Tänk att det var DET som allt det här var hela tiden

Den här sändes till mig av min goa kusin:

Fin, va?

Känner hammarens tyngd i min hand

Ja, jag vet att jag borde skriva Nanowrimo om jag hade någon uns till energi.
Men det har jag inte.
Jag kör på sparlåga.

Vad jag har, är en önskan.
Jag vill bygga en värld igen.

Jag vill börja om, med ett vitt papper som ingen vet något om
och skapa en ny plats att gömma mig på.
Inte Tekoppen, inte småbarnsmammor, inte här, inte nu.
Bort, bort, till Fjärran Platser.

Jag vet inte om det är en berättelse för ungdomar eller vuxna.
Antagligen både ock.
Jag tror att den utspelar sig i en skärgård.
Jag tror att hjälten är kort.
Jag tror att hjältinnan slits mellan fäders traditioner och främmande seder.
Om det är ospecificerad dåtid eller ospecificerad framtid låter jag vara osagt.
Det kan vara nyckeln till intrigen.

Men när dessa tankar kliver fram, hörs andra röster:
- Redigera indrag i trilogin!
- Skriv Nanowrimo!
- Redigera tredje boken för dotterns skull!
- Kom ihåg att fylla i fritidsschemat för nästa vecka!

Sen hörs en helt annan röst.
Nämligen den här.

Just det. Där har jag ju en ny berättelse som redan väntar på mig
och som kommer fortsätta att vänta.
Länge.

För nu finns ingen tid och ingen ork
bara önskan.
Längtan.

Jag vill bygga en ny värld där jag kan bo,
en värld som ingen ännu känner till.
Inte ens jag.

Jakten på bekräftelse

För ett tag sedan gästbloggade författaren Mattias Boström på Debutantbloggen. Han sa mycket som var intressant, men hans avslutande ord har stannat kvar.

Det är ett helvete att skriva en bok och ändå en ren njutning. Nu när boken är utgiven är det förstås häftigt när boken uppmärksammas, men ingenting går upp emot känslan av att skriva den. Jag kan fortfarande känna pirret från när jag lyckades få ihop vissa favoritscener i boken. Medan ris och ros för boken snabbt förbleknar, stannar detta pirr kvar. Och jag kommer inte kunna hitta någon motsvarande känsla om jag inte skriver ytterligare en bok. För en person som ständigt har jagat bekräftelse var det omvälvande att inse att det inte var bekräftelsen jag ville komma åt, utan det var skapandet som gav mig värme och extas.

Han har så rätt och när denna sanning verkligen satt bo, borde refuser och dylikt bli lättare att bära.

Visst blir jag glad när betaläsare tycker om mina böcker. Visst studsar jag runt om de verkligen påverkats av det jag skrivit.

Men känslorna som rusar runt i det ögonblick då jag får ett mejl, sms eller telefonsamtal, är ändå bara ett eko av det euforiska rus som jag upplever när jag skriver och lyckas formulera vad jag föresatt mig. Ett eko.

Detta ger tröst, men ställer också frågor. Skriver jag bara för skrivandet? Skriver jag för skrivandet och sen blir läsarreaktionerna en förlängning av lyckan som skrivandet gav, eller skulle jag klara mig utan dem?

Om jakten på någon sorts bekräftelse bara är en önskan att få återuppleva skrivarlyckan, skulle vi då överleva på skrivandet allena, utan att bli vare sig lästa eller utgivna?

Jag kom på att jag är ju så ung

För ett tag sedan gästades Debutantbloggen av Ewa Åkerlind, förläggare på Ordberoende förlag. Hon skrev något jag burit med mig sen dess:

Bara 3 promille av alla manus som skickas in blir utgivna fick jag veta på en skrivarkurs för länge sedan. Det låter ju väldigt deprimerande, som författare. Men antalet välskrivna, färdiga, korrlästa manus med bra gestaltning, rätt användning av perspektiv och ett väl flytande språk är inte något som trillar in i mejlboxen varje dag. 

Det trillar faktiskt inte in i mejlboxen varje dag! Jag måste erkänna att jag sträckte på mig en smula när jag läste detta. Inte för att jag är perfekt eller jättemycket bättre än alla andra med författardrömmar, utan för att jag kommit rätt långt på den väg hon beskriver. Har man hållit på med romanskrivande i över elva år så har det väl lett till någonting, rimligtvis.

Någonstans efter det här inlägget, bestämde jag mig för att vara glad. Om Gud vill och allt går vägen så har jag många år kvar och mer tid till att bli ännu bättre, nå djupare och högre. Bli utgiven.

Jag kom på att jag är ju så ung, även om jag fyller år om tre dagar. Resan är inte slut bara för att jag nått hit. Den har fortfarande bara börjat och den är fortfarande spännande.

Min mosters mantra

För precis tre år sedan tryckte min storasyster ner mig i en stol inne på Kicks för att hon ville ta hål i öronen, men inte tordes genomföra det, om inte jag gjorde det först. Osäker på om jag ens ville ta hål i öronen och undrande inför hur jag egentligen hamnat i den där stolen, stirrade jag in i kvinnan i spegeln.

Då kom min amerikamoster, som för tillfället var på Sverigebesök, och tog min hand i ett av sina hårda grepp, de där som alltid förvånar eftersom hon har så små händer. Hon såg stadigt in i mina ögon så som bara hon kan och så sa hon: You can do this. You can do hard things. Så log hon ett bländande Hollywoodleende och upprepade samma budskap igen.

Sen dess har de där orden återkommit då och då. I can do this. I can do hard things.

Detta var ingenting jag tänkte på igår när jag sprang Blodomloppet, mitt livs första lopp.

Det var ingenting jag tänkte på när jag försökte tränga mig fram genom en promenerande massa som tog upp hela stigen, det var ingenting jag tänkte på när jag besegrade Dödens Backe eller stampade fram långt ut i grässnåren i vänsterkant där man kanske kunde komma förbi och det var absolut ingenting jag tänkte på när den ena efter den andra Mr Darcyryggen passerade förbi mig och jag förstod att jag skulle komma sist i Kulturklubben, trots att jag var den i gänget som var frisk för dagen. 

Istället tänkte jag att jag var dålig. Att alla våra familjer sagt före loppet att jag skulle vinna, eftersom förkylningar och annat kommit i vägen för de andra två, och nu skulle jag komma sist. Jag tänkte att jag absolut inte ska springa Midnattsloppet som vi pratat om före loppet, då när alla är kaxiga och den positiva inställningen är lika livsnödvändig som andetag. Mest tänkte jag irriterade tankar om alla som var i vägen för mig, som inte fattade att man inte kan gå nio personer i bredd och att promenerande ska gå till höger och joggande till vänster.

Bittert tänkte jag att tydligen är det ett genomgående tema på alla fronter i mitt liv, att jag kämpar och kämpar och ändå går alla andra i mål före mig.

Men någonstans kring 3,5-4 km insåg jag att jag sprang ett lopp. JAG. Jag hade sprungit flera kilometer utan att stanna en enda gång eller ens gå en liten stund för att vila. Jag hade sprungit flera kilometer så fort jag kunde och jag skulle klara det sista också. Det tog mig fram sista biten, det tog mig uppför Dödens Backe.

När jag på upploppet såg min hurrande familj och en hejande Dorro (tack för att du kom!) så ökade jag till "nu blir jag jagad av vilda lejon"-fart och skrek mitt segervrål hela vägen in i mål.

Och jag slog personbästa. Jag hade sagt att bara jag klarar att springa på 35 minuter så är jag nöjd, för då är jag bättre än Martina Haag som sprang sitt första lopp på 36.

Jag sprang på 32:50. Har aldrig sprungit så långt så fort. Någonsin.

Det var först då som jag mindes min moster. När medaljen hänges om halsen, bananen skalades och segerfotona togs. När fötterna vilade på spårvagnen. När medaljen fästes på skrivarväggen över mitt skrivbord som ett bevis på att det går att nå omöjliga mål.

Då tänkte jag på min moster och kände hela vägen ner i tårna hur sant det var. På alla fronter i livet.

Jag klarar det här. Jag kan göra svåra saker.

Kulturklubben Goes Sport, med klubbens egen maskot Mr Darcy

Trötta fötter, många tankar

Lång dag.

Busan hade sitt första riktiga barnkalas. Ballonger, paket, blåsa såpbubblor i vårsolen, tårta. Lycka.

Städa före, städa efter. 

Ärenden.

Mannen iväg med långväga kompisar som besöker Götet. Kvar är tre hungriga barn och mina trötta fötter.

Övervann fötterna. Fixade mat. La två av tre barn.

Fattade det oväntade beslutet att låta storasyster vara uppe. Struntade i det där med egentid och hade tjejkväll istället.

Vi hade sett halva Ever After när det var dags för henne att sova ändå. En dag imorgon också och allt det där. Mamma gäspar.

Lång dag. Trötta fötter, många tankar.

Tacksam för familjen, för lycklig kalasflicka och lycklig storasyster som fick vara själv med mamma.

Men något stör, något ropar.

Ropar.

ROOOOPAAAR.

Det är dokumenten. De genomarbetade, skrivna, omskrivna och överlästa dokumenten.

De vill inte vara dokument mer.

De vill bli böcker.

Riktiga böcker.

Deras rop växer och exploderar, deras längtan blir min tysta hysteri.

Jag vill inte vänta mer.

Vad går det här ut på? frågar jag nattmörkret utanför. 

Mörkret svarar inte.

Att skriva böcker och vänta på förlag är som att vara evigt gravid.

Man väntar och väntar och längtar men ingenting händer.

Trötta fötter, många tankar.

Tyst med er. Dårar.
Gå och lägg dig.

Drömmar besannas i Biografen

Redan när jag hörde berättas om Biografen, långt före jag sett bilder eller varit där, visste jag att det var en plats att skriva på, att skriva om. Trots att jag och min familj helst av allt hade sett att farmor och farfar bodde kvar i samma stad som vi - för att det är roligt att ses, för att barnen älskar dem, för att man kan få barnvakt - är det få saker som glatt mig så mycket som att de flyttade. Till Skåne. Till Biografen.

Ni måste förstå att jag verkligen älskar mina svärföräldrar och få människor förtjänar lite medvind så mycket som de. Motgångarna och bakslagen har varit många, men de har kommit tillbaka igen och igen, med värme och tilltro till livet. Nu bor de i denna jättelika skånelänga med grönt koppartak - som ska målas svart - och planerar slå upp dörrarna till sin egen butik i sommar. 

Svärmor är keramiker. Svägerskan är konstnär. Huset är en ombyggd landsortsbiograf där både scenen, biljettluckan och projektorbalkongen är kvar. Ni hör ju. Nere i Skånes keramikbyggd kommer det komma lastvis med besökare och medan mina barn hjälper farmor bakom disken planerar jag sitta på den där projektorbalkongen och skriva med världens mest fantastiska utsikt under mina fötter: svärmors drömmar som gått i uppfyllelse.

Jag är verkligen inte Lantliv eller Sköna hem, och jag har i omgångar gått runt och plåtat med min mobiltelefon, så fotona gör ingen rättvisa åt drömmarnas hemvist, men ni ska få en glimt. När butiken öppnat och namnet är officiellt, lovar jag att göra reklam så ni kan ta er en tur dit i sommar och kika på vacker konst och kanske köpa ett fat med ängelhandtag att servera midsommartårtan på.

Men så länge, håll till godo. Några detaljbilder från Biografen.

Klicka för att se fotona.

Hemlighetsmakerier

Min man har köpt något åt mig. Det är något fantastiskt och det kommer att bli ännu mer fantastiskt. Rent av sagolikt.

Men jag kan inte säga vad det är. Tyvärr, det går inte. Inte än.

Den nakna sanningen

Grattis!

Idag för två år sedan postades de första inläggen på Vilse. Jag startade bloggen i samband med att jag påbörjade återupplivandet av manus som legat i träda i många år, ett omskrivningsprojekt som jag kallade för "den andra skrivprocessen". 

Projektbeskrivning: Jag skulle ta mig an dessa gamla manus och få dem utgivna, istället för att bara skriva nya böcker hela tiden, som jag har för vana. Jag skulle hitta vad det än var som var fel och skriva om manusen från grunden, något jag gjorde tre gånger innan de skickades in för ett halvår sedan. Ovanpå omskrivningarna skulle jag lära mig branschen mer i detalj och göra mig bättre rustad för att arbeta med en redaktör en vacker dag.

Min tanke med bloggen var att den skulle vara ett utlopp, en plats att ventilera skrivrelaterade tankar och till en början delade jag inte adressen med någon, utan den var bara min. Över tid har det förändrats i enlighet med planen.

Två år har gått. Två år av oavbrutet arbete. Månadsvis har jag lagt 20 timmar i veckan på mitt skrivande, vilket som alla vet är en halvtidstjänst - obetald - men även under de perioder när jag haft mycket annat på mitt fat har jag lagt ofattbart många timmar på mina manus varje vecka.

Och nu är det dags. Sanningens ögonblick är här. Två år har gått. Två år.

Ta 52 veckor gånger 2 och räkna ihop det med den där halvtidstjänsten och vips, så kan ni se vad mina böcker är värda för mig i arbetstimmar - och då pratar vi ändå bara omskrivning, jag skrev dem en gång i tiden dessutom och därutöver talar vi om säkert dubbelt så många timmar av tankeprocess, synopsisplanerande och berättarnödvändigt dagdrömmande.

Hur har det gått? Vad är resultatet?

Ja, jag är inte utgiven. Jag har inget bokkontrakt. Jag har inte nått målet.

Men har jag misslyckats? Låt oss titta på vad jag uppnått:

Jag skrev om seriens första bok två gånger under ett halvårs tid. De största förändringarna då var att tajta till historien och göra varje händelse en del av flödet framåt. Allt måste leda någonstans.

Jag klev rakt ut ur min bekvämlighetszon och bad människor läsa boken, människor för vilka jag förut aldrig ens nämnt att jag skriver. Ovanpå det bjöd jag hem alla och lyssnade på deras kritik.

Jag tog paus. Jag skrev trilogins fjärde bok för min egen skull och hittade berättelsens sanna röst. Jag skrev det bästa manus jag någonsin skrivit. Läsarreaktionerna var oväntade, starka. Positiva.

Jag satte mig ner och skrev om första boken en gång till. Den här gången bytte manus språkdräkt helt och hållet, fick en ny röst och nya scener föddes som tog boken till en helt ny nivå.

Jag hade vid det här laget börjat prata med likasinnade om skrivande. Jag lyssnade, jag pratade, följde Debutantbloggen slaviskt under hela 2011 och 2012 och jag läser den än. Jag reste till Stockholm och satt på en filt och pratade författande i tre timmar. Jag fick gästblogga.

Jag picthade mitt manus för en redaktör, med lugn och säker röst och fick positiva reaktioner.

Jag skrev om andra boken, till betaläsarnas applåder och förtjusning.

Jag blev refuserad igen, men fick mitt livs första omdöme. Det fanns saker i manus som lektören tyckte var bra, saker som jag själv tycker att jag är bra på.

Jag ser texten på ett annat sätt nu. Har slutat vara så sentimental, är mer professionell. Jag ser brister, jag letar förbättringar, jag har tränat mitt öga väl. Jag är en målsökande missil.

Jag vågar ta kontakt med redaktörer på ett annat sätt, ser förlagen i ett annat, mindre romantiserat, ljus.

Jag har gjort fantastiska, värdefulla bekantskaper, både med publicerade och aspirerande författare som jag sätter enormt värde på, bekantskaper som jag aldrig gjort för fem år sedan när skrivandet bara var något mellan mig och mitt tangentbord.

Jag har förändrats. Min text har förändrats. Min arbetsprocess har förändrats.

Detta är min ärliga utvärdering och den får mig att tro att min gode vän och författarkollega hade rätt när han sa att jag aldrig skulle se mig själv som en misslyckad författare.

Det gör jag nog inte. Jag kanske rent av vägrar.

Jag har kommit långt och jag tänker fortsätta.

Vägen tillbaka

För två veckor sedan tackade en trasig, liten Vilse för sig och gömde sig under en filt. Nu är samma Vilse på gång igen. 

Hur gjorde jag?

1. Sörj. Man måste alltid få sörja. Att försöka hoppa över sorgstadiet är alltid ett misstag, oavsett vad det är man sörjer. Tro mig, jag har provat alla varianter.
2. Bearbeta. Fundera, processa, tänk om, byt vinkel och tänk igen. Hitta lösningar och sen andra lösningar. Gör upp nya planer och omvärdera dem igen, parallellt med sorgarbetet. 
3. Få lite kärlek. Tack bloggvänner, betaläsare, systrar och livskamrat som bidragit. Ni äger.
4. Läk. Gör något som får upp självförtroendet, prata om saker som gör mig glad. Ha en svensklärarsyster som säger: "Vi ska jobba med antiken i skolan, vad är det vi ska ta upp nu igen? Vad borde de få med sig?" och ägna sen en halvtimme åt att prata om författare, grekiska dramer och latinska dikter (på originalspråk) som jag halvt om halvt glömt, men fortfarande älskar. 
5. Våga. Ta mod till mig och när jag är redo så kryper jag ihop i soffan med filt och telefon, öppnar dropboxen och läser sista kapitlet i andra boken, det som jag färdigställde för knappt två månader sedan. Läs det och känn hur förvånansvärt mycket jag njuter av det, allting till trots. Våga tillbaka till det som gör ont och njut av orden och vändningarna som utgör upplösningen till femhundra sidors spänning och väntan.
6. Gå vilse. Upptäck till min stora förvåning att jag totalfastnar i världen efter det där enda, sista kapitlet. Jag dagdrömmer om fortsättningen timme efter timme, fnissar, njuter och läker ännu mer. Blir hemmastadd, får ork, blir målmedveten, handlingskraftig.

Innan jag vet ordet av lyssnar jag på någon låt som skapar det där suget innanför bröstkorgen, den där surrande känslan i huvudet; jag upplever fenomenet jag som tonåring döpte till skrivarkänslan och trots att det finns massor av platser att kanalisera den, inser jag förbluffad att det kanske skulle gå att använda den där den hör hemma.

I redigeringen.

Omringad och uppburen

Har en gryende känsla av att det finns så många berättelser att berätta. 

Berättelserna går inte att räkna och löper ingen risk att ta slut.

De är ett hav som omger mig, 

men jag drunknar inte. 

Vattnet bär skeppet jag seglar

och destinationerna är oändliga.

Utsikten från mitt löparband

Någon skrev på facebook att det är roligare att springa i skogen än på löpband. Mer att titta på där. Jag tänkte i den andan berätta för er vad jag såg idag när jag tvingade mig genom min distans på gymmet.

Ett fönster. Utanför en parkering med bilar, en gata, ett hus och en blå container. Snö.

En display med siffror som tickade fram alldeles för långsamt.

Vita hustak, gyllene sommardagsljus och stora grönområden. 

Ett sällskapsrum med en gigantisk bokhylla i smide och en obekväm, avig stämning mellan två personer i rummet. 

Ett stall med underliga djur. En kyss. Ett kommatecken som behövde flyttas och två ord läggas till. En obestämd mening som förklarar att den hemtrevliga stämningen inte alls uppfattades som vardagsgrå, utan tvärtom förunderlig. En hand som läggs i en annan. En kylig kommentar, ett försök att släta över.

Ett par gröna ögon som inte vågar titta upp.

Någonstans där fick jag håll och måste fokusera på displayen för att öka/sakta farten för att inte krokna. Men orden fanns kvar, texten flimrade framför ögonen och jag började repetera och skapa att-göra-listor för att kunna göra tillägg när jag kom hem.

Sen stirrade jag på den blå containern och beundrade mina siffror.

Jag klarade distansen.

Status

Nej, men åh så roligt det var att blogga idag. Tjusigt värre!

Jag tänker inte kasta mig in i diskussionen kring om man får kalla sig författare när man inte är publicerad eller hur många verk man måste ha publicerat för att duga. Jag älskar Pernillas definition, det är som att jag skrivit den själv, så varför försöka säga det bättre?

Min mammas definition går för övrigt så här: hon skakar på huvudet när jag går och fnittrar för mig själv, tittar på mig och säger "om man skrattar åt något som man inte ens skrivit ner, bara för att det är så roligt inne i huvudet, som om det redan hade hänt, då är man väl författare på riktigt?"

Svensklärarsystern upplyste mig häromdagen (och skrev sen här i kommentarerna) att hon ska bjuda in mig till sin klass någon gång i maj för att leda diskussionen kring Berg har inga rötter och sen kanske prata om skrivande i allmänhet. Åh, så trevligt tänkte jag, och mindes förra gången jag var gäst i hennes klassrum, då för att djupdyka i romersk litteratur på originalspråk (har jag sagt att jag har en fil. kand i latin?). När jag sen började fundera på vad jag kunde hitta på för roligt den här gången för att liva upp klassen, frystes något plötsligt inuti det som är lilla Vilse.

Någon gång i maj. 

Vilken författarstatus har jag då? Har jag förflyttat mig något längs den oskrivna (men omskrivna) stege och närmat mig att vara en riktig författare? En sån med bokkontrakt och redaktör? Eller harvar jag på någonstans mellan mammas och Pernillas definition i full färd med att skriva min sjunde roman utan att någon planerar ge ut den?

Kära hjärtanes vad spännande.

Att summera ett år och blicka framåt

Efter en vecka utan internet är jag tillbaka. Hej.

Idag är årets sista dag. Vilket år!

2012 var året då jag färdigställde nästan tre manus. 2012 var året då jag åkte 50 mil för att träffa andra författare och knöt kontakter. 2012 var året då jag pitchade manus på bokmässan och fick god respons.

2012 var året då jag började ta mig ur min skrivarbubbla och min bekvämlighetszon för att lära mig branschen och kom en bra bit på vägen.

2013 är året då jag ska skriva bokkontrakt. Så är det bara. Jag har bestämt att 2013 är Året då Allt kan Hända (och jag ska se till att det gör det också!)

Så vad gör en liten Vilse på årets sista dag? 

Jo, hon har tagit ut ackord till kvällens shownummer med 9åringen. Övat. Regiserat.

Hon kokar Nyårsgryta på spisen. I två, stora kastruller. Luktar GOTT.

Hon antecknar viktiga ord på ett gammalt kuvert från posthögen, medan 3,5 kilo kyckling kokar i en liter grädde.

 Hon funderar på dukning.

Jag har inte dukat än, men något sånt här kommer det bli. Svart duk, ljus, lila servetter. (Bild av mitt vardagsrum från en tjejmiddag tidigare i år.)

Sist men inte minst planerar hon ett roligt blogginlägg till imorgon, särskilt till Sean, men som nog kan vara intressant för alla.

Gott Nytt År!

Lite lätt känslosam

Quiche i ugnen och ögon på klockan. Ikväll ska jag iväg och greja scen till julpjäsen och imorgon blir det genrep. På lördag kör vi, inför publik och allt!

Det är där min dag är, men inte jag. Jag är lättad över att mina monsterkapitel (de där två som bara inte ville låta sig skrivas) är färdiga! Det betyder att jag har nytt att sätta tänderna i och detta nya spinner i bakgrunden.

Det vankas nya avsnitt bland det gamla. Åh, vad vi älskar nya avsnitt.

Så plötsligt när jag rör mig mellan köket och pianot så som man gör när man lagar mat (det vet väl alla? man har så bra utsikt över spisen/ugnen från pianot) kommer helt andra ord.

Ord som hör hemma nära slutet på den här boken, i ett helt nytt avsnitt som jag funderar på att sätta på en piedestal och putsa med blankmedel.

De där orden grep tag i mig, trots att jag klockade mat och planerade pjäs, och det så till den grad att jag inte kunde annat än att börja lipa.

Sån är jag. Låt mig hälsa, vi har kanske inte setts förut. 

Det är jag som fantiserat mig Vilse.

Jimmyboken

Jag gjorde just en tidsresa. 

Jag skulle bara slå upp ett namn i min Jimmybok (den som undrar vad en Jimmybok är kan läsa det här), den fysiska varianten som står bredvid datorn, men började istället läsa den från början. Läsa mina tankar när jag skrev min första bok för elva år sedan.

Jag var så stolt! Undrande, men stolt. Beslutsam. "Låt Herr Carpenter ljuda i öronen!" skrev jag när jag påbörjade min första roman för vuxna efter det att ettan och tvåan i trilogin var skrivna. Herr Carpenter... det är Emilys lärare i LM Montgommerys serie. Han tycker att hon använder för många adjektiv. Tillåt mig: hahaha.

Så längesen det var. Nu river jag upp och skriver om alltihop utan att blinka.

Vilken resa ändå. Här står jag idag med ett decennium av romanskrivande i ryggen. Det är faktiskt värt något, oavsett hur den här väntan kommer att sluta.

Vittring

Jag tror mitt undermedvetna fått upp ett spår. Det luktar tilltro och seger.

Liten information: Det finns de som drar paralleller mellan min ungdomsserie och Harry Potter. Av den anledningen har jag inte läst Harry Potter-böckerna med flit och min serie skrevs före Rowlings. Mitt samvete är rent.

Sen är de inte särskilt lika. Visst det finns magi (som om HP var enda boken med magi) och ja, de går på en skola för att bli bättre inom magin, men där slutar jämförelserna. I mina böcker är det en helt annan typ av magi som utövas, en helt annan typ av värld som folket befinner sig i och skolan är så annorlunda som en skola kan bli (det finns bland annat inte en elev som respekterar den fånige herre som är rektor på min skola, och detsamma kan nog inte sägas om Hogwarts). Hur som helst är jag inte orolig. Inbitna HP-fans både tycker om mina böcker och tycker att de är olika alla andra böcker de läst och dessutom är HP ett avslutat kapitel nu. Jag tror säkert att det finns en och annan  tonåring som vill läsa nya böcker nu.

Med detta som bakgrund skulle jag vilja berätta vad jag drömde inatt.

Jag drömde att jag skulle bekämpa Voldemort. Jag har väl sett bilder och trailers och det var verkligen Voldemort som förpestade min nattsömn, näslös och allt. Hela världen hängde naturligtvis på att jag lyckades döda honom och jag låg något så kolossalt mardrömslikt i underläge hela tiden, men... Jag var inte rädd.

Jag var helt lugn.

Jag visste att jag skulle segra över det onda, eftersom jag i drömmen var huvudpersonen i min bok.

Varsågoda att analysera den drömmen. Själv kan jag tycka att mitt undermedvetna talar ganska tydligt. 

Det luktar tilltro. Kanske till och med seger.