Läste Oskar Källners definition av gestaltning på hans blogg. Ett utdrag:
Den första varianten är en mer övergripande formen av strukturering av narrativet. Jag tänker ofta på det som en fluga. När det händer något intressant och man vill visa en dramatisk scen så sitter flugan still på väggen och bara betraktar allt. Det är show. Texten blir alltså omedelbart väldigt detaljerad men även långsammare. När det inte händer något dramatiskt flyger flugan snabbt till nästa scen. Det är tell. Historien blir mer som en exposition, sammanfattad av författaren, och allt går mycket snabbare. Tanken är att man i en bra historia har en balans mellan show och tell så att historien löper på snabbt mellan scenerna och att scenerna i sig inte blir expositioner utan detaljerade observationer. Då får man ett fint flöde och läsaren blir varken uttråkad eller överbelastad.
Sen pratar han om den vanliga sortens gestaltning med det sedvanliga Chekovcitatet med att inte säga att månen lyser, ni vet: "Don't tell me the moon is shining, show me the glint of light on broken glass." Det har vi alla hört förut. Det är sådant vi alla jobbar på. Gestaltning på den lägre nivån.
Men nu till mitt utdrag.
Jag gillar Oskars bild av flugan i rummet. Den satte ord på något för mig. De detaljerade scenerna, när tempot går långsamt och allt berättas, allt från vad någon tänker till hur någon flyttar ögonen eller lyfter hakan, de är de partier som är lätta att skriva. Tycker jag. Läsaren är där och ser och känner allt, sekund för sekund.
De textpartier när flugan flyger snabbt till nästa scen däremot, där går allt åt skogen. Varje formulering faller platt. Allt blir ointressant. Orden tråkar ut mig och låter som att någon, vem som helst, snabbt återberättar något. Ingen magi, inget guldstoft.
Där ligger min svaghet. Någon som är likadan, eller ännu bättre, någon som inte är likadan och kan berätta hur sjutton man gör de där snabba sammanfattningarna värdiga resten av texten?
Jag gillar Oskars bild av flugan i rummet. Den satte ord på något för mig. De detaljerade scenerna, när tempot går långsamt och allt berättas, allt från vad någon tänker till hur någon flyttar ögonen eller lyfter hakan, de är de partier som är lätta att skriva. Tycker jag. Läsaren är där och ser och känner allt, sekund för sekund.
De textpartier när flugan flyger snabbt till nästa scen däremot, där går allt åt skogen. Varje formulering faller platt. Allt blir ointressant. Orden tråkar ut mig och låter som att någon, vem som helst, snabbt återberättar något. Ingen magi, inget guldstoft.
Där ligger min svaghet. Någon som är likadan, eller ännu bättre, någon som inte är likadan och kan berätta hur sjutton man gör de där snabba sammanfattningarna värdiga resten av texten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar