Imorse vaknade jag med ett pirr i magen. Är det julafton? Min födelsedag? Nej. Idag skulle jag få se framsidan till Allt som vi lovat, första gången målat i färg.
Jag såg att mejlet kommit. Jag stängde ögonen igen. Törs inte.
Jag tände telefonen, tryckte på länken och la händerna för skärmen.
Sakta surrade kretskorten. En bild i blått glimtade mellan mina fingrar.
Och sen. Där var den. Jag tittar på den. Jag ser vad konstnären arbetat fram ur min historia. Vad han skänkt liv.
Som jag längtar efter att visa er alla!
Snart så.
5 kommentarer:
MEN ÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!! Vad vi alla längtar efter att få se!!!
/A
Vi kanske kör en förhandsvisning pre-Åkersberga?
Ååååå.... Men måste eventuellt titta ensam. Jag och dina böcker har liksom den traditionen.
/A
(Plus blir på riktigt helt nervös och pirrig)
/A
Jag vet, du och mina böcker har en så privat relation att jag knappt vet vad du tycker om dem, men det är helt i sin ordning! Din rätt som läsare. *ler* Men första omslaget visade jag faktiskt för dig och Elin live hemma hos henne. Men vi måste ingenting! Och vem vet, kanske offentliggörs det i etern redan före skrivarhelg? Den som lever får se. Fast Sean har lite att pilla med och baksidan är inte påbörjad.
Men. SÅ. Häftigt! *stolt bokmamma*
Skicka en kommentar