Dessa häxor som bara ställer till det

Jag vet att jag skrivit om det förr. Att det är svårt med alla häxor i serien som gör att jag inte kan använda ord som "medmänsklighet" eftersom inte en enda kotte är människa, eller uttryck som "gudsförgäten" i en tillvaro där ingen gud finns.

Men nu har jag råkat skriva "förhäxad" i dess jordliga betydelse. Och det går inte. Det kan inte stå så, för om det ordet fanns i Den Goda Cirkeln så skulle det rimligtvis betyda något annat.

Häxor, häxor, häxor. 

Ljus som varit dolt: bakom kulisserna

Hur gick det till att filma bokvideon till Ljus som varit dolt? Vilse Förlag presenterar stolt en minidokumentär på fyra minuter i fyra, korta delar där jag själv tar med er in bakom kulisserna! Nu laddar vi stort för tvåan, I levande mörker, som släpps 11 april.



Vad är väl fyrahundra år hit eller dit?

Tidslinjer. Jag älskar dem. Det gör jag. Jag ritar och tänker och gör historia begriplig. Tipp topp.

Men på grund av visst tankearbete med min världs historia (så här när man går i eventuella utgivningstider) har det visat sig att jag med största sannolikhet kommer behöva flytta en tidsålder ungefär fyrahundra år. 

Det kommer ju inte leda till något merarbete i en serie på fyra tegelstensböcker. Puh.

Men om jag inte gör det, blir allting väldigt mycket mindre logiskt och så kan vi ju inte ha det. Jag ser det så här: bra att jag upptäckte det nu och inte efter det att jag tryckt alltihop.

Ett smakprov från min anslagstavla

Ovanför min dator breder min värld ut sig i bildform. När tvivlet smyger sig på, sätter jag på min trogna skrivarmusik på hög volym och börjar prata med mina karaktärer, låter deras energi överföras till mig. Berätta vår historia, ber de enträget. Berätta den väl.

Lager på lager finns de där, bilder och utdrag, anteckningar, kärlek från de trogna läsarna, dikter och teckningar jag gjort själv i desperata försök att få se det som annars bara finns inuti.

Endast de som kommer hem till mig får se samlingen, och då vare sig jag vill eller ej. En del vet om att den finns och ber att få se den, andra ser den och undrar vad sjutton jag är för kuf.

Men dagens tillskott är jag särdeles stolt över. Länge jag har jag ritat och misslyckats, länge har jag klurat och sökt. Idag skrev jag ut, klippte och klistrade.

Säger inte mer än att jag älskar den. Mycket.

Orden jag saknar

Det finns vissa ord som jag inte kan använda i den här serien. Ord som omänskligt eller okristligt kallt är bannlysta eftersom serien utspelar sig i en värld utan religion och folken som lever där är inte människor.  Man kan inte tala om mänskliga rättigheter i en värld där ingen är människa och man kan inte säga att en plats är gudsförgäten om ingen hört talas om gud. Raden av ord som inte fungerar på grund av detta är  många och alltid svåra att hitta ersättare för. Jag är lämnad till omskrivningar.

Sen saknar jag mina dialektala ord, ord som Jag använder, men som inte finns i ett riksspråk. Görjobbigt till exempel måste ersättas av blaséartade jättejobbigt och bamba med matsal. Det faller lite platt i mina öron, men det är inte mycket att göra åt. Har vi förflyttat oss till en annan värld lär de knappast tala göteborgska.

Men det finns fördelar. 

I min värld har de egna ord och uttryck som bara finns där och som blir en del av världens identitet. Helst skulle jag hitta på massor av sådana uttryck, men jag har valt att bara ha några få som istället används ofta.

Jag  kan tyvärr inte avslöja vilka. En trollkarl håller på sina tricks.

Betaläsare och nya projekt

Ja, då var första kapitlen skickade till nya betaläsare! De gamla ska också få chansen att läsa om, men det känns spännande med nya betaläsare som inte läst första versionen. Vad ska de tycka? De gamla läsarna kan ju alltid jämföra med originalet och se vad som förändrats och blivit bättre, men de nya läsarna ser på saken med nya ögon. Ska bli spännande!

Under tiden har jag börjat läsa romaner. Det är befriande och avkopplande och somrigt att bara få sitta och läsa under lugna stunder, istället för att stånga sig blå över en text. Men samtidigt leder läsandet till tankar. Tankar om mina berättelser. 

Jag har ett par karaktärer som ligger på lur sedan förr, men ingen av dem talar till mig just nu. Inga nya karaktärer finns i sikte heller, eftersom det är något som blockerar sikten. 

Vad är det? undrar ni. Jo, det är Lianne, huvudpersonen i trilogin. Men hur kan  hon blockera sikten, frågar ni, när du precis redigerat klart första boken och bara sitter och väntar på betaläsares kommentarer? Det ska jag tala om.

Lianne påpekar för mig att hennes livs historia inte på långa vägar är slut efter tredje bokens slut. Hon undrar om inte jag trots allt måste skriva den där fjärde boken om henne. Hon knackar mig vänligt på axeln och säger: Ursäkte mig Vilse, men jag har berättat mer för dig än vad du skrivit ner. Är det inte ditt jobb att berätta allt om mig?

Länge har det lurat, men aldrig har det varit så starkt som nu. Materialet till fjärde boken är i princip helt klart. Det är inte mycket nytt som behöver hittas på för att det ska bli en helhet, bara precis lagom mycket för att det ska bli roligt att skriva. Jag har scener och händelser av alla sorter: krig, kärlek, föräldraskapets bekymmer, vänskap. Jag har en helt färdig outline, händelse för händelse som ligger klar. Om jag börjar skriva den, kommer fler, ännu okända saker dyka upp och spä på berättelsen och göra den ännu rikare och bättre. 

Hur kan jag motstå?

Tja, detta är en trilogi. De brukar inte ha en fjärde bok. Berättelsen hamnar i ett så ljuvt slut där som den är. En fjärde bok skulle rucka på det, helt i onödan. Jag intalar mig själv att jag kan ju skriva den fjärde boken bara för mig själv och de sanna fansen och aldrig nämna den för en förläggare (om jag mot förmodan någonsin skulle få en förläggare). 

Jag tänker att jag kanske inte måste bestämma något av allt det där just nu. Jag kanske bara kan få skriva, för att det finns ord och personer som vill komma ner på papper. 

Kan jag inte få det?

Skrivandets lycka

Förra veckan skrev jag en helt ny text. Som att se solen igen efter en lång vinter. Som att andas fritt efter en lång förkylning. Jag har suttit i veckor och månader med omarbetning av befintligt manus, och att skriva nytt igen var ett härligt, friskt andetag.

Att flödesskriva är det bästa jag vet. Bättre än en god middag eller rolig semester. Detta till trots, fick jag hela tiden påminna mig själv om det under förre veckan. "Vilse," fick jag säga, "detta är det bästa du vet, njut nu av det. Ta hand om tillfället."

Varför måste jag säga så till mig själv? Jo, för att samtidigt som det är det bästa som finns, är det oerhört stressande om jag inte har obegränsat med tid till mitt förfogande, något som jag inte har. Jag måste vara mamma, jag måste sköta mitt hem, jag måste äta och sova även under dagar som dessa. Men all aktivitet som inte är skrivande under en sådan här period, oavsett dess längd, kan tyvärr inte ses som något annat än ett avbrott.

För jag bär runt på en hjärna som sprutar ord. Bara för att jag slutar skriva betyder inte det att orden slutar komma. De kommer och de kommer med en fart utan dess like. Och till slut bär jag runt på 20 sidor oskriven text (ibland har det varit 200 sidor). Jag stoppar in tvätt i maskinen och oroar mig för att några av alla dessa ord ska försvinna ur mitt medvetande om jag inte skriver ner dem omedelbart. Och så kan jag inte det. 

Hur trevligt det än är att umgås med make, barn och vänner, kan jag inte stänga av tankekvarnen i mitt huvud som sprutar ut helt färdiga meningar. Underbara meningar! Och eftersom flödesskrivandet trots allt pågår under relativt sett kortare perioder måste det få vara så. Allt utom skrivande blir ett avbrott.

Men vilken njutning det då blir när jag väl kan sätta mig. De älskade, underbara orden som säger precis det jag vill ha sagt på precis rätt sätt. Att läsa dem när de väl finns bevarade någon annanstans än i mitt huvud är som att äta glass på stranden. En dyr, tjusig hallonsorbet. 

Berättelsen i sig blev kalas. Vissa läsare tyckte jag skulle utöka den till en fristående bok. Jag vet inte om jag vill det, men publiceras ska den på något sätt. Antingen om den utökas och publiceras på riktigt, eller så lägger jag den på min hemsida en vacker dag när trilogin är utgiven, läst och omtyckt. 

Då kan läsarna ty sig till hemsidan när de läst ut trilogin och allt känns så där tomt och vemodigt. När de blir vilsna, som jag, och inte vet vad de ska läsa nu. Då kan de läsa extramaterial och borttagna scener på trilogins hemsida och dröja sig kvar lite längre i min värld, njuta lite till. Det blir fina grejer det.

Skrivarglädje

Okej, jag börjar tro att den här nya texten skulle kunna fungera utmärkt som en prolog till tredje boken. Jag älskar hans berättelse, älskar att han får berätta den själv, älskar min nya skrivmusik som ackompanjerar orden. 

Så här ska det vara att skriva.

Nu busas det igen

Nu har något hänt. Jag flödesskriver! Orden rinner ur mig och jag har inte tid att få ner dem alla!

Hur gick detta till, frågar ni. Skriver hon plötsligt en helt ny roman? 

Nej. Jag busar. Jag skriver en berättelse i första person om en av karaktärerna i trilogin. Någon som bara funnits i bakgrunden har plötsligt fått en egen röst och han har en otrolig berättelse att berätta! Han måste få berätta den. Han måste få tala till punkt. 

Invävt i denna nya berättelse som delvis ligger utanför tidsramen för trilogin, finns en massa information som jag alltid känt till om karaktären i fråga. Men sen finns där ett par nya saker och det var att besvara dessa frågor som triggade igång alltsammans. Jag ville förklara en del som aldrig sägs och förtydliga en del som sägs lite kort. Och plötsligt trängdes ord i mitt huvud som krävde att komma ut.

Barnen började pussla och jag satte mig att skriva. Jag märkte inte först att jag skrev i första person (trilogin är berättad i tredje av en allvetande berättare) och innehållet är skrämmande bra med tanke på att det inte kommer ha en plats i böckerna. 

Men jag kommer skriva klart det ändå. Det kommer finnas i mig på ett annat sätt om jag låter honom prata färdigt. Och jag tror att det kan lyfta böckerna. 

Det är ruskigt lockande att låta detta extramaterial få bli en tillbakablick kanske i början av sista boken eller liknande, men det kommer antagligen inte ske. Jag får spara det till min illustrerade guide-extramaterial-bok-variant, tillsammans med allt annat som inte fått plats i böckerna. =) Tjoho!

Onykter

Jag är stolt över min nya nyktra inställning till mitt skrivande. Jag har börjat se på mitt skrivande som ett arbete med det resultatet att jag inte har lika svårt att göra mig av med saker i texten som jag egentligen älskar och jag är mer öppen för kritik. Summan av kardemumman är att texten blir bättre och jag känner mig nöjd. Fantisera och romantisera får jag göra på fritiden, har jag sagt till mig själv. Ska jag kunna samarbeta med ett förlag måste jag kunna se krasst på min text. Gulligulla får jag ägna mig åt när jag inte skriver. Jag har lagt många, många timmar av sådant arbete över tangentbordet den här veckan.

Men ikväll har varit en kväll av gulligull. Jag hade kunnat sitta med texten, hade kunnat få gjort saker. Men istället har jag suttit och beundrat en scen som jag har i mitt huvud. En scen som inte alls är med i boken, utan som utspelar sig flera år efter det att den sista boken är slut. Men det är en underbar scen med kärlek och humor. 

Personerna i scenen är trilogins två huvudpersoner, och det finns inga två jag känner lika väl. Jag älskar att lyssna på deras samtal, oavsett vad det handlar om. När jag lyssnar på deras prat försvinner tiden. Jag kan inte se riktigt klok ut, sittande helt still på en stol och stirrande ut i intet. Jag har försökt förklara för min man att jag läser. För mig är det som att läsa en riktigt bra bok. Jag sätter mig ner och plockar upp den mentala boken, försöker komma fram till på vilken "sida"  jag var sist och sen börjar jag läsa. Karaktärerna lever sitt liv och jag får titta på.

Det, gott folk, är vad som menas med att fantisera sig vilse. Vilken lycka.

Ibland måste man få vara lite onyttig och mentalt onykter. I det långa loppet förhöjer det kvalitén på texten också. Djupet som dessa karaktärer har går inte att kullkasta. Extramaterialet till min trilogi är o ä n d l i g t.

Behovet av det visuella

Jag har ett stort behov av visuell stimulans när jag skriver. Allra roligast var det när jag skrev en roman tillsammans med en annan författare som dessutom kunde måla och han kunde rita upp hur forten såg ut och därtill tre fantastiska porträtt på huvudpersonerna. 

Ovanför mitt skrivbord vill jag ha teckningar, anteckningar och planritningar över hus. Utanför fönstret vill jag ha moln och sol som lyser på dem. När jag började på kapitelbokstrilogin för snart tio år sedan var min svägerska gullig och ritade lite gubbar och grejer som hängde på min vägg lääänge! 

Eftersom jag inte kan rita själv (hmm... *tittar över skrivbordet och ser teckningen av drottningens höga torn, minns oljetavlan under trappan* okej då, jag ritar mkt mkt lite) så är jag beroende av annan input. Surfa på googlebilder kan alltid funka om det är något särskilt jag vet att jag vill ha. Annars är min favorit Göteborgs Konstmuseum. Där måste jag gå ett par gånger om året, i perioder riktigt ofta, och kika på mina favoriter. De där tavlorna dyker därför gärna upp i mina böcker. Jag vet inte vad det är, men ibland längtar jag så efter att SE. Vilse i fantasin, jovisst, men det är helt makalöst att få se med sina riktiga ögon det som annars bara finns i huvudet. 

I och med den nya bearbetningen av trilogin har alla gamla teckningar åkt fram. Både mina och svägerskans. Och det är bara så roligt!