För två veckor sedan tackade en trasig, liten Vilse för sig och gömde sig under en filt. Nu är samma Vilse på gång igen.
Hur gjorde jag?
- Sörj. Man måste alltid få sörja. Att försöka hoppa över sorgstadiet är alltid ett misstag, oavsett vad det är man sörjer. Tro mig, jag har provat alla varianter.
- Bearbeta. Fundera, processa, tänk om, byt vinkel och tänk igen. Hitta lösningar och sen andra lösningar. Gör upp nya planer och omvärdera dem igen, parallellt med sorgarbetet.
- Få lite kärlek. Tack bloggvänner, betaläsare, systrar och livskamrat som bidragit. Ni äger.
- Läk. Gör något som får upp självförtroendet, prata om saker som gör mig glad. Ha en svensklärarsyster som säger: "Vi ska jobba med antiken i skolan, vad är det vi ska ta upp nu igen? Vad borde de få med sig?" och ägna sen en halvtimme åt att prata om författare, grekiska dramer och latinska dikter (på originalspråk) som jag halvt om halvt glömt, men fortfarande älskar.
- Våga. Ta mod till mig och när jag är redo så kryper jag ihop i soffan med filt och telefon, öppnar dropboxen och läser sista kapitlet i andra boken, det som jag färdigställde för knappt två månader sedan. Läs det och känn hur förvånansvärt mycket jag njuter av det, allting till trots. Våga tillbaka till det som gör ont och njut av orden och vändningarna som utgör upplösningen till femhundra sidors spänning och väntan.
- Gå vilse. Upptäck till min stora förvåning att jag totalfastnar i världen efter det där enda, sista kapitlet. Jag dagdrömmer om fortsättningen timme efter timme, fnissar, njuter och läker ännu mer. Blir hemmastadd, får ork, blir målmedveten, handlingskraftig.
Innan jag vet ordet av lyssnar jag på någon låt som skapar det där suget innanför bröstkorgen, den där surrande känslan i huvudet; jag upplever fenomenet jag som tonåring döpte till skrivarkänslan och trots att det finns massor av platser att kanalisera den, inser jag förbluffad att det kanske skulle gå att använda den där den hör hemma.
I redigeringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar