Egentligen skulle den offentliggöras först imorgon, men jag kan visst inte hålla mig. Imorgon går den upp på lianne.se, men vi kör en liten exklusiv förhandstitt idag på Vilse.
VilseVideo nr2 i mitt lilla pepptåg inför boksläpp är två boksamtal med dem som förhandsläst I levande mörker. Den här videon riktar sig inte till målgruppen: barn och ungdomar tycker det här långt och långtråkigt. Det här riktar sig till vuxna läsare, bokhandlare, bibliotekarier, svensklärare och andra som skriver.
Förhoppningsvis finns det någon mer än jag som tycker det här är lite kul.
Andra boken i serien, I levande mörker, är fantastisk. Jag tänker slå fast det här och nu.
I levande mörker tänjer svåra frågor till sin gräns, frågor som bara nosades på i ettan.
I levande mörker står för kärnan i hela serien. Vad som måste övervinnas och hur.
I levande mörker bygger vidare på relationer som bara hann introduceras i ettan.
I levande mörker kommer få dig att skratta högt åt dråpligheter.
I levande mörker kommer få dig att krypa ihop. Rädd.
I levande mörker kommer få dig att bli irriterad på Lianne, historiens mest trögfattade halvhäxa.
I levande mörkeröverraskar från kapitel 1. Nytt har hänt redan innan boken börjar. I levande mörker får vi följa en ny underdogs resa mot förnyad respekt.
I levande mörker går djupt. På alla fronter, samtidigt.
I levande mörker är boken som introducerar två av mina personliga favoritkaraktärer i serien (och ni trodde persongalleriet var fullt!). Här möter läsaren häxor som kommer att få nyckelroller senare.
I levande mörker utspelar sig på fler plan än ettan, i flera parallellhandlingar.
I levande mörker låter karaktärer som förut tycktes statiska, bli ack så dynamiska. Folk växer. Gör misstag. Blir flera meter modigare.
I levande mörker innehåller mycket mer romans än ettan och då pratar jag inte bara om det som ni tror att jag pratar om. Kan tyvärr inte säga mer än så.
I levande mörker är helt, ljuvligt, sagolikt lysande.
Jag har blivit sågad. Jag har blivit hyllad. Jag har gömt mig och jag har rest mig och gömt mig igen. Men när jag idag beundrar tavlorna som snart ska förvandlas till andra bokens omslag, lyssnar på låtar som varit ledstjärnor för mina karaktärer i många år och tänker på framförallt en nyckelperson som mitt hjärta ömmar för, men som jag ändå låter lida långt mer än någon annan i serien, känner jag mitt hjärta fyllas. Av godhet. Tilltro. Stolthet. Längtan.
Ni kanske tycker jag skryter. Ni kanske tror jag bara marknadsför. Ni får tro vilket ni vill. Själv ville jag bara skriva av mig och jag får det, för det här är min blogg och jag har skrivit på den här boken i många år. Jag säger inte att boken inte har brister, men just nu fokuserar jag inte på dem.
Helst av allt vill jag posta bilden på skådespelaren som för mig representerar denna nya karaktär, men jag håller mig hårt och nöjer mig med att låta er lyssna på hans låt. Eller ja. Delar av den är hans, delar någon annans. Kan vara så att de inte gillar varann. Det låter jag vara osagt.
Inte på det offentliga boksläppet, men på efterfesten med vännerna, kunde man höra mig säga följande ord:
- Ingen av er är med i boken. Bara så ni vet. Ingen karaktär är baserad på nån, utan allt och alla kommer från mig. Jag är samtliga personer i boken.
Jag hade ett stort behov av att klargöra det. En släng av debutantsjuka kanske, kalla det vad ni vill, men det fanns de bland gästerna som uttryckte en viss lättnad över mitt uttalande.
Ikväll hade jag en gammal kompis hemma för att se på Steel Magnolias. Förr såg jag den alltid en gång om året, som en gratis sorts terapi, men nu var det alldeles för längesen och när den dök upp på Netflix häromveckan var saken biff. Kära S kom över. S som var ett enda stort varmt skratt i mitt veliga, pubertala och tonåriga liv, som gifte sig och försvann till Norge för 13-14 år sen och nu återvänt hem. Hon kom hit och vi skrattade som hyneor till Sally Field, Dolly Parton och de andra, tills vi lipade som små grisar. Eller ja. Jag lipade. S kippade lite efter andan bara. Sen snöt jag mig, hon dukade undan teet och vi pratade lite för länge.
Jag nämnde författarbesöket som jag ska göra imorgon (mer om det på Debutantbloggen på torsdag) och hon - som lovprisat boken sen hon läste ut den för någon månad sedan - hajade till och sa något hon tänkt på, men glömt.
- Men du, han den där läraren ... Han. I boken. Du sa ju att ingen i boken var baserad på nån, men var inte han ändå ...
Och där började jag asgarva.
För hon har helt rätt. Han är den enda som är baserad på nån.
Och det faktum att hon såg det, tar jag som en komplimang.
Trots dunderförkylning tog jag mig till systerns fest för att, ja, hon fyllde 30. Och det gör hon bara en gång. Och hon är min lillasyster, den sista att fylla 30, och hon har väntat länge på det. Och jag älskar henne så mycket att jag till och med pysslat för hennes skull, jag som avskyr att pyssla.
Jag står och förser mig av osten. Gäster som anlänt lite senare tar mat. Någon smyger upp bakom, lägger armen om mig och viskar: Hur mycket ska du ha för att jag ska få läsa tvåan nu?
Jag vänder mig om och skrattar. Det är systerns käraste vän Herr S. Herr S håller på att läsa Ljus som varit dolt och är så full av tankar att han sprutar ur sig.
Först måste han peka på mig och säga "Fy, dig!" för det som hänt i boken som inte fick hända. Sen måste han säga att han aldrig läst en bok med så trovärdiga karaktärer.
Det faktum att det är den vanligaste kommentaren jag får, är ett själens balsam. Dessa häxor som är så verkliga för mig, framgår alltså som verkliga även för andra.
Sen kommer Herr S mest engagerade åsikt: han berömmer Iam. Iam är trovärdig, Iams utveckling genom boken inspirerar honom så till den grad att han berättar hur han använt det som butikschef på sina anställda (!). Sist men inte minst älskar han Iams bröder, för att de är verkliga, för att han känner sig hemma med dem.
Herr S själv har fyra bröder och inga systrar.
Jag har bara en bror.
Ändå tycker Herr S att min gestaltning av en familj med bara pojkar är trovärdig.
Jo. Kan vara den läsarreaktion som värmt allra mest.
Översköljdes just av pirrande lyckokänslor av den typen som jag erfor i min ungdom när en sån där kille jag var hemligt förälskad i, valde att ägna mig ett uns uppmärksamhet.
Har gjort min hemläxa: skrivit ett porträtt av seriens huvudperson åt min illustratör. Klart vi har pratat mycket, men han bad om ett, och nu har jag skrivit det.
Det var en nyttig övning.
Klart jag redan känner henne. Vi har levt ihop i större delen av mitt liv.
Klart jag vet att man kan skriva personporträtt till sina karaktärer.
Men detta var något annat. En sammanfattning och en hyllning. Stundvis en baksidetext eller ett följebrev.
Stilla eufori tar jag med mig in i sömnen blandat med lätt panik över att jag är uppe så här sent när jag ska jobba imorn.
Men det är en bra övning - om du hade en illustratör, vad skulle du skriva till honom? Vad är de centrala motiven i din historia, de viktigaste karaktärsdragen hos personer, miljö, stämning?
Man kan tycka, efter tolv års skrivande, tusentals sidor text och tjugofem år av dagdrömmar, att jag borde känna trilogins huvudperson utan och innan.
Det gör jag också.
Jag vet bara inte hur hennes röst låter.
Det är alltid, och jag menar alltid, lättare att skriva när någon annan än hon berättar. Det är bara lätt att skriva hennes röst när det är något särskilt som händer. Annars gör orden konsekventa magplask.
Lyckligt uppfostrad av min äldre bror är jag ett Star Wars-fan i själ och hjärta. John Williams musik, sagoelementen och barndomsnostalgin gör den episka berättelsen lika lockande nu som när jag var tio.
Men det var först igår, när vi var på Gekås för att inhandla presenter till vår lilla killes annalkande sjuårsdag, som jag insåg hur väl min bror fostrat mig och då inte bara inom SWvärlden. Det fanns nämligen ingenting på hela leksaksavdelningen - och den är stor - som jag gick igång på så mycket som franchiselegot. Där fanns och Iron Man och Superman och så Tony Stark och Starks hus och sen Wolverine och Magneto och Elrond, Arwen, Frodo och Gimli. Jag ville ha dem alla, men sonen ville hellre ha Ninjagorobotar.
Maken och jag avslutade dagen med att se X-men First class och jag älskade hur väl ursprunget till Magneto och Xaviers relation porträtterades. Hur de blir vänner och sen slutar vara det, men samtidigt aldrig egentligen vill skada varandra.
Och jag tänkte naturligtvis på Star Wars, på Episode III som var en omtumlande och uppfyllande upplevelse att se på bio första gången, när svaren på tusen frågor gavs i en enda förpackning, en av dessa frågor den stora: hur kunde lilla, söta Anakin gå och bli Darth Vader? Kampen mellan bröderna Anakin och Obi Wan, går igen i liten skala i X-men.
Samma plot, olika historier. Samma plot går igen i allt från den asiatiska kampsportsfilmen True Legend till grekisk mytologi, till berättelsen om Yin och Yang.
Men jag insåg något igår.
Jag har sett samma sak hända på nära håll i verkligheten. Helt vanliga människor som började livet med att stå varandra nära som sedan tog två motsatta vägar i livet, ibland under dramatiska omständigheter och ibland genom tidens naturliga nötande.
Då tänkte jag att någon gång hade jag velat skriva en bok om två sådana vänner, och deras resa från varandra, fast i en helt annan form. En relationsroman kanske, i nutid rentav.
Man kan säga att det händer inte översvallande mycket i det där nyskapade manusdokumentet. Det kryper fram och sniglar kör om på insidan.
Däremot växer synopsisdokumentet hela tiden. Karaktärerna mejslas fram och får tydligare drag, idéer till hur och när information ska presenteras föds konstant, och antalet lästa platsannonser och artiklar på wikipedia ökar explosionsartat. Det visar sig att varenda människa i den här boken sysslar med saker som jag inte vet något om, och researchen saktar ner lika mycket som den fyller ut.
Författaren suckar lite, otålig att skriva, men bestämmer sig för att minnas hur det var förra gången hon skrev något som inte ingick i trilogin och den färdigbyggda värld som följer med den. Just det. Startsträckan blir längre när allting är okänt.
Det som saktar ner allra mest är berättarrösten, som är ny, ovan och jättesvår. Trösten är att den lilla text som finns har lyckats med det som är beslutat: meningarna har hög densitet. Raderna är späckade med information. Jag försöker lära mig konsten att säga mycket på liten yta, helst utan att säga det, dessutom. Görlätt. Inte.
Tålamod, det övar jag på (för det har jag ju inte övat på tillräckligt under min förlagsväntan), men författaren vet att varje tanke leder någonstans, varje rätt ställd fråga producerar användbara svar och sinnets ocean är en oändlig källa att ösa ur.
Skagerakk och Kattegatt möts och slår emot varann, våg för våg, och sandkornen läggs ett och ett till Skagens udde och utan att ögat kan se det, växer Danmark hela tiden.
Det brukar mina barn fråga mig när jag dammsuger eller sopar köksgolvet och av någon underlig anledning rör på läpparna utan att prata.
Och jag ler. Hoppsan. Min tröst är att min bror är precis lika dan. Jag är inte galen. Det är ett släktdrag.
På mellanstadiet kallades jag för Fröken prata-med-sig-själv. Elakt. Den sved, men jag slutade inte med det för det. Kan inte. Går inte. Faktum är att jag vid ett tillfälle har gått ner för hela Avenyn (och den är lång) med en mobiltelefon mot örat och pratat och pratat utan att någon ringt. Hade en pratsam karaktär den dagen. Jag tyckte jag var genial då - min enda rädsla var att telefonen skulle ringa - men jag är än mer genial nu.
Numera finns det ju appar på telefoner. Röstmemo, den är fiffig den. Har man den behöver man ingen diktafon (jag har en diktafon, men jag använder inte kasettband längre...). Var jag än är, när än orden kommer, så kan jag plocka upp min telefon, trycka på Röstmemo och sen prata på utan att se det minsta konstig ut - och orden är bevarade! Jag måste inte memorera dem, jag måste inte oroa mig för att de ska försvinna eller leta efter papper och penna. Jag bara pratar. Flödet får vara fritt.
Faktum är att jag har ett sånt röstdokument på min telefon just nu som kom till på väg hem från gymmet. Där gick jag och pratade i telefon när jag egentligen - äntligen! - hade funnit min inledande mening till det där hopplösa avsnittet.
Någon gång ska jag lyssna och skriva av. Förhoppningsvis idag.
Idag, enligt mångårig tradition, hedrar jag en man från gångna tider. Det är hans dag, en dag att minnas.
Var han hjälte eller despot? Åsikterna går isär på hur det låg till, men i min version (och den är både ordentligt påläst och lätt romantiserad) var han visserligen ett barn av sin tid med allt vad det innebär, men ändå mer åt hjältehållet än något annat.
Han hade goda intentioner. Han genomförde goda reformationer. Han gjorde så gott han kunde.
Idag för 2057 år sedan blev han brutalt mördad.
Mordet ledde till ett långt inbördeskrig som i sin tur förvandlade en sjuhundraårig korrupt demokratisk republik till ett kejsardöme där tronen gick i arv från den ena galna kejsaren till den andra.
Mannen jag minns idag var politiker, författare och retoriker (jag har läst hans böcker och tal på originalspråk), han var skicklig soldat och än skickligare strateg. Att han blev mördad på en plats där det var förbjudet att bära vapen är så fegt, så uselt, att jag blir arg över det varje år. Han var fullt kapabel till att försvara sig själv, men fick aldrig chansen. Han var obeväpnad. Godtrogen.
Det finns tusen saker jag skulle vilja berätta om hans person: hans modemedvetenhet, hans ambitioner, hans ovanliga respekt för främmande kulturer, hans familj, hans fiender, hans älskare och förtrogna. Inte minst hans dotter som dog i barnsäng, vars död han aldrig kom över, eller hans son som blev orättfärdigt avrättad av mannen som han utsett till sin arvinge. Jag skulle vilja ge helhetsbilden av människorna som dödade honom, missuppfattningen som finns kring den mest kända bland de sammansvurna och de som sen slogs i hans namn efter hans död.
Men jag nöjer mig med att nämna ett par saker som världen har att tacka honom för:
Månaden juli.
Franska språket.
Vår tideräkning.
Idag är det Idus Martiae, den femtonde mars. En historisk dag och jag älskar historia. Tillåt mig att göra inlägget lite mer litterärt genom att citera Shakespeare:
Mark Anthony:
O judgement! thou art fled to brutish beasts, And men have lost their reason…. Bear with me; My heart is in the coffin there with Caesar, And I must pause till it come back to me.
Hur långt läste du innan du kom på att det var Julius Caesar?
Jag känner inget stort behov av att ha med en massa sex i mina böcker. Det finns ändå med, i mindre doser, och då inte för själva erotikens skull (nej tack) utan för att det säger något om personernas relation, vad de känner och tänker före och efter, hur de behandlar varandra. Sex är en del av livet och därmed också en del av litteraturen, men det är inte med bara för att vara med.
I den här ungdomsserien som jag skriver är det däremot inte med. Dels för att åtminstone första boken riktar sig till så små barn som elva-tolv år och dels för att den magiska värld där böckerna utspelar sig har en lite annan syn på det hela än västvärlden har idag. Lite mer gammaldags kanske, precis som annat i världen också är gammaldags (som svärdsfäktning, för att ge ett exempel).
Men i slutet på andra boken (där som jag är i min omskrivning) ska allting plötsligt bli romantiskt, efter det att paret i fråga gått som katt kring het gröt i två böcker. Skrivandet blir en balansgång eftersom det inte får bli för corny, samtidigt som läsaren faktiskt måste få gotta sig i det hela efter all denna väntan, plåga och spänning.
Tidigt i omskrivningsarbetet föddes en tanke, en händelse, som skulle få komma med i slutet, men nu när jag sitter här med mina slutscener inser jag att enda sättet (berättartekniskt) för denna nya grej att komma med, är att den hamnar nästan allra sist och det passar inte hundra med handlingen.
För att få ihop det hela finner jag mig själv i färd med att sitta och skriva ord som bh i den här boken och kände att jag rodnade. Eller rodnade gjorde jag ju inte, men jag rodnade lite å hjältens vägnar.
Det var inte en erotisk scen, knappt ens sensuell, men den var lite laddad på något vis. Ni hör ju: lite laddad, och jag kände det som att det inte alls hörde hemma. Märkligt!
I timmar gick jag runt och undrade om jag var pryd, men kände att det inte alls var förklaringen. Till slut insåg jag vad det rörde sig om: det var ett stilbrott mot resten av boken.
Ett stilbrott. Det finns en viss stämning i boken som här plötsligt bröts.
Det var det ena svaret. Det andra svaret (i all ärlighet) handlar om att jag värnar om mina hjältar. Mina älskade karaktärer som är så goda i all sin mänsklighet, får inte framställas på ett ovärdigt sätt. Något som för dem är fint och vackert, får inte bli tarvligt bara för att en läsare tränger sig på.
Kontentan: Jag vill ha värdighet i en kärleksrelation på papper. Jag är inte pryd för det. Jag tror tvärtom att litteraturen vinner på det.
4569 ord före halv tolv på förmiddagen, det måste väl vara världsrekord?
Jag har hamrat, knapprat, och följt mina hjältar in i mörkret och hem. Jag har ställt mig upp och sprungit fram och tillbaka, hysteriskt hoppande av glädje, klappat händer och tjutit, hurrat (det tyckte tvååringen var jätteunderhållande). Jag har gråtit.
Jag är helt slut.
Det här är den bästa delen av skrivande. Flödesskriva räcker inte som beskrivning, utan karaktärernas stormande känslor införlivas i mig och blir mina egna. Det handlar inte om att jag känner med dem eller förstår hur de känner sig, utan jag känner deras känslor i min kropp. Det är underbart, uppfyllande och utmattande.
Nu ska jag lämna manus, så gott det går. Kanske åka pulka med barnen eller baka bröd. De kommer hem från skolan snart. Något blir det i alla fall för att väga upp deras smått disträ mor.
Huvudpersonen i min trilogi är en ung flicka. Det mesta ser vi ur hennes ögon, men långt från allt. Persongalleriet är så stort att jag har aldrig riktigt orkat räkna hur många jag nämner vid namn, och personerna som vi lär känna ordentligt är närmare tjugo stycken. Nåt sånt.
Även om detta är flickans berättelse, är det inte bara hennes och jag hade en aha-upplevelse när jag under arbetet med tredje boken insåg att det fanns någon helt annan som kunde ses som berättelsens huvudkaraktär.
Hela idén djupnade ännu mer när jag dessutom insåg att det är den här andra personen som jag som berättare identifierar mig med mest.
Det här är den personens låt. Just nu lyssnar jag på den för att hamna i trans och kanske våga formulera några av andra bokens mest lidelsefyllda meningar.
Det är sällan jag behöver bromsa
mig. Jag vill helst bara skriva jämt, jämt och bli klar. Känslan
av att vara klar och kunna läsa igenom berättelsen som jag älskar
från början till slut är underbar. Jag gör allt för att komma i
stämning, hitta nya trådar och tankar, allt allt som föder mer och
mer text.
Men plötsligt idag tog jag bort
händerna från tangentbordet. Det här blir inte bra,
tänkte jag. Det här låter som en såpopera, lite som
Barbie-filmerna barnen envisas med att se på när jag skriver.
Så kan vi inte ha det.
Ibland ballar min
fantasi ur och blir för mycket såpopera och det är något jag
tillåter i mina dagdrömmar, men inte i böckerna. I böckerna ska alla små saker leda någonstans, leda framåt och till något större. Det är klart att jag tar med sånt
som folk kan tycka är underhållande, men det finns gränser. Tydliga
gränser. Det här är visserligen en ungdomsbok och jag har försökt att göra
karaktärerna lite mer tonåriga i den nya versionen, men det är
ändå litteratur. Inte urtjusig finlitteratur, men litteratur, och då
måste det finnas gränser på hur corny det får bli.
Just idag kändes
de gränserna luddiga, så luddiga att jag nu överväger att slänga nya stycken.
Hm. Menar jag alltså, att jag ingen ska få läsa
den roliga konversationen mellan killkompisarna om vad som hänt den
ena av dem? Ajans. De är ju så roliga. Men... antagligen är det just den här scenen som
blir too much.
Jodå. Idén att ha "ett moment" för hjältens bästa kompis visade sig bli episkt när det kom i pränt. Det blev långt mycket bättre än jag trodde och sådana skrivpass måste alltid följas av en skuttande, lycklig dans.
Dessutom säger openoffice att jag producerat 2384 ord idag och det utöver de 41 rosenbröden, salsan och allt det andra. Den som läst Mannes inlägg igår förstår hur stolt jag är.
Ja, det finns nog inget annat val. Får väl skuttdansa lite till.
I en vecka har jag skrivit på början av manus. I en vecka har jag likt en ko tuggat samma gräs om och om igen, blind för min text, osäker på om första kapitlet bär eller inte.
Så sätter jag igång med kapitel två och tar mig runt på lite roligare mark med några nya småsaker som skulle få komma med. Det kändes ju bra. Men det skulle bli ack så mycket bättre.
För plötsligt träffar huvudpersonen honom. Han gör entré och läsaren får för första gången en bild av vem han är. Och genast blev skrivandet en fröjd och jag gick och la mig alldeles för sent med ett nyförälskat leende i ansiktet.
Så det är lika bra att jag erkänner. Jag är kär i den här berättelsen och jag älskar honom precis lika mycket som hon gör (eller åtminstone kommer att göra om tjugo år.)
Hoppas min underbara man kan ha överseende med det.
*motstår frestelsen att posta en bild på hur han kan tänkas se ut*
Nu har något hänt. Jag flödesskriver! Orden rinner ur mig och jag har inte tid att få ner dem alla!
Hur gick detta till, frågar ni. Skriver hon plötsligt en helt ny roman?
Nej. Jag busar. Jag skriver en berättelse i första person om en av karaktärerna i trilogin. Någon som bara funnits i bakgrunden har plötsligt fått en egen röst och han har en otrolig berättelse att berätta! Han måste få berätta den. Han måste få tala till punkt.
Invävt i denna nya berättelse som delvis ligger utanför tidsramen för trilogin, finns en massa information som jag alltid känt till om karaktären i fråga. Men sen finns där ett par nya saker och det var att besvara dessa frågor som triggade igång alltsammans. Jag ville förklara en del som aldrig sägs och förtydliga en del som sägs lite kort. Och plötsligt trängdes ord i mitt huvud som krävde att komma ut.
Barnen började pussla och jag satte mig att skriva. Jag märkte inte först att jag skrev i första person (trilogin är berättad i tredje av en allvetande berättare) och innehållet är skrämmande bra med tanke på att det inte kommer ha en plats i böckerna.
Men jag kommer skriva klart det ändå. Det kommer finnas i mig på ett annat sätt om jag låter honom prata färdigt. Och jag tror att det kan lyfta böckerna.
Det är ruskigt lockande att låta detta extramaterial få bli en tillbakablick kanske i början av sista boken eller liknande, men det kommer antagligen inte ske. Jag får spara det till min illustrerade guide-extramaterial-bok-variant, tillsammans med allt annat som inte fått plats i böckerna. =) Tjoho!
I slutet av nittiotalet reste jag med mina föräldrar och syskon till Duvemåla. Jag hade sett musikalen Kristina från Duvemåla, jag hade CD-skivorna och jag hade läst första boken. Jag gungade på Kristinas gunga och häpnade över stenen som hade regnat över Korpamoen under skapelsens alla sex dagar. Jag sjöng "Duvemåla Hage" så fort jag såg en vägskylt med ett namn som förekommer i sången. Jag var i exstas.
Sen insåg jag något sorgligt. Nämligen att jag aldrig kommer få träffa Kristina eller Karl Oskar. Som kristen bär jag på ett hopp om att en gång få träffa en massa personer, allt från min mormor till Julius Caesar. Men inte Kristina Nilsson från Duvemåla. Henne kommer jag aldrig få träffa, ens i en hoppets himmel en dag. För hon finns inte på riktigt.
När jag påbörjade omskrivningen av min trilogi slogs jag av samma känsla. Nej, slogs räcker inte, jag överfölls och förlamades av längtan efter det som trots vad jag kanske tror är omöjligt: Att få träffa personerna i mina böcker.
De kändes som vänner jag inte sett på länge. Saknaden var smärtsam. Den omöjliga saknaden.
Men så tänker jag så här: I en del österländska kulturer (och även andra) tror man att avlidna släktingar finns kvar så länge någon minns dem. Så länge som någon minns dem och pratar om dem, finns de kvar på jorden.
Och då känner jag nästa anstormning av känslor: Om det fanns fler som läste mina böcker än jag och mina systrar, om det fanns massor av barn som läste böckerna och pratade om dem och tänkte på dem, då skulle de i större mån bli verkliga. Mina älskade vänner i min berättelse skulle slutligen få liv.
Eller som Brandi Carlile sjunger i sången: But the stories don't mean anything, if you've got no one to tell them to.
Jag är stolt över min nya nyktra inställning till mitt skrivande. Jag har börjat se på mitt skrivande som ett arbete med det resultatet att jag inte har lika svårt att göra mig av med saker i texten som jag egentligen älskar och jag är mer öppen för kritik. Summan av kardemumman är att texten blir bättre och jag känner mig nöjd. Fantisera och romantisera får jag göra på fritiden, har jag sagt till mig själv. Ska jag kunna samarbeta med ett förlag måste jag kunna se krasst på min text. Gulligulla får jag ägna mig åt när jag inte skriver. Jag har lagt många, många timmar av sådant arbete över tangentbordet den här veckan.
Men ikväll har varit en kväll av gulligull. Jag hade kunnat sitta med texten, hade kunnat få gjort saker. Men istället har jag suttit och beundrat en scen som jag har i mitt huvud. En scen som inte alls är med i boken, utan som utspelar sig flera år efter det att den sista boken är slut. Men det är en underbar scen med kärlek och humor.
Personerna i scenen är trilogins två huvudpersoner, och det finns inga två jag känner lika väl. Jag älskar att lyssna på deras samtal, oavsett vad det handlar om. När jag lyssnar på deras prat försvinner tiden. Jag kan inte se riktigt klok ut, sittande helt still på en stol och stirrande ut i intet. Jag har försökt förklara för min man att jag läser. För mig är det som att läsa en riktigt bra bok. Jag sätter mig ner och plockar upp den mentala boken, försöker komma fram till på vilken "sida" jag var sist och sen börjar jag läsa. Karaktärerna lever sitt liv och jag får titta på.
Det, gott folk, är vad som menas med att fantisera sig vilse. Vilken lycka.
Ibland måste man få vara lite onyttig och mentalt onykter. I det långa loppet förhöjer det kvalitén på texten också. Djupet som dessa karaktärer har går inte att kullkasta. Extramaterialet till min trilogi är o ä n d l i g t.
