"De stora förlagen kommer att bevaka de egenutgivna böckerna som säljer hyfsat"

Mycket intressant intervju med fantastikförfattaren Oskar Källner. Han svarar på frågor kring sitt skrivande, kring fantastik och förlagens framtid. 

Utdrag som får knäna att darra:

"Det kommer bli några egenutgivna böcker som verkligen lyckas ta sig och sälja hyfsat. Dessa kommer däremot de stora förlagen att hålla ögonen på och om försäljningen stiger ordentligt så kommer de med all sannolikhet att erbjuda den författaren kontrakt. Det sker hela tiden i den anglosaxiska världen (Fifty shades of Gray, någon?) och det kommer inte dröja länge innan det sker här i Sverige."

Intressant utveckling

Idag måste jag tipsa om min egenutgivarförebild Oskar Källners hemlighetsfulla möte med förlagsmonstret.

Läs HÄR om en branch i förändring.

Mysbyxornas högtid

Invirad i julröd filt fryser jag ute på polarisen tillsammans med Bea Uusma. Bredvid mig sitter min man och skakar på huvudet åt kvinnoföraktet som Malala möter i sitt hemland. För en stund är barnen nöjda på övervåningen: sonen spelar pokemon med bästa kompisen och flickorna sminkar varandra inne i äldsta dotterns rum. Stolt kommer treåringen ner och visar upp julröda naglar.

Det är juldagen. Alla går i mysbyxor. Alla äter rester. Igår var det lockat hår och röd klänning och många timmars kökstjänst. Men inte idag. Vi har byggt ihop legosatser och installerat spännande äventyr på PS3an. För en stund får de vuxna försvinna in i julklappsböckerna vi köpt åt varann.

Men ändå händer det saker i mitt högst nystartade förlag. Igår, på självaste julafton, fick jag mejl av min redaktör. Jag undrar vad som gjorde att han hade tid med att skicka mejlet sådär vid ettiden, två timmar före Kalle. Är det hans fru som står för matlagningen ensam? Var de bortbjudna och han hade en stund till övers innan han skulle packa in paketen i bilen och åka? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte har råd med honom på det vis som han menar.

Fast jag ger inte upp. Inte alls. Jag har en lösning som skulle passa mitt manus som handen i handsken bara han går med på det. 

Svarsmejlet är ännu inte skrivit. Han vet ännu inget om min briljanta idé. Det är ju juldagen vetja. Tror jag måste se på film snart och sen måste maken och jag surfa ut på turistinformation. 

För titta vad jag fick i julklapp mer än boken:

Glöm inte kika in för årskrönikan kring nyåret. Till dess önskar jag er alla en lika underbar jul och mysiga, lugna mellandagar som vi avnjuter.

God fortsättning!

Små steg och stora kliv

Känns som att författarskapet förvandlats till folkdans numera
Ett steg fram och ett steg bak, sen ett fram och fyra bak
Vet inte var i takten jag befinner mig
men vet åt vilket håll jag vill

Den glada nyheten är att jag vant mig vid mina nya titlar
till och med första bokens titel
Den som tog tio dåliga varianter innan den spikades

Fler glada nyheter:
Den Stora Krisen är avblåst! Skönt.

Nu står bloggen Vilse inför utveckling
den startades för att ta mig från det ena till det andra
från textproducerande kvinna gömd på sin kammare till publicerad författare
och nu när jag faktiskt kommer att ta klivet
kommer det medföra praktiska förändringar

Känn er förvarnade

Det mesta kommer i årskrönikan
resten under veckorna som följer
Svindlande nyheter väntar
som en presentation av mig,
av mitt förlag, av min serie
och Min Debutroman

En vecka kvar till jul
Två veckor kvar på Året då Allt kan Hända.

Manusgruppen är ening

Vi hade krismöte i kväll.

Närvarande: Författaren naturligtvis, marknadsföraren som sammankallat de trogna, redaktören som var rak och ärlig samt seriens största fan som höll mig i handen.

Med lika darrande händer som knäskålar, presenterade jag roten till den ångest som jagat mig de senaste dagarna. De gav sina tankar. Jag sa emot. De gav dem igen. Jag kom med invändningar. De försökte på annat vis och till slut började kugghjulen i hjärnan att samarbeta.

Lösningen är nu beslutad av manusgruppen. Samtliga testläsare är eniga. Författaren ser fördelarna, men är inte riktigt ombord.

Jo, det här är nog bättre än det andra alternativet, men det är naturligtvis inte bättre än den ursprungliga föreställning som sitter fast i mitt huvud.

Likt en vansinnig vänder jag ansiktet bort från mötesdeltagarna och försöker se min huvudkaraktär i ögonen. Det här är ändå hennes berättelse - inte min - och att hon skänkt mig förtroendet att förvalta och berätta den är inget jag tar lätt på. 

Mina finaste har slutit upp kring mig i nödens stund, försett mig med en lösning som tar bort den värsta ångesten, och ändå stirrar jag på den som inte finns för att be om det slutgiltiga godkännandet.

Katten på råttan

Illustratören bad om att få baksidetexten för att veta hur mycket yta den tar av baksidan som han ritar. 

Really?

Som i nu?

Alltså den ska jag ju fila på i ungefär tre miljoner år och sen ändå vara halvt missnöjd med tills jag skriver om den igen.

Man kan säga att vi står i ett katten-på-råttan-läge. Moment 22 om man vill.

Igen. 

Hur tjock blir ryggen? är en annan fråga.

Jo, jag vet inte det förrän sättningen är gjord och tryckeriet utvalt och jag har inte ens börjat med slutredigeringen.

Hur mycket text står på baksidan?

Jag vet inte. 

Jag vet inte.

Än.

I min kyl

Uppföljning:

Den smakade inte seger

utan hårt arbete

med en ljuv underton av hopp

Uppdateringar

Förutom familj, jobb och julmys ägnar jag mig åt följande:

- omslag till seriens första bok

- tidslinjer

- redigeringsbeslut

- tidsplaner och målsättningar

Vi börjar närma oss en punkt när jag kommer att annonsera saker. Visa upp saker. Avslöja saker. Vi är inte där än, men nyåret bjuder på både det ena och det andra, så mycket kan jag lova.

Idag, när svensklärarsystern och jag skolkade från studiedagen och drog till Gekås med våra yngsta godingar för att inhandla julklappar, passade hon på att coacha mig i bilen eftersom hon går en sådan utbildning i jobbets regi och måste skriva en coachingrapport om ett sådant samtal före fredag och då kom på att det vore fiffigt att först ha ett sådant samtal. Välvillig syster som jag är ställde jag upp och tvingades således säga datum. 

Datum när det ena ska vara klart och när hela ska vara klart.  

Snart har jag målat in mig i ett hörn. 

Snart finns ingen återvändo.

Har till och med betalat en första faktura.

Börjar tro att det här är på riktigt. 

Ska ta mig sjutton debutera nästa år.

Klockar ut och klockar in

Vilse, numera specialpedagog, klockar ut efter ett arbetspass utan varken rast eller lunch.

Vilse, klassmamma, klockar in för att pynta ett Halloweendisco.

Någonstans däremellan kramas jag med Busan i soffan. Det känns bra.

Imorgon är det städdag i området och familjeutflykt till Universeum. 

Jag måste mejla illustratör och grafisk designer.

I förrgår chockade jag mig själv med att använda en hashtag på twitter som avslöjade trilogins namn. 

Så det kan bli.

Nästa vecka jobbar jag till fyra-fem nästan varje dag. 

Måste kramas lite mer med barnen känner jag.

Tror faktiskt att Nano lämnat mig för att flyga söderut över vintern.

Jo. De är spikade.

Ångest, vånda, ordvänderi. Terrorisera lillasyster på chatten dag som natt.

Men nu. Titlarna på serien är spikade. Ett telefonsamtal där båda alfaläsarna deltog i samtalet samtidigt, var vad som krävdes för att få fason på den rackare som krånglade.

Jag har bytt titel på fyra verk. Jag är nöjd.

Och till alla er som kommer att tycka att jaha, det lät ju lite klycshligt eller fånigt eller barnsligt: Det här är fyra barnböcker. Böcker som ska läsas av Barn och Unga. Böcker som ska säljas till Barn. Okej? Målgruppen var nyckeln hela tiden och anledningen till att jag strök de två förslag som jag gillade bäst själv. Men det här funkar i de tre parametrar som betyder allt: 

genren (fantasy)

målgruppen (mellanstadiebarn och högstadieungdomar) samt

stämningen i den värld som jag skapat och som är unik för just dessa böcker. 

Även om det låter nytt, låter det hemma.

Så. Nu kan vi fira.

Eller?

Ungefär där befinner jag mig

Planer, möjligheter, nätverk, portfolios, oväntade möten, hejaklack.

Tvivel.

Entusiasm, budget, omslag, tidsram och ännu mer hejaklack.

Tvivel.

Nya planer, ny entusiasm, nya hinder, nya lösningar.

Ren ångest. Blommande ångest.

Vad har jag gett mig in på?

Sakta kryper dagdrömmen fram igen, skyler tvivel. Ingjuter mod. 

Planer, möjligheter, hejaklack.
Planer, möjligheter. Hopp. 

Räkna resurser

Ska man starta eget företag ska man lista sina resurser. Det har jag fått lära mig. Det var när jag kikade på just det som jag började känna att det kanske inte är omöjligt att starta förlag.

Jag känner flera egenutgivare som startat eget förlag, hittat grafisk formgivare och genomfört hela processen från början till slut. Det finns gott om folk att fråga.

Jag är omgiven av svensklärare, språkvetare och pedantiska stavfelsjägare och tror mig kunna spara in på korrekturläsare.

Jag har en unik idé för försäljning till skola med ett läsförståelsepaket som jag tänkt arbeta fram med hjälp av min lärarhjärna och lärarsyster.

Jag har goda vänner som är fotografer till yrket. Kan vara bra.

Jag har livslång, gratis IT-support i min man och vi kommer kunna göra riktigt snygga hemsidor tillsammans.

Jag har en bästa kompis som är ansvarig för Qoola kvinnors podcast och planerar ha med mig i programmet.

Jag har en bror som sitter i riksstyrelsen till föreningen Hema (medeltida kampsport) och i egenskap av min svärdsexpert kommer han säkert göra reklam för serien med historiskt korrekt fäktning.

Jag har en svåger som jobbar med reklam och mer än en gång erbjudit sig att göra en kampanj med min bok kopplat till dagligvaruhandeln.

Jag känner konstnärer och formgivare som skulle kunna hyras in till omslag, men jag har inte bestämt mig där än. Att hitta rätt illustratör är A och O. Framsidans betydelse går inte att framhäva nog.

Jag har en tvillingsjäl som jobbar på förlag och säkert har bra tips på hur man gör med pressreleaser och recensionsex.

Det är väl en ganska bra början? Jag har inte ens tagit med allt.

Som jag ser det, ger jag inte upp, utan tvärtom inser jag att jag vill att min värld och mina karaktärer ska få finnas i just den form som jag själv vill presentera dem i. Detta är min bebis och kommer att ges ut på mitt vis. Det är helt enkelt vad som passar just de här böckerna bäst.

Alla andra manus kommer skickas in i vanlig ordning och målet är fortfarande att få vanligt, regelrätt bokkontrakt på dem.

Men fyrologin, som Anna en gång kallade den, den gör vi så här med. Hellre det än byrålådan.

Egenutgivarens för och emot

Egentligen har jag övervägt egenutgivning länge när det kommer till ungdomstrilogin. Har till och med gjort upp en plan, köpt en domän. Tänkt och läst. Så varför gjorde jag inte slag i saken för längesen?

Hoppet govänner, hoppet. Jag vill helst av allt ha ett förlags stöd i processen. Jag lockas inte av egenutgivning på de grunder som lockar andra - som att man får alla intäkter själv - utan jag vill nå ut till många läsare och jag vill ha - kanske överdrivet mycket - ett förlags kvalitetstämpel som en gång för alla "bevisar" att jag kan skriva. Att jag duger.

Fördelar med att ge ut böckerna själv:

• Vips, så har man boken. Ja, det kräver arbete, budgettänk, research, men det är arbete som leder till färdig produkt till skillnad från den evinnerliga väntan som författare ägnar sig åt annars. Vänta, vänta, vänta. Nej, säger jag. Det räcker.
• Jag får allt som jag vill ha det. Jag får bestämma framsida, inlaga, typsnitt, format - rubbet. Och jag vet dessutom precis hur jag vill ha det. Jag vet hur kartan ser ut som finns på insidan, jag vet vad jag vill ha med i liten uppslagsdel i slutet, jag vet vilken liten symbol jag vill lägga mellan avsnitten. Jag måste "bara" hitta någon som kan göra det till ett rimligt pris.
• Nu finns föreningen Egenutgivarna som har en monter på Bokmässan där jag kan ställa ut istället för att bli tvungen att köpa egen monter. Det verkar vara en härlig förening av driftiga människor som imponerade på mig ganska snart efter det att jag surfade in på deras sida.
• Jag kan bestämma typ av band och pris själv så att det blir en bok överkomlig för barnfamiljer att köpa, istället för att ge ut en dyr inbunden sak som inte säljer mer än till bibliotek. 
• Det är en serie. Alla vet att bästa sättet att marknadsföra en produkt är att det finns flera. Varje ny som kommer ut gör automatiskt reklam för de tidigare. Jag skulle till och med kunna ge ut de första två böckerna under samma år - om jag vill. 

Nackdelar med att ge ut böckerna själv:

• Marknadsföringen. Hur gör man? De etablerade förlagen har helt andra resurser med folk som är utbildade och erfarna i sådana här grejer. Jag är en usel försäljare, egentligen. 
• Redigeringen. Kommer jag ångra mig senare? Kommer jag tycka att det var ett misstag att inte redigera mera, ta bort, göra om? Kommer jag få dåliga recensioner om jag inte har en väderbiten förläggare vid min sida som tvingar mig till att göra om rubbet?
• Godkändstämpeln. Jag vet inte, branschen är väl under förändring och egenutgivare ses som driftiga företagare, men inuti mig ligger föreställningen kvar att om man ger ut boken själv är det ett bevis på att man misslyckades ta sig igenom nålsögat som är förlagen. (Å andra sidan ger förlag ut en hel del som jag inte tycker håller, så det är naturligtvis godtyckligt vad som är bra böcker och inte.) Hur som är det svårt att ta sig ut i bokhandeln som egenutgivare. Brist på trovärdighet.
• Pengar. Jag måste faktiskt kunna finansiera det här och få okej från min man på den budget som sätts och jag vet inte alls vad jag har att röra mig med än.
• Trots Egenutgivarna måste man vara rätt ensam. Inga förlagskollegor, ingen redaktör.

Övriga tankar:

• Bara för att jag ger ut trilogin själv, betyder inte det att jag måste ge ut allting själv. Jag kan fortfarande skicka in relationsromanen (som egentligen är en feelgoodbok, har det påtalats för mig). Nanowrimoprojektet som kan komma att bli riktigt bra ska definitivt till förlag och kanske är tillräckligt bred för att faktiskt nå fram. Jag har alltså andra manus, andra möjligheter att få gå på förlagsfester, ha kollegor, förläggare, som tycker det är okej att jag kallar mig författare.

Viktigast av allt: 

• Jag tror på den här serien. Jag älskar den. Jag tycker att den berör. Jag garvar gott när de är roliga och gråter när det värsta inträffar. Hela min själ finns häri och för varje stund som jag läser för min dotter känner jag att om hon älskar den, så måste det finnas andra barn som kommer att göra det också. Räcker min tro?

Debutera 2014

Jaha, så vad säger ni? Ska man ta och anmäla sitt intresse av att blogga på Debutantbloggen 2014? Rakt av? Bara så?

Och sen ger man ut sina ungdomsböcker själv.

Har vi kommit dit nu?

Den var ny

Vaknar full av idéer och driv! Marknadsföringprojekt - klart. Ork att redigera - på plats. Känsla av genomförbarhet - oväntat stor.

Det här skulle ju rent av kunna gå vägen.

Lite jädrar anamma

Okej, så gårdagen blev inte som den skulle. Refusering, trasig dammsugare (och smuligt hus), ingen julgran trots jakt på sådan och sen toppades alltsammans med att kvällens julaktivitet ställdes in på grund av kramper. Jag tog en stecolid och gick och la mig men vaknade och hade nästan lika ont.

Idag var det julklappsshopping som gällde, trots att jag fortfarande hade ont. Shoppingen blev minst sagt lyckad. Nästan allt klirrat på bara en och en halv timme. Det är min sorts shopping det!

På vägen hem läste jag lite i Fjärde boken på telefonen. Min älskade fjärde och avslutande bok i serien som varje gång jag läser i den orsakar jordskred inom mig.

Så även denna gång. JÄRNSPIKAR VA BRA DEN ÄR!

Jag började yra om filmatisering, om cinematiska detaljer och skådespelare. Jag pratade om paralleller med Peter Jacksons livsverk och pratade fort, fort, som en karusell tills jag vek mig dubbel i hjärtesmärta och utbrast:

Varför vill ingen publicera det här, det är ju så BRA?!?! Jag DÖÖR! XX DÖÖR! (byt ut XX mot hjältens namn.)

Jag frågade maken vad jag gör när jag fått nej från de tre kvarstående förlagen. Vad gör jag då? Vilka förlag finns kvar? Finns det förlag kvar? 

Och sen började vi prata om att göra en Oskar. På riktigt. Jag har ju lite kontakt med Oskar och det finns halvt uttalade planer där. B-planer. Hur marknadsför man ett sådant projekt?

Det är inte vad jag vill, självklart inte, men om alla i världen säger nej, då gör jag det.

För jag tror på den här serien.

Ge ut på eget förlag?

Oskar Källner är en debuterande författare som skriver på Debutantbloggen. Idag svarade han på min fråga: hur finansierar du utgivandet av dina egna böcker?

Här kan du läsa hans inlägg.

Oj, vad intressant det var. Jag har naturligtvis många frågor kvar, bland annat den om trevlige Herr Källner har ett vanligt heltidsjobb vid sidan av sitt författande. 

Men hur som haver ställer jag mig frågan nu helt seriöst: Vill jag detta? Om barnboksförlagen alla säger nej till min trilogi, mina häxor, men jag vet att det finns massor av läsare till den - skulle jag ge mig på detta då?

Tanken är fantasikittlande. Minst.