Katastrofen är ett faktum

Jaha. Det här bevisar en gång för alla hur effektivt det är att promenera.

Där gick jag, i ett lätt vårregn, intet ont anandes, och insöp dofterna av grönt som efter dagar med sol plötligt blir vått. Minsta Busan var lämnad på förskolan och jag skulle hem och förlagsjobba, vilket idag bland annat betyder posta böcker till BTJ.

Jag brukar bokfundera under mina tisdagspromenader. Brukar skriva när jag kommer hem. Ofta dikterar jag direkt in i telefonen redan under promenaden och det är vad jag hade tänkt göra idag också.

Istället får jag en helt ny idé. 

Och den är faktiskt görbra.

Men den f ö r ä n d r a r.

Idén är en prolog. En prolog till trean. En kort prolog som utspelar sig ett hemligt antal år före trean börjar, och som sätter tonen för treans grundläggande konflikt och största mysterium.

Hap.

Men jag kan väl inte lägga till PROLOGER hur som HELST? Fenomenet prolog är förbehållen första boken, faktiskt. Bara ettan har prolog. Tvåan har det inte och inte fyran heller. Att lägga till en prolog till trean skulle rubba hela balansen i seriens totala dramaturgi.

Dessutom *fnyser högt*, skulle en prolog betyda att jag BYTER tredje bokens FÖRSTA MENING! Det är väl ingenting man gör HUR som HELST?! Jag råkar tycka om mina första meningar, i alla fyra böckerna. De betyder någonting. De står som vackra symboler för vardera verk. Visst, det är möjligt att jag kommer att tycka om den nya första meningen i en prolog som jag inte har någon aning om hur jag skulle skriva än, men då måste jag ju VÄNJA mig vid det, begriper ni väl? Förstameningar är liksom ingenting som man HAFSAR ihop på en höft! Man skriver dem och sen läser man dem tusen gånger medan en stark, varaktig relation växer fram. Man älskar dem. Ömt.

Så.

Vad sjutton gör jag nu?

Postar böcker?

När matsalsbordet fylls av suddbös från 40 olika sudd och hjärnan ändå lyckas tänka på annat

Idag har jag (med två förkylda, griniga barn hemma) rättat nationella prov.

Eller för att gestalta samma mening:

Medan hostan, bråken och snorpappren misslyckades med uppmaningen att samsas på övervåningen, öppnade hon nästa häfte från Skolverket varpå nytt suddbös föll ut över matsalsbordet. Hon stoppade ytterligare en turkisk peppar i munnen och ignorerade skoskaven i gommen. Rödpennan gick av sig själv nu, för vid det här laget kunde hon alla de rätta svaren utantill.

Så. 

Nu känns det bättre. 

Det gäller att ta varje chans tillvara att få skriva något under lärarens mest intensiva period på jobbet.

De nationella proven är nämligen inte det enda som pockar på så här vid läsårets slut. Det är uppsatser, salstentor (jag ska ge mitt livs första prov!), rester och kompletteringar in i det oändliga. Kroppen är så matt att den bara vill se på Forsyte Saga om kvällarna/eftermiddagarna/helgerna. 

Inget annat. 

Nope.

Samtidigt plågas jag av en flod av scener, repliker, exotiska ceremonier, gamla seder och smärtande, oväntade konflikter (Vid Serena, det är SÅ många konflikter i Allt som vi lovat!). Brottstycken klottras ner här och var, längre haranger återberättas studsande för maken, innan kroppen åter kollapsar framför Forsyte Saga, men ingenting skrivs ordentligt. Inte just nu. 

Koncentrationsförmågan används liksom upp under arbetstid till att sätta rättvisa betyg och hitta på elevanpassade lösningar till dem som sölade hela hösten och nu kom på att de gärna vill ha godkänt i svenska i alla fall.

Men det finns ströstunder. I bilen, i köket. 

Då kommer de flygande på breda, glittrande vingar. 

Dagdrömmarna.

På dem lyfter jag från spisen till mitt andra hem, där jag bevittnar främmande folkslags traditioner, hör någon gråta bakom en låst dörr och känner doften av salt när havsvinden ruskar om skutan medan hjärnan tar anteckningar och känner en redan älskad berättelse djupna, breddas och odla dova bastoner. Med händer bakbundna av livet ser jag boken växa ändå. 

Fast Shomin tycker det är på tiden att jag läser på om trålfiske.

Så just nu gör jag det. 

Tills potatisen kokat klart.

Svävar än

Väger upp mitt minst lästa inlägg på Debutantbloggen med en notis här som avslöjar att jag tappat all sans och alla tidsbegrepp och beslutat mig för att börja skriva scener som är några av de mest smärtsamma i hela serien. 

Den nya vändningen i trean ska få möta papper och kläs i ord. 

Långsamt.

Aldrig har vi mött våra hjältar i större misströstan.

Tvivel gör mer ont än sorg.

Uppdatering: Det blev 900 sagolika ord och sen blev klockan ett. Nu hoppas jag Lianne låter mig vila.

Öppet brev till Hanna 13 år

I somras blev jag kontaktad av en tjej som skriver. En driven tjej på tretton år som skriver böcker i långa fanstastik-serier. Hon var på jakt efter en författarmentor och jag är lika glad för hennes brev som jag är imponerad av hennes skrivande. Att hålla kontakten med henne (om än inte i den utsträckning som jag hade önskat då livet varit på tok för körigt sista månaden med boksläpp och nytt jobb) har varit en god påminnelse om att det bor en trettonåring i oss alla.

Minns ni er trettonåring? Minns ni vad trettonåringen drömde om?

Jag minns min alltför för väl, fastän det var exakt tjugo år sedan som jag var där. Att brevväxla med min unga författarvän, gav mig idén att skriva ett brev till mig själv. Håll till godo, eller vänta tills en annan dag när jag orkar skriva nåt vettigt om bokmässan.

Kära trettonåriga Hanna,

Det är jag, Hanna, tjugo år senare. Kan du föreställa dig mig, långt fram i tiden, med kort hår och hål i öronen (jag vet, galet!), skäggig man och tre rysligt söta barn? Jag vet att du kan, och jag vet att det är en bild du lever på många dagar. Tjugo år har gått, men jag minns dig klart och tydligt.

Jag vet att du sitter där i ditt fönster och suckar. Jag vet att du trivs på din cykel där dina tankar kan spinna lika snabbt som hjulen på väg till skolan. För i dagdrömmen är du inte på väg dit som elev, utan som lärare. Du drömmer att du redan blivit som mig, och jag kan känna ekot av din längtan när jag träffar mina elever. Jag lovar att jag njuter å dina vägnar.

Men låt mig skänka ett litet ord av tröst: tretton var tonårens värsta år. Det blev bättre sen. Mycket bättre. Folk kommer sluta skriva glåpord på ditt skåp och du kommer att få vänner. Skiten kommer att gå över, liksom all skit alltid gör. Det tar bara olika lång tid från gång till gång.

Under tiden råder jag dig till att fortsätta med det som du gör helst: skriva, läsa och dagdrömma. Skäms inte över det som är du, för jag kan lova att det har förändrats mycket mindre än du tror, trots de år som skiljer oss åt. Fortsätt med dina stora tankar och dina många ord (visserligen för många, det litar jag på att du märker senare). Jag vet att du dagligen brukar din fantasi och din språkliga förmåga och det vill jag tacka för. Jag hade inte kommit hit annars.

Men ordströmmen som leder dig till pennan under sena kvällar, och texterna som sedan tvingar dig ut ur det där lilla rummet du bor i, och in i systerns för att läsa hemligheterna högt, inbyltade i var sitt nattlinne, de ger så mycket mer än en begynnande färdighet.

De ger dig styrka och självkänsla. De är ett själens verktyg som ökar din inlevelseförmåga och kreativitet. Du växer när du smyger genom dörrar bara du kan se. Så snälla. Fortsätt. Vad folk än säger, vad folk än tycker om resultatet och hur underliga dörrarna än är.

Ibland kommer din inlevelseförmåga att vara en svaghet. Du blir lättskrämd, du fulgråter och känner för mycket och för intensivt. Du inser att du inte kan rädda hela världen och insikten gör ont, för att du känner.

Men lyssna på mig nu: det är inte fel att känna. Dina känslor är ditt skrivandes största redskap, näst efter pennan (eller datorn. Jag är ledsen att behöva krossa dina föreställningar, men jag skriver inte böcker på skrivmaskin fastän du svor att jag skulle. Förlåt.) Dessa svindlande känslor leder dig till ord som inte bara är ditt eget stärkande te, utan också kan komma att beröra andra och det är faktiskt det finaste av allt.

Så fortsätt dröm dina stora drömmar om sålda böcker, ett yrke och en egen familj, för tro det eller ej, men jag traskar runt i lummiga herrgårdar här borta på min ände, byggt av det som hos dig bara är luftslott.

Du kanske rynkar näsan åt mig. Du svajar mycket. Du önskar att du var äldre. Att folk lyssnade, tog dig och dina rimmande dikter på allvar. Hälsa dem att skapande har ingen ålder och den som planerar att skriva böcker faktiskt måste börja någonstans.

Och till alla de som säger att du är ful och spottar på din cykelsadel när det är minusgrader: de har fel. Så fel. Sanningen är att du äger bruden.

Så sträck på dig!
Hanna, 33.

(Och du, du vet leken du delar med lillsyrran? Om häxorna? Fortsätt för allt i världen med den! Nej, du blir aldrig för gammal.)

PS. Du kommer inte att gifta dig med en italienare. Sorry.

Trött i munnen

Äldsta dottern tyckte hon var skruttig i halsen och snuvig imorse. 

Visst, stanna hemma från skolan, sa jag. 

Läs din bok för mig, sa hon. 

Och vi har läst. Och läst. Vi har plöjt fram genom denna koloss till tegelsten (andra boken i trilogin) och kommit hela vägen fram till favoritscenen på båten och lite till. Ungen får inte nog, men min tunga känner det som att den helst vill inta viloläge resten av dagen. Jag drar mig till och med för att skriva ord med för många konsonanter här i inlägget, av rädsla för att jag någon gång ska behöva läsa det högt.

Men jag vill läsa högt för henne. Såklart. Det är ytterst få passager som hon får ta sig igenom på egen hand. Vi vill båda ha det så här.

Tankar: hon är på gränsen till för liten för boken, men hon hänger med. Verkligen. Hon fattar skämten. Hon har lärt sig jargongen och lärt sig nya ord i mängder. Två exempel ur dagens läsning: särbehandla samt kutar (inte nödvändigtvis förekommande i samma mening.) Jag vill bara kort få sagt att det här med att läsa böcker är himla utvecklande för barn (ifall det inte framgått tidigare) när det kommer till ordförråd, läsförståelse, se sammanhang, dra slutsatser. Jag ser denna utveckling pågå mitt framför ögonen på mig när hon resonerar kring hur hon tror de olika trådarna kommer utveckla sig och citerar fyndiga kvickheter.

Wow.

Men när tungan måste vila rejserredigerar jag fortfarande. Börjar känna mig klar. Är osäker på några ställen. Har inte jobbat så här intensivt och målmedvetet med ett manus på länge.

U n d e r b a r t.

Ursäkta, jag hör inte vad ni säger för Musorna sjunger så HÖGT

*damp*

Vad var det som lät? - Åh, det var något som landade. 

Vad var det som landade? - Årets bästa idé.

Var kom den ifrån? - Alla de där dagdrömmarna som bara var för mitt eget höga nöjes skull.

Ser ni hur det glittrar och sprakar när jag rör mig? Ser ni hur det faller gyllene smulor till marken där jag går? Det är Musorna som vidrört mina tankar. 

En ny bok. En bok som varit en tanke i två år har fått en ännu häftigare plot än den redan hade. *hoppar och studsar och längtar till tomma dokument att fylla och trakassera betaläsare med*

Det är inte Boken som ligger på Lut. Det är en annan. Den Onämnbara. Den som knappt får skrivas. 

Åh, Vilse, vad gör vi nu? Ska du strunta i alla dumma förlag och alla färdiga manus och sätta dig och skriva en ny bok, igen? Utan att någon vill ge ut den heller?

Var det någon som sa något? Som invände? Ledsen, jag kan inte höra vad ni säger, för jag har Musor som sjunger i mina öron.

Jakten på bekräftelse

För ett tag sedan gästbloggade författaren Mattias Boström på Debutantbloggen. Han sa mycket som var intressant, men hans avslutande ord har stannat kvar.

Det är ett helvete att skriva en bok och ändå en ren njutning. Nu när boken är utgiven är det förstås häftigt när boken uppmärksammas, men ingenting går upp emot känslan av att skriva den. Jag kan fortfarande känna pirret från när jag lyckades få ihop vissa favoritscener i boken. Medan ris och ros för boken snabbt förbleknar, stannar detta pirr kvar. Och jag kommer inte kunna hitta någon motsvarande känsla om jag inte skriver ytterligare en bok. För en person som ständigt har jagat bekräftelse var det omvälvande att inse att det inte var bekräftelsen jag ville komma åt, utan det var skapandet som gav mig värme och extas.

Han har så rätt och när denna sanning verkligen satt bo, borde refuser och dylikt bli lättare att bära.

Visst blir jag glad när betaläsare tycker om mina böcker. Visst studsar jag runt om de verkligen påverkats av det jag skrivit.

Men känslorna som rusar runt i det ögonblick då jag får ett mejl, sms eller telefonsamtal, är ändå bara ett eko av det euforiska rus som jag upplever när jag skriver och lyckas formulera vad jag föresatt mig. Ett eko.

Detta ger tröst, men ställer också frågor. Skriver jag bara för skrivandet? Skriver jag för skrivandet och sen blir läsarreaktionerna en förlängning av lyckan som skrivandet gav, eller skulle jag klara mig utan dem?

Om jakten på någon sorts bekräftelse bara är en önskan att få återuppleva skrivarlyckan, skulle vi då överleva på skrivandet allena, utan att bli vare sig lästa eller utgivna?

När man bestämmer sig för att göra sig själv en tjänst

Lyckorus!

Vissa är ju bortskämda med en hel drös systrar och ikväll bar det av till min lillasyster. Glad var jag när jag kom. Hög var jag när jag gick.

Med månen och ljuvligaste musiken som sällskap i bilen hem, bestämde jag ett och annat. Det är ta mig sjutton bara en vecka kvar till 2/9. En ynka vecka. Så okej att jag kanske hade hunnit bli nästan färdig med relationsromanen om jag satt mig den på det under den veckan, men nu bestämmer jag att jag utan vidare byter manus. Bara för en vecka.

Trilogin är mitt lyckopiller och jag törstar, trängtar, trånar efter mitt lyckopiller! Jag ska redigera klart de där kapitlen i trean som egentligen skulle gjorts klart kring midsommar (när jag skrev en novell istället) och sen efter den 2/9 får man se.

Är jag en blöt fläck finns nämligen också en plan. Då ska jag begrava mig i något helt annat, nämligen en fantastisk bok som jag längtar efter att sluka. När jag vandrat igenom denna nya, påhittade, sagolika värld hoppas jag vara mig själv och då kunna gå tillbaka till relationsromanen som en duktig flicka.

Jag förstår att ingen, precis ingen, av er bryr sig, men JAG är HÖÖG som ett HUUS. 

Under en vecka ska jag förhoppningsvis! få flödesskriva allt det där nya, fina, underhållande, roande, planterande, smaskiga. 

Bra beslut. Känner det i lilltån.

Berättelsen som bara vill skrivas i mörker

... blir så svår att skriva veckan före midsommar. Kvällarna hinner bli nätter innan jag kommer igång och när jag väl gör det är det som att något händer. 

Guldstoft pudras. Tidsmaskiner surrar. Fotogenlampor fladdrar. Vinden byter riktning, himlen öppnas, blixtar glimmar någonstans långt bort. Musik från gångna tider skapade av händer som sen länge gått i graven ekar genom arbetsrum och berättelse.

Historien utan handling kan ha fått en upplösning värdig den drömska stämningen. Jag är något på spåren.

Orden är min herre och jag är dess slav

Gomorron. 

Jag var uppe så sent igårnatt att jag knappt minns vad jag heter eller hur man gör när man håller ögonen öppna. Ändå har jag inte somnat om samma sekund som jag vaknat, utan natten och morgonen igenom har jag antecknat färdiga formuleringar på telefonen bredvid mig så fort medvetandet ryckts upp ur den grumliga sömnen innan jag fallit tillbaka ner i det svarta.

Natten ägnades åt ett dokument, så nytt och annorlunda att jag blir vimmelkantig. Man kan sammanfatta upplevelsen med att den tro som jag haft sen länge - att varje berättelse har sitt eget språk och sin egen röst - har förstärkts. Å det bestämdaste.

Nu har jag en fråga till er. 

Det här med besjälning. Det kan ju vara lite kul. Kan inte minnas att jag använt det nämnvärt förut. Att ge döda ting liv och röster har inte passat någon historia jag jobbat med tidigare. Jag har ingenting emot fenomenet, tvärtom anser jag att det kan vara effektfullt, men som sagt, det har inte fallit sig så.

Då är min fråga: om jag nu ändå går utanför verkligheten och gör en plats till berättare (jag menar, platser brukar inte ha ett medvetande), kan jag då gå ytterligare ett steg och göra den berättaren allvetande, eller är det att dra det hela för långt? Det hela kommer nämligen inte fungera om berättaren bara vet vad som utspelar sig där, på platsen som är han, även om jag tror att det kanske hade varit att föredra berättartekniskt.

Tankar? Allt emottages tacksamt eftersom jag är för trött för att fatta beslut, men ändå inte kan hejda den oväntade strömmen av en berättelse som fått för sig att presentera sig för mig bit för bit. Den tidigare synopsisbundna författaren skriver i blindo varje mening som kommer utan att veta var de ska leda. Jag kan gissa, jag kan hitta på, men jag vet inte, för berättelsen känns inte som min.

Den är en gåva.

Tillfredsställande

Ledsen, men jag kan inte skriva något intressant inlägg idag om berättarteknik, skolan eller förlagsångest. Jag måste faktiskt genomföra en liten genomläsning av kapitlet jag skrev klart igår kväll.

Ah, det var längesen sist!

Vilken frukost smakar bättre än just den? Ett kapitel, färdigställt under natten, som väntar på att bli läst en första gång i sin helhet, för att se om det som tedde sig bra i mörker ser lika vackert ut i dagsljus.

Det brukar det göra. Med lite mysigt småpill.

Någon uttalade rätt trollformel

Darrar lätt. Andningen är ytlig. De ettusennittionio orden framför mig har ramlat ur mina fingrar, felfria från början till slut.

Igår ägnade jag dagen åt att stirra och sucka över en text som inte ville sig. Ställde tusen frågor om vad det var som klingade falskt.

Imorse insåg jag vilken färdighet mina två månader borta från tangentbordet har stulit. Felet jag gjorde igår var att jag berättade min historia. Jag gestaltade inte. Ett gammalt misstag, en läxa lärd sen länge. 

Trodde jag.

Vilken skillnad! Vilken himmelsvid skillnad, på både textkvalité och skrivupplevelse. 

Det är så här det ska vara att skriva! Det är det här jag längtat efter, den här kicken jag saknar och trånar efter. 

Och kära vänner vad bra det blev. Orden kom av sig själv utan att jag behövde stånka eller svettas. Tänk att jag fick uppleva det igen.

Ja. Ni hade rätt.

Ibland fattar man rätt beslut

Ibland ger man upp. Man suckar åt den blanka sidan och stänger sin laptop. Okejdå, du vann ikväll, tänker man och går och borstar tänderna. Dokumentet fick inte den där bryggan mellan det ena och det andra avsnittet som det var tänkt, trots att man använde den irriterande metoden att skriva dålig text i väntan på den bra, hellre än att inte skriva alls.

Men då händer det. När ansiktet är tvättat och barnens kläder till imorgon är hämtade från tvättstugan, när tänderna är blanka och rena och sängen ropar som allra högst. 

Då kommer orden. Då kommer meningen som jag väntat på i två veckor.

Och då struntar jag i klockan, i sängen, i morgondagen, i allt. Då skriver jag, och jag ångrar mig inte, för jag vet att det är rätt beslut.

Nu är jag ett par genomläsningar från andra förlagsomgången.

En ny injektion

Åh, tack och lov. Jag har skrivit.

Igår gick jag runt som en vankelmodig, herrelös hund. Tänkte att jag nog ska ta paus från skrivandet. Kände att jag var trött på min värld. Var mentalt sliten. Ville skriva, men gjorde inte det. Städade huset ordentligt, väntade på orden vid dammsugaren, men de kom inte. Satt vid datorn. Stirrade. Gick och städade lite till. Ville plötsligt inte skriva längre, men saknade det så det gjorde ont.

Låten jag la upp här igår lyssnade jag på säkert tjugo gånger. Om ni inte hört den, gör det. Den har inte bara ett härligt beat, go melodi och vacker talangfull sångerska, utan texten har ett underbart budskap. Girlpower! Jag blev munter av att höra på det, men jag skrev ingenting för det.

Igårkväll bestämde jag att jag inte skulle skriva idag. Jag gjorde upp en lista på vad jag skulle lägga min tid på istället och det kändes bra. Jag somnade.

Nog.

Barnen satt fortfarande och åt frukost imorse när mitt huvud var fullt av en ryyyysligt härlig scen. Skrev ner den samma sekund som de gick ut genom dörren.

Sköööönt.

Det är inte utan att man känner sig som en junkie, men skrivandet är så ljuvligt lugnande. Rastlösheten och vankelmodet flyger ut genom dörren. Solen skiner över Göteborg idag och nu kan jag njuta av den.

Kärt barn har många namn

Det är ett rungande skratt ur vidöppen mun
som sitter i tår och hjärta

Det är en beständig flod, som flödar fram
omöjlig att hejda

Det är ett kärleksförhållande att förlora sig i
utan det lämnas jag vilse

Det är en tillflyktsort, en plats att gömma sig
dit smärta aldrig kan nå

Det är en läkare med makt att rädda
från ohälsa och sorg

Det är ett vadställe till min själ, en mynning
vars frukt är olikfärgade delar av mig

Det är en drog, som slungar mig upp i himlarna
och var dag bär önskan om mer

alltid mer


Och jag undrar varför jag skriver?

Så lägger barnmorskan barnet på min arm

... och jag får veta vem det är jag burit på i nio månader. Något som länge varit okänt blir känt, från ena ögonblicket till andra, och dessutom blir det självklart att det var just det här barnet som jag väntade på.

Igår klockan halv elva skrev jag sista meningen i boken. Klockan kvart över tolv hade jag finlirat klart och insåg att jag måste försöka somna, framför allt eftersom tvååringen lät som ett ånglok när hon andades och hade hög feber. Natten skulle bli lång och sömnen kort och jag fick stänga datorn.

Klockan nio imorse hade jag hunnit läsa slutet två gånger och jag fylldes av en förunderlig känsla av att äntligen veta hur boken slutar. Igårmorse visste jag inte det, men nu vet jag, och det känns så självklart att det var med just dessa meningar som berättelsen skulle avslutas.

När jag skrev igårkväll var jag hög, så hög som jag bara blir när jag skriver som bäst. Men jag hade också en underlig känsla när jag skrev: är det verkligen det här jag vill lyfta fram, ska det verkligen gestaltas så här, hoppsan, titta vilket ord som kom där, det var jag oförberedd på.

Skrivande är en sådan fantastisk process. I veckor jag har tänkt ut vilka olika delar som skulle finnas med i slutet, vad som skulle sägas, vilka hintar framåt till trean som skulle finnas med och vad i originalet som skulle bort och finnas kvar. Allting låg uttänkt och klart, bara att skrivas igår, och ändå överraskar texten mig.

Det är det som jag älskar med att skriva.

Igårmorse visste jag inte hur boken skulle sluta och det vet jag nu. Jag tittar på min text och blir varm. Tänk att det var du som jag burit på all denna tid. Det var värt sin väntan.

Suga på karamellen sa vi, va?

Har kommit hem till min text igen. Mmmm. 

Texten står vid vägs ände. Trådarna har samlats och knutits, kvar återstår endast en rosett. 

Det är bara några timmar kvar i handlingen, en kväll, det är allt, och jag inser att det finns bara ett enda sätt att gestalta dessa få, men vackra timmar.

Långsamt och detaljrikt.

Världsrekord

4569 ord före halv tolv på förmiddagen, det måste väl vara världsrekord?

Jag har hamrat, knapprat, och följt mina hjältar in i mörkret och hem. Jag har ställt mig upp och sprungit fram och tillbaka, hysteriskt hoppande av glädje, klappat händer och tjutit, hurrat (det tyckte tvååringen var jätteunderhållande). Jag har gråtit.

Jag är helt slut.

Det här är den bästa delen av skrivande. Flödesskriva räcker inte som beskrivning, utan karaktärernas stormande känslor införlivas i mig och blir mina egna. Det handlar inte om att jag känner med dem eller förstår hur de känner sig, utan jag känner deras känslor i min kropp. Det är underbart, uppfyllande och utmattande.

Nu ska jag lämna manus, så gott det går. Kanske åka pulka med barnen eller baka bröd. De kommer hem från skolan snart. Något blir det i alla fall för att väga upp deras smått disträ mor.

*andas ut* Vilken resa.

Nu ska jag röja i köket

Blossande, lite svettig, lättad, slutschasad. Sådan springer jag i mål och stänger dokumentet. Dagens skrivmål blev klart och likaså kapitlet. 

Ondskan förlorade den här ronden, det är allt jag avslöjar om handlingen.

Jag har tagit mig igenom den gamla texten och strukit och strukit och flyttat och flyttat och försökt minnas alla nya meningar, fragment och repliker som jag närt under de senaste veckorna. Jag har lämnat luckor, tappat ord och börjat om. Jag har kämpat med gestaltning och segrat. Nu är det klart. Färdigfilat.

Sängen kallar: Gå och lägg dig, det är en dag imorgon också. Sant.

Men först väntar det där som jag skjutit upp. Disken.

Upp och ner, var ordet

Julstök och lussefirande, men svåger på sjukhus. Mys och glädje i ena hörnet och oro i andra. 

Men en liten skrivartimme fick jag, en vacker och skön. Inte en enda har det blivit i veckan när december tar över, men nu kom det, likt en ensam livräddningsbåt på det öppna havet med makt att skänka en stunds frist.

Den nya, vackra tråd som jag väver, tog en ny vändning och fick ny tyngd. En oväntad person klev fram och stod upp för det rätta. Skrivarlyckan skuttar igen.

Men bara för en stund. Livräddningsbåten försvinner mot horisonten och kvar är havet. Det stora och stormande som vi kallar livet.

Och livet går upp och ner.