Måste bara prata av mig om Alicia

Nyheten som kom den nyvakna Vilse att skutta ur sängen var den om Alicia och hennes Oscar. Statyetten alltså. Alicia är svensk - från Göteborg dessutom - och det borde räcka för att göra vem som helst prillig, men dessutom känner jag det lite som att jag följt henne (vilket jag kanske inte gjort, men, men) och det är det inte alltid man gjort, men när man har det, då blir det stort.

Vi såg Alicia först i Kronjuvelerna. Jättekonstig svensk miniserie som vi älskade. Underbart slut. Jättekonstigt, för den som inte är van vid surrealism och drömmar och verklighet och vad var vad nu igen? Alicia var strålande i Kronjuvelerna, men ännu mer älskade jag henne i En Kongelig affär. Där pratade hon plötsligt danska (kan man vara så bra på danska bara för att man är skådespelare?) och hon var så vacker och talangfull och välregisserad att jag tänkte att jag funnit en ny favorit.

Då dyker hon plötsligt upp i Anna Karenina! Va? tänkte jag. Där står hon på rollistan tillsammans med Jude Law och Kiera Knightly och spelar mot Domhnal Glesson, också en stigande stjärna och favorit (som sen fick roll i nya SW som en galaktisk reinkarnation av Hitler). En liten roll var det hon hade i Anna Karenina, men ändå! Svenska ALICIA i en sådan storfilm?

Och sen sa det bara poff. Hon är något så kolossalt bra med Kit Harrington i Testament of Youth, hon är med i Ex Machina, hon är med i Danish Girl. Vad händer, jag hänger inte med! Som kronan på verket får hon nu en guldstaty för sin insats ihop med storfavoriten Eddie Redmayne (som jag också älskat sen 2010, säger bara Jack i Pillars of the Earth!) i Danish Girl som jag ännu inte sett, men vars trailer jag kan utantill.

I alla fall. Lite off topic, men jag behövde bara prata av mig. GLAD! 

Morgondagens stjärna: Adam Driver.

Väl mött då.

Miljöskadad, men lycklig

Liten Vilse ser på film på Netflix. Random film med halvkända ansikten. Vilse gillar vändningarna i början, tänker att så illa är det inte ändå, för att vara okänd Netflixfilm.

Faktiskt gillar Vilse utvecklingen riktigt mycket. Vilse gillar karaktärerna. Vilse gillar filmen mycket mer än hon väntat sig!

Och sen händer det. 

Eftersom jag är författare, svensklärare och allmänt berättelseknarkande människa går hjärnan igång och då låter hjärnan ungefär så här:

Var har jag sett det här litterära motivet förut? Visst känns det lite som Sheldon i Big Bang? Nej, det är lite missvisande, men ja, jo, nu vet jag, det känns ju som Splash! Åh, jag älskade Splash när jag var barn, det var en sån där 80talsfilm som verkligen gick hem i mitt lilla barnahjärta. Har ju gillat Tom Hanks sen dess, faktiskt, men vad hette hon som spelade sjöjungfrun egentligen? Det är ju hennes oskuldsfullhet inför världen på torra land som gestaltas här igen, fast i annat, nytt, fräscht format.

Nej vänta, NU vet jag, huvudkaraktären här är ju lite som Amy Adams i Förtrollad! Ja, så är det! Fast, nä. Det når inte hela vägen fram.

Och så BAM! Allt landar. 

Temat, motiven och faktiskt hela freaking FABELN (alltså den grundläggande ploten) är ju exakt densamma som i sagan om Rapunzel! JAA! Med en tvättäkta skäggig Flynn Ryder och allt! Och Trassel som är min favorit-Disney! Inte konstigt att jag faller för den här filmen, den är som en mysig Trassel för vuxna!

Och det govänner, var min fredagkväll med filmen Barefoot. 

Förvirrande ungdomsfilmer

Man är ju svensklärare på gymnasiet. Man vill ju hänga med. Så man läser Fault in our stars och ser på Divergent på fredagkväll.

Och blir förvirrad.

Varför hånglar tjejen med sin egen bror?

Augustus/Caleb och Hazel Grace/Tris

Pojkvän/flickvän i ena filmen och bror/syster i andra.
Och filmerna kom ut samma år.

Till samma målgrupp.

Indiehjärtat

Indiefenomenet inom de två brancherna musik och böcker har berörts förut på Vilse, men nu måste jag säga något igen eftersom vi såg filmen Begin again i helgen.

Begin again handlar om Mark Ruffalo, som byggt ett skivbolag från grunden men nu blir sparkad från sitt eget företag på grund av en mycket ohälsosam konsumtion av alkohol (det är så illa att man tror hans ska dö av förgiftning eller leverskador vilken sekund som helst första halvan av filmen). Han ligger på botten när filmen börjar, men eftersom det här är en feelgoodfilm står han upprätt när filmen är slut och detta till stor del på grund av att han träffar Kiera Knightly och tillsammans gör de en skiva, indie stile.

Musiken är underbar, Kiera Knightly sjunger så bra att jag var säker på att det var voiceover (tills jag efter halva filmen kollade upp det, men det var hon själv) och sen är filmen ovanlig för att där finns knappt nån puss i hela filmen. Varken maken eller jag var sålda på kompositionen (tror den hade vunnit på ett regelrätt, kronologiskt berättande faktiskt), men ändå satt jag där med tusen tankar i mitt huvud till följd av denna mysiga berättelse.

Här är två: 

Min vän Elin borde spela in en skiva. Jag kände att Kiera Knightly försökte vara så lik Elin hon bara kunde filmen igenom, med håret och tofsen och snygga kläderna och gitarren och magiska låtskrivartalangen. Så allt Elin behöver är rimligtvis en Mark Ruffalo och sen kan hon spela in en skiva på Stockholms gator! Ja!

Magin i att göra något eget. Kiera Knightlys karaktär förstår inte andra musiker i filmen som låter skivbolag göra om deras låtar i nya arrangemang som gör låtarna till hitlåtar, och när hon säger så i filmen ("Why would you do that?") är jag säker på att alla tittare håller med henne. De håller på hennes integritet och respekterar hennes beslut att behålla sitt sound i sina låtar så som hon vill ha det.

Och jag måste ställa frågan igen: kunde det vara likadant med indieförfattare? Kunde det finnas respekt för beslutet att inte låta någon förvandla ens verk till något annat som förlaget trodde låg i tiden eller liknande, eftersom man hellre behöll verkets själ och var säker på att den skulle beröra folk?

För det måste jag säga. Två veckor (tre?) efter release, och läsarkommentarerna trillar in. Folk tycker verkligen, verkligen om Lianne. Hon berör dem. De säger att boken är smittsam, att tvåan inte kan komma fort nog, att jag fångat det tolvåriga perspektivet perfekt.

Mm. Jag nickar åt Kiera och känner indiehjärtat klappa.

Så tänker Vilse under en filmkväll

Vill klargöra nu med en gång att det var min man som valde film igårkväll. The words, med Bradley Cooper. Säg inget till min man, men jag är lite svag för Bradley Cooper.

Cooper var Författaren med de stora ambitionerna. Varje stereotyp bild av den ensamma Författaren som skriver med ett glas vin under nattens småtimmar porträtterades med noggrannhet i Coopers karaktär. Kärleken till sambon var rosaskimrande och gestaltades med scenen där de bär in en stor madrass i sin nya, skabbiga lägenhet och medan de lägger sig på den och vänslas pekar sambon ut var Författarens skrivbord ska stå. Ungefär så.

Men hans historia är så jobbig. Varje refus han får gör fysiskt ont i mig. 

Mörka minnen reser sig.

Det där med att han blir känd genom att stjäla någon annans manus (vilket är själva intrigen i filmen, står på baksidan, så ingen spoiler) var ännu jobbigare att genomleva, särskilt med tanke på att jag häromdagen sprang in i barndomskompisarnas mamma som kände sig tvungen att berätta för mig att det är av yttersta vikt att man skriver sitt namn på varenda manussida som man skickar någonstans för annars stjäl de materialet. Tydligen jättevanligt, hur hon nu kunde veta det.

"Pausa!" tvingades jag till att skrika mitt i. Stirrade på mannen. "Tror du någon stjäl mina böcker?"

Det trodde inte mannen.

Jag vet inte vad jag ska ge filmen för omdöme. Historien som Jeremy Irons berättar på slutet är bäst. Historien utspelar sig i Paris, med Ben Barnes i huvudrollen, en annan författare som i Hemingway-anda spär på författarklyschorna ytterligare. Säg inget till min man, men jag är lite svag för Ben Barnes. Ben Barnes historia hade räckt för min del, alla andra ramberättelser kunde slopats. Faktum är att han var så bra att han borde få medalj för skådespeleriet. Han har kommit en bit sen Kung Caspian och skeppet Gryningen.

Hur som helst. Har nog ingen slutkläm. Jo, kanske den här: Refuser är anledningen till att man borde hålla tyst om sitt skrivande. 

Ändå pratar jag.

Les Miserables

Vi såg Les Miserables i helgen. Den var fantastisk. Ska försöka fatta mig kort. 

Jag har alltid älskat musikalen och sett den på scen på GöteborgsOperan. Jag har lyssnat på skivan och sett filmen med Liam Neeson (som är baserad på boken och inte musikalen). Jag såg fram emot musikalfilmen - att få musikupplevelsen men med närbilder på de som sjunger. 

Ni som kan historien vet hur gripande den är och jag tvingar mig själv att hålla igen tappert under Fantines historia, men sen blir det svårare och svårare. Bölar värst på slutet. När Marius besjunger sina revolutionsbröder är det svårt att hålla tillbaka, dels för att det är så sorgligt, men mest för att Eddie Redmayne borde äga hela världen. *suck* Och jag som var lite kär i honom redan förut. 

Bäst var:

1. Skådespelarna. Älskar att det är skådespelare som kan sjunga istället för sångare som kan spela teater. Här kan vi snacka känslor. Tårarna, förtvivlan, kampviljan. 

2. Fotot. Parisvyerna, bergsvyerna och närbilderna. Mästerligt.

3. Gavroche. Världens sötaste unge med en cockney som får Michael Caine att låta som drottningen. Lilla Gavroche lockar oss både till tårar och filmens enda skratt.

Gavroche

Ett minus har jag: Hugh Jackmans vibrato. Ibland är det lite för ivrigt och det förstörde Bring him home lite grann för mig. Annars kan han ju sjunga och jag är helt övertygad om att det var precis så Jean Valjean såg ut.

Stora förvåningen: Min man hade nära till tårar tre gånger. TRE. Ni kanske inte förstår hur chockerande det är, men min man har gråtit en gång på alla de elva år som vi varit gifta. EN. Och då var det inte på grund av en film. =)

Jag skulle kunna säga hur mycket som helst om varje enskild skådespelare, hur Helena Bonham Carter är född att spela Madame Thernadier och hur förvånande bra Russel Crowe sjöng i sina solon. Men jag lämnar er här med en enkel uppmaning:

Se den.

Väntar på orden

Mitt skrivande blir bara bättre. Dels för att jag fått en vana för hur jag gör när jag skriver en bok och känner till de olika stadierna jag går igenom och dels för att jag införlivat olika skrivarråd i mitt skrivande och direkt ser varningsflaggor som går upp så fort jag gör något som jag vet att jag inte borde. 

Men baksidan är ju hur i all världen jag gör för att skriva om gamla manus. Jag blir aldrig nöjd. Många är tillfällena när jag önskat att jag valt någon annan bok som första än just den här. Men, men.

En favoritfilm är Shadows in the sun, där en ung redaktör försöker få en äldre, framgångsrik författare att börja skriva igen. Den är förutsägbar som bara den, men resan dit innehåller ett vackert, lantligt Italien och citerbara repliker. En av dem kommer nu.

Den äldre författaren ska kommentera på den ungas egna skrivande. Han säger: You put a lot of effort into these pages. Have enough faith in yourself to let them go. Kanske river han sönder manuset till och med, för den cinematiska effekten.

I åratal har de där orden förföljt mig. Jag borde skriva om boken från början, bara strunta i det manus jag har och börja om. Det kommer bli bättre då. Under långa tider vågade jag inte och när jag på allvar skulle börja för ett drygt år sedan insåg jag det hemska - det gick inte. Orden från de gamla manuset levde för hårt i mitt minne för att jag skulle kunna frigöra mig från det. 

Jag har delvis hittat en lösning runt det problemet, men det är fortfarande svårt. Jag har för bra minne. 

Men det här är vad jag vill: Jag vill släppa manuset och skriva om boken, trots samma handling och i stort samma scener och upplägg, men ändå nya ord. Varför? 

För jag har blivit bättre. Jag har nog tro på mig själv att släppa originalet, släppa sidorna och börja på blankt. Mitt problem är att jag inte kan. 

Mhm. Trött på att stånga huvudet mot väggen. Väntar på att magin ska infinna sig av sig själv men gör ändå vad jag kan för att hjälpa den på vägen. Väntar på orden samtidigt som jag söker med ljus och lykta.