Det här med att plocka fram bubbel

... det brukar jag inte ägna mig åt eftersom jag inte dricker. Däremot har jag gång på gång föreställt mig hur jag skulle fira när Beskedet kom. Inte om, utan när. Positivt tänkande, ni vet.

Jag har funderat på vem jag skulle ringa först. 

Jag har funderat på hur jag skulle fira just den dagen.

Jag har undrat hur lyckan och rädslan skulle blandas både inuti och utanpå.

Telefonlistan ligger klar i mitt huvud och idén för att fira Beskedet minns jag tydligt - jag skulle ta med barnen till mitt bageri, där som jag jobbat, och alla skulle få välja precis vad de ville att köpa med sig hem.

Inget av det kommer hända. Beskedet som skulle komma under 2013 kom inte.

Dagen då den mest smärtsamma refusen kom fanns det inte mycket kvar av Vilse. Ändå gjorde jag något oväntat dagen därpå.

Jag gick på Maxi för att handla till en betaläsarträff som varit bokad sen långt före refusen. Jag gick förbi en flaska av min favoritdricka - Kullamust. Åh, vad vi gillar den hemma hos oss. Det närmaste bubbel vi har. Vi brukar ta till en sådan på nyår eller när nån tar körkort. Högtidliga tillfällen. Gärna den smaksatt med körsbär med kärnan kvar som har en något nötig biton av marsipan.

Utan att blinka plockade jag ner flaskan från hyllan och köpte den. 

Den skulle drickas när telefonsamtalet kom.

När kontraktet skrivits på.

När jag skulle få debutera.

Just den flaskan.

Nu undrar jag stilla, när är det meningen att jag ska korka upp flaskan?

När jag annonserat något viktigt? När omslaget är klart? När det vankas release? När? NÄR?

Tidernas Värsta Refus

... måste väl ändå vara den som kommer efter FEMTON månaders väntan och TRE personliga möten med redaktören och då kommer som ett brev på posten, utan tillstymmelse till ursäkt för tiden det tagit, utan bara är ett standardsvar? "Åh, vad vi önskar att vi hann ge respons på alla spännande historier vi får ta del av." Eller?

Jag tycker nog det.

Och den kom i förrgår.

Jag hurrade och sa: Då är jag fri att göra det här som jag vill.

Upprättelse

TACK Nanowrimo som lade upp följande artikel med George R. R Martins tips på att skriva fantasy. Ur hjärtat, tack!

Kan alla barnboksförlag som fått läsa första boken i min trilogi SNÄLLA läsa den här artikeln? Kan ni förstå att min serie INTE är "spretig" och att den INTE "har för många karaktärer"?

Ni förstår, just dessa två ting - antal karaktärer och antal berättarperspektiv - är Georg R. R Martins två hetaste tips. 

Han håller med mig. Han går på den storslagna, episka linjen. Vilket jag redan visste, men ändå.

Läs för allt i världen hela artikeln, det är bara tio tips, men här är en storfavorit om hur han och jag löser berättarperspektivet i en bok/serie med hundratals karaktärer:

So you either need an omnificent viewpoint structure where you’re telling it from the point of view of God, which is a pretty outdated literary technique, or you have a mosaic of people who are seeing one small part of the story and through that you get the entire picture. That’s the path I chose to take.

Yes! 

Den här är rätt på kornet med, angående att låna från historien: I like to mix and match and move things around. As the famous saying goes; stealing from one source is plagiarism but stealing from lots of sources is research!

Och kolla in den här: Presenting not just death, but grief is important. 

Jo, jag vet! Det känns som att jag mer eller mindre kan bocka av alla tio punkterna när det kommer till fyrologin. Det är två punkter som rör klichéer som man kan ifrågasätta med rätta, men då skriver jag för barn och han inte och över seriens gång problematiserar jag klichéerna ganska duktigt. Kan inte avslöja mer än så.

Hur som helst: Jag håller med honom och han håller med mig och ifall någon undrar så kan jag tala om att mr Martin har sålt ett antal böcker. 

Han är uppskattad. Läst.

Case closed!

Debutera 2014

Jaha, så vad säger ni? Ska man ta och anmäla sitt intresse av att blogga på Debutantbloggen 2014? Rakt av? Bara så?

Och sen ger man ut sina ungdomsböcker själv.

Har vi kommit dit nu?

Avbrott

Jag jobbar.

Jag sorterar mänger av tvätt.

Jag ordnar inför tidernas mest intensiva helg.

Jag går upp i ottan.

Jag läser om korsriddare.

Jag förklarar hur man analyserar noveller.

Men genom allt det där, hör jag ett lågt, ihållande morrande. 

Något försöker skrämmas bara genom att påminna om sin existens.

Det är Förlagsmonstret. 

Det vill inte låta mig glömma att det finns en välgrundad anledning till att det i Vilseland heter just Förlagsmonstret och inte Förlagsälvan eller Förlagsnallen.

Grrrrrrrrrr, säger det. 

Dovt, men ihärdigt.

Fast vet ni vad? Idag var det en elev som sa till mig att jag är en väldigt bra lärare. Helt otvunget. Sen fick jag mejl av bästa korrläsaren och kände att kvoten "den där Vilse är inte så dum ändå" nästan var fylld. 

Glädjen fick nästan fäste, hann nästan slå sig ner och le. 

Då hördes ett morr från fjärran.

Bästa bokmässepeppet

Jag vet inte om ni läste Emily-böckerna när ni var fjorton, men det gjorde jag. Emily hade sin skollärare Mr Carpenter som läste allt hon skrev och sa att hon led av adjektivsjuka och kom med annan konstruktiv kritik. Mr Carpenter var en av de mycket få personer som uppmuntrade Emily att skriva.

Idag träffade jag en man som visserligen aldrig stått mig så nära som Mr Carpenter, men ändå är det närmaste jag har en sådan: min gymnasielärare i tillvalskursen "Skapande skrivande".

I tjugo minuter pratade vi förlagsbranschen, utgivning, frilansjobb och bokmässa. Om att skribenter och författare nuförtiden måste synas och höras så mycket, att det inte räcker med att kunna skriva bra böcker. Man måste kunna sälja, marknadsföra, ha tid att finnas där det händer.

Han har sagt upp sig från sitt jobb som lärare i svenska (faktum är att jag ringde rektorn i måndags i jakt på ett långtidsvick för hans tjänst) för att skriva. Han berättade om artikeln han har med i Språktidningen och andra artiklar i andra tidningar, vilka nummer allihop är med på bokmässan. Han är med på framsidor och på bild och han pratade om att han var inte lika nöjd med artikeln nu som när han skrev den i våras, att redaktionen flyttat på hans roliga inledning.

Han pratade med mig som med en annan vuxen, inte en gammal elev. Han pratade med mig som om vi brukar prata förlag med jämna mellanrum, trots att jag inte träffat honom på åratal.

Jag har förstått att jag är en av de elever som han minns. Han ifrågasatte aldrig huruvida mina böcker borde ges ut, han bara talade om vägar att gå för att nå målet. Han frågade vilka montrar jag skulle besöka, kanske kunde vi ses i vimlet på fredag, sa han.

Åh. Att träffa Mr Carpenter just idag, gav syre åt en redan flammande eld. Jag är taggad!

Men så mycket roligt de hittar på!

Dåså. Då vet jag precis.

Angående pitch på bokmässan:

Livsberättelser, romaner, människoöden. Berörande böcker.

Oookej. Av alla böcker jag har på min repertoar låter det som att Boken som Ligger på Lut hade varit den bästa att pitcha.

Synd att den inte är skriven än.

Får väl ta relationsromanen.

Fast inga böcker berör som trilogin, men den kommer jag aldrig lyckas sälja in. Tror inte de ger ut ungdomsböcker ens.

På Västkusten intet nytt

Kände mig som Herr Tumnus när jag skulle iväg i morse. Väska, manuspaket och stort, gammaldags paraply med krokigt handtag. Men jag kunde inte lämna paraplyet hemma. Ni förstår att efter idel sommar valde himlen att öppna sig på vid gavel just i natt och skyfallet höll i sig under frukosten.

Men jag väljer att se på vädret lite som abbedissan i Sound of Music: När Herren stänger en dörr öppnar han ett fönster. Fönstret var sannerligen öppet och det var mitt. Mitt enda fönster, min enda krok. Min chans.

Resultatet? Nätverkandet gick mycket bra. Annars väntar bara mer väntan. Känns ju som ett nytt, fräscht och annorlunda koncept.

Den goda nyheten är att jag inte är någon blöt fläck. Inte riktigt än.

Ännu ett människomöte längs vägen

*försöker fatta sig kort*

Jag klipper mina barn själv, har alltid gjort. Ingen människa har råd att springa till frisör titt som tätt, framförallt inte i den här stan där en barnklippning kostar samma som för mig. 

Men så flyttade systerns gamla kompis till stan, kompisen C som är frisör. Hon öppnade egen salong och har okej priser på barnklippning och var dessutom villig att ge mängdrabatt. Klappat och klart, jag bokade tid till alla tre ungarna Vilse lagom till skolfotograferingen.

Fast jag var lite sur på mig själv. Jag kunde ju väntat till nästa vecka, för fotograferingen är ju inte än. Jag kanske var lite för het på gröten, tänkte jag.

Glad är jag att jag kom idag istället.

Frissan C har nämligen ett förflutet på förlag. Hon kom att prata om det när jag berättade om utbildningen jag vill gå nästa höst och en stund senare hoppar jag på tåget och uttalar orden: Jo, men jag skriver böcker. Det är liksom det jag gör.

Och sen berättar jag hela långa storyn om vad som ska hända nu på måndag och C blir entusiastisk och önskar lycka till och kommer med råd när jag frågar.

Ett stycke peppad Vilse var rätt nöjd så, men ovanpå det pratar vi om förlaget hon jobbade på, som jag läst om men fått uppfattningen av att de mestadels ger ut faktaböcker, att jodå, C kunde tänka sig att hennes gamla chef skulle vara intresserad av min ungdomsserie.

Vilket alltså betyder att det finns (trots allt!) ett bra förlag att skicka trilogin till som jag missat. Ett förlag att skicka till när allt annat går åt skogen.

Vilken resa jag gjort. Sånt här hände aldrig förr, men sen jag bestämde mig för att öppna munnen och prata om mitt skrivande har vägar öppnats, kontakter knutits och ibland helt magiska vänskaper fötts.

Tacksam.

Säger inget högt, bara viskar lite i natten.

Mitt arbete med relationsromanen påbörjades när sommaren började och kulminerade under Skåneresan. Det är inte jättemånga timmars arbete kvar på redigeringen, kanske två veckor om jag kan sitta lite på dagarna också, sen ska den gå till en vänlig herre som erbjudit sig kika på manus. 

Detta är en bok som aldrig mött förlag förut och jag var så peppad hela sommaren. Nu skulle den få pröva sina vingar!

Men så var det någon (läs: min syster) som tyckte att jag skulle läsa lite högt där i Skåne från trilogin. Jovars, man gjorde ju det då, och det triggade mig mer än jag erkänner ens för mig själv. 

Jag säger inte det här högt, men det kan ha varit så att jag veckan efter Skåne plöjde ett par hundra sidor magi på telefonen, i varje ledig stund, bara för att jag led av akut trilogi-brist. Kan också vara så att en pusselbit till tredje boken, till ett ställe där jag körde fast i våras, just löste sig när jag borstade tänderna nu precis.

Men jag jobbar ju inte på den boken. Jag håller ju på med relationsromanen. En sak i taget, tack.

Fast jag kan inte skylla allt på högläsningen. Nej. Det finns en annan faktor och det är den jag verkligen inte talar högt om. Men det kan vara så här, att något händer den andre september.

Kanske.

Om man vill kan man ju anteckna i sin kalender att det ska kikas in här hos Vilse på kvällen den andre september, för det kan vara så att Vilse bara är en liten blöt fläck just då och är i behov av lite extra kramar.

Skulle också kunna ha hänt något annat. Men det har vi inga som helst förhoppningar om.

Och hur som helst sa jag inget av det här högt och om någon undrar så hörde ni det inte från mig.

Som avslutning hade jag kunnat skriva "och nu ska jag sova", men det är inte sant, för jag kommer krypa ner under täcket och drömma om mina älskade karaktärer och det som händer dem mellan böckerna och roas kungligt samtidigt som hjärtat blöder lite till för att de sitter fast inne i mitt huvud.

De borde få stå på egen scen.

Lösa höstplaner

Klockan är nio och jag har bokat hotellrum för bröllopet nästa helg (yay!) och ringt förlag (duktigt!) vars redaktör kom tillbaka från semestern för ett par veckor sedan och nu åkt på semester igen, naturligtvis.

Snälla assistenten i luren säger att det går bra att dyka upp på ny manuspitch om två veckor för att få svar då eller presentera nytt manus eller samma manus eller hur jag vill. Jo, för att bli refuserad ansikte mot ansikte är ju det bästa jag vet.

Annars har jag tre känslor denna morgon.

1. Barnen börjar skolan om en vecka. Rutiner, vardag, tomt hus igen. Ska bli skönt, men vi måste vända tillbaka dygnet den här veckan för att fixa omställningen.

2. Vad är det jag ska göra i höst? Kunde jag inte fått svar från den här redaktören före min egen skolstart, istället för som nu samma dag som skolan börjar, om jag ens ska börja, vilket jag inte vet än, men jag sökte ju jobb igår, så antagligen inte.

3. Smärtsam längtan efter trilogin.

För att förklara lite närmare: Jag spelade låtar på pianot igår som jag tydligen inte spelat på länge. Inte spelat sen jag började redigeringen av relationsromanen. Reaktionen var lika omedelbar som oväntad. 

En bildkavalkad framför mina ögon. Karaktärer jag älskar, men inte jobbat med på ett tag, hoppade fram ur skuggorna och visade sig i sina allra roligaste och starkaste scener. Upplevelsen var så plötslig att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna, så verklig att saknaden efter dessa scener och personer gjorde fysiskt ont, så omfattande att jag var på vippen att överge allt och sätta mig och sträckläsa tvåan.

Så kan vi inte ha det. Mitt ovissa liv behöver struktur. Därför återgår jag nu till planen att vara klar med redigeringen av relationsromanen cirka en vecka före bokmässan. 

Då har jag att göra en liten stund i alla fall. Sen får jag väl vicka på skolor.

Nya sortens följebrev

Är det nu jag svarar: inga problem, jag har ett manus! När kan jag posta det?

Twitter: Så man aldrig behöver vara sysslolös igen

Gick med i twitter igår (@VilseH). Försöker lära mig. Det var spännande att scrolla igenom allt som roliga människor twittrat under sista veckorna och få sig några goa skratt, men jag inser genast vilken tidskrävande apparat det är om jag ska underhålla någon sorts närvaro där. Man får se. Ribban måste läggas lagom. Jag inser naturligtvis också marknadsföringsmöjligheterna när jag väl har en produkt att sälja. Hisnande. 

Annars är det åter en lugn semesterdag när vi försöker göra klart hemma för att komma hemifrån och semestra lite. Blir det tyst här om några dagar så vet ni att vi är på resande fot.

Mhm. *visslar* En helt vanlig dag. Inget speciellt alls. Det är inte alls så att en viss redaktör återvänder till sitt kontor just idag efter sin semester, att hon just idag sätter sig vid sitt skrivbord och när hon ska ta sig an sitt arbete, så finns det en viss person på redaktionen som hälsar att en viss författare ringt angående sitt manus. 

Eller jo, så kanske det är, men det är absolut inget som upptar mina tankar. Alls. Jag har ju fullt upp med att lära mig twitter.

Här viftas inga vita flaggor

På andra sidan slagfältet morrar Förlagsmonstret segervisst, men striden är alls inte över. Ingen har kapitulerat, ingen retirerar. Ingen viftar med vita flaggor. Överbefälhavaren har bara bestämt sig för att tillfälligt omgruppera sina styrkor.

Dagen började bra. Barnen hade så roligt som de bara har när en kompis sover över och alla spelar sällskapsspel tillsammans varvat med kaninmys. Sen fick barnen leka hos kusiner medan jag gav mig av till möte med chefsredaktören på stans välaktade lokaltidning. Hon verkade mycket nöjd med mötet och verkade dessutom tycka om mig. Känslan var ömsesidig, men det återstår fortfarande att se hur jag kan passa in på hennes schema för krönikörer till hösten. Roligt, allt som allt. Nya, spännande erfarenheter lockar.

Men sen när man slappnar av som mest, då hugger de. Tar struptag. Där sitter jag och njuter av solens återkomst efter en dag regn och en dag kyla. Överallt omkring mig finns barfotafötter och barnaskratt, kanelbullar, singoalla, grannar och semesterprat. 

Jag halar upp telefonen för att slå upp något åt grannen. Ser mejlsymbolen. Kollar avsändaren lite snabbt. 

Lilla Piratförlaget.

Och där satt den sen. Kniven i ryggen. Tack, men nej tack. Vi antar för närvarande väldigt få nya namn. Grannen blev smått skräckslagen när hon tvingades bevittna min reaktion på vad som började som en enkel googlesökning.

För att använda Elronds ord: Our list of allies grows thin. Valmöjligheterna minskar. Förlagen tar slut. Snaran dras åt. Men som sagt, striden är absolut inte över.

Alla ni som längtar efter att läsa min trilogi: ni får vänta lite till. Jag slänger en kyss till min hjältinna, försöker undvika besvikelsen i hennes ögon, orkar inte trösta henne och säga att det inte var fel på hennes mod eller hennes kärlek utan att bristen låg hos mig, och istället vänder jag blad. Sänder ut nya trupper. 

Någonstans i mig ska det finnas andra krafter. Andra manus. Striden är inte över. Ingen viftar med vita flaggor. Jag bara byter strategi.

Om en stund. När jag orkar.

Tänk att det lönade sig att vara paraniod ändå

"Alla blir utgivna utom jag. Jag kanske inte kan skriva. Jag kanske borde sluta skicka in trilogin och ge ut något annat. Något nytt som blev rätt från början."

Så var det igår.

Imorse ringde jag ett förlag. Hux flux.

(Det är ett bra sätt att öka morgonyrseln.)

Redaktören var på semester. Återkommer i slutet av juli.

Jag går in i duschen. 

Får för mig att för första gången på lääääänge ta med telefonen till badrummet.

Man vet ju aldrig.

Vattnet strilar.

Telefonen ringer.

Vattnet stängs av.

Luren påstår att redaktören hade gått igenom alla liggande manus före semestern.

Jag borde fått svar, enligt telefonluren, precis i dagarna.

Det har jag inte.

Då hör redaktören av sig när hon kommer tillbaka, säger luren.

Jag får ett datum.

Jag står i en avstängd dusch med mobiltelefonen i handen.

Jag har fått ett datum.

Redaktören borde rimligtvis ha skickat iväg alla "tack, men nej tack"-mejl före semestern.

Något sådant har jag inte fått.

Jomenvisst. Är kolugn.

Tror inte att det hela kommer leda någonstans egentligen men har ändå fått upp en plötsligt iver att redigera lite mera.

Märkligt.

Ni som minns det här inlägget kan skratta lite extra.

Jag vet inte längre hur jag ska skriva

Ett sätt är förstås att inte berätta alls. Att behålla allt för mig själv. Det funkade bra i fyra timmar. Jag har inte ringt någon, ingen väninna eller syster eller ens min man. Kanske borde jag inte säga det till er heller, vilka ni nu är som läser detta, men det har blivit mitt sätt att hantera det, en terapi jag inte kan vara utan.

Jag skulle kunna berätta att jag spelade Again today på pianot, kunde bifoga en youtubevideo när Brandi sjunger den. Kanske ha med sångtexten och göra vissa delar av texten större än resten för att förydliga budskapet. "Broken down, not good enough, the broken promises add up again today. Who's gonna break my fall..."

Skulle kunna göra så, men det känns så himla melodramatiskt. Det duger inte.

Jag skulle också kunna citera min vän Joel som så sent som imorse skrev på fejan "Failing means that you haven't succeded YET!" men det låter så.... Joel. Klämkäckt. Hurtigt. Så känner jag inte just nu,  även om jag kommer att landa där lagom till lördag eller så.

Jag skulle kunna berätta hur glad jag blev av omdömet som kom med. De hade inte ett ont ord att säga om boken, de berömde den och det värmde. De är bara ett "litet förlag som får många manus, och kan bara anta ett fåtal."

Jag skulle förstås kunna berätta vad som hände när barnen kom hem. Barnen har jag faktiskt berättat för. De kom hem och jag sa att jag ville ha en ordentlig kram varpå de båda omfamnar mig på en gång och håller länge medan Busan plirar nyfiket åt vårt håll.

"Jag är lite ledsen," säger jag. "Jag har fått veta att ett förlag inte vill publicera min bok."

Storasyster nickar.

"Jag tänkte väl att det var det."

Lillebror suckar.

"Nu igen?"

Jag kunde säga er hur deras ord gnager sig fast inom mig, och hur jag undrar om de ser en mamma som bara misslyckas, eller en mamma som inte ger upp.

Det känns lite extra, eftersom jag hoppades på det här förlaget. De var de enda som ville läsa både första och andra boken. De visade intresse.

Men det är inte det värsta. 

Värst är, att trots att jag inte är så ledsen utan mest trött och tom, så vet jag vad det här kommer att betyda för mitt redan stagnerade skrivande och det finns ingenting jag kan göra för att hindra den utvecklingen.

För bränt barn skyr elden.

Men det borde jag kanske inte sagt.

När förlag aldrig hör av sig

Känner mig ut och in och upp och ner. 

Susannas kommentar igår angående Kabusa väckte gamla tankar och när sen Ingrid skrev ytterligare om Kabusa blev jag mer eller mindre villrådig. Har jag gjort fel som räknat bort dem? Sitter de helt på allvar och läser mitt manus efter åtta månader? Kära hjärtanes. Blotta tanken får mig att känna mig som Mrs Bennet. Have you no consideration for my poor nerves?

Jag inser att det inte är omöjligt. Ni förstår, något hände häromveckan som jag inte skrev här.

Jag blev refuserad. Igen.

Men det var inte vilken refus som helst, för då hade jag nog nämnt det för er. Det  här var från ett förlag som jag trodde refuserade mig redan i höstas. Chockad stirrade jag på standardmejlet och trodde det var från Förlaget med stort F, de som var ensamma om att sitta på manus (bortsett från Kabusa som jag ju räknat bort), Förlaget som jag hoppas mest på av alla på grund av positiv kontakt. Jag blev knäckt, bara för att fem sekunder senare inse att det inte var från dem, utan från någon helt annan.

Men de har ju redan tackat nej, tänkte jag och började söka i min inbox. Det hade de inte. Någonstans där i höstas när refuserna föll över mig likt löv från den grå himlen, måste jag räknat fel. Matte är trots allt inte min starka sida. Jag har trott att de redan sagt nej, men det hade de inte, och nu kom deras nej.

Ett standard-nej efter åtta månader. Inget "ursäkta att du fått vänta" eller "förlåt att det dröjt". Ingenting. Bara nej tack, konkurrensen är stor och lycka till på annat håll.

Jag och mina systrar stämplade dem som respektlösa. Svensklärarsystern klargjorde att den här branschen är det vidrigaste och grymmaste hon råkat och jag bara skakade på huvudet, fånigt tacksam över att jag räknat fel.

Hade jag inte gjort det, hade jag alltså gått och hoppats på dem i ÅTTA MÅNADER bara för att sen få en lång, kall nål genom hjärtat som gjort att all luft pyst ur mig och likt en punkterad ballong hade jag inte gått att blåsa upp igen.

Nu till sak: Kanske Kabusa gör samma sak? Det verkar fullt sannolikt. 

Nog om det. Imorgon firar jag ett underligt jubileum och planerar skriva något sorts kåseri kring detta datum. Välkomna tillbaka då. Förlagsklagan är slut nu.

För den här gången.

När jag nu ändå håller på och gnäller över förlag

Det här var en besvikelse. Fattar de inte att jag har den perfekta boken för dem? Jag som älskar deras förlag! Alla som tycker jag ska mejla och fråga om de verkligen inte vill ha min bok i alla fall kan räcka upp en hand eller nåt.

Annars är jag rätt glad. Försöker bestämma vilket manus jag ska skriva, löptränar om kvällen, solar och bränner mig om dagen och njuter av våren i största allmänhet. 

Sen panikar jag lite inemellan. Panikar över det förlag som inte hör av sig och de förlag som antagligen inte kommer höra av sig förrän till jul, panikar över utbildningsbeslut som måste fattas och nu även detta. Förlag som tackar nej redan på förhand, trots att min bok passar in på deras förlagsbeskrivning så väl att de tycks gjorda för varann. Äsch.

Arrrrg. Död åt förlagen!

Fyra förlag hade jag valt, fyra förlag som kändes jättebra. Tre tog emot manus per post och ett per mejl. I fredags gick jag till posten, idag klockan åtta skulle jag mejla det sista manuset. Man mejlar bara förlag tidigt på morgonen, det är en fix idé jag har att det skulle se bättre ut än andra tidpunkter. Flitigare. Seriösare.

Då får jag svarsmejl direkt och jag tänker att det är det sedvanliga autosvaret ditt manus har kommit fram och vi hör av oss om vi orkar, kanske om åtta månader eller så fastän vi lovar att det bara ska ta tre. Men nej. 

I mejlet står att de inte tar emot manus per mejl - trots vad som står på deras hemsida - mellan 26 april och 1 september. Det går däremot jättebra att posta med vanlig post under den här perioden. 

Man tackar för upplysningen.

Ni kunde inte sagt det här före fredag när jag gick till Copyshopen? Ni kunde inte tänka er att lägga upp relevant information på hemsidan? Ni menar alltså på fullaste allvar att om jag mejlat er för två veckor sen hade det gått hur bra som helst, men nu måste jag antingen skriva ut ytterligare ett ex eller vänta till september?

Jaja, men dåså. Precis vad jag ville höra. Underbar start på veckan.