Och hjärtat kan resa i tiden

En vecka tog det, innan jag fann mina steg tillbaka hit för att berätta.

Men för läsarna tog det bara två dar.

Två dagar efter boksläppet kom första brevet. En trettonåring som läst ut I levande mörker skriver att hon är kär i mina böcker, att varje sida i boken var som en överraskning, att hon nu fantiserar om fortsättningen och hoppas trean kommer lika snabbt som tvåan gjorde.

Dagen efter kom ännu än hyllning.

Dagen efter det en till.

Jag är rätt säker på att folk blivit högmodiga för mindre.

Ändå känner jag mig ödmjukare än någonsin.

För varje hyllningsbrev vill hjärnan blicka framåt. 

Titta! tänker den. Någon älskar det här. Någon säger att böckerna förändrat liv. Hur ska jag nå ut till fler som kan känna samma sak? undrar hjärnan.

Men hjärtat är alldeles stilla.

Hjärtat ser bakåt.

Inåt.

Hjärtat ser Liannes leende ögon. 

Hennes gillande. Hennes uppskattning.

Under så många år var hon besviken på mig.

De mörka ögonen - som ingen annan än jag kan tyda - skrek av frustration.

Hon serverade mig sitt mod, sin kärlek, sin nakna sorg, sin seger.

Och jag misslyckades.

Misslyckades med att berätta, gestalta, göra rättvisa.

Och nu är hon nöjd. Tillfreds.

Till och med stolt.

Hissdörrarna går igen framför hennes ansikte och jag hör henne skratta där bakom.

Hon är inte ensam i hissen och jag undrar vad som händer sen.

Nyförälskad går jag vilse i mitt eget Kändo på nytt.

Ser världen ur deras ögon som just flyttat in och vill dröja kvar.

Jag njuter av deras sällskap.

Platsen blir komplett först i deras gemenskap.

Tacksamheten att äntligen få dela den, låter sig inte finna ord.

Dagen före boksläppet spelade jag igenom en notpärm med musik.

Skrivmusik, inspirationsmusik, refuseringsmusik.

Fingrarna på pianot ledsagade rösten

och för en stund blev all tid närvarande samtidigt.

Varje tillfälle i mitt liv när jag hört eller sjungit sången förut

existerade samtidigt.

Refuserna och läsarbreven stod sida vid sida

Lianne log, Iam log större

och mitt hjärta var fyllt till bredden.

Lättnaden

Lättnaden när jag får öppna ordbehandlaren, efter veckors ledighet från densamma.

Hela kroppen andas ut.

Blodet skuttar.

Hjärtat slappnar av och lägger upp fötterna på soffbordet.

Som ett fix.

Om min man frågar så ska jag ha en telefonintervju med en tidning om en timme och sen ska jag mejla en bokhandel. Jag har planer på att marknadsföra allt det där som jag redan skrivit.

Men just nu får jag skriva nytt. I en halvtimme.

*ler mot ett tomt, lovande ark papper*

Den skrivarfria, lediga perioden. Den har så höga krav på att vara kort.

Positiva konsekvenser av att skrivarfundera i bilen på längre kördistans av formen ärende:

Hjärnan får plötsligt ordning på scenen som malt i huvudet i ett halvår så att den får en form, en tidsram, en point of view, en struktur och himmel och pannkaka till och med färdiga repliker. Lycka!

Negativa konsekvenser av att skrivarfundera i bilen på längre kördistans av formen ärende:

Nu är tredje bokens mest laddade vändpunkt undermedvetet kopplat till CD2 på Melodifestivalen 2015 på grund av önskemål hos medpassagerare i baksätet.

Mvh / Team Jon Henrik

Addendum

Jag tror inte ni förstår hur lättad jag var igårkväll, men ååh. Så lättad!

På Debutantbloggen skriver jag idag om en ny vändning i bok3 i Berättelsen om Lianne. Jag har skrivit ganska många sidor på denna vändning men jag har säkert tre gånger så mycket kvar. Det är en ordentlig smäll, om vi säger så.

I ett par veckor har jag burit på detta nya alldeles själv. En sådan märklig känsla. Böckerna har funnits i så många år och samtalen med alfa- och betaläsare har varit många. Allt har ju legat klart. Alla vet allt om allt. Tills nu. Något är bara mitt igen och har varit det i över ett halvår. Något helt nytt som ingen vet om är på väg ut ur mig och bokens hjältar är ... förtvivlade, rent ut sagt.

Men igår var lillasyster här. Jag visade Seans ritningar på det beryktade omslaget till tvåan, jag visade läsarbrev och allt annat som uppfyllde mig. Vi pratade om annat också förstås. Men sen. Sen kunde jag inte hålla mig. Jag läste mina sidor högt för den stackarn. Hon kastades rakt in i mitten/slutet av bok3 och en händelseutveckling som var sprillans ny. Barn lekte på en annan våning och ibland i samma rum som oss, men vi var inte där. Vi var på Kändo Slott.

Sen pratade vi. Dryftade varje liten aspekt av vad det här nya har för konsekvenser för fjärde boken och var rörande överens om att ingenting behöver skrivas om i Fyran pga av detta: det nya bara förstärker och fördjupar det som redan finns.

Jag är så lättad! Jag flyger på moln. Om jag skulle gå och dö nu, finns det någon vet vad jag hade för planer för det som inte är utgivet än. Så. Himla. Tryggt!

Dessutom har lillasystern godkänt det hemska. Grön gubbe och stora tummen upp.

Att plocka favoriter ur en Twistpåse

Illustratören undrar hur det kommer bli med texten på omslaget.

Jag mejlar och bifogar och förklarar på två språk.

Alla kommer med sina tankar: grafikern, illustratören och jag.

Allt måste funka. 

Siffror från tryckerier blandas med anatomi.

Under tiden som allt detta mejlas fram och åter

går jag runt med ett papper i min hand

nyss utskrivet från min skrivare

som på riktigt är ett första utkast

(om än fruktansvärt preliminärt)

till omslaget

till min bok.

Surrealistiskt är bara förnamnet.

Måste vara därför som jag går till skåpet och plockar fram Twistpåsen som inte hällts upp i julgodisskålen än och inte ens är officiellt öppnad förrän på julafton, och plockar ut alla lakritsbitar och flinar som ett fån.

Har ju inte ens börjat slutredigeringen än.

Snacka om att plocka sina favoriter.

Det är en sån kväll.

Genre, genre, genre

Finns det någon genreexpert därute som kan hjälpa mig?

Jag presenterade min serie som urban fantasy häromdagen och insåg snart hur fel det var. Det är det inte. Men vad är det? Vad?

Anledningen till att bara fantasy inte känns helt hundra är att serien utspelar sig i nutid. Det finns bilar och bussar och telefoner, även om de flesta använder sig av mer magiska färdmedel. För mig är fantasy medeltid och tunikor och orcher i skogen. Visst, jag har svärd och ringbrynjor, men de åker liksom hiss också.

Någon tanke? Bara saga, rakt av? Annat?

Små steg och stora kliv

Känns som att författarskapet förvandlats till folkdans numera
Ett steg fram och ett steg bak, sen ett fram och fyra bak
Vet inte var i takten jag befinner mig
men vet åt vilket håll jag vill

Den glada nyheten är att jag vant mig vid mina nya titlar
till och med första bokens titel
Den som tog tio dåliga varianter innan den spikades

Fler glada nyheter:
Den Stora Krisen är avblåst! Skönt.

Nu står bloggen Vilse inför utveckling
den startades för att ta mig från det ena till det andra
från textproducerande kvinna gömd på sin kammare till publicerad författare
och nu när jag faktiskt kommer att ta klivet
kommer det medföra praktiska förändringar

Känn er förvarnade

Det mesta kommer i årskrönikan
resten under veckorna som följer
Svindlande nyheter väntar
som en presentation av mig,
av mitt förlag, av min serie
och Min Debutroman

En vecka kvar till jul
Två veckor kvar på Året då Allt kan Hända.

Manusgruppen är ening

Vi hade krismöte i kväll.

Närvarande: Författaren naturligtvis, marknadsföraren som sammankallat de trogna, redaktören som var rak och ärlig samt seriens största fan som höll mig i handen.

Med lika darrande händer som knäskålar, presenterade jag roten till den ångest som jagat mig de senaste dagarna. De gav sina tankar. Jag sa emot. De gav dem igen. Jag kom med invändningar. De försökte på annat vis och till slut började kugghjulen i hjärnan att samarbeta.

Lösningen är nu beslutad av manusgruppen. Samtliga testläsare är eniga. Författaren ser fördelarna, men är inte riktigt ombord.

Jo, det här är nog bättre än det andra alternativet, men det är naturligtvis inte bättre än den ursprungliga föreställning som sitter fast i mitt huvud.

Likt en vansinnig vänder jag ansiktet bort från mötesdeltagarna och försöker se min huvudkaraktär i ögonen. Det här är ändå hennes berättelse - inte min - och att hon skänkt mig förtroendet att förvalta och berätta den är inget jag tar lätt på. 

Mina finaste har slutit upp kring mig i nödens stund, försett mig med en lösning som tar bort den värsta ångesten, och ändå stirrar jag på den som inte finns för att be om det slutgiltiga godkännandet.

Tur att det numera finns en deadline när man inte får pilla mer

I telefon med lillasystern igår eftermiddag:

"Jag förstår inte när jag ska kunna påbörja redigeringen av ettan. Jag bara jobbar och sen på kvällen är jag så trött."

Till dottern på väg till affären igår kväll:

"Vilken bit av första boken tycker du man skulle läsa högt om man skulle läsa bara för att fira att den ska få bli en riktig bok?"

I huvudet på väg hem från affären igår kväll:

Ja! Man kan lägga till den lilla detaljen där, det kommer göra stor skillnad för laddningen och sen borde man definitivt spä på den där grejen också, att jag inte tänkt på det förut! Det är inte mycket som ska till. Och sen skala bort överflödiga förklaringar och...

I min kyl

Uppföljning:

Den smakade inte seger

utan hårt arbete

med en ljuv underton av hopp

Något litet om bokomslag till fyrologins början

Minisketcher har skickats fram och tillbaka i mängder. Detaljer och möjligheter har diskuterats. En riktig sketch gjordes, kommentarer kom. Vi börjar närma oss. 

En viktig fråga fanns kvar att ställa till min illustratör: tycker du att det som vi nu i princip spikat funkar? Säljer det? Hans svar kom mig att rysa. 

Han talar om de två dominerande sorter som finns på marknaden - det abstrakta omslaget kontra porträttvarianten - och säger sin mening. Jag håller med honom. Målgruppen är barn/ungdomar och genren urban fantasy. Spåret vi valt känns rätt.

Nu tänker jag citera vad han sa, utan tillstånd:

Abstract covers are far, far easier. But I don't like them much myself. They leave the book looking like a product in a store, rather than looking like a world being shared.

A world being shared. Behöver jag säga vad jag svarade?

I kväll ska vi talas vid. Snart kan han börja måla. På riktigt. Med färg. 

Känns nästan som att det här med egenutgivning är bestämt nu. 

Vad är väl fyrahundra år hit eller dit?

Tidslinjer. Jag älskar dem. Det gör jag. Jag ritar och tänker och gör historia begriplig. Tipp topp.

Men på grund av visst tankearbete med min världs historia (så här när man går i eventuella utgivningstider) har det visat sig att jag med största sannolikhet kommer behöva flytta en tidsålder ungefär fyrahundra år. 

Det kommer ju inte leda till något merarbete i en serie på fyra tegelstensböcker. Puh.

Men om jag inte gör det, blir allting väldigt mycket mindre logiskt och så kan vi ju inte ha det. Jag ser det så här: bra att jag upptäckte det nu och inte efter det att jag tryckt alltihop.

Upprättelse

TACK Nanowrimo som lade upp följande artikel med George R. R Martins tips på att skriva fantasy. Ur hjärtat, tack!

Kan alla barnboksförlag som fått läsa första boken i min trilogi SNÄLLA läsa den här artikeln? Kan ni förstå att min serie INTE är "spretig" och att den INTE "har för många karaktärer"?

Ni förstår, just dessa två ting - antal karaktärer och antal berättarperspektiv - är Georg R. R Martins två hetaste tips. 

Han håller med mig. Han går på den storslagna, episka linjen. Vilket jag redan visste, men ändå.

Läs för allt i världen hela artikeln, det är bara tio tips, men här är en storfavorit om hur han och jag löser berättarperspektivet i en bok/serie med hundratals karaktärer:

So you either need an omnificent viewpoint structure where you’re telling it from the point of view of God, which is a pretty outdated literary technique, or you have a mosaic of people who are seeing one small part of the story and through that you get the entire picture. That’s the path I chose to take.

Yes! 

Den här är rätt på kornet med, angående att låna från historien: I like to mix and match and move things around. As the famous saying goes; stealing from one source is plagiarism but stealing from lots of sources is research!

Och kolla in den här: Presenting not just death, but grief is important. 

Jo, jag vet! Det känns som att jag mer eller mindre kan bocka av alla tio punkterna när det kommer till fyrologin. Det är två punkter som rör klichéer som man kan ifrågasätta med rätta, men då skriver jag för barn och han inte och över seriens gång problematiserar jag klichéerna ganska duktigt. Kan inte avslöja mer än så.

Hur som helst: Jag håller med honom och han håller med mig och ifall någon undrar så kan jag tala om att mr Martin har sålt ett antal böcker. 

Han är uppskattad. Läst.

Case closed!

Har inte ens börjat. Har redan fått en recension.

Som bekant läste jag och dottern ut andra boken förra veckan. Sen dess har hon levt i en bubbla, kvar i världen som vi delat varje kväll i veckor. Hon har ritat, pratat, frågat och längtat efter att få börja läsa trean.

Men i kväll, efter årets lyckade Halloweenfest, satte hon sig och gjorde ett bokomslag - enligt sketcherna jag fått från illustratören - och detta är vad hon skrev på baksidan. (Jag har författarens medgivande att posta det här på bloggen, men lämpligt nog hamnade fingret över hennes namn.)

Tack, mitt hjärta. Tack!

Om ni kunde glutta in i min inbox

Då minsann skulle ni få se tre enkla sketcher som fyller mitt hjärta med lycka och mitt huvud av tankar. Konstnärliga symboler kontra marknadsföring, kontra hur omslagen på övriga böcker kan komma att se ut.

Jag hade möte med illustratören igår kväll. Min fyrologis egen illustratör. 

Det kommer bli fint det här.

Jo. De är spikade.

Ångest, vånda, ordvänderi. Terrorisera lillasyster på chatten dag som natt.

Men nu. Titlarna på serien är spikade. Ett telefonsamtal där båda alfaläsarna deltog i samtalet samtidigt, var vad som krävdes för att få fason på den rackare som krånglade.

Jag har bytt titel på fyra verk. Jag är nöjd.

Och till alla er som kommer att tycka att jaha, det lät ju lite klycshligt eller fånigt eller barnsligt: Det här är fyra barnböcker. Böcker som ska läsas av Barn och Unga. Böcker som ska säljas till Barn. Okej? Målgruppen var nyckeln hela tiden och anledningen till att jag strök de två förslag som jag gillade bäst själv. Men det här funkar i de tre parametrar som betyder allt: 

genren (fantasy)

målgruppen (mellanstadiebarn och högstadieungdomar) samt

stämningen i den värld som jag skapat och som är unik för just dessa böcker. 

Även om det låter nytt, låter det hemma.

Så. Nu kan vi fira.

Eller?

Bollar i luften

Fredag. Höstlovet äntligen här. Till sent på kvällen satt jag med äldsta dottern och läste ut seriens andra bok. Vi avnjöt det ljuva slutet i all sin glans, men ändå var hon inte nöjd. Hon vill läsa trean. NU. 

Känner mig som tidernas sämsta mamma som ska delta i Nanowrimo och sen pilla med relationsroman innan jag kan ta mig tid att göra klart trean så hon får läsa. Den skrevs för fem år sen, men den behöver skrivas om, något jag höll på med i våras, men kom av mig från eftersom det inte hade så hög prioritet. 

Stackars barn. Hon kommer få vänta minst ett halvår på fortsättningen. 

Lördagen ägnade jag åt att klappa ord. När jag postat inlägget om titlar fredagnatt, kläckte jag nämligen nya titlar på samtliga fyra böcker. Bara så. Jag var hög, kände att jag kommit rätt, men under lördagen var jag inte lika övertygad om en av dem - den första. Jag ringde min lillasyster och fortsatte messa henne under dagen så fort andra ord dykt upp i huvudet. Pendlade mellan exalterad och frustrerad.

Hur byter man titlar på böcker som funnits i elva år? Å ena sidan känns de nya titlarna både rätt, spännande och säljande, å andra sidan undrar jag om jag någonsin kommer vänja mig vid att använda dem. 

Det är mycket som snurrar i huvudet och gårdagen försvann i magsjuka. Trodde jag skulle ligga plakat hela veckan, men jag kan faktiskt sitta upp redan idag. Yay!

Och, jo... jag vet att det var jag som drog igång alltihop, men ska jag verkligen vara med på Nano? Har lite mycket annat på mitt bord. Betaläsarkommentarer på relationsromanen dimper ner i mejlboxen samtidigt som serien fått en illustratör och vi ska ha möte så fort jag är frisk.

Illustratören är jag väldigt, väldigt glad för men för att han ska kunna börja jobba hade det varit bra om böckerna haft spikade namn eftersom jag märkt att titlar och omslag hör ihop.

Där har ni Vilse. Drar i alla tåtar samtidigt, försöker få mannen att stormsäkra huset och tröstar barn som inte får leka med kompisar på lovet på grund av smittorisk. Vill komma igång, men med vilket?

Vad är syftet med en titel?

Titeln på en bok borde rimligen ha något med boken att göra. Man skulle kunna se titeln som en sammanfattning av bokens innehåll, eller en skylt som ger vissa förväntningar som sedan överensstämmer med det som väntar inuti. 

Jag har aldrig haft svårt för att hitta på en lämplig titel utan jag brukar ha titeln klar redan innan jag börjar skriva. Så har det alltid varit. Det är väl inte världens mest originella titlar, utan något kortfattat som anspelar på det ena och det andra och hur roligt det än är att hitta en titel som alluderar på något utanför boken, är det allra roligast - tycker jag - att anspela på minst en händelse i boken. Gärna många. Jag gillar när titeln får fler bottnar ju längre man läser.

Men jag har haft vissa problem med fyrologin, som vi döpt om serien till. Samlingsnamnet på serien är ett namn som används på andra böcker, och titlarna på de individuella böckerna säger inte så mycket förrän man läst något i dem och bekantat sig med den nya världen. Samtliga titlar låter väl lite halvcoola sådär, men det är först när man läst en bit in i första boken som titlarna på övriga böcker blir begripliga. Först då.

Är det bra? Som jag funderar på detta! Jag har alltid sagt att det där med titel, det är en sån sak som förlag ofta ändrar på, och det tar jag den dagen det blir aktuellt. Men nu sitter jag här och funderar på egenutgivning och måste ha alla svar själv.

Eller är titelns viktigaste syfte inte alls att sammanfatta, utan att göra reklam? Är titeln liksom omslaget något som egentligen bara har ett enda mål: att få någon att plocka ner boken från hyllan och studera den närmare? Om detta är titelns främsta syfte, måste jag då byta mina titlar?

Till vad?? Jag har lekt med olika varianter men allt låter som att det kommer någon annanstans ifrån.

Jag behöver ha möte. Med manusgruppen. Nej, just det, jag har ingen sån. Med betaläsarna dådå. Eller alfaläsarna. 

Egentligen undrar jag bara varför jag jobbar så mycket att jag inte hinner ringa min lillasyster.

Trött i munnen

Äldsta dottern tyckte hon var skruttig i halsen och snuvig imorse. 

Visst, stanna hemma från skolan, sa jag. 

Läs din bok för mig, sa hon. 

Och vi har läst. Och läst. Vi har plöjt fram genom denna koloss till tegelsten (andra boken i trilogin) och kommit hela vägen fram till favoritscenen på båten och lite till. Ungen får inte nog, men min tunga känner det som att den helst vill inta viloläge resten av dagen. Jag drar mig till och med för att skriva ord med för många konsonanter här i inlägget, av rädsla för att jag någon gång ska behöva läsa det högt.

Men jag vill läsa högt för henne. Såklart. Det är ytterst få passager som hon får ta sig igenom på egen hand. Vi vill båda ha det så här.

Tankar: hon är på gränsen till för liten för boken, men hon hänger med. Verkligen. Hon fattar skämten. Hon har lärt sig jargongen och lärt sig nya ord i mängder. Två exempel ur dagens läsning: särbehandla samt kutar (inte nödvändigtvis förekommande i samma mening.) Jag vill bara kort få sagt att det här med att läsa böcker är himla utvecklande för barn (ifall det inte framgått tidigare) när det kommer till ordförråd, läsförståelse, se sammanhang, dra slutsatser. Jag ser denna utveckling pågå mitt framför ögonen på mig när hon resonerar kring hur hon tror de olika trådarna kommer utveckla sig och citerar fyndiga kvickheter.

Wow.

Men när tungan måste vila rejserredigerar jag fortfarande. Börjar känna mig klar. Är osäker på några ställen. Har inte jobbat så här intensivt och målmedvetet med ett manus på länge.

U n d e r b a r t.

Och så var sagan slut

För femton minuter sedan läste jag den sista meningen i trilogins första bok för min dotter. Läspasset, som varade i en timma och en kvart, var det bästa läspass vi haft, och bland de bästa stunderna jag haft. Äntligen - äntligen! -  fick jag dela mina hemligheter med henne, vända mig om och se hennes ansikte då och då, läsa varje insikt, replik och slutkläm med största möjliga inlevelse. Började nästan lipa själv.

Eftersom jag har något sorts hopp om att fler människor kommer läsa den här boken en dag, kan jag inte avslöja allt hon sa, alla underbara tankar hon hade och slutsatser hon gjorde själv eller vilka delar som roade henne mest.

Men jag kan citera dessa två repliker.

"Alltså, mamma, jag var i CHOCK!"

samt

"Vi MÅSTE börja läsa tvåan imorgon!"

Ah, mitt älskade, vackra barn. Vad jag njuter när du vill gå vilse med mig. Klart vi ska läsa tvåan.

Så. Skrutit klart för den här gången. På återseende.