Är väl inte riktigt funtad som alla andra

Översköljdes just av pirrande lyckokänslor av den typen som jag erfor i min ungdom när en sån där kille jag var hemligt förälskad i, valde att ägna mig ett uns uppmärksamhet. 

Anledning?

För att jag insåg att jag efterhand kommer behöva skriva ett till porträtt till illustratören, fast denna gång av seriens manliga huvudperson.

Mmmm.

Tur att min man kommer hem ikväll. Tror jag saknar honom.

Broms

Det är sällan jag behöver bromsa mig. Jag vill helst bara skriva jämt, jämt och bli klar. Känslan av att vara klar och kunna läsa igenom berättelsen som jag älskar från början till slut är underbar. Jag gör allt för att komma i stämning, hitta nya trådar och tankar, allt allt som föder mer och mer text.

Men plötsligt idag tog jag bort händerna från tangentbordet. Det här blir inte bra, tänkte jag. Det här låter som en såpopera, lite som Barbie-filmerna barnen envisas med att se på när jag skriver. Så kan vi inte ha det.

Ibland ballar min fantasi ur och blir för mycket såpopera och det är något jag tillåter i mina dagdrömmar, men inte i böckerna. I böckerna ska alla små saker leda någonstans, leda framåt och till något större. Det är klart att jag tar med sånt som folk kan tycka är underhållande, men det finns gränser. Tydliga gränser. Det här  är visserligen en ungdomsbok och jag har försökt att göra karaktärerna lite mer tonåriga i den nya versionen, men det är ändå litteratur. Inte urtjusig finlitteratur, men litteratur, och då måste det finnas gränser på hur corny det får bli.

Just idag kändes de gränserna luddiga, så luddiga att jag nu överväger att slänga nya stycken.

Hm. Menar jag alltså, att jag ingen ska få läsa den roliga konversationen mellan killkompisarna om vad som hänt den ena av dem? Ajans. De är ju så roliga. Men... antagligen är det just den här scenen som blir too much.

Synd.

Corny var ordet

I den här boken finns spänning och gastkramande äventyr på liv och död. Här finns svärdsfäkte och krigsstrategi, tredelade slaglinjer och tunga ringbrynjor. Det är en bok precis lika mycket för unga läsare av manlig sort som någon annan, trots att huvudpersonen råkar vara flicka.

Men just precis nu har jag skrivit en corny scen med ett äkta, electrifying moment mellan honom och henne.  Det här är faktiskt det första ögonblick som de delar ensamma på detta vis. Och kära hjärtanes jag blir ju alldeles knäsvag! Skönt att det inte bara är krig.

Corny var ordet. Det behövs ju det med, i små, välutpyttsade portioner.