrat*

Jag tror att det får bli ett experiment. =) Jag testar att skriva om allting utan hjälp från den gamla texten och ser hur det blir.

Vi vet ju hur experimenten brukar sluta.

I briljans.

Svaret är ja

Okej, efter ha satt ord på vad som hände inom mig igårkväll inser jag att frågan på det tidigare inlägget om huruvida jag är en konstnärssjäl eller inte, står rakt framför mig, här på mitt skrivbord, med stora bokstäver svarvade i mörkt trä, bokstäver som gäspar av tristess för att jag inte sett dem tidigare. Ja, klart jag är.

Sen inser jag vad det betyder.

Jag är författare.

Jag är författare! Jag är det, är det, och det finns inget förlag och ingen läsare som kan ändra på det för det är ett faktum. Jag älskar och hatar och skriver och har mina upp- och nergångar och jag är fullt medveten om baksidan av det här myntet. En baksida som i värsta fall innebär att jag är lite lätt bipolär eller i bästa fall temperamentsfull, ombytlig och engagerad.

Men framsidan av myntet, älskade vänner, är vackert och djupt åtråvärt. Och det är dagens sanning.

Skrivandet är ett gömsle

Ibland trycket livet upp mig mot en vägg, knuffar in mig i ett hörn och hotar mig med kniv. Då vill jag fly till min lyckas plats.

Min lyckas plats är en slottsmur i min bok med utsikt över den vita staden. Trängd i hörnet som jag är sluter jag mina ögon och försöker teleportera mig till min slottsmur och känna stadens puls befria mig. Dess skönhet läker och lyfter, dess ljus förtrollar och förskönar.

Men väl på min lyckas plats, med benen dinglande utför det sluttande taket, inser jag att läkedomen uteblir. Ångesten släpper inte. Den vita staden ligger gömd i dimma och jag kan inte se den, inte nå den. Förtrollningen äger inte rum och jag tvingas åter öppna ögonen för att stirra livet i vitögat med kniv och allt. 

Kom an då, säger jag och känner hur jag rätar på ryggen, benen växer. 

Det finns ångest som följer med in i lyckans plats, ångest som gör hål i mitt skydd, min fristad. Gömslet rämnar och jag står blottad inför vad som är.

Det finns smärtor som inte ens skrivandet kan bota.