tisdag 5 mars 2013

Mitt livs misslyckande

Vi satt i bilen utanför en främmande skola där det just varit öppet hus. Vi skulle åka hem, men pappa körde ingenstans. Bilen stod på och i all sin pedagogik och kärlek satte min pappa på ett klassiskt musikstycke som innehöll både fiol och flöjt så att jag skulle kunna lyssna på båda samtidigt.

Vad skulle jag välja? Till hösten skulle jag börja fyran och då äntligen få möjlighet att börja på kulturskolan och lära mig ett instrument. Som jag längtat! Pappa hade tagit med mig till alla rum på öppet hus för att jag skulle få träffa lärare och prova instrument. Jag hade nog bestämt mig för fiol i förväg, eller kanske piano, men så hade jag ju varit den enda av alla de besökande barnen som lyckats få ton i tvärflöjten och det hade gjort min pappa så stolt att jag måste överväga flöjten.

Jag minns hur jag satt där i bilen och lyssnade på Mozart och kände mig mer eller mindre desperat. Vad skulle jag välja för att göra pappa glad? Det var det enda som betydde något.

Min pappa spelar både gitarr och flöjt och kunde vissa stycken på piano också. Min pappa sjunger efter noter som andra läser serietidningar och hans pappa i sin tur var ett musikaliskt underbarn som kunde skapa musik vid fem års ålder första gången han satte sig vid kyrkorgeln.

Jag kände pressen, förväntningarna, arvet och min egen önskan. Jag älskar musik.

Eftersom min bror spelade flöjt och min syster piano tänkte jag att det skulle glädja min pappa mest om jag valde fiol, det instrument som ingen i familjen kunde. Pappa älskade fiol och jag valde fiol. Jag avlade ett löfte till mig själv att inte ge upp, utan löpa linan ut och nå fulländning. Ingenting annat dög. Pappa skulle bli så stolt!

I sex år kämpade jag och det var förfärligt. Jag hatade det. Fiolen, som kunde låta underskön, lät rent ut sagt horribel i mina händer. År efter år efter år försökte jag bemästra vibrato, men mina fingrar lydde inte, fattade inte. Jag satt och övade hela kvällarna framför teven men det gick inte.

Under det sjunde året gav jag upp. Slutade komma på lektionerna mitt under pågående termin. Sa inget till pappa. Övergav min Leena, min finlandssvenska fiolfröken, utan förklaring. Jag träffade henne aldrig igen.

Tills igår.

Jag träffade henne inte, pratade inte med henne, men jag såg henne på kulturskolan när jag lämnade min dotter på sin pianolektion, och ångest vällde upp. Gammal, förborgad ångest. 

Jag misslyckades. Jag svek Leena och jag svek pappa.

Likt ett barn undvek jag henne, ville inte att hon skulle se mig och känna igen mig. Tog mina mindre barn och skyndade bort. 

Skammen över misslyckandet ligger uppenbarligen kvar.

Som vuxen har jag dessutom fått veta att min pappa helst ville att jag skulle lära mig piano för att det är mest användbart, men att han stöttade mig i fiolen för att jag ville det, trodde han. Han ville naturligtvis bara att jag skulle lära mig ett instrument som jag tyckte om. Han skjutsade mig till orkestern år efter år för att han trodde att jag älskade det, när det var det värsta jag visste. Hade hellre gymnastik. Nästan.

I efterhand önskar jag att jag hade valt piano som jag idag så innerligt gärna önskar att jag kunde och därför sitter och övar på det varje dag. Jag kan också önska att jag skulle kommit längre i fiolen på sju år än jag gjorde. 

Men nu var det som det var och jag kan ändå se vad jag fick ur det. 

Jag lärde mig noter. Jag utvecklade mitt gehör när jag gick i den där spelemansgruppen som spelade utan noter. Jag fick en beständig vördnad för alla som kan spela stråkinstrument för jag vet hur förbenat svårt det är. Jag lärde mig att det här med kommunikation och outtalade förväntningar kan vara rätt bra att ha koll på, något jag tar med mig in i mitt eget föräldraskap.

Kärleken till musik är det som inte förändrats, inte påverkats. Jag bara känner att jag saknar verktyg och kanaler att uttrycka den.

Men än är jag inte död och jag är övertygad om att man visst kan lära gamla hundra att sitta. *går till pianot*

6 kommentarer:

Kära Syster sa...

Vilken ångest!
Hur har dina barn valt instrument? Har du förtydligat att de inte ska välja vad de tror att du skulle gilla utan det de själva vill spela?

Själv spelade jag flöjt i tio år, blev skitduktig, men min lärare fokuserade mer på spelglädje och mindre på piskrapp. Bra när man är tio, mindre bra när man är sjutton och behöver en ordentlig morot. Sedan gjorde jag i och för sig ett inhopp i en ungdomssymfoniorkester och det var fruktansvärt. Allt blir så pretto på den nivån och det kunde jag inte identifiera mig med.

Med det sagt, visst finns det ångest kring musikinstrument här med. Vad som kunde ha varit, vad man borde ha gjort.

För ett par år sedan skulle jag plocka fram flöjten för att se vad jag mindes. Men jag mindes inte ens var jag lagt den och så var det med det...

/Anna

Vilse sa...

Gemensam instrumentångest alltså. Du mindes inte var du lagt den... hahahaha.

Angående mina barn: de två yngre är för små för att börja och den stora hade helt på egen hand längtat efter att börja spela piano i flera år och äntligen var hon gammal nog för att söka till kulturskolan förra läsåret.

Sen gör vi vad vi kan för att hon inte ska tröttna. Vi köpte en riktig Yamaha-keyboard till henne när hon fyllde år för att hon skulle kunna leka och spela, skapa ljud och berättelser på sitt eget rum och hon älskar det verkligen. Sen är hon inte alltid sugen att gå på pianolektionerna, men hon älskar att spela sin läxa hemma. Om och om och om igen... tills mammas öron tröttnar. =)

Vilse sa...

Underbart det där med spelglädje förresten! Det saknade jag.

Det saknar svensk skola överhuvudtaget många gånger. Men det är en annan historia. Grr.

Lunicrax sa...

Hihi! Vad fint skrivet. Och jag gillar listan med alla lardomar du tog fram. I mitt fall var det lattare - jag ville spela oboe el piano, men mina foraldrar ville absolut att jag skulle spela flojt. Sa sa blev det. Visst alskade jag det, men jag lyssnar fortfarande med langtan varje gang jag hor en oboe... Men, nu antligen har jag tillgang till ett piano!!! Och jag borde verkligen lara mig, for knappt nan i var gren kan...och musiekn pa motena blir darefter... Forsoker overtala D, han ar ju pa god vag, efter bara nagra veckors ovande... tar redan ut coldplaylatar. Sadan musikalitet har jag absolut inte, bara mekaniskt lasande av noter.

Vilse sa...

Åh, nu får jag lite ont i hjärteroten när jag tänker på våra diskussioner om oboe... och jag visste inte! Ja, då antar jag att du blev nöjd med upplösningen på Fyran. =)

Men Theresa, trots att du inte valde det själv, är du FANTASTISK på flöjt! Ingen jag känner spelar som du, med känsla och precision. Jag NJUTER när jag får lyssna på dig. *minns O, Helga natt och ryser*

Lunicrax sa...

Du ar ju for rar! Att nan ens kan minnas vad jag spelat for 100 ar sen... KRAM!Och ja, jag gillade verkligen upplosningen till 4:an. Det var magiskt. Pa alla satt och vis. Men ja for mig var det kanske extra speciellt eftersom oboe-ljudet ar sa magiskt :) Men det tycker val alla???