Det här med musik live

Stans Kulturskola höll pianokonsert igår (eller pianocafé som det heter för att barnen inte ska förskräckas för mycket). För att använda ett alltför slitet uttryck, så var det m a g i s k t.

I mina älskade Emily-böcker upplever den skrivande, drömmande flickan Emily då och då något som hon kallar för "glimten". Hon vet inte hur hon annars ska beskriva det, men världen stannar upp, bröstet fylls och något ställs på glänt så att hon får en glimt av en större, färggrannare värld. Nu var det längesen jag läste böckerna, så det är möjligt att jag tolkar om vad hon skildrar, men i stort är glimten ett ömtåligt, åtråvärt ögonblick av djup förbindelse med något större och evigare som inte är religiöst.

Glimten är en av flera anledningar till att jag älskar Emily-böckerna, eftersom jag också upplever  den suggestiva, gäckande glimten.

Ni vet, något surrar dovt och djuplodande i bröstet, omvärlden försvinner, tankarna saktar ner och klarnar samtidigt. Nackhåren pirrar. Det är en fysisk reaktion lika mycket som psykologisk och trots glimtens bräckliga och flyktiga natur, kan den vara flera minuter i bästa fall, men glimten kommer aldrig när du jagar efter den.

Detta magiska tillstånd faller över mig ibland när jag: 

- skriver bok

- sjunger

- läser bok

- lyssnar uppmärksamt på någon

- bedömer elevtexter (jag vet, visst är det häftigt!)

- genomlever musik

Min privata teori är att det handlar om att jag nyttjar eller ger näring åt ett kreativt centrum. Att skapa eller vara medskapare. Att läsa och bedöma andras texter är en kreativ process, att verkligen lyssna och ta till sig av andras erfarenheter likaså. 

Naturligtvis var jag på pianokonserten igår för att lyssna på min 11åriga dotter. Hon är fantastisk. Säga vad man vill om hennes ostädade rum, men spela piano, det kan hon. Ändå var hon så nervös och jag vinkade och log mot henne allt vad jag kunde medan hon förflyttades genom sittkön närmare och närmare den gigantiska flygeln på det stora, stora boktorget där jag också haft mina boksläpp.

Visst fanns där många ungar som haltade sig genom Idas sommarvisa och Für Elise, men även under dessa nummer var jag till bredden fylld av aktning inför deras mod att spela inför så många människor, så unga och små som de var. Och mellan dessa små stapplande fingervalser kom de lite äldre ungdomarna som utan tvekan hade kunnat ta betalt för sina uppträdanden.

Nu älskar jag pianomusik. Förvisso. Men pianomusik live, som regnar över ens törstande själ utan att en förväntat sig att få uppleva det, det mina vänner, kan orsaka glimtar. Innan det hann bli min trollunges tur att spela var jag känslomässigt utmattad av att ta mig genom alla dessa toner som östes ut i rummet. Glimten grep tag och släppte inte greppet på  l ä n g e.

Någon rev av den intensiva temamusiken från Pirates, någon annan försänkte oss i sex minuter lockande, trevande Twilight i moll. En lång, smal nästan-vuxen elev med tydlig autism blandade svulstiga, klassiska, hamrande verk med något som - att döma av leendet hos hans lärare - måste varit egenkomponerat. När applåderna för honom tystnat tackade han inte bara genom att buga, utan genom att spela en trudelutt. En ung grabb, inte äldre än fjorton, med halvlångt hår och sportiga kläder, spelade ett långt, ömt stycke som jag aldrig hört men närmast kan beskriva som en kärleksförklaring till instrumentet där hela klaviaturen nyttjas till fullo. 

Sist kom så min trollunge och spelade Yirumas "River flows in you". Nervositeten och den långa väntan orsakade ett felsteg. Ett enda. Jag vet ju att hon kan den som rinnande vatten. Efteråt bugade hon och rusade till mig för en kram, innan vi gick ut och åt på resturang för att fira hennes stora bedrift, nästan-nioåringens sagolika mål på fotbollscupen förra veckan och att femåringen lärt sig cykla utan stödhjul.

Min enda fråga nu är vad jag ska lyssna på när jag skriver idag.

Och hjärtat kan resa i tiden

En vecka tog det, innan jag fann mina steg tillbaka hit för att berätta.

Men för läsarna tog det bara två dar.

Två dagar efter boksläppet kom första brevet. En trettonåring som läst ut I levande mörker skriver att hon är kär i mina böcker, att varje sida i boken var som en överraskning, att hon nu fantiserar om fortsättningen och hoppas trean kommer lika snabbt som tvåan gjorde.

Dagen efter kom ännu än hyllning.

Dagen efter det en till.

Jag är rätt säker på att folk blivit högmodiga för mindre.

Ändå känner jag mig ödmjukare än någonsin.

För varje hyllningsbrev vill hjärnan blicka framåt. 

Titta! tänker den. Någon älskar det här. Någon säger att böckerna förändrat liv. Hur ska jag nå ut till fler som kan känna samma sak? undrar hjärnan.

Men hjärtat är alldeles stilla.

Hjärtat ser bakåt.

Inåt.

Hjärtat ser Liannes leende ögon. 

Hennes gillande. Hennes uppskattning.

Under så många år var hon besviken på mig.

De mörka ögonen - som ingen annan än jag kan tyda - skrek av frustration.

Hon serverade mig sitt mod, sin kärlek, sin nakna sorg, sin seger.

Och jag misslyckades.

Misslyckades med att berätta, gestalta, göra rättvisa.

Och nu är hon nöjd. Tillfreds.

Till och med stolt.

Hissdörrarna går igen framför hennes ansikte och jag hör henne skratta där bakom.

Hon är inte ensam i hissen och jag undrar vad som händer sen.

Nyförälskad går jag vilse i mitt eget Kändo på nytt.

Ser världen ur deras ögon som just flyttat in och vill dröja kvar.

Jag njuter av deras sällskap.

Platsen blir komplett först i deras gemenskap.

Tacksamheten att äntligen få dela den, låter sig inte finna ord.

Dagen före boksläppet spelade jag igenom en notpärm med musik.

Skrivmusik, inspirationsmusik, refuseringsmusik.

Fingrarna på pianot ledsagade rösten

och för en stund blev all tid närvarande samtidigt.

Varje tillfälle i mitt liv när jag hört eller sjungit sången förut

existerade samtidigt.

Refuserna och läsarbreven stod sida vid sida

Lianne log, Iam log större

och mitt hjärta var fyllt till bredden.

De nya sagornas lockelse

Tror ärligt talat inte jag hade överlevt "vad i hela friden är en ICC-profil?!"-kriserna om det inte var för den Onämnbara boken som numera får nämnas hur mycket den vill. Den har till och med fått ett arbetsnamn.

Jadå, jag ska redigera. Jadå, jag ska skriva ett debutantporträtt som jag kan vara stolt över. Men min nya saga, den som ännu ingen hört, vars sorger, utmaningar och segrar ingen ännu läst, den är mitt nya gömsle. Vacker för att den är orörd. Magisk för att där finns längtan efter att skriva och längtan efter att bli läst av dem som står närmast och redan läst allt annat tio gånger förut.

Likt ett nyfött barn har den en egen, särskild doft som bara nyfödda kan bära innan livet kommer ifatt och den doften är berusande.

Sanningen om paracosmlekar

Säg inte det till mina elever, men nu tänker jag använda Wikipedia som källa. Jag blev ju tvungen att slå upp paracosm som jag skrev om häromdagen för att lära mig mer. 

Den intresserade kan läsa hela artikeln här.

För er andra kan jag meddela att först lät det som att den som ägnar sig åt paracosm inte är helt psykiskt stabil. Paracosmlekar är vanligt förekommande hos barn som upplever död hos närstående till exempel, men jag kan ju se att det även finns andra faktorer som framkallar behov av att gömma sig i andra världar. Så när jag tänker efter var det nog ingen större nyhet.

Men sedan säger de "Some scholars believe paracosm play indicates high intelligence" och "Paracosm play is recognized as one of the indicators of a high level of creativity, which educators now realize is as important as intelligence" samt "Michelle Root-Bernstein writes about paracosm play as an indicator of high levels of intelligence and creativity."

Psykiskt instabil, extremt intelligent samt kreativ som attan. 

Jovars. Låter som jag.

Tänk att det var DET som allt det här var hela tiden

Den här sändes till mig av min goa kusin:

Fin, va?

Tror vi närmar oss

Hela mitt arbetslag gick ut på lunch.
Jag hade med lunchlåda och var tråkig nog att tacka nej.
Sitter ensam.
Esteternas lunchkonsert ekar upp genom trapphuset.
Nya frågor formuleras, dessa svårare att besvara.
Undrar om jag får skriva bokens första scen nu, utan vidare, på lunchrasten.
Undrar om det som spritter inom mig när jag tänker på min nya bebis
kommer spilla ut innan dagen är slut
vare sig jag gett min tillåtelse
eller inte.

Känner hammarens tyngd i min hand

Ja, jag vet att jag borde skriva Nanowrimo om jag hade någon uns till energi.
Men det har jag inte.
Jag kör på sparlåga.

Vad jag har, är en önskan.
Jag vill bygga en värld igen.

Jag vill börja om, med ett vitt papper som ingen vet något om
och skapa en ny plats att gömma mig på.
Inte Tekoppen, inte småbarnsmammor, inte här, inte nu.
Bort, bort, till Fjärran Platser.

Jag vet inte om det är en berättelse för ungdomar eller vuxna.
Antagligen både ock.
Jag tror att den utspelar sig i en skärgård.
Jag tror att hjälten är kort.
Jag tror att hjältinnan slits mellan fäders traditioner och främmande seder.
Om det är ospecificerad dåtid eller ospecificerad framtid låter jag vara osagt.
Det kan vara nyckeln till intrigen.

Men när dessa tankar kliver fram, hörs andra röster:
- Redigera indrag i trilogin!
- Skriv Nanowrimo!
- Redigera tredje boken för dotterns skull!
- Kom ihåg att fylla i fritidsschemat för nästa vecka!

Sen hörs en helt annan röst.
Nämligen den här.

Just det. Där har jag ju en ny berättelse som redan väntar på mig
och som kommer fortsätta att vänta.
Länge.

För nu finns ingen tid och ingen ork
bara önskan.
Längtan.

Jag vill bygga en ny värld där jag kan bo,
en värld som ingen ännu känner till.
Inte ens jag.

Lösningen på Nanoproblemet är den gamla vanliga

... kom jag fram till under vår utflykt till stallet idag.

Jag har haft lite panik över att det är så mycket annat i livet så här under Nano. Jaja, vanligt folk jobbar heltid, men det tar tid att jobba deltid och ha barnen varje ledig stund när man inte är på jobbet också. Visst, jag har skrivit 1517 ord idag (imorse, före stallutflykten), men hur ska det gå senare när så mycket är oklart? Idag tog jag två scener som jag har koll på, men hur ska det gå med alla andra scener som jag inte har koll på än? Vilken tar jag imorn?

Svaret är att gå vilse, naturligtvis. Man lyssnar med ett halvt öra. Man åker till stallet och tänker i bilen. Man tänker medan man skalar clementiner. Man tänker medan man packar diskmaskinen, viker tvätt, nattar barn. Man tänker hela tiden. Man är där man behöver vara fysiskt, och planerar bok samtidigt, så fort det finns en mental lucka.

Jag förstår nästan inte varför jag var orolig. Sån här är jag ju jämt när jag skriver. Disträ. Det är därför jag kallas Vilse. Det är så jag jobbar. Skillnaden den här gången är att jag är påtvingat vilse, för att hinna räkna ut vad jag ska göra nästa skrivpass före själva skrivpasset kommer. 

Ta-da. Dagens råd. Imorgon tänker jag avslöja makens.

Ursäkta, jag hör inte vad ni säger för Musorna sjunger så HÖGT

*damp*

Vad var det som lät? - Åh, det var något som landade. 

Vad var det som landade? - Årets bästa idé.

Var kom den ifrån? - Alla de där dagdrömmarna som bara var för mitt eget höga nöjes skull.

Ser ni hur det glittrar och sprakar när jag rör mig? Ser ni hur det faller gyllene smulor till marken där jag går? Det är Musorna som vidrört mina tankar. 

En ny bok. En bok som varit en tanke i två år har fått en ännu häftigare plot än den redan hade. *hoppar och studsar och längtar till tomma dokument att fylla och trakassera betaläsare med*

Det är inte Boken som ligger på Lut. Det är en annan. Den Onämnbara. Den som knappt får skrivas. 

Åh, Vilse, vad gör vi nu? Ska du strunta i alla dumma förlag och alla färdiga manus och sätta dig och skriva en ny bok, igen? Utan att någon vill ge ut den heller?

Var det någon som sa något? Som invände? Ledsen, jag kan inte höra vad ni säger, för jag har Musor som sjunger i mina öron.

Vilse gånger två

För första gången på tjugo år (okej, femton) lekte jag leken som är upprinnelsen till trilogin nu igår. Fast inte med min lillasyster, utan med min dotter. På hennes initiativ. "Mamma, du är den och jag är den!"

Som jag önskar att jag hade filmat henne. Hon skulle prompt veta vilka alla gifter sig med och vad deras barn heter och jag STÖRTVÄGRADE svara. Såklart. Tänker väl inte förstöra hennes livs bästa läsupplevelse (höhö) genom att avslöja allting nu heller?

Men hon är så med på noterna. Hon fattar. Hon citerar. Hon gissar rätt på så mycket.

Vad hon kommer bli chockad i slutet av första boken. Arma barn, hur rätt hon än har i det som planteras är hon förskräckligt vilseledd angående bokens stora hemlighet. Längtar redan nu efter att läsa andra boken med henne, fastän vi har över hundra sidor kvar i första.

Ett par småsaker har jag hittat i manus som man kan snygga till men ingenting värt att refuseras över. Det gör mig underligt lugn. Men iaktta dotterns lässug och entusiasm, och jag har bevis för att boken funkar. Hon blir inte uttråkad, hon vill hela tiden veta hur det går. De en gång långsamma partierna som jag lagt så mycket jobb på att arbeta bort, är faktiskt borta.

Men jag skriver inte. Jag skurar och rensar och jobbar och gör mellanmål och springer på dubbla föräldramöten och skickar barn på kalas och köper presenter till kalas i det OÄNDLIGA. Det är vad jag gör.

Och så dagdrömmer jag. Massor. Så där så att jag nästan är trafikfarlig när jag åker till Arkens Zoo för att köpa mer spån till kaninen.

Slutkörd om kvällarna plöjer jag Ricky Gervais nya Derek med maken och skrattar och gråter. Kan rekommendera den. Vem visste att Mr Gervais hade en snäll sida efter The Office? Så lagom fin och samtidigt rolig. Älskar brittiskan. När unga tjejen med de målade naglarna svarade "Twitter" på frågan om vad hon läser, och på brittiskt vis helt hoppade över T-ljudet, blev jag så varm i hjärtat att det räckte flera timmar. 

Måste säga det högt igen. "Twitter." Och Dereks alla "I loves cats." Aah. Kanske bara kan visa Derek på mina engelskalektioner imorn?

Vid nåt tillfälle, när jag väntade på maken vid Netflix, knäppte jag på Ten things I hate about you, som trots att jag kan den utantill, tål att ses igen.

Ja, vi älskar Heath Legder på grund av Jokern och A knight's tale och Brokeback Mountain och alltihop. Men mest av allt älskar vi honom här. Inte bara för att den är baserad på Shakespeare, inte bara för att Joseph Gordon Lewit inte fått kindben än, eller för alla dråpliga kommentarer och den perfekta dramaturgin, utan vi älskar den här filmen för att det är den enda high school filmen värd att se. För att vi såg den då, när den kom i slutet av 90talet, och blev förälskade. När jag hör de ljuvliga elgitarrerna och den grymma tjejrösten som vräker på i soundtracket ser jag min bror framför mig, när han målmedvetet byggde ett hemmagym på altanen hos mamma och pappa där jag fortfarande bodde och han bodde igen, och hur han kom tillbaka till livet genom träningen, samtalen och faktiskt, filmer och musik som den här.

Där är jag. Vilse i Derek, vilse i mina dagdrömmar, riktigt vilse med Vilse junior. Får se om jag kan ta mig för något vettigt snart. Skrivarmässigt alltså. I mammalivet är jag vettig för det mesta.

Det finns alltid nån som har det värre

och finns det inte det, kan man alltid hitta på en.

Man kan sitta där i soffan, timme efter timme kvällen lång, och följa historien i huvudet, där någon utsätts för riktigt omskakande händelser. Följa personens chock och trauma, följa med när de nära och kära får veta vad som hänt, hur de reagerar, hur de stöttar men ibland stjälper mer än hjälper. Se någon gråta i smyg och höra en annan ljuga för att släta över och låtsas att det inte var så illa som det faktiskt var.

Klart det blir avbrott. Klart man måste svara på frågor om vad man ska tänka på när man bakar muffins eller avstyra gråt och bråk, men annars sitter man där och läser en bok som inte finns på papper och aldrig kommer finnas.

Bara för att man kan. Bara för att det behövs. Ibland. Igår.

Härligt.

Återvänder till vackra, ljusa salar

De är mitt andra hem. 

Där finns kristallkronor och höga fönster, arvegods och dukade kuvert. 

Om jag inte känt mig så hemma, hade jag aldrig vågat sätta mig vid långbordet rädd för att spilla på den vita duken.

Men det tjusiga är bara en yta. Där finns så mycket mer.

Där finns skämt, pikar och skratt.

Där finns stolthet över de sina.

Där finns förväntan inför kvällen.

Men också det är bara yta. Under glättiga samtal finns en riktig historia.

Där finns en växande schism mellan honom som biter ihop under vissa kommentarer och den som ser det som sin plikt att fälla dessa.

Där finns en bror som inte talar sanning.

Där finns en kvinna som är lättad och en som känner press.

Där finns en make som står ensam på en terrass för första gången, hustrulös.

Där finns en mor som undrar om gamla misstag aldrig ska få vila i graven ifred.

Om det är någon som undrar var jag är, så sitter jag vid bordet och lyssnar på samtal och underliggande tankar.

Här ska gestaltas.

När man bestämmer sig för att göra sig själv en tjänst

Lyckorus!

Vissa är ju bortskämda med en hel drös systrar och ikväll bar det av till min lillasyster. Glad var jag när jag kom. Hög var jag när jag gick.

Med månen och ljuvligaste musiken som sällskap i bilen hem, bestämde jag ett och annat. Det är ta mig sjutton bara en vecka kvar till 2/9. En ynka vecka. Så okej att jag kanske hade hunnit bli nästan färdig med relationsromanen om jag satt mig den på det under den veckan, men nu bestämmer jag att jag utan vidare byter manus. Bara för en vecka.

Trilogin är mitt lyckopiller och jag törstar, trängtar, trånar efter mitt lyckopiller! Jag ska redigera klart de där kapitlen i trean som egentligen skulle gjorts klart kring midsommar (när jag skrev en novell istället) och sen efter den 2/9 får man se.

Är jag en blöt fläck finns nämligen också en plan. Då ska jag begrava mig i något helt annat, nämligen en fantastisk bok som jag längtar efter att sluka. När jag vandrat igenom denna nya, påhittade, sagolika värld hoppas jag vara mig själv och då kunna gå tillbaka till relationsromanen som en duktig flicka.

Jag förstår att ingen, precis ingen, av er bryr sig, men JAG är HÖÖG som ett HUUS. 

Under en vecka ska jag förhoppningsvis! få flödesskriva allt det där nya, fina, underhållande, roande, planterande, smaskiga. 

Bra beslut. Känner det i lilltån.

Veliga tider

Kan inte bestämma mig.

Ska vi åka till Astrid Lindgrens värld i år igen? Busan har ju trots allt inte varit där i medveten ålder och de har ju dessutom byggt om hela Katthult. 

Ska vi åka till Italien? Coop har grymt bra erbjudanden på hotell i Toscana och barnen som aldrig har flugit någonstans.

Ska vi ta en charterresa? Sommaren som blomstrade så varmt och skönt i maj verkar ha försvunnit. 

Ska vi vara hemma och renovera sovrum så att vi är rustade för höstens förändrade behov? 

Ska jag och maken resa bort själva? Till London? Rom?

Som om det inte var nog med att semestern börjar om en vecka och vi inte har en enda bokad plan (förutom att jag ska till mina svärföräldrar i tre dagar) så vet jag heller inte vad jag ska skriva. 

Jag sa till min väninna kompositören att nu kör vi järnet. Nu redigerar jag relationsromanen och hon skriver klart det där undersköna pianostycket som hon började på för x antal år sedan. Hon lyste upp - hon älskar boken - och det hela tycktes så bestämt som något kan bli när man har med hennes känslomässiga konstnärskap att göra. 

Men det verkar fysiskt omöjligt för mig att vända trilogin ryggen i nuläget. Det är som om bytet av manus i mitt arbete sårar karaktärerna jag älskar och jag orkar inte göra dem ledsna mer. Allt jag gör, gör dem upprörda numera, verkar det som. De fortsätter prata och dona och leva sina liv och jag skulle kunna skriva ner det som de säger och fortsätta där som jag var i bok3 innan novellen kom emellan, men är det verkligen så klokt? Borde jag inte a) byta manus och skriva/försöka med något annat eller b) börja om från början med bok1? Borde jag inte vara professionell och strategisk för att försöka nå årsmålet så här när det är 1 juli och vi går in i andra halvlek av "året då allt kan hända"?

Ni vet känslan när någon varit orätt taskig mot en person man älskar. Allt man vill, är att hålla sin vän nära och göra allt i sin makt för att hon ska förstå att hon visst är värdefull. Det är vad jag vill göra. Hålla om dem. Läsa igenom allt i rasande fart och bara älska.

I mitt mest veliga tillstånd ringde min lillasyster, just precis nu. Hon ville prata om Ove, nu när jag läst ut honom i helgen. Hon ville också veta vilket namn hon hittat på till ett barn som eventuellt planerar komma till hennes familj en vacker dag, ett namn som kändes perfekt men som hon helt glömt av.

Tur för henne att hon har mig. Jag kom ihåg. Jag kom ihåg alla tre namnen. Mitt minne skulle inte glömma en sådan sak och när jag gjort henne glad kände jag en liten stund att helt oduglig det är jag nog inte i alla fall.

Jo. Snart ska bloggen bli sig själv igen. Jag har två inlägg som väntat i flera veckor och jag hoppas skriva dem innan veckan är slut. Häng kvar.

Att leka författare för en dag

Det finns en vårdklass på ett gymnasium här i stan som ska få författarbesök nästa vecka. Idag om en vecka. Just nu om en vecka.

Detta upptar författarens tankar.

Det är inte första gången jag besöker en klass, men varje gång är ändå olika. Från början skulle jag leda en bokdiskussion kring Manne Fagerlinds Berg har inga rötter, men nu har det utvecklats till bokprat i största allmänhet. Jag har just bestämt temat för föreläsningen.

Tanken är att jag ska prata om begreppet vilse så som jag använder det här: om förtjänsterna med att förlora sig i påhittade världar, i god litteratur eller i sin egen kreativitet, allt för att få eleverna att vilja läsa fler böcker, vilka som helst. Titeln på min föreläsning är hämtad från filmen Shadowlands, en av mina storfavoriter, och lyder: We read to know we are not alone.

Jag vill få dem att förstå läsandets värde, både för skolresultaten och bildningen, men främst dess magiska effekter på s j ä l e n. 

Kanske kommer jag prata lite om Teodor Kalifatides, kanske om min egen resa som läsare och min resa som skrivande. Kanske nämner jag mina tankar kring jazzens motsvarighet inom litteratur (mer om det i ett senare inlägg) och kanske avslutar jag alltihop med att läsa något utdrag ur någon av böckerna jag skrivit. Man vet inte riktigt, men man börjar få ett hum.

Mina fördelar är att jag är lärare i botten och har en naturlig fallenhet att tala inför grupp, men jag är lika nervös för det. Orosmomenten är flera: kanske går det inte att entusiasmera den här generationen, kanske blir de knäpptysta inför mig som en okänd vuxen, kanske stör Busan som kommer sitta i knät på svensklärarsystern längst bak i klassrummet.

Hur som helst tar jag tacksamt emot alla tänkbara tips och tankar. We read to know we are not alone.

Ja, det tror jag på.

Sen försöker jag låta bli att tänka på det som jag skrev i andra halvan av det här inlägget, för det blir lite lätt deprimerande  Vilket framtidshopp jag hade i februari. 

Titta! Ett fynd i skogen

Första maj-utflykt med korvgrillning, kaninungar, hästskjuts och bågskytte. Glada barn, glada föräldrar.

Och så det här. Vilket fynd!

Frågan är bara vem som vill gå en sån stig.

Svar: Jag! Lätt.


UPPDATERING: Jag börjar inse att den stora frågan är inte vem som vill gå stigen, utan var den leder. Det står START med stora bokstäver. Starten på vad?

Varje gång

Jag har inte retirerat från min kamp eller gömt mig i gammal, bekväm text, inte alls. Det var inte så det var.

Det var bara det att jag funderade på serien/trilogin i stort, och kom att tänka på något som mamman säger i näst sista kapitlet i andra boken, i nya versionen av andra boken, den som jag skrev klart för två månader sen.

Jag slog upp det på telefonen. Skulle bara läsa den scenen. Trodde jag.

Jag fastnade. Jag läste klart hela näst sista kapitlet och slet i princip upp det allra sista så fort jag nådde punkt. Jag satt på bänken i solen på altanen och läste, jag gick till lekplatsen, jag frös, jag gungade barn och jag kände orden bränna i fickan. Väntande.

Nu kom vi in. Nu läste jag klart. Jag plöjde, glufsade i mig och förtärde varje fras, varje ögonkast, varje tanke och replik. Sen tog det slut. Då skrek jag. Ett glädjetjut. Likt en fjortis på Bieberkonsert ylade jag min lycka rakt ut i luften. Ingen klappade mig på axeln, ingen sa att boken äger, ingen tog emot mitt skrik och mina invärtes applåder, men jag njöt ändå av att detta är reaktionen som bokens slut får. Varje gång.

Av mig åtminstone. 

Ah, lite uppåttjack. Det behövde nog jag.

Trötta fötter, många tankar

Lång dag.

Busan hade sitt första riktiga barnkalas. Ballonger, paket, blåsa såpbubblor i vårsolen, tårta. Lycka.

Städa före, städa efter. 

Ärenden.

Mannen iväg med långväga kompisar som besöker Götet. Kvar är tre hungriga barn och mina trötta fötter.

Övervann fötterna. Fixade mat. La två av tre barn.

Fattade det oväntade beslutet att låta storasyster vara uppe. Struntade i det där med egentid och hade tjejkväll istället.

Vi hade sett halva Ever After när det var dags för henne att sova ändå. En dag imorgon också och allt det där. Mamma gäspar.

Lång dag. Trötta fötter, många tankar.

Tacksam för familjen, för lycklig kalasflicka och lycklig storasyster som fick vara själv med mamma.

Men något stör, något ropar.

Ropar.

ROOOOPAAAR.

Det är dokumenten. De genomarbetade, skrivna, omskrivna och överlästa dokumenten.

De vill inte vara dokument mer.

De vill bli böcker.

Riktiga böcker.

Deras rop växer och exploderar, deras längtan blir min tysta hysteri.

Jag vill inte vänta mer.

Vad går det här ut på? frågar jag nattmörkret utanför. 

Mörkret svarar inte.

Att skriva böcker och vänta på förlag är som att vara evigt gravid.

Man väntar och väntar och längtar men ingenting händer.

Trötta fötter, många tankar.

Tyst med er. Dårar.
Gå och lägg dig.

En och en halv timme i mörker

VAD ska jag ta mig till?! Gah. Jag skyller alltihop på min dotter, Busan. 

Busan kunde inte komma till ro igårkväll och jag tillbringade först 45 minuter i hennes krypin, sedan smög jag ut bara för att sucka och gå tillbaka in igen. (Om min man skulle läsa detta skulle han skaka på huvudet åt försköningen. Så var det inte. Jag blev jättearg när hon vaknade, för jag var jättetrött och min man försökte ta över, men just igår dög han inte som han brukar och högst motvillligt fick jag tillbringa 45 minuter till vid hennes sängkant.)

Saker händer i huvudet när man sitter blixtstilla på ett golv i mörker i en och en halv timme. Saker som marinerat ett tag börjar klarna. Scener börjar poppa, avsnitt, vändpunkter. Ord, rentav. Panikartat längtade jag ut i kvällsfriheten för att kunna få ner något av allt som föll på plats, på pränt.

Men när jag väl kom ut (klockan halv tio) kunde jag inte skriva. Inte skriva riktiga scener och avsnitt och vändpunkter, inte öppna nya dokumentet där ett nytt manus ska ta form, utan jag fortsatte på mitt synopsis/ karaktärsdokument och fyllde på med mer information. Skrev länge. Började researcha. Totalfastnade. Skrev mer. 

Sen fastnade jag i dokumentären om katolska präster som förgriper sig på barn, som min man satt och såg på, men det är en annan historia.

Suck. Det kan vara så att jag bad någon säga till mig på skarpen att vara duktig och läsa igenom ett gammalt manus den här veckan. Det kan vara så att jag sa till någon annan att jag skulle vara klar med den biten innan veckan var slut. Jag satte ett mål.

Just nu känner jag mig sprickfärdigt redo att öppna det där dokumentet och påbörja den nya boken. För något har hänt. En pusselbit har tillkommit som inte fanns förut. Nämligen: jag tror att den här boken kommer att bli fantastisk. Boken som Ligger på Lut har fått ett nytt bloggnamn (dess riktiga namn behåller jag för mig själv.) 

Det är en bok där varje scen är en nyckelscen. Jag kallar den: Boken Utan Transportsträckor.

Boklängtar