Kalkon och hönskackel

Det började när barnen var små och alla andra gick på julbord med jobbet. Alla utom vi. Det gick ju inte, så vi ordnade vårt eget julbord. Mammornas julbord. Knytkalas organiserades och vips hade vi världens lyxigaste julbord med allt man vill ha och de allra trevligaste kollegorna att snattra med. 

Sen fortsatte det, år efter år. Folk började jobba, men vi sågs ändå. Traditioner är inget man ändrar på hur som helst, framförallt inte på jul. Förra året tyckte jag att julbord, det äter man ju så mycket ändå, kan vi inte äta kalkonmiddag istället? Kalkon, brysselkål, svartvinbärsgelé, hela rasket. Jodå, det höll mammorna med om och gott var det så att vi nästan inte orkade ostarna till efterrätt.

I år är det min tur att vara värdinna. Lite knepigt med barnen fria på övervåning utan överseende vuxen, men det kommer gå bra. 

Ska bara adventspynta först. Byta gardiner i tre rum, dammsuga, damma, plocka fram stakar och tomtar. Och göra kalkon. Bästa kompisen är just det - bäst - och bakar den pepparkakscheesecake som jag var extra sugen på.

Så inget skrivande ikväll. Men jag lovar att bakom de tysta kulisserna här, händer det desto mer. Allt kommer kliva fram på scen i sinom tid.

Glad advent på er så länge!

Att summera ett år och blicka framåt

Efter en vecka utan internet är jag tillbaka. Hej.

Idag är årets sista dag. Vilket år!

2012 var året då jag färdigställde nästan tre manus. 2012 var året då jag åkte 50 mil för att träffa andra författare och knöt kontakter. 2012 var året då jag pitchade manus på bokmässan och fick god respons.

2012 var året då jag började ta mig ur min skrivarbubbla och min bekvämlighetszon för att lära mig branschen och kom en bra bit på vägen.

2013 är året då jag ska skriva bokkontrakt. Så är det bara. Jag har bestämt att 2013 är Året då Allt kan Hända (och jag ska se till att det gör det också!)

Så vad gör en liten Vilse på årets sista dag? 

Jo, hon har tagit ut ackord till kvällens shownummer med 9åringen. Övat. Regiserat.

Hon kokar Nyårsgryta på spisen. I två, stora kastruller. Luktar GOTT.

Hon antecknar viktiga ord på ett gammalt kuvert från posthögen, medan 3,5 kilo kyckling kokar i en liter grädde.

 Hon funderar på dukning.

Jag har inte dukat än, men något sånt här kommer det bli. Svart duk, ljus, lila servetter. (Bild av mitt vardagsrum från en tjejmiddag tidigare i år.)

Sist men inte minst planerar hon ett roligt blogginlägg till imorgon, särskilt till Sean, men som nog kan vara intressant för alla.

Gott Nytt År!

Livets mening

Det skulle kunna vara så att te och mörk choklad är meningen med livet.

Det hade varit så, om det inte var för att meningen med livet är att äta ost. Det vet jag sen gammalt.

Men den bittra chokladen på tungan som sköljs över av hett te och värmer kroppen inifrån, det har något himmelskt över sig.

Skapandets ansikten

Jag går på Maxi och storhandlar med 2½åring i vagnen. Jag får syn på röda, vackra chilifrukter och tänker att jag såg en gryta i Buffé kvällen innan som innehöll just chili och jag blir sugen på att testa. Jag plockar ner chilin i vagnen och går tillbaka till köttet för att byta ut skinksnitzeln i vagnen mot nötkött att göra långkok på. 

När jag kommer tillbaka till grönsaksavdelningen får jag syn på ingefära och tänker att det borde jag ha hemma om förkylningarna kommer hem till oss och när jag för den knöliga roten till näsan och andas in förs jag in i min berättelse eftersom jag tryckt i mig choklad smaksatt med citron och ingefära under mina intensiva skrivpass. Jag luktar igen och saknar citronaromen. Man kanske skulle ta och göra egen sån chokladtryffel tänker jag och plockar ner i vagnen.

Jag går där och pratar med min minsting och planerar middagar och fruktburkar till skolans fruktstunder för de stora barnen och anar inte att vad jag egentligen gör, är att skapa. Jag funderar på den där chiligrytan och plockar på mig fikon och tomatkross.

Det finns nämligen två tydliga utlopp för min kreativitet i den här världen och det ena är vid tangentbordet eller pennan och det andra är i köket.

Jag betalar, stuvar in kassar och barn i bilen och sätter på bilradion med min musik. Lucy Schwartz, min skrivmusik för tillfället.

Sen kör jag inte mer än 20 sekunder innan scenerna trängs i mitt huvud. Jag ser Kungen i sitt torn i djup meditation, jag ser den unge hjältens tvivel på sina förmågor och samme hjälte under operation. Jag ser tysta tårar vid ett köksbord och kärlek som ännu inte blommat upp i medvetandet på ett par som helt klart är galna i varandra.

Långa, färdiga dialoger, smärta, ansvar, moraliska kriser. Allt ligger färdigt att knappra ner, om jag bara haft ett tangentbord vid händerna istället för ratten.

Jag var redan inne i skaparmode, och musiken triggade mig till rätt plats. Vips, pang och bom, så hade jag börjat skrivprocessen på den där andra boken i trilogin som jag vill ha omskriven när/om förlagen hör av sig angående första.

I det läget var jag nära till att erbjuda 500 spänn till den som kunde ta mina barn ett par timmar så jag skulle få skriva. 

Väl hemma kom de stora barnen hem från skolan och medan de cyklade antecknade jag de fem scenerna på min shoppinglista innan jag packade upp veckohandlingen. Sen jag satte igång mitt långkok tillsammans med chokladtryffel. Köket luktade chili och choklad och jag kände mig som klippt ur en spansk film. Barnen fick mellanmål, vi var ute igen, inne igen, spelade memory och smakade av grytan med jämna mellanrum.

Hela tiden medan mantrat ekade i mig: Bara orden stannar kvar, bara scenerna stannar kvar, pausar tills jag har tid med dem.

Vi åt (OJ, vad gott det blev dessutom), barnen skulle i säng och sen väntade tystnade och ledigheten.

Jag hann inte längre än en scen av fyra, men den scenen, den första i mappen Nya JF, den är så bra. 

Episk.

Folket, vi är igång. Vi har lyft från marken.