När matsalsbordet fylls av suddbös från 40 olika sudd och hjärnan ändå lyckas tänka på annat

Idag har jag (med två förkylda, griniga barn hemma) rättat nationella prov.

Eller för att gestalta samma mening:

Medan hostan, bråken och snorpappren misslyckades med uppmaningen att samsas på övervåningen, öppnade hon nästa häfte från Skolverket varpå nytt suddbös föll ut över matsalsbordet. Hon stoppade ytterligare en turkisk peppar i munnen och ignorerade skoskaven i gommen. Rödpennan gick av sig själv nu, för vid det här laget kunde hon alla de rätta svaren utantill.

Så. 

Nu känns det bättre. 

Det gäller att ta varje chans tillvara att få skriva något under lärarens mest intensiva period på jobbet.

De nationella proven är nämligen inte det enda som pockar på så här vid läsårets slut. Det är uppsatser, salstentor (jag ska ge mitt livs första prov!), rester och kompletteringar in i det oändliga. Kroppen är så matt att den bara vill se på Forsyte Saga om kvällarna/eftermiddagarna/helgerna. 

Inget annat. 

Nope.

Samtidigt plågas jag av en flod av scener, repliker, exotiska ceremonier, gamla seder och smärtande, oväntade konflikter (Vid Serena, det är SÅ många konflikter i Allt som vi lovat!). Brottstycken klottras ner här och var, längre haranger återberättas studsande för maken, innan kroppen åter kollapsar framför Forsyte Saga, men ingenting skrivs ordentligt. Inte just nu. 

Koncentrationsförmågan används liksom upp under arbetstid till att sätta rättvisa betyg och hitta på elevanpassade lösningar till dem som sölade hela hösten och nu kom på att de gärna vill ha godkänt i svenska i alla fall.

Men det finns ströstunder. I bilen, i köket. 

Då kommer de flygande på breda, glittrande vingar. 

Dagdrömmarna.

På dem lyfter jag från spisen till mitt andra hem, där jag bevittnar främmande folkslags traditioner, hör någon gråta bakom en låst dörr och känner doften av salt när havsvinden ruskar om skutan medan hjärnan tar anteckningar och känner en redan älskad berättelse djupna, breddas och odla dova bastoner. Med händer bakbundna av livet ser jag boken växa ändå. 

Fast Shomin tycker det är på tiden att jag läser på om trålfiske.

Så just nu gör jag det. 

Tills potatisen kokat klart.