Vill klargöra nu med en gång att det var min man som valde film igårkväll. The words, med Bradley Cooper. Säg inget till min man, men jag är lite svag för Bradley Cooper.
Cooper var Författaren med de stora ambitionerna. Varje stereotyp bild av den ensamma Författaren som skriver med ett glas vin under nattens småtimmar porträtterades med noggrannhet i Coopers karaktär. Kärleken till sambon var rosaskimrande och gestaltades med scenen där de bär in en stor madrass i sin nya, skabbiga lägenhet och medan de lägger sig på den och vänslas pekar sambon ut var Författarens skrivbord ska stå. Ungefär så.
Men hans historia är så jobbig. Varje refus han får gör fysiskt ont i mig.
Mörka minnen reser sig.
Det där med att han blir känd genom att stjäla någon annans manus (vilket är själva intrigen i filmen, står på baksidan, så ingen spoiler) var ännu jobbigare att genomleva, särskilt med tanke på att jag häromdagen sprang in i barndomskompisarnas mamma som kände sig tvungen att berätta för mig att det är av yttersta vikt att man skriver sitt namn på varenda manussida som man skickar någonstans för annars stjäl de materialet. Tydligen jättevanligt, hur hon nu kunde veta det.
"Pausa!" tvingades jag till att skrika mitt i. Stirrade på mannen. "Tror du någon stjäl mina böcker?"
Det trodde inte mannen.
Jag vet inte vad jag ska ge filmen för omdöme. Historien som Jeremy Irons berättar på slutet är bäst. Historien utspelar sig i Paris, med Ben Barnes i huvudrollen, en annan författare som i Hemingway-anda spär på författarklyschorna ytterligare. Säg inget till min man, men jag är lite svag för Ben Barnes. Ben Barnes historia hade räckt för min del, alla andra ramberättelser kunde slopats. Faktum är att han var så bra att han borde få medalj för skådespeleriet. Han har kommit en bit sen Kung Caspian och skeppet Gryningen.
Hur som helst. Har nog ingen slutkläm. Jo, kanske den här: Refuser är anledningen till att man borde hålla tyst om sitt skrivande.
Ändå pratar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar