söndag 17 november 2013

Känner hammarens tyngd i min hand

Ja, jag vet att jag borde skriva Nanowrimo om jag hade någon uns till energi.
Men det har jag inte.
Jag kör på sparlåga.

Vad jag har, är en önskan.
Jag vill bygga en värld igen.

Jag vill börja om, med ett vitt papper som ingen vet något om
och skapa en ny plats att gömma mig på.
Inte Tekoppen, inte småbarnsmammor, inte här, inte nu.
Bort, bort, till Fjärran Platser.

Jag vet inte om det är en berättelse för ungdomar eller vuxna.
Antagligen både ock.
Jag tror att den utspelar sig i en skärgård.
Jag tror att hjälten är kort.
Jag tror att hjältinnan slits mellan fäders traditioner och främmande seder.
Om det är ospecificerad dåtid eller ospecificerad framtid låter jag vara osagt.
Det kan vara nyckeln till intrigen.

Men när dessa tankar kliver fram, hörs andra röster:
- Redigera indrag i trilogin!
- Skriv Nanowrimo!
- Redigera tredje boken för dotterns skull!
- Kom ihåg att fylla i fritidsschemat för nästa vecka!

Sen hörs en helt annan röst.
Nämligen den här.

Just det. Där har jag ju en ny berättelse som redan väntar på mig
och som kommer fortsätta att vänta.
Länge.

För nu finns ingen tid och ingen ork
bara önskan.
Längtan.

Jag vill bygga en ny värld där jag kan bo,
en värld som ingen ännu känner till.
Inte ens jag.

4 kommentarer:

Kära Syster sa...

Tänk om man kunde spruta ur sig berättelser som du! Lämnar den dig inte ifred, den onämnbara? Vill du verkligen ta tag i den nu, med så mycket annat inför jul. I så fall ska du nog lägga allt annat åt sidan och ägna den så mycket uppmärksamhet som det bara går.
Om du inte känner att du kan göra den rättvisa så här i början, kanske det är en idé att bestämma en dag framöver när du vet att du kan ta tag i den. Säg... mitten/slutet av januari? Då du kan avvara några dagar kvalitetstid med att rassla fram början/stommen/karaktärerna.

Hursom är det magiskt det där, när nya berättelser snart ska kläckas.

/A

Vilse sa...

Den onämnbara dyker upp lite då och då. Vill poleras. Jag undrar om jag skulle kunna skriva någon liten scen, att ha som ett smycke i ett dolt skrin, att plocka fram i tid och otid och läsa på telefonen och känna själen pirra och surra. Något att klappa på i min grotta medan jag bidar min tid.

Fast planen är att ta tag i trilogin i januari. Redigera, ge ut. Såna saker.

Men du har rätt. Någonstans kanske det finns en lucka att börja mejsla ut en stomme.

Kära Syster sa...

Vackert.

/A

Villeosagamamman sa...

Plotta och klappa på du. Klappa fina saker är bra för själen.

Blilr ju inte alls ivirg att alfaläsa förstås, fast jag förstår att du inte vill att oskulden ska tas mesamma. :)