Öppet brev till Hanna 13 år

I somras blev jag kontaktad av en tjej som skriver. En driven tjej på tretton år som skriver böcker i långa fanstastik-serier. Hon var på jakt efter en författarmentor och jag är lika glad för hennes brev som jag är imponerad av hennes skrivande. Att hålla kontakten med henne (om än inte i den utsträckning som jag hade önskat då livet varit på tok för körigt sista månaden med boksläpp och nytt jobb) har varit en god påminnelse om att det bor en trettonåring i oss alla.

Minns ni er trettonåring? Minns ni vad trettonåringen drömde om?

Jag minns min alltför för väl, fastän det var exakt tjugo år sedan som jag var där. Att brevväxla med min unga författarvän, gav mig idén att skriva ett brev till mig själv. Håll till godo, eller vänta tills en annan dag när jag orkar skriva nåt vettigt om bokmässan.

Kära trettonåriga Hanna,

Det är jag, Hanna, tjugo år senare. Kan du föreställa dig mig, långt fram i tiden, med kort hår och hål i öronen (jag vet, galet!), skäggig man och tre rysligt söta barn? Jag vet att du kan, och jag vet att det är en bild du lever på många dagar. Tjugo år har gått, men jag minns dig klart och tydligt.

Jag vet att du sitter där i ditt fönster och suckar. Jag vet att du trivs på din cykel där dina tankar kan spinna lika snabbt som hjulen på väg till skolan. För i dagdrömmen är du inte på väg dit som elev, utan som lärare. Du drömmer att du redan blivit som mig, och jag kan känna ekot av din längtan när jag träffar mina elever. Jag lovar att jag njuter å dina vägnar.

Men låt mig skänka ett litet ord av tröst: tretton var tonårens värsta år. Det blev bättre sen. Mycket bättre. Folk kommer sluta skriva glåpord på ditt skåp och du kommer att få vänner. Skiten kommer att gå över, liksom all skit alltid gör. Det tar bara olika lång tid från gång till gång.

Under tiden råder jag dig till att fortsätta med det som du gör helst: skriva, läsa och dagdrömma. Skäms inte över det som är du, för jag kan lova att det har förändrats mycket mindre än du tror, trots de år som skiljer oss åt. Fortsätt med dina stora tankar och dina många ord (visserligen för många, det litar jag på att du märker senare). Jag vet att du dagligen brukar din fantasi och din språkliga förmåga och det vill jag tacka för. Jag hade inte kommit hit annars.

Men ordströmmen som leder dig till pennan under sena kvällar, och texterna som sedan tvingar dig ut ur det där lilla rummet du bor i, och in i systerns för att läsa hemligheterna högt, inbyltade i var sitt nattlinne, de ger så mycket mer än en begynnande färdighet.

De ger dig styrka och självkänsla. De är ett själens verktyg som ökar din inlevelseförmåga och kreativitet. Du växer när du smyger genom dörrar bara du kan se. Så snälla. Fortsätt. Vad folk än säger, vad folk än tycker om resultatet och hur underliga dörrarna än är.

Ibland kommer din inlevelseförmåga att vara en svaghet. Du blir lättskrämd, du fulgråter och känner för mycket och för intensivt. Du inser att du inte kan rädda hela världen och insikten gör ont, för att du känner.

Men lyssna på mig nu: det är inte fel att känna. Dina känslor är ditt skrivandes största redskap, näst efter pennan (eller datorn. Jag är ledsen att behöva krossa dina föreställningar, men jag skriver inte böcker på skrivmaskin fastän du svor att jag skulle. Förlåt.) Dessa svindlande känslor leder dig till ord som inte bara är ditt eget stärkande te, utan också kan komma att beröra andra och det är faktiskt det finaste av allt.

Så fortsätt dröm dina stora drömmar om sålda böcker, ett yrke och en egen familj, för tro det eller ej, men jag traskar runt i lummiga herrgårdar här borta på min ände, byggt av det som hos dig bara är luftslott.

Du kanske rynkar näsan åt mig. Du svajar mycket. Du önskar att du var äldre. Att folk lyssnade, tog dig och dina rimmande dikter på allvar. Hälsa dem att skapande har ingen ålder och den som planerar att skriva böcker faktiskt måste börja någonstans.

Och till alla de som säger att du är ful och spottar på din cykelsadel när det är minusgrader: de har fel. Så fel. Sanningen är att du äger bruden.

Så sträck på dig!
Hanna, 33.

(Och du, du vet leken du delar med lillsyrran? Om häxorna? Fortsätt för allt i världen med den! Nej, du blir aldrig för gammal.)

PS. Du kommer inte att gifta dig med en italienare. Sorry.