En dag i Vilseland

Vaknar av liten Busa som kryper upp i sängen och vill ha gos. Hör telefonen plinga nånstans i närheten. Busan skuttar iväg till förskolan med pappa och telefonen visar nya bilder på omslaget till Allt som vi lovat. Iam, seriens ena huvudkaraktär, som tidigare såg ut som en hobbit, ser nu mer ut som en superhjälte. 

Illustratören förtjänar respons, men Vilse har numera akademiska uppsatser att skriva. En kort facetimekonversation med lillasyster senare ("Vad är det egentligen som är fel på Iam den här gången?") och en uppsats knackas klart. 16 sidor om Markus Zusaks Boktjuven och barnlitteratur om förintelsen skickas iväg till handledare och Vilse firar med att svara illustratören nogsamt men snällt.

Ett annat mejl. En vacker fråga av tillit till Vilse Förläggaren ger livet rosenkant på väg till förskolan. Därefter veckohandla på Maxi men telefonen låter igen och nu kom svaret från illustratören som inte alls är arg för min respons (den här gången heller), utan ser hoppfullt på omslagets framtid.

Hemma. Mat i kylskåpet, frukt dignar i skålarna. Lekande, utklädda barn. Jag skriver ut dagens skiss och ritar lite på den, fotar och skickar tillbaka till mannen som gör min berättelse visuellt verklig.

Imorgon ska jag skriva bok. Fredag blir det handledarmöte och tillbaka till Zusak och andra världskriget.

Snart är det jul, VilseVerkstad och oändliga skrivardagar.

Och ni vet att det är massor jag vill blogga ikapp, men det enda jag tror mig utlova inom kort är en novell om helgens julmarknad som jag skrev under helgens julmarknad. Meta på den!

Nyheter avslöjas på gammal plats

Idag gör jag ett gästspel på Debutantbloggen som jag var med och drev förra året. Inbjuden av årets gäng att reflektera kring mitt andra år som författare, när jag med två böcker ute och en tredje på väg, inte längre kallas debutant. 

Häng med, spännande nyheter avslöjas på slutet!

/ Vilse, som legat i magsjuka hela veckan och inte fått blogga om bokmässa och annat som hon tänkt och hoppas ni kan hålla till godo med detta.

Lianne och jag ska göra bokmässan!

Den korta historien: Jag ska på bokmässan! Jag ska ha egen monter i år. Med monterpersonal! Och inte vilken monterpersonal som helst, utan en sedan många år mässvan sådan. Var jag står någonstans? Jo, i A04:26, bland barnböcker och fantasy, precis där Lianne hör hemma.

Den långa historien: Föreningen som jag stod med förra året skulle inte ha någon monter i år. Så deppigt. Hela våren kändes det trist att missa mässan, denna ypperliga plats att möta nya läsare och nätverka och bara ha roligt. Men budgeten kändes ansträngd tyckte både min halva och andra halvan av förlagets styrelse.

Men så var det en etablerad deckarförfattare som skrev till mig i somras. Hans fru köpte min första bok till deras barnbarn förra året. Det var första gången vi träffades, men tydligen hade författaren i fråga läst den här lilla Vilse-bloggen och visste vem jag var. Så nu i somras, när mässan kom på tal, uttryckte han att han så ser fram emot att träffa mig igen på mässan och köpa del två i serien till barnbarnet, eftersom grabben i fråga tyckt så mycket om del ett.

Och så stod jag där. Monterlös. 

Det dög inte. 

Diskussioner påbörjades.

Inspiration flödade. Idéer föddes.

Styrelsen övertalade sig själv.

En monter bokades bakom kulisserna. En liten en, men funktionsduglig och mysig som bara den.

Utan vidare, skulle Lianne och jag plötsligt till mässan igen, men nu i den form och på det sätt som vi själva vill och trivs med.

Läs mer HÄR och kom för allt i världen förbi och hälsa! Ni hittar mig som sagt i A04:26 alla fyra dagar.

När Lianne mötte mässan för första gången förra året
I år blir det med TVÅ böcker

Boksläpp på Kulturhuset Fyren lördag 11 april

Nästa vecka smäller det!

En vecka kvar.

En vecka.

Lianne och jag känner oss ömsom laddade, ömsom alldeles lugna.

Alla som bor i Göteborgsområdet eller i Varbergsområdet eller någonstans mellan dessa är hjärtligt välkomna till Kungsbacka. Öppet boksläpp mellan 12-14 och kl 13.00 intervjuas jag på boktorget av den eminenta, bokmässevana A. Berg.

Dessutom går boken redan att köpa på Bokus och Adlibris! HUR BUSIGT SOM HELST när släppdatum är satt om en vecka. Men för er som inte kan komma till Kungsbacka, KLICKA och KÖP!

#VilseVideo: Två boksamtal om I levande mörker

Egentligen skulle den offentliggöras först imorgon, men jag kan visst inte hålla mig. Imorgon går den upp på lianne.se, men vi kör en liten exklusiv förhandstitt idag på Vilse.

VilseVideo nr2 i mitt lilla pepptåg inför boksläpp är två boksamtal med dem som förhandsläst I levande mörker.  Den här videon riktar sig inte till målgruppen: barn och ungdomar tycker det här långt och långtråkigt. Det här riktar sig till vuxna läsare, bokhandlare, bibliotekarier, svensklärare och andra som skriver.

Förhoppningsvis finns det någon mer än jag som tycker det här är lite kul.

Ljus som varit dolt: bakom kulisserna

Hur gick det till att filma bokvideon till Ljus som varit dolt? Vilse Förlag presenterar stolt en minidokumentär på fyra minuter i fyra, korta delar där jag själv tar med er in bakom kulisserna! Nu laddar vi stort för tvåan, I levande mörker, som släpps 11 april.



Vackraste synen

Sökning på Bokus. Sökord: Hanna Höglund

Sökning på Adlibris. Sökord: Berättelsen om Lianne

Jo. Toppas nog bara av synen av fridfullt, sovande barn.

Mina egna barn alltså. Andras ungar vete sjutton.

Ögonblicken som väger upp allt det andra

Jag vaknar. Vårsolen anas bakom gardiner idag som varje dag under veckan. Vid sängens fotända står min man, nypåklädd. 

Han tittar på mig. Han ser lycklig ut. "Du är så fin", säger han. "Jag låg och tittade på dig en lång stund innan jag gick upp."

"Va? När jag sov på sniskan med öppen mun?"

Han bara ler till svar. Strålar, som om han vunnit jackpot.

Sådana ögonblick är mitt liv bra på att strössla i mängder numera. Det måste ju vara det som är lycka.

Och med allt det andra menar jag avlusning av familjens samtliga fem personer följt av luskamning tio gånger om dagen och en slutspurt av tryckerihistorien som får min förlagsmejl att gå så varm att jag är rädd den ska överhettas om någon mer databas eller trollformel kör ihop sig.

36 dagar kvar till boksläpp.

Och mellan dessa båda slits jag

Vandrare rör sig förbi utanför, kikar in och tror det är tomt. Har Vilseland övergetts? Alls inte. Här, i Vilselands snäva fönster ser allt tyst och öde ut. Men i de bakre rummen råder idel verksamhet. För mycket sker på för många fronter och hur jag än skulle porträttera händelserna i detta fönster som är mitt mot världen, skulle ni som kikar in inte kunna ana vidderna.

I levande mörker gick till korrektur förra veckan. Det bloggade jag inte om, eftersom jag var så utpumpad. Bokstavligen nyttjade jag dygnets alla tillgängliga timmar för att bli klar i tid, försakade sömn och alla slags pauser under dagar. Sekunden efter det att jag var klar rusade jag in i duschen för att hinna till jobbet och medan jag halvblöt klädde på mig visade maken upp provtryck som kommit på omslaget - och korthuset föll. Man kan säga att förlaget har tekniska problem med omslaget som vi hoppas lösa så fort nästa försändelse från Polen dyker upp i veckan.

Under dagarna därefter levde jag i dvala. Håglös. Jag hade inte ens ordbehandlaren öppen på datorn. Hur vilse blir man inte då? (Vad har man en dator till om inte ordbehandlaren är öppen?) Maken passade på att resa bort till andra sidan jorden och jag fick ta tag i hemmet för egen maskin, njuta av Storbusan, Lillbusan och Tallefjanten och det satt fint efter slutspurten, men ändå ... denna håglöshet.

Sen trillar de in. Kommentarer och åsikter och bejublande hurrarop. "Fansen kommer älska den!" "Den är genial!" "Karaktärerna djupnar, allt ställs på sin spets!"

Lianne och jag ler åt varandra men knaprar samtidigt på naglar i väntan på Polen.

Idag jag har försjunkit i språkkorrekthet - ett kärt bekymmer. Korrläsarna är konservativa och jätteduktiga, men besluten är ändå mina. "Jaså", tänker jag ibland och ler, "det tyckte ni var lite vågat, men det får ni faktiskt leva med." Jag tycker ju om att töja språket, vara busig, liberal och förnyande, bara för att i nästa stund vara innerligt tacksam att de såg fel som jag missat och absolut inte tänker leva med (före/innan t. ex. *ryser*). Hela processen och tankegångarna kring varje liten rödmarkering hade kunnat vara ett eget inlägg, men fönstret är snävt och tiden knapp.

För i mitt vilsna tillstånd sökte jag mig till den enkla verklighetsflykten. Jag ska trycka i mig böcker är planen - när boken gått till tryck - men nu ville jag försvinna i den lättsmälta berättelsen och började se på The White Queen på Netflix.

Och kära barn vad bra den är! Som Game of Thrones, fast inte HBO utan BBC, vilket betyder inget blod, inget övervåld, inget behov av att gömma sig bakom en kudde. Allt är sett ut kvinnornas ögon, så jag behöver aldrig följa med ut i fält, bara gotta ner mig i saftiga intriger i ett inbördeskrig som inte är en historia vi hört tusen gånger förut, men vars utgång vi ändå vet. Vet, och smärtas av, medan den vita drottningen höjs och sänks.

I bilen på väg genom stan försvinner huvudet sen i egna intriger. En bok jag började skriva förra sommaren, men vars berättelse funnits längre än så. Röster, släkter, fejder, misstag - en hel synopsis har stått på standby i åratal och nu plötsligt ville den att jag skulle öppna tomma dokument och börja skriva.  

S k r i v a !

*tittar ut genom fönstret mot världen som leker, ragglar och lever vidare på egen hand*

Jag vet inte om jag gitter, men jag vet inte heller om jag kan låta bli.

Bokrean eller inte?

Deadline är nu och det är svårt. Bokrea eller inte?

Nej, det är väl klart att Ljus som varit dolt inte ska vara med på bokrean, den är ju så ny! Bara ett halvår eller nåt. Bokrean tar vi först nästa år. Författare och förläggare måste få betalt för sina böcker innan man chocksänker priset.

Ja, men det är väl klart Ljus som varit dolt ska vara med på bokrean! Då kanske massa folk köper den och så får vi upp hajpen inför boksläppet av I levande mörker. Smart!

Men hur mycket skulle man sänka priset? Hur känns det att höja det igen sen? Vad händer med försäljningen i stort? 

Ska vi strunta i det i år? 

Ja? Nej?

Vilse Förlag slår upp portarna

Nu öppnar Vilse Förlag portarna för lektörsuppdrag!

Ditt skönlitterära manus får en noggrann genomläsning med gedigna kommentarer inom områden som språk, karaktärisering och berättande. En lektörsläsning kostar 4000 kr inkl moms, men nu under november erbjuds 30% rabatt. 

Jag som läser ditt manus har bred utbildning inom språk och litteraturvetenskap samt erfarenhet av textbearbetning inom olika områden. Jag kan vara det öga som din text behöver för att växa ytterligare. Jag visar vad du gör rätt och kan utveckla samt vad som brister och kan förbättras. 

Vid intresse hör av dig till hanna @ lianne.se

Indiehjärtat

Indiefenomenet inom de två brancherna musik och böcker har berörts förut på Vilse, men nu måste jag säga något igen eftersom vi såg filmen Begin again i helgen.

Begin again handlar om Mark Ruffalo, som byggt ett skivbolag från grunden men nu blir sparkad från sitt eget företag på grund av en mycket ohälsosam konsumtion av alkohol (det är så illa att man tror hans ska dö av förgiftning eller leverskador vilken sekund som helst första halvan av filmen). Han ligger på botten när filmen börjar, men eftersom det här är en feelgoodfilm står han upprätt när filmen är slut och detta till stor del på grund av att han träffar Kiera Knightly och tillsammans gör de en skiva, indie stile.

Musiken är underbar, Kiera Knightly sjunger så bra att jag var säker på att det var voiceover (tills jag efter halva filmen kollade upp det, men det var hon själv) och sen är filmen ovanlig för att där finns knappt nån puss i hela filmen. Varken maken eller jag var sålda på kompositionen (tror den hade vunnit på ett regelrätt, kronologiskt berättande faktiskt), men ändå satt jag där med tusen tankar i mitt huvud till följd av denna mysiga berättelse.

Här är två: 

Min vän Elin borde spela in en skiva. Jag kände att Kiera Knightly försökte vara så lik Elin hon bara kunde filmen igenom, med håret och tofsen och snygga kläderna och gitarren och magiska låtskrivartalangen. Så allt Elin behöver är rimligtvis en Mark Ruffalo och sen kan hon spela in en skiva på Stockholms gator! Ja!

Magin i att göra något eget. Kiera Knightlys karaktär förstår inte andra musiker i filmen som låter skivbolag göra om deras låtar i nya arrangemang som gör låtarna till hitlåtar, och när hon säger så i filmen ("Why would you do that?") är jag säker på att alla tittare håller med henne. De håller på hennes integritet och respekterar hennes beslut att behålla sitt sound i sina låtar så som hon vill ha det.

Och jag måste ställa frågan igen: kunde det vara likadant med indieförfattare? Kunde det finnas respekt för beslutet att inte låta någon förvandla ens verk till något annat som förlaget trodde låg i tiden eller liknande, eftersom man hellre behöll verkets själ och var säker på att den skulle beröra folk?

För det måste jag säga. Två veckor (tre?) efter release, och läsarkommentarerna trillar in. Folk tycker verkligen, verkligen om Lianne. Hon berör dem. De säger att boken är smittsam, att tvåan inte kan komma fort nog, att jag fångat det tolvåriga perspektivet perfekt.

Mm. Jag nickar åt Kiera och känner indiehjärtat klappa.

Nyheter

Minns ni när jag sa, i början av året, att när mitt år på Debutantbloggen var slut, skulle jag börja blogga som vanligt på Vilse igen? I all hemlighet är jag lite rädd att det inte kommer bli så. Vilse betyder så mycket och har varit en stor del i att jag kommer stå på mässan nästa vecka med min alldeles egna bok till försäljning. Jag kan inte lämna Vilse.

Men jag tänker inte gråta i förväg. Jag tänkte egentligen bara säga att jag just öppnat för kommentarer inne på lianne.se OCH bloggat om mitt möte ikväll med Sean. Ni vet, Sean McMullin, min illustratör. Jag har sån tur som har honom att måla det jag tänker. 

Ni hittar inlägget här, men det finns massor av smått och gott därinne. Rena rama godisbutiken.

Alltså jag ber inte om nåt, jag bara berättar om min dag

Min dag?

Bakat bullar: check.

Skött sjuka barn: check. 

Tvättat: check.

Diskat: dubbelcheck.

Redigerat lite: check.

Lagt upp Debutantbloggens inlägg till imorn: check.

Skapat en författarsida på facebook: check.

Det där sista gjorde mig lätt kollrig kan jag erkänna. Dog lite av nervositet och spänning varje gång någon gillade. Ångrade hela förlagsprojektet stundvis. Flög på glittrande vingar när hon som jag barnpassade som tonåring och alltid berättade sagor för, inte bara gillade min sida, utan dessutom skrev de vackraste av ord till mig. 

Den som har facebook och är nyfiken av någon anledning, kan kika här.

Nu är det nog på riktigt.

Och jag hoppas de ska passa ihop

Lättnaden när annonsen, debutantporträttet, registret och fotografiet hade skickats in till Svensk Bokhandels höstkatalog i måndags skulle jag inte jämföra med lättnaden när barnmorskan sliter ut barnet och smärtan äntligen är över. Verkligen inte. Det verkar ju helt överdrivet. Jag tänkte jämföra den med lättnaden när barnmorskan säger: "Du är öppen tio cm nu! Det är snart över!" Skönt.

Tidsplanen säger att så fort annonsgrejerna är klara börjar slutredigeringen som antagligen är det läskigaste som finns. 

En sista redigering. S i s t a. Vet ni hur många gånger jag knådat den här texten? Vet ni hur många veckor - inte timmar, utan dagar och veckor - jag totalt lagt på den här boken? När det sista är gjort är det sista gjort och sen ska det aldrig mer pillas på. Daunting.

Men slutedigeringen kunde inte börja bättre: jag ska till Stockholm över långhelgen! Jobbet är stängt tor-fre och på torsdag ska vi på familjeutflykt och på fredag åker jag upp för att träffa min redaktör och bena ut de sista frågetecknen, samt träffa världens finaste människor och antagligen få möjlighet att både prata skrivande och skriva. Förra resan hann jag med alla mina högt satta redigeringsmål på tåget, typ. Jag känner goda vibbar.

Får man ha så här mycket roligt? Jag hade jättekul på Andra världar i helgen och njuter av att se nätverket växa och med det förståelsen och kunskapen som skapar möjligheter. Som om det här projektet inte alls är omöjligt. Som om det var på riktigt.

Annars finns mycket längtan. 

Ser fram emot att känna känslan av att hela boken håller. Funderar på korrektur. Toklängtar efter bokens enda "illustration" som Sean håller på med. Väntar på den perfekta dagen att filma klart bokvideon. Funderar på hur man kontaktar Howard Shore om filmmusik, eller jag menar, vilken av alla talangfulla kompositörer jag känner som kan tänka sig att skriva en minut musik gratis, gärna med avslutande körackord.

Fas ett har gått mot sitt slut, folket. Nu kommer fasen när alla pusselbitar ska läggas tillsammans.

Inte bara gröna skogar

Okej idag känns det jobbigt. Hade missförstått något i redaktörens kommentarer. Väntar på nytt svar.

Annars har jag varit tokproduktiv.

• beställt ISBN-nummer
• beställt offert från nytt, lovande tryckeri
• varit på Akademibokhandeln och kikat i SvBkataloger
• surfat runt och läst lyckade debutantporträtt
• ställt förlagsfrågor i forum och fått svar
• godkänt sista versionen av omslag som f ä r d i g t (exkl flikar)

Det sista gör mig lättad. Det andra lindrar och ger en känsla av att vara på gång, att inte bara tvätta och jobba. 

Men innan jag fått svar från redaktören kommer hjärtat kännas fastskruvat i revbenen. Himla oskönt faktiskt.

Pepp från fyra håll

Man skulle kunna sammanfatta redaktörsväntan med att jag varit något nervös inför min reaktion på utlåtandet från redaktören. Sammanfattningsvis har jag varit med om lite för många smärtsamma refuser för att det skulle finnas fog för sådan nervositet. Lite, i alla fall.

För att fatta sig kort skulle man kunna tillägga att jag varit mer eller mindre sängliggande i två dagar och att min kroniska sjukdom inte blir sitt allra mest glada jag när jag får ångest. 

Igår kl 23.05 damp mejlet ner. Jag såg att det var från redaktören, men öppnade inte, eftersom jag måste sova eftersom jag måste jobba idag.

Nu har jag läst. Med ena ögat på maten på spisen visserligen, men i alla fall. Jag känner mig inte det minsta nertryckt i skorna utan precis tvärtom. Peppad! Jag känner samma känsla av entusiasm som jag brukar känna när jag får läsarkommentarer av nära vänner. Fast just denna läsarkommentar var något fylligare förstås. Användbart så det skvätter.

Ovanpå detta har jag dessutom fått kvillrande svar från latindocenten på GU som både rättat mitt latin och tyckte det var riktigt roligt, fått ordning sista detaljerna på framsidan en gång för alla med grafiska designern och slutligen haft givande mejlkonversation med illustratören kring nytt uppdrag gällande något i inlagan som ger mig lyckoskutt i hjärtat.

Pepp från alla i expertteamet i Vilseland alltså. Nu ska jag ruva på min feedback, göra en annons till en katalog, hålla möte med manusgruppen och sen redigera min bok för sista gången. Sista.

Trevlig helg på er!

Ett förlag är fött!

Eller åtminstone en logga.

Fortsatt jenkadans på Vilse förlag

IT-ansvarige på Vilse förlag har lagt hela dagen på att boka emailadresser och köpa serverplats i Tyskland och tusen andra saker som författaren på Vilse förlag knappt förstår sig på. Författaren har bidragit stort genom att säga att hemsidan ska gå i rött. Det är nämligen förlagsfärgen.

Sen har fotograf ordnats. Till författarporträttet alltså. Det som ska tryckas i katalog och finnas på hemsida. Mot vad man kunde tro har författaren lyckats välja kläder och örhängen till fototillfället och fotografen i fråga har dryftat lämplig kompsition och författaren har pratat bakgrund.

Så långt kändes allting bra tills författaren insåg att på närbildsfoton borde författare vara sminkade. Kanske med lite diskret och klädsamt läppstift/läppglans/rouge/jag-vet-inte-vad-det-heter. Sånt som inte är mascara och foundation i alla fall. Jaha. Hur gör man det?

Men tänk på att äldstasystern (eller läkarsystern, fembarnsmor-systern eller bokslukarsystern (nej, så kan jag ju inte säga, varenda jeppe i min familj slukar böcker, det är knappast unikt för henne)) sa idag att hon har en tonårsdotter som är så bra på att klippa film att hon får göra det för sin pappas företag. Inte illa. Bokvideoteamet antecknar.

Efter att ha tillbringat kvällen med att dels mejla med grafiska designern (som utlovar förslag på titelutseende imorgon!) och dels kika in på varenda författarhemsida i mannaminne kvarstår en stor obesvarad fråga: Vad har man på själva HEMsidan på hemsidan? Man har en Om författaren och en Kontakt och en Om böckerna, men vad sjutton har man på HEMknappen om man inte vill ha blogg? Jag bara undrar.

Eller inte jag. Författaren förstås. Hon verkar mycket mer världsvan än jag.

PS. Och oroa er inte. Vilsebloggen må ändra bloggbeskrivning så småningom, men den kommer finnas kvar i nuvarande form. Var skulle jag annars ventilera sånt här?

Blurbar och bröder

"Känner mig lite tom," sa jag till väninnan över en kopp te på ett café efter jobbet. Jag har ju redigerat dygnet runt och plötsligt är manus postat till redaktör och det blir liksom ingen mening att redigera fastän jag inte alls var klar och huvudet egentligen är kvar där mitt i smeten. 

Planen var att nu läsa böcker (varav en handlar om redigering), sova och se bra film.

Så blev det inte. 

Ungefär när jag började fräsa blomkål till middagen ringde min bror och berättade dagens nyhet. Han har nätverkat åt mig. Han har hittat två blurb-kandidater som behöver boken. För att läsa. För att blurba. (Det blir så svårt att trycka blurben på boken om de behöver boken för att läsa, därav erbjudande om förhandsläsning.)

Men jag kan ju inte ge dem boken bara så, utan att köra den ett varv till, trots att de förstår att manus ligger hos redaktören och texten inte är korrläst osv. Jag måste redigera. Lite mer. I alla fall. Roligt! En glad Vilse åt stekt blomkål och tänkte att den där storebror är i sanning en superbror, han.

Det var dagens nyhet från Vilse. Den och att vi fått vattkoppor i huset. I själva verket redigerar jag alltså inte alls, utan högläser för feberbarn, ser på Mello och spelar memory. 

Men det är ju nästan samma.