Omslaget till del tre!

IDAG offentliggörs omslaget till del tre och jag är så STOLT! Kika in HÄR för att få se det. Boksläpp: september 2016.

Någon måste verkligen sätta fart med redigeringen.

Ny deadline och röda flaggor

Sportlovsutmaningen gav mycket god effekt! Med liten influensa på det som innebar extra skrivtid är maskineriet igång lagom till att nya jobbet inte tar alla vaken tanketid utan bara tanketid under arbetstid.

Alltså har vi ny deadline sista mars för färdigt grovmanus. Då har jag fortfarande våren på mig att redigera språåååket och flytta några scener hit och dit och sen blir det korr från och med sista juni. 

Det innebär att boken kan släppas till hösten som tänkt. HURRA!

Jag har just påbörjat ett flaggsystem förstår ni, som är mycket uppmuntrande. Då kan jag se i scenlistan i Scrivener vad som är kvar och det leder till att det blir mycket mindre överväldigande. Röd flagga betyder gammal scen som ska göras om helt. Lila flagga betyder att den röda flaggan är bearbetad ett varv på intrig och perspektivnivå, men fortfarande inte är klar när det kommer till språk och gestaltning.

Sen jag började med detta kan jag se hur de röda flaggorna minskar. Jag kan se att de inte var så många som jag trodde och hela projektet går från "boken är skit och ingenting är gjort än" till "så fort du har en ledig stund är det bara att dyka ner i valfri rödflagga, vilken som helst går bra, för allt är bättre än inget" och sakta men säkert betas flaggorna av.

Hepp!

Coldplay och REM-fasen

Där är jag nu. Spelar gamla, fina album med gitarrer som påminner om när jag först skrev den här boken 2008. 

Jag skriver alltså. En hel del. Och lyssnar på Parachutes och Around the sun och skriver in låttexter i min bok. 

Nä. Nu ljuger jag. Bara en rad faktiskt.

Jag är lite svag för att stjäla konst till annan kost och allt det där ni vet.

I alla fall. Ville bara uppdatera så här på sportlovets näst sista dag att det går bra. 

Utmaningen funkade.

Boken blir nog skriven ändå.

Nu blir det hemgjord risgrynsgröt till kvällsmat och sen dip och Mello.

Go lördag!

Jag har sett det!

Imorse vaknade jag med ett pirr i magen. Är det julafton? Min födelsedag? Nej. Idag skulle jag få se framsidan till Allt som vi lovat, första gången  målat i färg. 

Jag såg att mejlet kommit. Jag stängde ögonen igen. Törs inte. 

Jag tände telefonen, tryckte på länken och la händerna för skärmen. 

Sakta surrade kretskorten. En bild i blått glimtade mellan mina fingrar.

Och sen. Där var den. Jag tittar på den. Jag ser vad konstnären arbetat fram ur min historia. Vad han skänkt liv.

Som jag längtar efter att visa er alla!

Snart så.

Det ska finnas ett före och ett efter den här scenen

Sportlovet börjar med familjefrukost och sen en timme vid pianot. 

Jag spelar allt jag älskar. 

Jag sjunger poetiska ord som betyder något och förundras över att rösten bär fastän det var längesen jag satt där. 

Jag undrar hur soundtracket skulle låta till Allt som vi lovat om det var en film.

Om boken jag skriver skulle filmatiseras och någon fantastisk musiker fick i uppdrag att skriva huvudlåten, vilken text skulle den ha? 

Jag spelar och sjunger och gräver djupare, för scenen som fötts i veckan kräver poesi. 

Den får inte skrivas hur som helst.

Jag tänker så här: världslitteraturen kommer ha en skiljelinje i och med den här scenen. 

Det kommer finnas ett före, där man främst talade om Shakespeare, och sen kommer det finnas ett efter.

Inte alls högmodigt.

Inga idiotiska krav.

Bara en känsla av poesi och sanning som presenterar något rent utan att göra det corny.

Bara det.

Sportlovsutmaning!

Om några timmar har jag överlevt (med bravur?) första halvlek av första terminen på nytt jobb. Hurra! Idag ska mina nyanlända få hålla sina redovisningar som de arbetat med hela veckan. Spännande är bara förnamnet: de ska stå framför klass och prata svenska!

Sportlovet bär med sig familjetid, kusinlek och efterlängtade utflykter. I detalj funderar jag och planerar och längtar efter sovmorgon och mycket kramar med de mindre invånarna i Vilseland. Men. Det slog mig. Jag kanske skulle försöka s k r i v a också?

Omslaget kommer bli officiellt om några veckor. Texten däremot står still sen ett tag. Vad som behövs här är förstås en utmaning: att skriva något varje dag under lovet. Som någon klok sa en gång, om det så bara är en mening eller ett ord, så måste något knappas ner dagligen. Tänk om antalet ord skulle öka under veckans gång? Tänk om jag skulle få ordning på de bångstyriga kapitlen där i början av mitten? Tänk om jag skulle bli så fast i texten igen att jag skulle orka fortsätta skriva även när jobbet drar igång igen efter sportlovet?

Man vet inte. Den som skriver får se. 

Läsare

Det har trillat in lite läsarkärlek på sistone, efter Bokmässan och efter julmarknad. Det har också trillat in lite fler beställningar än vanligt. Det värmer. Det gör det värt det, tycker maken, och låter mig skriva vidare på den episka, gastkramande del tre. 

Men jag skrev nästan ingenting förra veckan. Så många tusen ord hamrades fram veckan före att när jag var klar med hela den delen av boken (fem kapitel) så gick luften ur mig lite. Skrev en middagsscen som blev för lång och för pratig. Funderar djupt och hårt på saker. 

Dessutom är det jul och det är fint. 

Nyåret bär med sig massor med nytt: omslaget ska offentliggöras, en spännande video utlovas och så datum för boksläpp.

Shit vad jag skriver!

Ville bara säga det.

Jo, och att igår var jag världens bästa mamma för att min nästan tolvåring kom upp klockan 23.02 och kunde inte sova och ville att jag skulle läsa senaste scenerna för henne så att hon skulle kunna somna och då tvingade jag henne att gå och lägga sig istället för att vara uppe till midnatt med tanke på att hon idag ska lussa för både skolan och åldringarna och detta gjorde jag TROTS att jag INGET HELLRE VILLE än läsa mina senaste små tillskott högt för någon NUUUU, NUUU och sen var jag inte alls en särskilt bra syster istället som följd av det, för då blev det att jag facetimade henne mellan tolv och ett på natten för hon ville så väldigt gärna höra nya scenerna och satt och skrattade så lyckligt åt alla skämt på rätt ställe, men hon kunde inte lyssna på scenerna klockan 23.04 eftersom hon var tvungen att se klart på Downton först och det kan man ju förstå fastän det var på svtplay eftersom det ändå var det sista avsnittet någonsin, förutom julspecialen som kommer på annandan.

Men hörrni shit vad jag SKRIVER, det bara poppar nya scener och stryks gammalt och jobbas om hela, hela, hela tiden! 

Fast nu måste jag kanske sova middag. Var uppe så himla sent igår.

En dag i Vilseland

Vaknar av liten Busa som kryper upp i sängen och vill ha gos. Hör telefonen plinga nånstans i närheten. Busan skuttar iväg till förskolan med pappa och telefonen visar nya bilder på omslaget till Allt som vi lovat. Iam, seriens ena huvudkaraktär, som tidigare såg ut som en hobbit, ser nu mer ut som en superhjälte. 

Illustratören förtjänar respons, men Vilse har numera akademiska uppsatser att skriva. En kort facetimekonversation med lillasyster senare ("Vad är det egentligen som är fel på Iam den här gången?") och en uppsats knackas klart. 16 sidor om Markus Zusaks Boktjuven och barnlitteratur om förintelsen skickas iväg till handledare och Vilse firar med att svara illustratören nogsamt men snällt.

Ett annat mejl. En vacker fråga av tillit till Vilse Förläggaren ger livet rosenkant på väg till förskolan. Därefter veckohandla på Maxi men telefonen låter igen och nu kom svaret från illustratören som inte alls är arg för min respons (den här gången heller), utan ser hoppfullt på omslagets framtid.

Hemma. Mat i kylskåpet, frukt dignar i skålarna. Lekande, utklädda barn. Jag skriver ut dagens skiss och ritar lite på den, fotar och skickar tillbaka till mannen som gör min berättelse visuellt verklig.

Imorgon ska jag skriva bok. Fredag blir det handledarmöte och tillbaka till Zusak och andra världskriget.

Snart är det jul, VilseVerkstad och oändliga skrivardagar.

Och ni vet att det är massor jag vill blogga ikapp, men det enda jag tror mig utlova inom kort är en novell om helgens julmarknad som jag skrev under helgens julmarknad. Meta på den!

När badkarsproppar och B-uppsatser krockar

Det är inte det att texten om Weimarrepubliken och Remarques författarskap inte är bra, för den är lättillgängligare än många andra texter vi läst under kursen och den diskuterar en roman som jag tycker om. Dessutom behöver jag verkligen läsa den och det jättenoga därtill.

Det är alltså inte det att texten inte är bra.

Den är bara inte tillnärmelsevis så bra som boken jag skriver. 

Var är min inre Pippi när jag behöver henne? Hon som säger till på skarpen så jag lyssnar och lyder direkt? 

Mvh / vill bara skriva skriva skriva. 

Motorn som håller maskinen brummande

Så jag är tillbaka på universitetet och listan på kurslitteratur är möjligtvis ännu längre än högen med smutstvätt här i Vilsehuset med inte mindre än fem invånare. Sällan har jag känt mig så pressad tidsmässigt och sällan har det varit så dålig tajming att ligga magsjuk ett par dagar och hamna efter i kursen redan från början.

Men jag hankar mig fram. Försöker vara noga med att känna mig ledig när jag är med barnen, så att de ska må bra. Jag kan ju ändå inte läsa när jag är med barnen, så varför stressa över det? Sen går det inte så bra med att läsa i alla lägen när jag borde ty jag har en tendens att somna över böckerna som måste läsas.

Låt mig berätta om den lilla fristad jag har. Jag har beslutat - mot bättre vetande - att tågresan till skolan är förbjuden pluggtid. Inga telefoner slösurfas på. Inga böcker hetsläses. På tåget sitter jag i 20 minuter med händerna i knäet, ögonen ut genom rutan eller ner i golvet, och lyssnar efter mina karaktärer. 

Det går inte att räkna antalet scener som vuxit fram under dessa stunder av tystnad. Hade jag möjlighet, skulle jag lätt kunna skriva tre-fyra scener efter de där tågresorna. Men det gör jag ju inte, för i ena fallet har jag just kommit fram till skolan och i det andra fallet har jag trött kommit hem.

Men de där tågresorna, de är själva motorn i skrivarmaskinen som gör att jag trots skriande tidsbrist, skriver som en tok under små, stulna stunder på Allt som vi lovat. 

Tre saker vill jag göra klart i nuläget: 

1. Jag är galet nöjd med resultatet i manus så här långt. 

2. Den där badkarsproppen är så fruktansvärt UR nu att jag omöjligt kan hindra framfarten av ord. 

3. Jag njuter av det.

Nyheter avslöjas på gammal plats

Idag gör jag ett gästspel på Debutantbloggen som jag var med och drev förra året. Inbjuden av årets gäng att reflektera kring mitt andra år som författare, när jag med två böcker ute och en tredje på väg, inte längre kallas debutant. 

Häng med, spännande nyheter avslöjas på slutet!

/ Vilse, som legat i magsjuka hela veckan och inte fått blogga om bokmässa och annat som hon tänkt och hoppas ni kan hålla till godo med detta.

Men bara tyst. Så ingen hör.

*viskar* Jag tror att något rör på sig.

*viskar tystare* En scen med Iam.

*himlar med ögonen* Eller egentligen hela gänget. Men Iam är rolig. Lite smått förvånad också.

*vågar prata i någorlunda normal samtalston* Jag var på kräftskiva igår och hamnade i samtal med en kompis som läst första boken men inte andra, och två ungdomar som bodde i huset vi hälsade på. De ställde massa frågor om böckerna och det kändes roligt att få prata om det igen. De fascinerades och log och ställde följdfrågor.

Utdrag:

Ungdom i huset: "Men vad menar du, har du redan skrivit tredje och fjärde boken?"

Jag: "Javisst. För längesen. Men det är massa redigering kvar, framförallt av trean, och därför kommer den ut först nästa år. Men det rör sig ändå om ett gammalt manus."

*inflika att författaren där tänkte att hon var lite, lite trött på Lianne (bara lite) och att hon inte har någon susning om hur skrivandet ska komma igång.*

*viskar igen* Men så spelade jag piano idag.

*med handen runt munnen* Scener från en resa i tredje bokens början har malt i veckan och jag tror något föll på plats.

*rösten tror den är lika tyst, men det är den inte eftersom entusiasmen lyser igenom* Faktum är att jag fylldes av längtan efter att skriva, riktig längtan. Inte för att jag borde eller för att jag måste ge ut den ett visst datum eller för att jag önskar den var klar så jag fick läsa den i sin helhet, utan jag längtade efter att skriva för att det som pågick i mitt huvud var så bra att det förtjänar att skrivas ner. Jag tjusades.

*med glittrande ögon nu* Och det finaste var att min första tanke när denna längtan övermannade mig var att jag tänkte "Tänk att det finns nya, oskrivna, underbara scener som min syster inte har läst än. Hon kommer älska dem!"

Händerna föll sen från klaviaturen när jag insåg att jag fortfarande ser henne som seriens målgrupp. Trots att min dotter älskar böckerna, och massor, massor med barn och ungdomar med henne.

Och det gjorde att jag blev tvungen att blogga.

*andas fram sista orden* Jag tror att jag kommer skriva snart. Och jag tror att jag kommer att älska det.

Min syster på väg till Kändo

Två beslut

Mitt nuvarande lärarvikariat har fått mig att analysera Berättelsen om Lianne ur ett antal terapi-liknande vinklar. Jag hade tänkt skriva om det förra veckan. Kanske skriver jag om det imorn. 

Just nu har jag två beslut att kungöra och kungöras måste det. Annars vet man ju hur det blir. Ingen som kollar om man håller vad man lovat.

Beslut nummer 1: Jag ska prova (och med största sannolikhet köpa) Scrivener. Jag har en mycket stark aversion emot att lära mig nya program. Jag har en starkare aversion emot att förändra den sortens vanor. Men mitt gratis-skriv-program hänger sig hela tiden och mina dokument måste återskapas och må dåligt. Det är ingen inbjudande miljö längre. Jag frågade maken vad han tyckte, riktiga Word eller Scrivener (och då tänkte jag att Word kan komma till användning för fler personer i familjen Vilse än bara mig, med tre skolbarn och deras läxor) och han sa Scrivener. Så jag lovar att ge det en ärlig chans. Ingen hantverkare utan rätt verktyg och allt det där.

Beslut nummer 2 (som egentligen är nummer ett): Första utkastet till Allt som vi lovat ska vara färdigt i mitten på februari. Det måste det. Annars har jag ingen tid att redigera manuset, om boken ska komma ut under hösten nästa år. Det här beslutet är svårt eftersom jag knappt skriver alls och ska ägna denna hösten åt B-uppsats och sånt. Jag frågade min lillasyster om det överhuvudtaget var realistiskt och hon sa klokt på lillasyster-vis att jag inte kommer kunna hindra mig själv från att skriva när det väl släpper.

*lite lätt orolig för att det inte ska släppa*

På skaparhelgen som krönte sommaren sa jag att boken var som ett badvatten som skvalpade runt helt färdigt i mitt huvud och allt som behövdes var att dra ur proppen så skulle allt rinna ur mig och hamna på rätt plats.

Det är fortfarande sant. Men proppen är tyvärr omöjligt att finna.

Oavsett hur det går med proppletande och nytt-program-tillvänjande, tänker jag att det är bra med en deadline. Och jag tänker att jag höll på likadant förra hösten. Jag började aldrig den där redigeringen av I levande mörker och ändå blev jag klar i februari, för att jag hade en deadline.

*tänker att det är olika att redigera ett färdigt manus och skriva om ett gammalt helt på nytt, men säger inget om det*

Katastrofen är ett faktum

Jaha. Det här bevisar en gång för alla hur effektivt det är att promenera.

Där gick jag, i ett lätt vårregn, intet ont anandes, och insöp dofterna av grönt som efter dagar med sol plötligt blir vått. Minsta Busan var lämnad på förskolan och jag skulle hem och förlagsjobba, vilket idag bland annat betyder posta böcker till BTJ.

Jag brukar bokfundera under mina tisdagspromenader. Brukar skriva när jag kommer hem. Ofta dikterar jag direkt in i telefonen redan under promenaden och det är vad jag hade tänkt göra idag också.

Istället får jag en helt ny idé. 

Och den är faktiskt görbra.

Men den f ö r ä n d r a r.

Idén är en prolog. En prolog till trean. En kort prolog som utspelar sig ett hemligt antal år före trean börjar, och som sätter tonen för treans grundläggande konflikt och största mysterium.

Hap.

Men jag kan väl inte lägga till PROLOGER hur som HELST? Fenomenet prolog är förbehållen första boken, faktiskt. Bara ettan har prolog. Tvåan har det inte och inte fyran heller. Att lägga till en prolog till trean skulle rubba hela balansen i seriens totala dramaturgi.

Dessutom *fnyser högt*, skulle en prolog betyda att jag BYTER tredje bokens FÖRSTA MENING! Det är väl ingenting man gör HUR som HELST?! Jag råkar tycka om mina första meningar, i alla fyra böckerna. De betyder någonting. De står som vackra symboler för vardera verk. Visst, det är möjligt att jag kommer att tycka om den nya första meningen i en prolog som jag inte har någon aning om hur jag skulle skriva än, men då måste jag ju VÄNJA mig vid det, begriper ni väl? Förstameningar är liksom ingenting som man HAFSAR ihop på en höft! Man skriver dem och sen läser man dem tusen gånger medan en stark, varaktig relation växer fram. Man älskar dem. Ömt.

Så.

Vad sjutton gör jag nu?

Postar böcker?

När matsalsbordet fylls av suddbös från 40 olika sudd och hjärnan ändå lyckas tänka på annat

Idag har jag (med två förkylda, griniga barn hemma) rättat nationella prov.

Eller för att gestalta samma mening:

Medan hostan, bråken och snorpappren misslyckades med uppmaningen att samsas på övervåningen, öppnade hon nästa häfte från Skolverket varpå nytt suddbös föll ut över matsalsbordet. Hon stoppade ytterligare en turkisk peppar i munnen och ignorerade skoskaven i gommen. Rödpennan gick av sig själv nu, för vid det här laget kunde hon alla de rätta svaren utantill.

Så. 

Nu känns det bättre. 

Det gäller att ta varje chans tillvara att få skriva något under lärarens mest intensiva period på jobbet.

De nationella proven är nämligen inte det enda som pockar på så här vid läsårets slut. Det är uppsatser, salstentor (jag ska ge mitt livs första prov!), rester och kompletteringar in i det oändliga. Kroppen är så matt att den bara vill se på Forsyte Saga om kvällarna/eftermiddagarna/helgerna. 

Inget annat. 

Nope.

Samtidigt plågas jag av en flod av scener, repliker, exotiska ceremonier, gamla seder och smärtande, oväntade konflikter (Vid Serena, det är SÅ många konflikter i Allt som vi lovat!). Brottstycken klottras ner här och var, längre haranger återberättas studsande för maken, innan kroppen åter kollapsar framför Forsyte Saga, men ingenting skrivs ordentligt. Inte just nu. 

Koncentrationsförmågan används liksom upp under arbetstid till att sätta rättvisa betyg och hitta på elevanpassade lösningar till dem som sölade hela hösten och nu kom på att de gärna vill ha godkänt i svenska i alla fall.

Men det finns ströstunder. I bilen, i köket. 

Då kommer de flygande på breda, glittrande vingar. 

Dagdrömmarna.

På dem lyfter jag från spisen till mitt andra hem, där jag bevittnar främmande folkslags traditioner, hör någon gråta bakom en låst dörr och känner doften av salt när havsvinden ruskar om skutan medan hjärnan tar anteckningar och känner en redan älskad berättelse djupna, breddas och odla dova bastoner. Med händer bakbundna av livet ser jag boken växa ändå. 

Fast Shomin tycker det är på tiden att jag läser på om trålfiske.

Så just nu gör jag det. 

Tills potatisen kokat klart.