Jag har sett det!

Imorse vaknade jag med ett pirr i magen. Är det julafton? Min födelsedag? Nej. Idag skulle jag få se framsidan till Allt som vi lovat, första gången  målat i färg. 

Jag såg att mejlet kommit. Jag stängde ögonen igen. Törs inte. 

Jag tände telefonen, tryckte på länken och la händerna för skärmen. 

Sakta surrade kretskorten. En bild i blått glimtade mellan mina fingrar.

Och sen. Där var den. Jag tittar på den. Jag ser vad konstnären arbetat fram ur min historia. Vad han skänkt liv.

Som jag längtar efter att visa er alla!

Snart så.

Nyheter

Minns ni när jag sa, i början av året, att när mitt år på Debutantbloggen var slut, skulle jag börja blogga som vanligt på Vilse igen? I all hemlighet är jag lite rädd att det inte kommer bli så. Vilse betyder så mycket och har varit en stor del i att jag kommer stå på mässan nästa vecka med min alldeles egna bok till försäljning. Jag kan inte lämna Vilse.

Men jag tänker inte gråta i förväg. Jag tänkte egentligen bara säga att jag just öppnat för kommentarer inne på lianne.se OCH bloggat om mitt möte ikväll med Sean. Ni vet, Sean McMullin, min illustratör. Jag har sån tur som har honom att måla det jag tänker. 

Ni hittar inlägget här, men det finns massor av smått och gott därinne. Rena rama godisbutiken.

Nervös

00:01 går det upp. Omslaget till Ljus som varit dolt. 

Jag har läst igenom nattens inlägg otaliga gånger och börjar nå en punkt där jag förstår att det faktiskt inte gör någon skillnad hur många gånger jag läser det. Boken måste ge sig ut på egna ben och jag får ta det där första, skälvande steget tillbaka.

På Debutantbloggen inatt alltså. Då smäller det.

Sista penseldraget på omslaget

... skedde i natt. Det är alltså klart nu och det skulle kunna vara så att jag under veckan tillbringat osunt mycket tid med att ta fram bilderna på datorn/mobilen för att stirra en stund eller två.

Det finns naturligtvis grejer kvar att göra: baksidetext ska skrivas och grafikern ska lägga på titeln och det där författarnamnet jag svänger mig med numera. Förlagslogga, såna grejer. 

Men den talangfulla illustratören är klar. Sean McMullin heter han och är en god vän tillika magiker. Det är så det känns. Jag har sagt: så här ser Lianne ut, så här tänker jag där och här och sen har han förvandlat mina ord till verklighet, till en vacker bild som går att se med fysiska ögon. Likt en magiker.

På sätt och vis längtar jag redan efter nästa samarbete: omslaget till andra boken som vi kommer att jobba med om ett år om allt går vägen. Till dess går jag och smygbeundrar min framsida. 

Och jo, alltihop kommer offentliggöras i juni, för den som undrar.

Att plocka favoriter ur en Twistpåse

Illustratören undrar hur det kommer bli med texten på omslaget.

Jag mejlar och bifogar och förklarar på två språk.

Alla kommer med sina tankar: grafikern, illustratören och jag.

Allt måste funka. 

Siffror från tryckerier blandas med anatomi.

Under tiden som allt detta mejlas fram och åter

går jag runt med ett papper i min hand

nyss utskrivet från min skrivare

som på riktigt är ett första utkast

(om än fruktansvärt preliminärt)

till omslaget

till min bok.

Surrealistiskt är bara förnamnet.

Måste vara därför som jag går till skåpet och plockar fram Twistpåsen som inte hällts upp i julgodisskålen än och inte ens är officiellt öppnad förrän på julafton, och plockar ut alla lakritsbitar och flinar som ett fån.

Har ju inte ens börjat slutredigeringen än.

Snacka om att plocka sina favoriter.

Det är en sån kväll.

Katten på råttan

Illustratören bad om att få baksidetexten för att veta hur mycket yta den tar av baksidan som han ritar. 

Really?

Som i nu?

Alltså den ska jag ju fila på i ungefär tre miljoner år och sen ändå vara halvt missnöjd med tills jag skriver om den igen.

Man kan säga att vi står i ett katten-på-råttan-läge. Moment 22 om man vill.

Igen. 

Hur tjock blir ryggen? är en annan fråga.

Jo, jag vet inte det förrän sättningen är gjord och tryckeriet utvalt och jag har inte ens börjat med slutredigeringen.

Hur mycket text står på baksidan?

Jag vet inte. 

Jag vet inte.

Än.

Något litet om bokomslag till fyrologins början

Minisketcher har skickats fram och tillbaka i mängder. Detaljer och möjligheter har diskuterats. En riktig sketch gjordes, kommentarer kom. Vi börjar närma oss. 

En viktig fråga fanns kvar att ställa till min illustratör: tycker du att det som vi nu i princip spikat funkar? Säljer det? Hans svar kom mig att rysa. 

Han talar om de två dominerande sorter som finns på marknaden - det abstrakta omslaget kontra porträttvarianten - och säger sin mening. Jag håller med honom. Målgruppen är barn/ungdomar och genren urban fantasy. Spåret vi valt känns rätt.

Nu tänker jag citera vad han sa, utan tillstånd:

Abstract covers are far, far easier. But I don't like them much myself. They leave the book looking like a product in a store, rather than looking like a world being shared.

A world being shared. Behöver jag säga vad jag svarade?

I kväll ska vi talas vid. Snart kan han börja måla. På riktigt. Med färg. 

Känns nästan som att det här med egenutgivning är bestämt nu.