Perspektiv

Perspektiv diskuteras alltid i skrivsammanhang. Alla vet hur stor skillnad det gör. Att skifta perspektiv eller kameravinkel kan göra en urtrist scen laddad. Alla har varit med om det. 

Hur är det då med perspektiv på livet? Här kan ni läsa om två goda gärningar som utfördes idag av två främlingar och orättvisorna som nämns gör att den observante kan se sitt eget liv i ett annat perspektiv.

Till exempel:

Idag har min Bara människor-penna från Hois monter blivit stulen av elev. Det är min slutsats eftersom den inte fanns i klassrummet. Synd. Gillade den pennan av flera anledningar. Ogillar pennan kollegan gav mig som ersättning.

Till exempel:

Den delen av min nya tjänst som jag gillade allra bäst blev struken från min tjänst hux flux. Jag blev besviken. På riktigt.

Till exempel:

Jag kraschade efter jobb och matlagning här ikväll och tycker att sjukdomsskovet som började för dryga två veckor sedan kunde hittat ett lämpligare tillfälle att slå ner på.

Tre exempel. Saker som hänt idag. Saker som kunde hänt dig eller vem som helst. Små och stora saker.

Men jag har en väninna vars man diagnosticerats med obotlig cancer. Från precis ingenstans. Det grät jag över igår. Det kommer orsaka mer tårar i framtiden. I dess skugga betyder inte något så särskilt mycket. Allt jag kan göra är att försöka hitta sätt att underlätta för den här familjen, som dragit en nitlott som kunde landat på vem som helst, vara tacksam för min egen lott och gräma mig över orättvisorna däremellan.

Ett skifte i perspektiv gör att livet smakar annorlunda. Själv är jag svag för perspektivet Tacksam. Smakar alltid bättre än Bitter. Kan dock vara svårt att hitta ibland.

Det här med perception

Om jag säger en byggnad med rött tegel och svart koppartak, vad ser ni framför er då?

Det här:

Eller det här:

Om jag säger ett vitkalkat hus med tinnar och franska balkonger, vad ser ni då?

Det här:

Eller det här:

Det här är jättesvårt, framför allt i en bok där jag inte kan säga "Det var ett Jugendhus, såna som finns i Vasastan/Riga" eftersom handlingen inte utspelar sig här i vår värld. Det kanske är ett Jugendhus, men det heter inte det i min värld. Så vad ska jag säga? Hur ska jag beskriva? Samma fråga återkommer gång på gång och det är mitt jobb som författare att det blir rätt.

Jag vänder ut och in på mig själv och mitt språk i hopp om att lyckas och sen kvarstår bara en enda fråga. Om jag kan besvara den är allt frid och fröjd sen.

Hur upprörd blir jag när läsaren ser en ful tegelvilla i huvudet när jag menade ett coolt slott?

Just det. Ganska mycket.

Färger

"Om någon säger 'röd' - namnet på en färg - och det är femtio personer som lyssnar, så kan man utgå från att det är femtio olika nyanser de har i sinnet. Och man kan vara säker på att alla dessa röda färger är väldigt olika." - Josef Albers (ur Kevins McClouds Inred med färg)

Det här är ett problem som jag är plågsamt medveten om när jag skriver. Därför tycker jag om att vara specifik. Jag är alldeles för visuell i mitt språk för att godta att min läsare ser fel sorts grön när jag säger grön.

Detta är en källa till oändliga bryderier, för hur beskriver man färg? I åratal har jag varit på jakt efter en färgbok som jag en gång såg på ett soffbord i ett hem jag aldrig satt min fot i igen, men denna bok var exceptionellt bra på att sätta ord på färger och förse mig med språkliga verktyg och användbara namn. Jag har aldrig hittat en bok som matchar den och söker jag i nätbokhandlar eller på biblioteket hittar jag antingen böcker om färglära, ett ämne i fysik och optik som jag inte begriper något om, eller inredningsböcker där färgerna har namn som 2020-G30Y och ska gå hem hos en tapethandlare.

Men när jag hittar riktiga namn på färger - absint, turkisk blå, pompeijisk röd, ljus umbra - så får jag ett nytt problem: vet folk hur de färgerna ser ut? Om jag säger pärlgrå, himmelsblå, purpur, azur, då har jag nog läsaren med mig, men i många fall kan det bli tetigt. Dessutom kan jag inte säga turkisk blå i en bok som utspelar sig i en värld där nästan ingen vet var Turkiet ligger.

Därför lämnas jag ofta till förklaringar. Med adjektiv och metaforer försöker jag beskriva just den här gröna färgens natur och hoppas att läsaren ska hänga med och inte störa sig alltför mycket på att färgen på klänningen tog upp så många ord i boken.

En vacker dag får jag väl en förläggare som drar mig i örat, men tills vidare kör jag på. Jag tycker om färger, jag är ingen svart-vit person med ett vitt ljust-och-fräscht-hem, och om jag säger att jag har målat dotterns rum lila så måste ni ju förstå att jag inte menar bebislila, utan en vacker, mjuk gredelin. Okej?