Sena tankar, stora tankar

En vecka borta från manus. En vecka av förlagsfix. 

Tryckerier i det oändliga, lager och distribution.

En kväll av högläsning för dottern. Fjärde boken nu. 

Spännande. Tår i ögat.

Sent. Tidig morgon med jobb, sena kvällar med tryckerier. 

Så trött.

Nu. Orden kommer till scenen som hakats upp. 

Skriver början, känns bra.

Sen. Tvärstop. 

Tanke kring konflikt stiger likt heliumballong.

Förändrar allting. Lite för mycket.

Klockan är efter midnatt.

Ögonen vill sova.

Bara en vecka kvar till redaktören, måste få ordning. 

Måste reda upp nya idéer och gamla problem.

Måste också sova.

Snälla mannen, kan jag få ledigt imorgon från familj och ansvar och bara skriva?

Vet inte. Man får se.

Men typsnittet är valt. 

Märkligt hur något som varit oöverstigligt blir självklart.

Gnutta hopp.

Gonatt.

Tror vi närmar oss

Hela mitt arbetslag gick ut på lunch.
Jag hade med lunchlåda och var tråkig nog att tacka nej.
Sitter ensam.
Esteternas lunchkonsert ekar upp genom trapphuset.
Nya frågor formuleras, dessa svårare att besvara.
Undrar om jag får skriva bokens första scen nu, utan vidare, på lunchrasten.
Undrar om det som spritter inom mig när jag tänker på min nya bebis
kommer spilla ut innan dagen är slut
vare sig jag gett min tillåtelse
eller inte.

Att ställa frågor-fasen

Det finns många delar av "värka fram en berättelse innan jag sätter mig vid tangentbordet" som jag verkligen inte tycker om. Värkarna till exempel, och väntan. Ändå gör jag på det viset. Jag kan inte skriva innan jag har relativt mycket klart för mig, men jag vill inte ha allt. Mycket ska få hända längs vägen, men det följer ändå den väg som är bestämd. Alltid.

För att fylla ut det där första skelettet ställer jag en massa frågor och oftast får jag svar på dem i samma stund som jag ställer dem. Varje svar bär med sig fler frågor, fler idéer och likt snöbollar växer de i nedförsbacke, oftast utan större ansträngning.

Åh! Jag önskar att jag kunde berätta varenda detalj för er, varje aha-upplevelse. Eller åtminstone varför boken är Onämnbar. Men i den här branschen har vi för vana att hålla på vissa saker, och även om jag pratar mer än andra, pratar inte heller jag om allt.

Men den här fasen som jag befinner mig i nu, "att ställa frågor för att nå oväntade svar som knyter vackra knutar", det är en storfavorit. Att se något man redan älskar växa fram på det här viset är förtrollande och jag hade varit närmare fasen "nu står jag inte ut, nu börjar jag skriva vare sig jag har tid eller inte" om det inte var för att detta är en bok som till skillnad från vad jag brukar skriva, kräver sin research.

Därför fortsätter jag skjutsa bollar ner i backen.

Säger inget högt, bara viskar lite i natten.

Mitt arbete med relationsromanen påbörjades när sommaren började och kulminerade under Skåneresan. Det är inte jättemånga timmars arbete kvar på redigeringen, kanske två veckor om jag kan sitta lite på dagarna också, sen ska den gå till en vänlig herre som erbjudit sig kika på manus. 

Detta är en bok som aldrig mött förlag förut och jag var så peppad hela sommaren. Nu skulle den få pröva sina vingar!

Men så var det någon (läs: min syster) som tyckte att jag skulle läsa lite högt där i Skåne från trilogin. Jovars, man gjorde ju det då, och det triggade mig mer än jag erkänner ens för mig själv. 

Jag säger inte det här högt, men det kan ha varit så att jag veckan efter Skåne plöjde ett par hundra sidor magi på telefonen, i varje ledig stund, bara för att jag led av akut trilogi-brist. Kan också vara så att en pusselbit till tredje boken, till ett ställe där jag körde fast i våras, just löste sig när jag borstade tänderna nu precis.

Men jag jobbar ju inte på den boken. Jag håller ju på med relationsromanen. En sak i taget, tack.

Fast jag kan inte skylla allt på högläsningen. Nej. Det finns en annan faktor och det är den jag verkligen inte talar högt om. Men det kan vara så här, att något händer den andre september.

Kanske.

Om man vill kan man ju anteckna i sin kalender att det ska kikas in här hos Vilse på kvällen den andre september, för det kan vara så att Vilse bara är en liten blöt fläck just då och är i behov av lite extra kramar.

Skulle också kunna ha hänt något annat. Men det har vi inga som helst förhoppningar om.

Och hur som helst sa jag inget av det här högt och om någon undrar så hörde ni det inte från mig.

Som avslutning hade jag kunnat skriva "och nu ska jag sova", men det är inte sant, för jag kommer krypa ner under täcket och drömma om mina älskade karaktärer och det som händer dem mellan böckerna och roas kungligt samtidigt som hjärtat blöder lite till för att de sitter fast inne i mitt huvud.

De borde få stå på egen scen.

Vilse svarar

En fråga dök upp i kommentarerna förra veckan:

En sak som det skulle var kul om du skrev om på bloggen någon gång är just hur du hanterar det här med att böcker som hänger ihop!

Jag försöker skriva en del två nu och det känns lite meckigt att hantera all information från bok ett och få med det i början på bok två samtidigt som man börjar en helt ny berättelse. Det skulle var kul att höra hur andra tänker och gör kring det!

Susanna N

Tack för frågan! Jag har funderat en del på i vilken ände jag ska börja - skulle kunna prata hela dagen om mina erfarenheter av att skriva en trilogi, bygga en hållbar värld och presentera den i lagom stora portioner - men jag ska göra ett försök att hålla mig till frågan om hur man börjar bok två.

Tänk dig en Bond-film. Målgruppen till Bond-filmerna vill se action, biljakter, explosioner och nån Bond-brud (grovt räknat). Alla Bond-filmer börjar därför med en sådan actionscen - en scen utan bakgrundshistoria, mer än att vi vet att vi hejar på Bond och vill att han ska överleva - och först efter den inledande biljakten kommer scenen med M där vi får höra filmens problem som Bond ska lösa.

Glöm nu action och explosioner och tänk plotline.

Man måste naturligtvis inte alls göra så, men jag tycker att det är en god idé att först börja sin nya bok och sen köra sina återblickar till bok1. Läsaren vill känna att han har börjat och är igång, framför allt om det är ett barn. 

Som jag ser det vill läsaren i början av bok2: 1. njuta av upplösningen/slutet till första boken en gång till och förstå dess konsekvenser för den nya boken, 2. njuta av att vara tillbaka i samma värld, träffa gamla vänner och miljöer de redan känner och 3. sätta tänderna i ny historia.

Mitt förslag är alltså att man börjar med punkt 1  - för slutet i bok1 var såklart jordskredsartat bra - och får in 3 så fort som möjligt, samtidigt som man inte får vara rädd för att ha med lite 2, och spela på de känslor som läsaren redan har för karaktärerna de känner sen förut.

Nu blir jag generös. En inblick i hur jag gjort:

Min bok2 börjar med en scen där vi direkt kastas in i konsekvensen av den stora förändring bok1 bjöd på i slutet. Sen möter vi gamla karaktärer och vi får veta hur huvudpersonen egentligen känner för den stora förändringen och det är just detta som är temat för boken. Att hon ska acceptera fakta (efter väldigt många svängar åt vardera hållet, arma barn.) 

Sen är mina böcker annorlunda (tror jag) på det viset att det går flera år mellan böckerna och därför ägnar jag alltid första kapitlet åt att berätta vad som hänt under åren som gått sen sist, åren som inte är med i någon bok. Men detta brukar bli bra: läsaren chockas av det som hänt utanför kulissen och som nu sätter tonen för den nya berättelsen. Det kniviga brukar vara att få med allt det där nya i lämpliga tillbakablickar på lämpliga ställen.

Just därför skrev jag kapitel 1 sist när jag skrev om bok2 i vintras. Det blev mycket bättre. Då kunde jag plantera exakt hur jag ville ha det ner på minsta formuleringsnivå, eftersom resten av boken var 100% klar  (inkl redigering) när jag började med kapitel 1.

I min bok3 har jag gjort helt annorlunda. Det har gått fem år sen förra boken och därför börjar kapitel 1 med att huvudpersonen tänker tillbaka på allt som hänt de sista två veckorna, och det här får ta plats eftersom det är stora grejer, men innan scenen är slut kommer huvudperson 2 och släpper nyhetsbomben som kommer att utgöra basen för handlingen i bok 3.

I bok4 (eftersom trilogin blev en serie) gör jag ytterligare på annat sätt. Där börjar jag med att presentera helt nya karaktärer - börjar inte med huvudpersonerna alls - helt på Bond-vis. Vi får möta personer som läsaren inte har någon aning om vilka de är eller hur de hänger ihop med världen som de redan känner, och först därefter gör jag som jag brukar. Så här många år har gått sen förra boken och här befinner sig alla de som ni känner och älskar, i livet just nu. Sakta men säkert flätas det gamla ihop med det nya och sen barkar det hän.

Det här med att inkludera information om världen och dess karaktärer en gång till, sånt som jag sa klart och tydligt i bok1, det är jag urusel på. Ett par saker repeterar jag, men det mesta får läsaren helt enkelt minnas från bok1, där det är korvstoppning på hög nivå med jättemycket som ska presenteras samtidigt som en historia ska gå igång.

Och frågar du mig, så är det där min svaghet ligger, vad jag har svårt för. Att börja bok1. Jag gör inget annat än skriver om första boken, framförallt inledningen. Resten av serien är en baggis ;)

Som jag längtat efter ett mål

Otålig som ett barn på julafton går jag och väntar på att få gå till posten och börja vänta igen. Sysslolös mellan två (tre?) manus ser jag på teve om kvällarna. Teve! Görtråkigt. 

Det är då jag blir tacksam när lillasyster ringer och säger att min bok, som hon i vanliga fall älskar men som hon läst lite för många gånger, blev tråkig på ett ställe. Vi diskuterar varför. Jag vet inte varför vi diskuterar eftersom det tar mig en och en halv sekund att förstå att denna halvsida som jag älskar måste strykas. Det är en av få snuttar som är kvar från originalet och den bryter därför lite mot resten, men den har fått vara kvar ändå, av den enkla anledning att ingen har klagat på den. Inte ens svensklärarsystern. 

Men nu ska den alltså bort för att ersättas av något som ger läsaren samma information, men på ett helt annat sätt. Ett sätt med mer närvaro och mer tempo.

Kanske borde jag vara ledsen över denna min darling som är på väg till giljotinen, kanske borde jag känna mig uppgiven över att jag aldrig blir klar eller att jag inte kom på att ändra detta förra gången.

Men så känner jag inte. Inte alls. Jag känner mig nästintill lycklig eftersom jag vet att jag kommer skriva ikväll. Skriva något nytt som ska ersätta något gammalt. Skriva om henne, min hjältinna som jag går och saknar så det värker. 

Inget mer slötevetittande, inget mer vankelmod, bara målmedvetet skrivande, i en kväll till. 

Mmmm. Finns det något bättre?

Smyginfo om Boken som Ligger på Lut

1. Idén till handlingen kom till under ett msn-samtal mellan mig och två väninnor för flera år sedan. Samma kväll skrev jag en kort text som skulle kunna utgöra romanens inledning och alla som fått se dessa sidor har skrattat sig genom dem och frågat efter fortsättningen.

2. Idén till berättandet föddes när jag såg den fantastiska franska filmen Små vita lögner, en av de bästa filmer jag sett, berättartekniskt. Tanken med själva berättelsen (inte historien) är numera solklar och något av det svåraste jag någonsin gett mig på. Här snackar vi att höja ribban för sig själv fem hack minst. Detsamma gäller språket. Tänker återgå till vad jag kallar stackato-språk: kort och effektfullt. Strama tyglar.

3. Ett karaktärsdokument har jobbats fram under de senaste dagarna. En del börjar klarna.

4. Två separata drivkrafter har lokaliserats i berättelsen, krafter som skapar läsdriv och nyfikenhet i en bok där i princip ingenting händer. Dessa drivkrafter råkar dessutom vara varandras motsats: det ena kommer att vara läsarens motivation att få veta vad det var som egentligen hände och det andra kommer att vara känslan av att läsaren vet mer än karaktärerna.

5. Ett slutmål finns. Något ska berättas utan att någonsin sägas.

6. Den sista pusselbiten föll på plats precis nu. För att lyfta boken kommer det att behövas research  i mängder på ett område jag aldrig ägnat en tanke, men om jag lyckas hitta rätt böcker, rätt källor, äger denna research makt att höja hela kalaset ytterligare genom att bli en röd tråd.

Slutsats: Det är en utmaning, en svår bok att skriva, men jag börjar mer och mer känna att läsupplevelsen (om jag lyckas) kommer att bli värt det. Det är något helt annat än allt jag gjort förut och det lockar.

Det här är vad jag ska ägna min nästa förlagsväntan åt.

Grunnar

Banbrytande idéer på gång här! Jag funderar på att skära bort ett par trådar och göra de här två månaderna under vårterminen ännu kortare än de redan är. Skrivflytet uteblir för att kapitlet är så trist och om jag nu tycker att det är så tråkigt (transportsträcka, eh, Sean?), varför ta med alltsammans? 

Varför inte skynda framåt istället mot det efterlängtade mötet på en viss båt? 

Det enda jag undrar är om de kapade avsnitten kommer att saknas. I ena stunden vill jag ringa systrar och korrläsare och fråga om lov och i nästa inser jag att de säkert inte ens minns dem. 

Det är bara att slita bort alltså. 

Ruta noll

Finnes: Tio nya, hemlösa avsnitt.

Sökes: Passande plats i manus att lägga dem på, som både passar kronologin och dramaturgin i boken.

Önskas: Skrivtid att flödesskriva en massa bra idéer som inte kommit än.

Övrig information: Den briljanta lösningen som jag kom på igår höll inte, visade det sig. Logisk lucka. Tack för den.

Så nu står man här, tillbaka på ruta noll och känner sig vilse. På riktigt. Över hjärnan ligger trasiga kapitel och skräpar och gör mig så där irriterad som jag annars blir på smulor på köksgolvet och leksaker i vardagsrummet.

Är det då man åker till Ikea med familjen och kollar på garderober?

Lägga pussel

Inlägget som postades nyss skrev jag igår, internetlös. Jag postade det nu från min dator, men hemma hos min mamma. Jag tänkte passa på att posta ett inlägg till.

Likt konstnären är jag i den där lidandefasen just nu. När man krystar och föder under outsägliga plågor, som Sven Sidney säger. Jag lägger pussel och det är inga 32-bitars direkt, utan de mest intrikata pussel som finns.

Jag har ett gäng gamla kapitel med utmärkt dramaturgisk kurva inom varje kapitel och snygga cliffhangers o allt. Dessa måste jag riva upp. Gamla grejer ska bort eller kortas ner, annat ska bli längre och nytt ska till. Allt gör såklart boken till det bättre, men det skapar total obalans i mina kapitel.

*sliter sitt hår*

Efter fyra timmars grubbel igår och nästan lika många idag börjar det eventuellt klarna. Jag tackar Anna för kommentaren som damp ner nyss och instämmer: Tvivel kommer, tvivel går.

En bättre bok man får?

Fler lapptäcksproblem

Tyst. Stör inte. Jag sprättar upp och syr om. 

Det är en ordentlig oreda i mina lapptäcksbitar. Jag älskar dem alla och vet att de kommer att se fantastiska ut tillsammans, men jag måste först räkna ut vilken bit som ska fogas ihop med vilken och det är så förvirrande eftersom de redan sitter ihop men jag börjar inse att jag måste sprätta lite, lite till. Inte ta bort något, bara sprätta upp och foga ihop i annan ordning.

Men det är svårt det där med ordning. Det är trots allt inte ett lapptäcke, utan ett manus, och kan jag inte foga ihop två bitar på ett visst vis bara för att det ser snyggt ut. Det finns faktiskt en kronologi att ta hänsyn till här. Någon som ligger sjuk i en scen kan inte plötsligt dyka upp i en annan scen och lämna läsaren att undra om det var ett ruskigt snabbt tillfrisknande.

Suck.

Jag som var så galet entusiastisk i morse över alla mina splitternya genombrott och nu stämmer det inte i alla fall. 

Som min syster brukar säga: att sy om och sprätta upp är sömmerskans lott. Och författarens tydligen.

Men jag ger inte upp. Aldrig. Ni måste förstå att den här boken är superdupervärd att läsa. Jag älskar den och jag börjar förstå att sådant smittar av sig rätt ordentligt på läsare. Vänta bara. Snart så.

Lapptäcke: tutorial

Det verkar som att lösningen på korvstoppningsproblemet i kapitel 2 är att göra det till två kapitel och fylla ut med karaktärsbyggande konversationer och händelser (som jag redan har på lager) mellan all information om den nya platsen som vår hjältinna hamnat på. Att dela kapitlet i två känns mycket, mycket märkligt, för att säga det milt. Säger du kapitel 14 tex så vet jag precis vad som händer där, och nu ska plötsligt alla kapitel skjutas fram ett nummer. Jaha.

Men kapitel 2 måste bli bra. Inledningen måste bli bra så att läsaren läser ut boken och gärna de följande två också.

Efter att ha läst, tweakat, läst, stirrat, gjort om, skrivit nytt och gjort om igen har jag fått ett trasigt kapitel framför mig som det måste bli ordning i. Efter mycket tankemöda har jag kommit fram till att jag måste använda lapptäckstekniken för att foga samman alla dialoger och stycken. Här följer en tutorial.

Skriv ut kapitlet som det ser ut, tillsammans med de nyskrivna scenerna. Klipp ut det som vekar höra ihop. Börja pussla ihop ett lapptäcke. Flytta runt och läs, flytta igen och läs igen. Se hur många sidor text du landar på (eftersom detta är en kapitelbok där varje kapitel har lika många sidor). Se till att du får en bra blandning mellan tygerna, dvs lättsam konversation/tankar till informationsspäckade stycken om den nya världen. När du känner dig nöjd läser du igen och nu med fokus på de karaktärer som ska presenteras i ett kapitel 2. Kommer de fram allihop?

Öppna nu ett nytt dokument på datorn och klipp och klistra igen, fast digitalt, tills du ser helheten. Läs och läs och läs igen. Fila och fila.

Det kanske kan tyckas dumt att skriva ut, men jag kan inte få överblick annars. Under den första skrivprocessen, då när manuset kommer till, har jag aldrig känt behov av att skriva ut. Men nu när jag ska göra om befintligt manus känner jag det behovet precis hela tiden. Jättedumt. Varken ekonomiskt eller  miljövänligt. Jag försöker låta bli, men till kapitel 2 måste jag nog.

Det verkar som att kapitel 2 är akilleshälen och roten till allt ont och saltet i såret och navet i hjulet och tomten på loftet och det som är helt avgörande för om jag lyckas med att göra om inledningen på boken. Från kapitel  3 och fram behöver texten bara göras om marginellt i jämförelse. Det är min professionella åsikt.

Nu ska jag åka och handla. Och vänja mig vid tanken på två kapitel istället för ett.