Mitt livs misslyckande

Vi satt i bilen utanför en främmande skola där det just varit öppet hus. Vi skulle åka hem, men pappa körde ingenstans. Bilen stod på och i all sin pedagogik och kärlek satte min pappa på ett klassiskt musikstycke som innehöll både fiol och flöjt så att jag skulle kunna lyssna på båda samtidigt.

Vad skulle jag välja? Till hösten skulle jag börja fyran och då äntligen få möjlighet att börja på kulturskolan och lära mig ett instrument. Som jag längtat! Pappa hade tagit med mig till alla rum på öppet hus för att jag skulle få träffa lärare och prova instrument. Jag hade nog bestämt mig för fiol i förväg, eller kanske piano, men så hade jag ju varit den enda av alla de besökande barnen som lyckats få ton i tvärflöjten och det hade gjort min pappa så stolt att jag måste överväga flöjten.

Jag minns hur jag satt där i bilen och lyssnade på Mozart och kände mig mer eller mindre desperat. Vad skulle jag välja för att göra pappa glad? Det var det enda som betydde något.

Min pappa spelar både gitarr och flöjt och kunde vissa stycken på piano också. Min pappa sjunger efter noter som andra läser serietidningar och hans pappa i sin tur var ett musikaliskt underbarn som kunde skapa musik vid fem års ålder första gången han satte sig vid kyrkorgeln.

Jag kände pressen, förväntningarna, arvet och min egen önskan. Jag älskar musik.

Eftersom min bror spelade flöjt och min syster piano tänkte jag att det skulle glädja min pappa mest om jag valde fiol, det instrument som ingen i familjen kunde. Pappa älskade fiol och jag valde fiol. Jag avlade ett löfte till mig själv att inte ge upp, utan löpa linan ut och nå fulländning. Ingenting annat dög. Pappa skulle bli så stolt!

I sex år kämpade jag och det var förfärligt. Jag hatade det. Fiolen, som kunde låta underskön, lät rent ut sagt horribel i mina händer. År efter år efter år försökte jag bemästra vibrato, men mina fingrar lydde inte, fattade inte. Jag satt och övade hela kvällarna framför teven men det gick inte.

Under det sjunde året gav jag upp. Slutade komma på lektionerna mitt under pågående termin. Sa inget till pappa. Övergav min Leena, min finlandssvenska fiolfröken, utan förklaring. Jag träffade henne aldrig igen.

Tills igår.

Jag träffade henne inte, pratade inte med henne, men jag såg henne på kulturskolan när jag lämnade min dotter på sin pianolektion, och ångest vällde upp. Gammal, förborgad ångest. 

Jag misslyckades. Jag svek Leena och jag svek pappa.

Likt ett barn undvek jag henne, ville inte att hon skulle se mig och känna igen mig. Tog mina mindre barn och skyndade bort. 

Skammen över misslyckandet ligger uppenbarligen kvar.

Som vuxen har jag dessutom fått veta att min pappa helst ville att jag skulle lära mig piano för att det är mest användbart, men att han stöttade mig i fiolen för att jag ville det, trodde han. Han ville naturligtvis bara att jag skulle lära mig ett instrument som jag tyckte om. Han skjutsade mig till orkestern år efter år för att han trodde att jag älskade det, när det var det värsta jag visste. Hade hellre gymnastik. Nästan.

I efterhand önskar jag att jag hade valt piano som jag idag så innerligt gärna önskar att jag kunde och därför sitter och övar på det varje dag. Jag kan också önska att jag skulle kommit längre i fiolen på sju år än jag gjorde. 

Men nu var det som det var och jag kan ändå se vad jag fick ur det. 

Jag lärde mig noter. Jag utvecklade mitt gehör när jag gick i den där spelemansgruppen som spelade utan noter. Jag fick en beständig vördnad för alla som kan spela stråkinstrument för jag vet hur förbenat svårt det är. Jag lärde mig att det här med kommunikation och outtalade förväntningar kan vara rätt bra att ha koll på, något jag tar med mig in i mitt eget föräldraskap.

Kärleken till musik är det som inte förändrats, inte påverkats. Jag bara känner att jag saknar verktyg och kanaler att uttrycka den.

Men än är jag inte död och jag är övertygad om att man visst kan lära gamla hundra att sitta. *går till pianot*