Skaparhelg

Förra årets skaparhelg står att läsa om här.

Årets har precis lagts upp på Debutantbloggen.
Anna har skrivit om årets resa här.

Alla borde få uppleva möten som dessa. 

Människor som är just precis lagom lika och lagom olika för att det ska bli intressant.

En helg i Stockholm

Hämtad på perrongen, följd till redaktörens dörr, ompysslad och omhändertagen. Sådan är en helg hos Kära syster. Avslappnat och kreativt har jag haft det, men nu tänker inte slutspurten låta vänta på sig. Jag ska ruva på redaktörens ord, bolla med manusgruppen (antagligen boka manusmöte faktiskt) och sen tajta till det sista innan korrektur. Har antagligen sex veckor på mig. Lite snålt kan tyckas, men ni ser ju hur bra jag haft det.

Elins överjordiska chokladtårta med hallonmarängsmörkräm.

Särskild handdukplats till mig

Vacker huvudstad!

Två manus, två författare, en kanna te.

Lite som en fransk film.

Fransk musik och hemmagjord müsli. 

Nybakt bröd som kalljäst över natten. 

Finaste vännerna. 

Det blir ingen shelfie med väskan eller hyllning till det kärleksfulla omhändertagandet (de mötte mig vid spåret, de köpte Kullamust och min sorts te!) för nu ska här skrivas. Stämningen i denna lägenhet någonstans i norra Stockholm, tycks stå under en magisk kreativ förtrollning. Orden vill ut.

Målet: två omskrivna scener före mellis.

En skälvande timma kvar

... sen har jag lämnat Busan hos barnvakten och promenerar med min nya väska Bea i släptåg mot årets första skrivarhelg. Refeber? Jodå.

I ett svagt ögonblick tänkte jag att jag kanske skulle posta något sorts "nu är jag på väg"-foto så här före avfärd, men sen kom jag på bättre tankar.

Så istället för någon fjortisaktig selfie får ni här en shelfie:

Jag ger er: weekendväskan Bea vid bokhyllan Billy hemma i mitt vardagsrum. Snart kommer hon befinna sig vid en helt annan bokhylla. Kanske en bokhylla nära dig.

Beas innehåll:

klänning och kofta enligt överenskommen klädkod.

Mest onödiga innehåll:

en extra scarf. Var och en förstår ju att jag inte kan ha på mig två stycken samtidigt. Varför en extra?

Mest vitala innehåll:

laptop med manus.

Okej. Nu säger vi adjö och på återseende. Jag har en bok att redigera och vänner att krama.

Skaparresan summering

Hemma igen. Vaknat i egen säng. Verkligheten kallar med beslut om att tacka ja till utbildning, jobbsök och inskolning av barn.

Men i tre dagar fanns inte den där verkligheten. Under tre dagar fanns bara skapande och en spegelbild som blev klarare för varje samtal. 

Tänkte försöka summera sommarens, årets och decenniets mest episka skaparresa.

Huset: Sagolikt. Svärmor hade ansträngt sig med städning och piffning i form av chokladskålar och mineralvattenflaskor på rummen. Akustiken i Biografen användes på bästa möjliga vis.

Maten: Hemlagad gourmetmat tre gånger per dag med fika emellan. Mätt, mätt, mums.

Sällskapet: Kan inte beskriva. Den slitna frasen oväntad vänskap räcker inte. Själsfränder? Förlorad familj? Spegelbilder? Där fanns skratt och uppmuntran, applåder och värme. Där fanns oro och önskningar och mod att uttrycka det. 

Mitt skrivande: Blev klar med midsommarscenen och plöjde på riktigt bra i tweakandet. Bästa delen var naturligtvis att ha min alfaläsare desigerssytern där att fråga om funderingar i handlingen, ha Anna där att fråga om allt möjligt på språklig nivå och Elin som spelade Du lindar av olvon på gitarren när jag bad henne, medan jag skrev nämnda midsommarscen. Paradis.

Mest inspirerande: Allas förmåga att köra igång mellan måltiderna. Hur svärmor rörde sig mellan keramikverkstaden och brännugnen, hur gitarren ljöd genom luftrummet med underbara ackordföljder, hur klänningar växte fram bit för bit, hur text formades och blöttes mot varandra. 

Sämst med resan: Att en stackare inte var helt kry utan drogs med ont i halsen och skruttighet till och från. Att resan tog slut så fort.

Bästa ögonblicket: Andra kvällen när det äntligen vågades framföras sång och högläsning. Vilka talanger som bjöds på! Vilken musik, vilken poesi, vilken underfundighet i text! Vilken ära att få lyssna och delta i det som ligger närmast hjärtat. Vilken heder att få stor förfrågan under nattens småtimmar.

Sammanfattning: Nästa års resa är redan under planering. Det verkar som att alla deltagare (inklusive värdfamiljen) är överens om att detta inte var en engångsupplevelse. Det är början på en tradition.

En osannolik berättelse

Vi stod i köket, designersystern och jag, och vispade i en hallonsås klockan elva på kvällen. Jag tittade på henne och sa att hela den här historien är ju bara för osannolik. Att vi skulle träffa dessa härliga människor, att det första mötet ens ägde rum, och att vi nu är här på riktigt. Surrealism. 

Något annat som är surrealistiskt är att se bilder från min Biograf, på Kära systers blogg. Det når på något vis metanivåer. Hon satt där bredvid mig förstår ni, livs levande på en efterlängtad projektorbalkong, efter veckor av prat och dagdrömmar.

Om ni visste hur fint vi har det. Hur mätta vi är. Hur mycket bulgur som skrattats upp i näsan.

Och så var det den där stunden då det hördes gittarrplink från ett hörn, tangentbordssmattrande från två andra och symaskinssurr från det fjärde.

Det var då vi njöt som mest, alla fyra och imorgon blir det mer sånt. Mycket mer. 

Tåget rullar in på station.

Ost till fyra personer att förtära över tre dagar. Jodå.

T minus en natt

Imorgon! Imorgon bär det av på sommarens, årets, nej decenniets mest episka skaparresa! Detaljerna börjar klarna. Bilen är sanerad från bilstolar och smulor. Menyer är skrivna. 

Alldeles för mycket är kvar.

Måste föra över spellistan till usbminne.

Måste packa kläder.

Måste skriva ut en grej som först ska tweakas lite grann.

Måste fundera på vad jag glömt.

Måste kramas med mannen som överges.

Måste packa lite matgrejer.

Måste eventuellt åka iväg med designersystern och fixa en hemlis.

Saker som gått fel: En grej som skulle lånas glömde lämnas över och kommer innebära en liten avstickare imorgon. Men är det allt som går fel är det bra.

Hur varmt ska det vara? Vad ska jag egentligen ha på mig? Funkar det som ligger utspritt på sängen?

Men kära vänner. Jag ska få skriva. I timmar. Utan familj. Jag ska få dinera med fina, skapande människor. Jag ska få snattra i en bil. 

Det blir inte mycket bättre än så här.

T minus sex dagar

En vecka kvar igår, mindre än en vecka kvar idag. Kära hjärtanes. Och jag som aldrig hann sätta mig med mina fina nya postit-lappar och blogga om mitt nya smarta plot-tråd-system. Jaja.

Idag hänvisar jag er helt sonika till Annas ljuvliga inlägg om vår resa. Nu drar vi till Småland.

Sålänge får ni hålla till godo med inspirationsbilder från vår senaste vistelse i Biografen.

Köket fullt med valpar

Svärfar steker palt

Dottern provar att dreja

Keramikverkstaden

Låt nedräkningen börja!

I hela mitt långa liv har jag aldrig upplevt en sådan sak som en skaparresa.

Jag har fått ostörda skrivtimmar i present av min man, att ta ut när jag har lust.

Jag har försökt mig på att skriva i ett rum fullt med kvinnor som syr eller virkar.

Jag har skrivit roman tillsammans med någon som jag bara haft kontakt med över Skype.

Men jag har aldrig lämnat min familj och rest bort till rofylld, vacker miljö tillsammans med andra skapande människor, varav minst en arbetar med samma verktyg som jag: ord.

Vi är fyra, skapande kvinnor som reser och två skapande kvinnor på plats. Arbetsområdena sträcker sig från keramik till sömnad, måleri till låtskrivande. Jag älskar mångfalden, samtidigt som jag gläds åt det som jag aldrig haft: någon mer än jag som skriver.

Föreställer mig middagar av spännande samtal och produktiva timmar med någon att rådfråga nära till hands. Plinkande gitarrer och symaskiners surrande och knappande på tysta tangentbord. "Vad finns det egentligen för svenska uttryck som betyder 'makes sense'?" följs av "Ska jag ha den eller den här spetsen?" Medan någon tar ton någonstans får jag leka provdocka.

Vi reser om en vecka. En vecka. Men först en semester till.