Som ung, tvivlande fjortonåring lämnade jag ifrån mig min älskade diktsamling Mer än bara ord till henne. Hon var den första utomstående, skrivande människan som någonsin läste det jag skrivit. Hon sa att det var bra, men att jag kanske skulle variera formen på dikterna lite mer. Lägga ner det där med slutrim som jag var så förtjust i.
Jag sörplade i mig varje ord hon sa. Hon var ju hela fem år äldre och bara detta att hon läst var så stort att jag knappt tordes andas.
Nu känner jag nog att jag vuxit ikapp henne lite grann så där som man gärna gör när man passerat trettio. Åldern jämnas ut som genom magi och vi är numera skrivande, vuxna människor som sporadiskt utbyter författartankar.
Inatt slängde jag iväg en ångestladdad fråga till henne, bara för att jag visste att hon skulle förstå. Eftersom hon bor på andra sidan världen väntade ett svarsmejl i morse med en gång jag slog upp ögonen.
Precis som för alla dessa år sedan sörplade jag i mig vad hon skrev, hennes förståelse, peppning, råd och kramar. Härligt! (Tack, fina du!) Men när mejlet tog slut, tog också glädjen slut, och jag slukades av min nya, inte helt muntra sinnesstämning, vilket jag inte ska orda mer om här.
Men. Till sak. Hon skrev att ett av två råd som hon tagit med sig från skrivarkurser, författarskolor och redaktörer hon arbetat med var det som jag satt i rubriken: Bli aldrig sentimental över din text.
Jaha, tänkte jag. Där gick ju allting åt skogen. Hur skulle jag inte kunna bli sentimental över min text, den här historien är ju hela min person, hela min barndom, alla dagdrömmar som någonsin burit och roat mig?!
Men det var just det. Såg ni den lilla förändringen av ord där?
Exakt. Jag skiljer naturligtvis mellan historia och text.
Jag är superdupersentimental över min historia och alla som läst hur det kom sig att jag skrev den här trilogin (som blev en serie) vet varför, eller i alla fall en liten del i varför. Men texten - aha! - det är något annat det. Texten är bara redskapet jag använder att förmedla min historia på ett så bra sätt som möjligt. Texten är alltid under lupp, alltid under konstruktion.
Sen finns det undantag. Det finns bitar som jag hellre dör än ändrar för att jag älskar varje ord, men just dessa bitar är ju de som betaläsarna älskar mest också. Passionen lyser igenom så starkt att det finns ingen anledning att ändra något.
Men efter noga övervägande kan jag överlag säga att nej, jag är inte sentimental över min text. Jag kan ta kritik numera. Jag är öppen för att ändra den till det bättre och på så vis göra historien rättvisa, så länge som jag kan se fördelarna med kritiken.
Sen finns där ord, fraser, meningar, stycken, avsnitt som fullkomligt dallrar, laddade av alla sorters känslor, känslor som i grund och botten är mina egna.
Dessa ord och avsnitt är min stolthet och där kan jag lova er att jag är sentimental. De är min skyddande ringbrynja, mitt gömställe och den magiska ringen om mitt finger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar