Prokrastinerar lite

Har bara dagar av redigering kvar innan redigeringspaus. Vill få gjort allt på min lista eftersom det känns fånigt att Redaktören ska lägga tid på att säga till mig att fixa sånt som jag redan tänkt fixa. Hela veckan lång har jag stulit mig tid och min bästis säger att det är okej att barnen ser på teve när jag jobbar eftersom det inte alltid ser ut så. Jag har ju inte alltid veckor som denna.

Nu har jag kommit hem från jobbet, gett barnen mellanmål och kramat och pratat. Barnen har gått upp. Jag sitter med min dator. Jag skulle kunna få gjort massor. Men jag gör inte det.

Istället pratar jag med min bästis (vilket visserligen var long overdue), och funderar över världshistoriens läskigaste och bästa twist på t r e d j e boken i serien. Jo. För det är ju så aktuellt att jag funderar på det just nu. Men idén kom när jag diskade efter mellis (som idéer gärna gör) och nu kan jag inte släppa den. 

För att rensa hjärnan (eller nåt) kollade jag twitter istället och läste en så rolig grej som min idol Martina Haag skrev att jag vart tvungen att reposta den och dessutom kommentera och tagga hennes syster.

Så nu har jag ångest. För att jag twittrat Martina och Bea samtidigt. 

Jag tror inte att jag är riktigt normal.

Men nu ska jag redigera. Jepp. Jag måste fixa efterdyningarna av borttaget material så att boken stämmer. Känns väsentligt. 

Ska bara trycka i mig ett paket sesamkakor till.

Olika slags kreativitet

Jag har många kreativa människor i min närhet. Massor faktiskt. En av dem är svensklärarsystern som i smyg drömmer om en egen klädkollektion. Långt utanför klassrummets väggar, har hon ett huvud fullt av kjolar och klänningar, tyger i olika färger och material, knappar, spetsar och asymmetriska volanger. I det landet tillbringar hon en hel del tid och där ser hon fram emot mina besök och applåder. 

Häromdagen lånade hon en bok av en designer. Den innehöll mönster, foton och inspirerande, underhållande text. Fråga mig inte vad designern hette, för det minns jag inte. Jenny kanske. Någonstans i inledningen fanns tips som underlättar arbetet och min syster och jag konstaterade - igen - att många av råden spänner över  fler kreativa områden än sömnad. 

Tips 6 till exempel. Hur skulle man kunna skriva utan?

Uppföljning tio dagar senare

En efterlängtad, jetlagad man ligger och sover i sängen där jag inte ska sova ensam inatt. De tio dagarnas äventyr som familjen gått igenom på var sin sida Atlanten och på mycket olika vis, är äntligen slut.

Dags för uppföljning.

För tio dagar sen skrev jag att jag skulle göra klart två kapitel under tiden som jag var ensam och hade extra mycket egen skrivtid. Hur gick det?

Jag skrev flitigt första fem dagarna. Som en tok. Tänkte på scenerna hela dagarna. Jobbade och slet, även när jag inte hade lust. Sen fick jag för mig att jag behövde vila och bara slappa i soffan när barnen äntligen kommit i säng en kväll. Jag gjorde samma kvällen därpå. Sen fick jag dåligt samvete.

Jag har inte skrivit klart två kapitel. Jag har inte ens skrivit klart ett. Det är bara litegrann kvar, men lite är ändå lite och målgruppen har inte fått så mycket som en sida att läsa.

Varför?

En ny historia tog över. Jag har skrivit hela nätterna sen dess. 

Har jag misslyckats? O nej! Som ni minns var planen att tvinga tillbaka flödet, börja skriva ordentligt igen. Deadlinen var bara metoden, bara verktyget för att nå det egentliga målet. Ni fattar, va? 

Det lyckades.

Deadline

Plan: Att tvinga tillbaka flödet nu när det börjat droppa.

Metod: Att sätta deadline.

Idé: Annas.

Anledning: Tio dagars ensamma kvällar med extra mycket skrivtid.

Mål: Två kapitel ska vara klara och ett tredje påbörjat, innan maken kommer hem från San Francisco.
Rimlighet: Stor. En del nya scener ska skrivas, men mycket ska bara redigeras (läs: skrivas om från grunden).
Potential: Massor. Kärlek, flera stora och små konflikter och farligt, smygande tvivel.
Problem: hur uppstår den ena konflikten?
Målgrupp: Min lillasyster.
Hejaklack: Frivilliga.
Effekt: En lycklig Vilse, hög på skrivande, som klarar av tre barn ensam i tio dagar och tio nätter.

Låter det bra? Måndag den 17 ska jag alltså kunna presentera resultatet för målgruppen.

Vilse tar helg nu, men huvudet kryllar av idéer för nästa vecka. Jag ska svara på Susannas fråga och blogga om cliffhangers och annat. På återseende!

Min mosters mantra

För precis tre år sedan tryckte min storasyster ner mig i en stol inne på Kicks för att hon ville ta hål i öronen, men inte tordes genomföra det, om inte jag gjorde det först. Osäker på om jag ens ville ta hål i öronen och undrande inför hur jag egentligen hamnat i den där stolen, stirrade jag in i kvinnan i spegeln.

Då kom min amerikamoster, som för tillfället var på Sverigebesök, och tog min hand i ett av sina hårda grepp, de där som alltid förvånar eftersom hon har så små händer. Hon såg stadigt in i mina ögon så som bara hon kan och så sa hon: You can do this. You can do hard things. Så log hon ett bländande Hollywoodleende och upprepade samma budskap igen.

Sen dess har de där orden återkommit då och då. I can do this. I can do hard things.

Detta var ingenting jag tänkte på igår när jag sprang Blodomloppet, mitt livs första lopp.

Det var ingenting jag tänkte på när jag försökte tränga mig fram genom en promenerande massa som tog upp hela stigen, det var ingenting jag tänkte på när jag besegrade Dödens Backe eller stampade fram långt ut i grässnåren i vänsterkant där man kanske kunde komma förbi och det var absolut ingenting jag tänkte på när den ena efter den andra Mr Darcyryggen passerade förbi mig och jag förstod att jag skulle komma sist i Kulturklubben, trots att jag var den i gänget som var frisk för dagen. 

Istället tänkte jag att jag var dålig. Att alla våra familjer sagt före loppet att jag skulle vinna, eftersom förkylningar och annat kommit i vägen för de andra två, och nu skulle jag komma sist. Jag tänkte att jag absolut inte ska springa Midnattsloppet som vi pratat om före loppet, då när alla är kaxiga och den positiva inställningen är lika livsnödvändig som andetag. Mest tänkte jag irriterade tankar om alla som var i vägen för mig, som inte fattade att man inte kan gå nio personer i bredd och att promenerande ska gå till höger och joggande till vänster.

Bittert tänkte jag att tydligen är det ett genomgående tema på alla fronter i mitt liv, att jag kämpar och kämpar och ändå går alla andra i mål före mig.

Men någonstans kring 3,5-4 km insåg jag att jag sprang ett lopp. JAG. Jag hade sprungit flera kilometer utan att stanna en enda gång eller ens gå en liten stund för att vila. Jag hade sprungit flera kilometer så fort jag kunde och jag skulle klara det sista också. Det tog mig fram sista biten, det tog mig uppför Dödens Backe.

När jag på upploppet såg min hurrande familj och en hejande Dorro (tack för att du kom!) så ökade jag till "nu blir jag jagad av vilda lejon"-fart och skrek mitt segervrål hela vägen in i mål.

Och jag slog personbästa. Jag hade sagt att bara jag klarar att springa på 35 minuter så är jag nöjd, för då är jag bättre än Martina Haag som sprang sitt första lopp på 36.

Jag sprang på 32:50. Har aldrig sprungit så långt så fort. Någonsin.

Det var först då som jag mindes min moster. När medaljen hänges om halsen, bananen skalades och segerfotona togs. När fötterna vilade på spårvagnen. När medaljen fästes på skrivarväggen över mitt skrivbord som ett bevis på att det går att nå omöjliga mål.

Då tänkte jag på min moster och kände hela vägen ner i tårna hur sant det var. På alla fronter i livet.

Jag klarar det här. Jag kan göra svåra saker.

Kulturklubben Goes Sport, med klubbens egen maskot Mr Darcy

Den nakna sanningen

Grattis!

Idag för två år sedan postades de första inläggen på Vilse. Jag startade bloggen i samband med att jag påbörjade återupplivandet av manus som legat i träda i många år, ett omskrivningsprojekt som jag kallade för "den andra skrivprocessen". 

Projektbeskrivning: Jag skulle ta mig an dessa gamla manus och få dem utgivna, istället för att bara skriva nya böcker hela tiden, som jag har för vana. Jag skulle hitta vad det än var som var fel och skriva om manusen från grunden, något jag gjorde tre gånger innan de skickades in för ett halvår sedan. Ovanpå omskrivningarna skulle jag lära mig branschen mer i detalj och göra mig bättre rustad för att arbeta med en redaktör en vacker dag.

Min tanke med bloggen var att den skulle vara ett utlopp, en plats att ventilera skrivrelaterade tankar och till en början delade jag inte adressen med någon, utan den var bara min. Över tid har det förändrats i enlighet med planen.

Två år har gått. Två år av oavbrutet arbete. Månadsvis har jag lagt 20 timmar i veckan på mitt skrivande, vilket som alla vet är en halvtidstjänst - obetald - men även under de perioder när jag haft mycket annat på mitt fat har jag lagt ofattbart många timmar på mina manus varje vecka.

Och nu är det dags. Sanningens ögonblick är här. Två år har gått. Två år.

Ta 52 veckor gånger 2 och räkna ihop det med den där halvtidstjänsten och vips, så kan ni se vad mina böcker är värda för mig i arbetstimmar - och då pratar vi ändå bara omskrivning, jag skrev dem en gång i tiden dessutom och därutöver talar vi om säkert dubbelt så många timmar av tankeprocess, synopsisplanerande och berättarnödvändigt dagdrömmande.

Hur har det gått? Vad är resultatet?

Ja, jag är inte utgiven. Jag har inget bokkontrakt. Jag har inte nått målet.

Men har jag misslyckats? Låt oss titta på vad jag uppnått:

Jag skrev om seriens första bok två gånger under ett halvårs tid. De största förändringarna då var att tajta till historien och göra varje händelse en del av flödet framåt. Allt måste leda någonstans.

Jag klev rakt ut ur min bekvämlighetszon och bad människor läsa boken, människor för vilka jag förut aldrig ens nämnt att jag skriver. Ovanpå det bjöd jag hem alla och lyssnade på deras kritik.

Jag tog paus. Jag skrev trilogins fjärde bok för min egen skull och hittade berättelsens sanna röst. Jag skrev det bästa manus jag någonsin skrivit. Läsarreaktionerna var oväntade, starka. Positiva.

Jag satte mig ner och skrev om första boken en gång till. Den här gången bytte manus språkdräkt helt och hållet, fick en ny röst och nya scener föddes som tog boken till en helt ny nivå.

Jag hade vid det här laget börjat prata med likasinnade om skrivande. Jag lyssnade, jag pratade, följde Debutantbloggen slaviskt under hela 2011 och 2012 och jag läser den än. Jag reste till Stockholm och satt på en filt och pratade författande i tre timmar. Jag fick gästblogga.

Jag picthade mitt manus för en redaktör, med lugn och säker röst och fick positiva reaktioner.

Jag skrev om andra boken, till betaläsarnas applåder och förtjusning.

Jag blev refuserad igen, men fick mitt livs första omdöme. Det fanns saker i manus som lektören tyckte var bra, saker som jag själv tycker att jag är bra på.

Jag ser texten på ett annat sätt nu. Har slutat vara så sentimental, är mer professionell. Jag ser brister, jag letar förbättringar, jag har tränat mitt öga väl. Jag är en målsökande missil.

Jag vågar ta kontakt med redaktörer på ett annat sätt, ser förlagen i ett annat, mindre romantiserat, ljus.

Jag har gjort fantastiska, värdefulla bekantskaper, både med publicerade och aspirerande författare som jag sätter enormt värde på, bekantskaper som jag aldrig gjort för fem år sedan när skrivandet bara var något mellan mig och mitt tangentbord.

Jag har förändrats. Min text har förändrats. Min arbetsprocess har förändrats.

Detta är min ärliga utvärdering och den får mig att tro att min gode vän och författarkollega hade rätt när han sa att jag aldrig skulle se mig själv som en misslyckad författare.

Det gör jag nog inte. Jag kanske rent av vägrar.

Jag har kommit långt och jag tänker fortsätta.

Vägen tillbaka

För två veckor sedan tackade en trasig, liten Vilse för sig och gömde sig under en filt. Nu är samma Vilse på gång igen. 

Hur gjorde jag?

1. Sörj. Man måste alltid få sörja. Att försöka hoppa över sorgstadiet är alltid ett misstag, oavsett vad det är man sörjer. Tro mig, jag har provat alla varianter.
2. Bearbeta. Fundera, processa, tänk om, byt vinkel och tänk igen. Hitta lösningar och sen andra lösningar. Gör upp nya planer och omvärdera dem igen, parallellt med sorgarbetet. 
3. Få lite kärlek. Tack bloggvänner, betaläsare, systrar och livskamrat som bidragit. Ni äger.
4. Läk. Gör något som får upp självförtroendet, prata om saker som gör mig glad. Ha en svensklärarsyster som säger: "Vi ska jobba med antiken i skolan, vad är det vi ska ta upp nu igen? Vad borde de få med sig?" och ägna sen en halvtimme åt att prata om författare, grekiska dramer och latinska dikter (på originalspråk) som jag halvt om halvt glömt, men fortfarande älskar. 
5. Våga. Ta mod till mig och när jag är redo så kryper jag ihop i soffan med filt och telefon, öppnar dropboxen och läser sista kapitlet i andra boken, det som jag färdigställde för knappt två månader sedan. Läs det och känn hur förvånansvärt mycket jag njuter av det, allting till trots. Våga tillbaka till det som gör ont och njut av orden och vändningarna som utgör upplösningen till femhundra sidors spänning och väntan.
6. Gå vilse. Upptäck till min stora förvåning att jag totalfastnar i världen efter det där enda, sista kapitlet. Jag dagdrömmer om fortsättningen timme efter timme, fnissar, njuter och läker ännu mer. Blir hemmastadd, får ork, blir målmedveten, handlingskraftig.

Innan jag vet ordet av lyssnar jag på någon låt som skapar det där suget innanför bröstkorgen, den där surrande känslan i huvudet; jag upplever fenomenet jag som tonåring döpte till skrivarkänslan och trots att det finns massor av platser att kanalisera den, inser jag förbluffad att det kanske skulle gå att använda den där den hör hemma.

I redigeringen.

Nu ska jag röja i köket

Blossande, lite svettig, lättad, slutschasad. Sådan springer jag i mål och stänger dokumentet. Dagens skrivmål blev klart och likaså kapitlet. 

Ondskan förlorade den här ronden, det är allt jag avslöjar om handlingen.

Jag har tagit mig igenom den gamla texten och strukit och strukit och flyttat och flyttat och försökt minnas alla nya meningar, fragment och repliker som jag närt under de senaste veckorna. Jag har lämnat luckor, tappat ord och börjat om. Jag har kämpat med gestaltning och segrat. Nu är det klart. Färdigfilat.

Sängen kallar: Gå och lägg dig, det är en dag imorgon också. Sant.

Men först väntar det där som jag skjutit upp. Disken.

Dagens skrivarmål...

... är uppfyllt. Nu får en liten Vilse sova. Imorgon blir det helt nya avsnitt att ta tag i.

*skriver en lapp till sig själv: Kom ihåg att ringa experten i historisk fäktning*

Disciplin govänner

Jo. Jag var på väg att skriva ett missmodigt konstnärstempererat inlägg i stil med "Jag tror att jag helt förlorat förmågan att skriva."

Nu har jag istället bestämt mig för att skriva fem sidor idag, oavsett vad. Känns mycket bättre. Skrivkramp ska med skrivande förjagas.

Alla vet att det inte finns något som heter skrivkramp. Det finns bara lathet och obeslutsamhet. Just det.

Beslutet fattat

Lååång dag av klassmammefix, ännu längre luciafest inklusive städning efteråt. Mycket trött Vilse.

Men där. Där fattade jag beslutet att stänga av Nobelfesten (trots att jag älskar den underbara kombinationen av modern vetenskap i absoluta framkanten med tradition och kulturhistoria) och sätter mig med mitt manus.

Har ju inte skrivit sen i lördagsmorse och känner abstinens komma krypande. Bara deghjärnan släpper så ska det nog bli tusen ord i all fall.

En del råd ska man lyda

Sofia har postat en lång lista med skrivarråd idag (några självklara, andra som ger mig panik) och jag tänkte bara meddela att jag tänker börja med att lyda råd 31.

Känns som en bra start.

Så hejdå. =)

Antingen eller

Åh, vad jag hatar transportsträckor. De är så mycket jobb.

Vändpunktscener, ja tack. Skrattlockande scener, ja tack. Relationsscener, ja tack. Ångestscener, ja tack. Stirra döden i vitögat, ja tack!

Men transportsträckor. Ugh. Och jag kan ju inte bara hoppa över det. Då skulle ingen veta vad hon gör där. Hon måste ju först gå dit.

För att citera favoritfilmen nummer ett, Shadowlands, och en fiktiv CS Lewis:

I've always found this a trying time of the year. The leaves not yet out, mud everywhere you go. Frosty mornings gone, sunny mornings yet to come. Give me blizzards and frozen pipes, but not this nothing time. Not this waiting room of the world.

Give me blizzards and frozen pipes, but not this nothing time.

Ingen musa i världen kan göra skrivandet underhållandet i det läget. Bara disciplin åstadkommer text.

Eftersom jag bloggar om det, antar jag att disciplinen tryter för tillfället.