Vilse gånger två

För första gången på tjugo år (okej, femton) lekte jag leken som är upprinnelsen till trilogin nu igår. Fast inte med min lillasyster, utan med min dotter. På hennes initiativ. "Mamma, du är den och jag är den!"

Som jag önskar att jag hade filmat henne. Hon skulle prompt veta vilka alla gifter sig med och vad deras barn heter och jag STÖRTVÄGRADE svara. Såklart. Tänker väl inte förstöra hennes livs bästa läsupplevelse (höhö) genom att avslöja allting nu heller?

Men hon är så med på noterna. Hon fattar. Hon citerar. Hon gissar rätt på så mycket.

Vad hon kommer bli chockad i slutet av första boken. Arma barn, hur rätt hon än har i det som planteras är hon förskräckligt vilseledd angående bokens stora hemlighet. Längtar redan nu efter att läsa andra boken med henne, fastän vi har över hundra sidor kvar i första.

Ett par småsaker har jag hittat i manus som man kan snygga till men ingenting värt att refuseras över. Det gör mig underligt lugn. Men iaktta dotterns lässug och entusiasm, och jag har bevis för att boken funkar. Hon blir inte uttråkad, hon vill hela tiden veta hur det går. De en gång långsamma partierna som jag lagt så mycket jobb på att arbeta bort, är faktiskt borta.

Men jag skriver inte. Jag skurar och rensar och jobbar och gör mellanmål och springer på dubbla föräldramöten och skickar barn på kalas och köper presenter till kalas i det OÄNDLIGA. Det är vad jag gör.

Och så dagdrömmer jag. Massor. Så där så att jag nästan är trafikfarlig när jag åker till Arkens Zoo för att köpa mer spån till kaninen.

Slutkörd om kvällarna plöjer jag Ricky Gervais nya Derek med maken och skrattar och gråter. Kan rekommendera den. Vem visste att Mr Gervais hade en snäll sida efter The Office? Så lagom fin och samtidigt rolig. Älskar brittiskan. När unga tjejen med de målade naglarna svarade "Twitter" på frågan om vad hon läser, och på brittiskt vis helt hoppade över T-ljudet, blev jag så varm i hjärtat att det räckte flera timmar. 

Måste säga det högt igen. "Twitter." Och Dereks alla "I loves cats." Aah. Kanske bara kan visa Derek på mina engelskalektioner imorn?

Vid nåt tillfälle, när jag väntade på maken vid Netflix, knäppte jag på Ten things I hate about you, som trots att jag kan den utantill, tål att ses igen.

Ja, vi älskar Heath Legder på grund av Jokern och A knight's tale och Brokeback Mountain och alltihop. Men mest av allt älskar vi honom här. Inte bara för att den är baserad på Shakespeare, inte bara för att Joseph Gordon Lewit inte fått kindben än, eller för alla dråpliga kommentarer och den perfekta dramaturgin, utan vi älskar den här filmen för att det är den enda high school filmen värd att se. För att vi såg den då, när den kom i slutet av 90talet, och blev förälskade. När jag hör de ljuvliga elgitarrerna och den grymma tjejrösten som vräker på i soundtracket ser jag min bror framför mig, när han målmedvetet byggde ett hemmagym på altanen hos mamma och pappa där jag fortfarande bodde och han bodde igen, och hur han kom tillbaka till livet genom träningen, samtalen och faktiskt, filmer och musik som den här.

Där är jag. Vilse i Derek, vilse i mina dagdrömmar, riktigt vilse med Vilse junior. Får se om jag kan ta mig för något vettigt snart. Skrivarmässigt alltså. I mammalivet är jag vettig för det mesta.