Sportlovet börjar med familjefrukost och sen en timme vid pianot.
Jag spelar allt jag älskar.
Jag sjunger poetiska ord som betyder något och förundras över att rösten bär fastän det var längesen jag satt där.
Jag undrar hur soundtracket skulle låta till Allt som vi lovat om det var en film.
Om boken jag skriver skulle filmatiseras och någon fantastisk musiker fick i uppdrag att skriva huvudlåten, vilken text skulle den ha?
Jag spelar och sjunger och gräver djupare, för scenen som fötts i veckan kräver poesi.
Den får inte skrivas hur som helst.
Jag tänker så här: världslitteraturen kommer ha en skiljelinje i och med den här scenen.
Det kommer finnas ett före, där man främst talade om Shakespeare, och sen kommer det finnas ett efter.
Inte alls högmodigt.
Inga idiotiska krav.
Bara en känsla av poesi och sanning som presenterar något rent utan att göra det corny.
Bara det.
2 kommentarer:
Scener som förändrar märgen, inte alls corny. Ett helt rimligt mål, annars behövde vi inte skriva. Och gräva efter poesin låter härligt.
/Anna
Lyckades delvis, känner jag. Biprodukten - att jag kom igång att skriva - är den sanna gåvan med de höga målen. :)
Skicka en kommentar