Ännu ett människomöte längs vägen

*försöker fatta sig kort*

Jag klipper mina barn själv, har alltid gjort. Ingen människa har råd att springa till frisör titt som tätt, framförallt inte i den här stan där en barnklippning kostar samma som för mig. 

Men så flyttade systerns gamla kompis till stan, kompisen C som är frisör. Hon öppnade egen salong och har okej priser på barnklippning och var dessutom villig att ge mängdrabatt. Klappat och klart, jag bokade tid till alla tre ungarna Vilse lagom till skolfotograferingen.

Fast jag var lite sur på mig själv. Jag kunde ju väntat till nästa vecka, för fotograferingen är ju inte än. Jag kanske var lite för het på gröten, tänkte jag.

Glad är jag att jag kom idag istället.

Frissan C har nämligen ett förflutet på förlag. Hon kom att prata om det när jag berättade om utbildningen jag vill gå nästa höst och en stund senare hoppar jag på tåget och uttalar orden: Jo, men jag skriver böcker. Det är liksom det jag gör.

Och sen berättar jag hela långa storyn om vad som ska hända nu på måndag och C blir entusiastisk och önskar lycka till och kommer med råd när jag frågar.

Ett stycke peppad Vilse var rätt nöjd så, men ovanpå det pratar vi om förlaget hon jobbade på, som jag läst om men fått uppfattningen av att de mestadels ger ut faktaböcker, att jodå, C kunde tänka sig att hennes gamla chef skulle vara intresserad av min ungdomsserie.

Vilket alltså betyder att det finns (trots allt!) ett bra förlag att skicka trilogin till som jag missat. Ett förlag att skicka till när allt annat går åt skogen.

Vilken resa jag gjort. Sånt här hände aldrig förr, men sen jag bestämde mig för att öppna munnen och prata om mitt skrivande har vägar öppnats, kontakter knutits och ibland helt magiska vänskaper fötts.

Tacksam.