Vackra, tjocka böcker

Jag sitter och letar vackra samlingsvolymer i nätbokhandeln. Tjocka, inbundna, dyra med Shakespeares samlade verk eller Oscar Wilde eller Brontësystrar eller allihop. 

Helst allihop.

Och de ska vara jättevackra. Och jag ska läsa i dem. 

Jag äger redan Shakespeares samlade verk och jag har läst i den och gör så ganska regelbundet. Men det är en häftad version med oinspirerande omslag köpt på bokrea. 

Jag längtar efter de tjocka, vackra böckerna. Kanske med nedsänkt eller upphöjd titel så man kan känna bokstäverna under fingertopparna medan tyngden av ord som levt länge trycks mot knäet.

Visst fyller jag år i sommar, men måste jag vänta? 

Jag letar vackra, tjocka samlingsvolymer. Det kan bli så när man har nya, vackra bokhyllor mittemot skrivarhörnan.

Den här till exempel (den skulle Anna älska)! Och den här och den här och den här!

Dagens shelfie (inte för att det kommer bli ett stående inslag)

Var hemma hos min bror igår på middag och kunde inte låta bli att ta en shelfie i smyg. 

Så ser fantasy ut, för den som undrar.

Vilses läslista

När manus gått till redaktör har jag två veckor på mig att läsa böcker. Listan på vad jag längtar efter börjar bli lite väl lång...

- Läsa ut Expeditionen. Måste veta hur det slutar!

- Läsa Förr eller senare exploderar jag. Det funkar inte i längden att jag rekommenderar en bok till varenda elev och sen inte har läst den själv.

- Läsa Wallflower, för att något med den bara tilltalar. Bortkomna tonåringar har vi alla varit.

- Läsa Americanah. För att jag älskar stolta, afrikanska kvinnor med ett sunt utomstående perspektiv på amerikanska rasfördomar och för att Chimamanda är det snyggaste namnet på länge.
- Och bergen svarade. Köpte den för länge sen, men börjar ju aldrig. Antagligen för att jag inte klarade av att läsa ut Tusen strålande solar. Någon som läst och kan säga om den här är lika hemsk?

- Nåt franskt från Sekwa. Har än inte valt vad, men något vill jag ha. Älskade det förra jag läste. Det är något med fransk berättarteknik som är uppfriskande likt kallt vatten.

Och det är nog bara toppen på listan, är jag rädd. Måste avlägga något sorts "läsa fastän jag skriver"-löfte. Kommer aldrig lyckas annars.

För övrigt håller jag på att tänka om angående tryckeri och distribution. Baksidetext-utkast finns och slipas. Ny tilltro på hela Vilse-förlag-projektet gryr.

Har tydligen fostrat en litteraturälskare vid min barm

"Lägg ner boken!" skrek jag, vis av lördagens erfarenhet då Busan drog ut bokmärket ur den niohundra sidor långa Anna Karenina som jag läser igen och som därför pryder vårt soffbord så där som andra människor brukar ha kokböcker och inredningstidningar.

Men sjuåriga sonen lydde inte. Han slog sig ner trots mitt ylande, la fötterna på bordet, slog upp boken och sa med världens lugnaste röst, den som han ärvt av sin pappa:

"Jag ska bara läsa lite."

Varpå jag naturligtvis gjorde det enda rätta. Drog upp telefonen med en revolvermans hastighet.

Och ungen läste. 

Sen vet jag att det är storasystern i den här familjen som är lagd åt det humaniora hållet medan brorsan är naturvetare ut i fingerspetsarna. Jag vet också att han just dragit hem sitt livs första läsläxa, en häftad bok på sjutton sidor vid namn Chokladkakan.

Men alltså det där fotot. Det kan ju göra vilken svensklärare/författare/mamma som helst lycklig.

Hoppas ni alla lade märke till Karl Bertil Jonsson-allusionen i rubriken. God jul! Här åt vi kalkonmiddag idag.

Min kloka bror

la upp det här på fejan.

Låt oss starta en rörelse.

Tegelstensutmaningen (när Vilse är alldeles för ärlig)

Liv utmanade mig på Tegelstensutmaningen förra veckan. Nu kommer det! Det har dröjt för att jag haft annat att skriva om (och för att det är läskigt utlämnande). Men. Here goes.

Känns som att man borde haft med en vanlig bok bredvid,
för att ni ska se hur tjocka de är

5 tegelstenar som jag läst. 

Boken längst till vänster har jag suddat ut titeln på, eftersom den är hemlig (dvs skrivprojektrelaterad). Men som ni ser är den inte i vanligt bokformat, utan betydligt högre än de andra tegelstenarna, och detta till trots har jag läst den. Från pärm till pärm. Köpte den med bussgods för en handfull år sedan. Det är en biografi och jag älskar den. 

Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Ja, vad kan jag säga mer än att jag älskar Moberg, älskar Kristina, älskar Karl-Oskar. Har faktiskt bara läst den en gång, men bläddrat i den många gånger och läst favoritdelar igen. Vilket språk, vilka karaktärer, vilka levnadsöden!

Twilight av Stephanie Meyer. Okej, okej, jag erkänner. Jag har inte bara läst Twilight-serien, jag äger den dessutom i hardcover. Faktum är att jag läst serien flera gånger. Det är helt sant. Vissa som känner mig skulle beteckna mig som en Twi-hard, men jag kan försäkra er alla att jag är den sortens fan som mycket hellre skulle träffa Stephanie Meyer än Robert Pattinson. Jag plöjde serien 2008 när jag blev långtidssjuk och sen dess har historian (kanske inte så mycket berättelsen) haft en speciell plats i hjärtat. En kärlekshistoria med en välfungerande plattform för internskämt som får mig att skratta halvt ihjäl mig varje gång.

Kleopatra, Nilens dotter av Margeret George. Det är två tegelstenar, och jag läste dem samtidigt som jag läste latin på universitetet. Ja, de här böckerna kan vara anledningen till att jag är lite kär i Caesar. Välskrivna? Nja. Deras stora förtjänst är att de är historiskt korrekta och jag behövde aldrig bli upprörd över att något hittades på tokigt, utan tvärtom var kulturkrocken mellan romare och greker/egyptier mycket trovärdigt skildrad.

The complete works of Willliam Shakespeare. Den här har jag inte läst från pärm till pärm, men jag har läst förvånansvärt mycket i den och förvånansvärt ofta. Det gills väl?

Annars kan jag komplettera med att säga att min favorittegelsten har jag skrivit själv. Den är på 746 A4, med vanligt, enkelt radavstånd, och den läser jag minst en gång om året.

2 tegelstenar jag inte läst.

Jane Eyre av Charlotte Brontë. Den här påbörjade jag sen jag köpt den på bokrean kanske för tio år sedan, men tappades bort i för långa upptakter och beskrivningar. Jag ville gärna läsa den då, eftersom filmen skrämt livet ur mig och jag tänkte att jag kanske kunde dämpa min Bertha-skräck om jag läste boken. Nu betvivlar jag att det här är ett läsprojekt som någonsin kommer bli av.

Anna Karenina av Lev Tolstoy, tegelstenarnas tegelsten som jag frivilligt köpte i höstas. Jag berättade ju för er när jag höll på att läsa den här och att jag tyckte om den långt mer än jag trott. Men sen tappades jag ändå bort, efter drygt hundra sidor. Till skillnad från Jane Eyre är det här en bok jag har som mål att faktiskt ta mig igenom, förr eller senare.

Klart slut. 

Tack, Liv för att du taggade mig! Angående att tagga vidare... alla bokbloggar jag följer har nog redan gjort den här (väntar intresserat på Kära systers bidrag!). Dorro, Anja, Katrin, Theresa, någon av er som är sugna?

*andas in* Happ. Nu postar jag väl det här då och bereder mig på att bli lynchad.

Apropå blurbar och bokhyllor

... så förstår ni ju att jag inte kunde låta bli att köpa den här boken när den låg i 20kronorsbingen:

Sen kommer jag ju inte att läsa den just nu eftersom jag för tillfället inte har tid att läsa böcker som jag inte skrivit själv. Lite trist, men det är bara en fas.

En liten uppdatering angående bokhyllorna hemma: Jag övervägde att strunta i genre och sortera alla böcker efter färg. En hylla för vita/ljusa omslag, en hylla för rosa/röda, en hylla för svarta/bruna... Jag tänkte att dels ser det nog fint ut och dels borde det bli lätt att hitta eftersom man oftast vet hur en bok ser ut, men jag får ju genast ett problem: böcker som är en serie men har olika omslag, ska de inte stå tillsammans? Det går ju faktiskt inte. Hela mitt bokläsarväsen kränger ett kvarts varv och plötsligt sitter kroppen som hyser det där väsendet helt snett. Usch, vad obekvämt.

Kan man sortera bara pocketar efter färg och sen ha ett annat system för finböckerna? Antagligen inte. Jag får klura lite till. 

Glad söndag på er sålänge!

Min bekantskapskrets i bokhyllor

Där finns de som har glasförsedda billys med alla stora klassiker man måste äga, kantade med fotoalbum. De stora klassikerna är dessutom lästa och älskade av bokhyllornas ägarinna.

Där finns de som äger alla bra fantasyserier och plöjer dem allihop en gång om året, bokhyllor som alltid innehåller nya böcker från bibliotek, både till hemmets barn och vuxna.

Där finns de som har bokhyllor från golv till tak och böcker i dubbla rader, både liggande och stående, både fantasy, historiska böcker och deckare, och som inte gör annat än läser.

Där finns de som förvarar sina böcker på nattduksbordet och resten i skåp med dörrar så de inte syns. Nattduksbordsböckerna är många och läses i varje kväll, men långsamt, så att varje ord får avnjutas minst tre gånger.

Där finns de med bokhyllor med prydliga, spikraka rader av tjocka, tjocka storpocketar utan så mycket som tillstymmelse till veck på ryggen eller sidorna, trots att jag vet att böckerna är slukade med hull och hår i rasande takt.

Där finns de som tycker böcker är fula och därför bör förvaras i förrådet och istället fyller sina bokhyllor med ugglor och vackra tekoppar. En liten, läsaktuell trave ligger tjusigt staplad på något sidobord.

Där finns de som har stora bokhyllor i gillestugan med alla möjliga böcker, både pockets och gammal kurslitteratur, men i vardagsrummet står bara några få utvalda vars omslag passar rummets färgkod.

Där finns de som inte har några böcker, men massor av mattidningar.

Där finns de som har böcker i husets alla rum, stora bokhyllor proppade med alla sorters böcker från alla sorters decennier, både skönlitterärt för barn och vuxna, levnadsvisdom och historiska faktaböcker. Det är mycket möjligt att det är i det här huset som jag växte upp.

Där finns de som har höga, vackra bokhyllor i massivt trä fulla med vackra böcker med läderband som alla matchar och får mig att undra om de äger vanliga pocketar.

Där finns de som har sina barns väggar fyllda av tavellister kreativt försedda med samtliga utgivna Maxböcker och Bu och Bä.

Där finns de som föredrar att lånar på bibliotek.

Och sen finns det jag. Jag har två bokhyllor i björk (jag gillar inte björk) i mitt vardagsrum fulla med böcker från mina tonår och tiden för mina latinstudier. Alla böcker som jag läst de senaste fem, sex åren förvaras i bokhylla i mitt sovrum, på mitt nattduksbord, runt mitt skrivbord, i fönsterkarmar, lite varstans. 

Våren är här och med den en lust att rensa ut och göra om. Tänk om jag skulle förvara de böcker som jag läst nyligen i hyllorna i vardagsrummet istället för böcker från tiden hedenhös? Tänk om jag skulle köpa nya bokhyllor till vardagsrummet, som inte är i björk. Vita kanske. Tänk om jag skulle rensa bort lite gammalt och skänka till Röda Korset?

Hur skulle jag då sortera böckerna? Som det är nu är de sorterade efter genre och sen efter hur mycket jag gillade boken i fråga. Det gillar jag. Det gör att jag måste analysera innehållet innan boken kan hitta ett bo i mitt hem. Svåra, stora frågor. En bokhylla säger så mycket om en människa.

Hur ser det ut hemma hos er?

Jag började gråta på sidan 126

Hela kvällen igår läste jag min nyinköpta bok med vackert omslag. Underbart. Som att andas efter att ha varit under vatten. Berättelsen växer och nyper tag om hjärtat, trots bristen på språklig poesi.

Boken är skriven i jagform med huvudpersonen som berättare. Efter dryga hundra sidor byter plötsligt boken röst och under sex sidor får vi höra någon annans tankar. 

Det är då jag börjar gråta. Inget långvarigt, ingen fulgråt, men ändå finns där en sorg som jag plötsligt kan relatera till.

Jag ångrar inte att jag köpte den.

Här kan vi dessutom skymta min nya fina klänning
som jag hade på mig första gången Dagen Efter Den Stora Refusen.
Kommer för evigt titulera klänningen så.

Nu blir det semester till Skåne. Jag vet att det här inte är en inredningsblogg, men alla som vill ha ett bildkåseri kring skånelängan med grönt koppartak som är känd under namnet "Den gamla Florabiografen" kan räcka upp en hand, så vet jag.

Vilse, klart slut.

Jag har tänkt vidare

... kan inte riktigt släppa den intressanta diskussionen om berättelse vs historia. Flera kommenterade på bloggen, flera till mig live och åsikterna gick vitt isär.

Det fanns de som sa historia rakt av, det är det viktigaste annars får det vara, det fanns de som sa berättelse annars får det vara och sen fanns det de som likt Horatius förespråkade en gyllene medelväg.

Och mina tankar har spunnit vidare. Jag har funderat på det där med finlitteratur och genrelitteratur - ifall man kan särskilja dessa så enkelt som att säga att historian står i centrum i genrelitteratur och berättandet i finlitteratur. Jag törs inte säga det helt och bestämt, men tanken finns där.

Till exempel: handlingen i Den gamle och havet är att en gammal man försöker fiska en fisk större än hans båt. Det är allt som händer. Det är inte en direkt förkortning eller sammanfattning utan det är allt som händer och jag skulle våga påstå att folk inte läser den här boken för att få veta om han lyckas dra upp fisken eller inte, utan det är snarare språket och berättandet som är bokens förtjänster.

Å andra sidan, om jag på samma vis skulle ge er en bild av vad som händer i Game of Thrones med en enda mening, då skulle det bli en grov sammanfattning och förkortning av det vida innehållet i ett tjugotal separata trådar. Innehåll före berättande.

Hm. Vilka är då mina favoritböcker? Böcker som hängt kvar länge efteråt? Vilken typ av bok dras jag till?

I telefon med min lillasyster försökte jag komma på böcker jag älskat där berättandet går före historian. Det gick hur lätt som helst: Den trettonde historien, Boktjuven, Janne min vän, Flicka med pärlörhänge, Nattens cirkus. På rak arm och utan större eftertanke är dessa böcker vars språk och berättande verkligen satt spår i mig. Kan rekommendera dem alla.

Men under samma telefonsamtal kunde jag inte komma på böcker jag älskat som var exempel på historia före berättande. Jag kunde inte och det störde mig.

Nu kan jag! Jag kan nämna en hel drös och jag har dessutom insett den gemensamma nämnaren! Gobelängen, Den vita liljan, böckerna om Arn. Dessa böcker är inte dåligt skrivna, tvärtom, men jag skulle ändå hävda att det som tilltalade mig är själva handlingen mer än hur de framställs. 

I Gobelängen är det framför allt historian från 1000talet som fascinerar mig, som spinner på föreställningar jag har om den tiden och bygger upp ett spektakulärt scenario, i Den vita liljan grät jag ögonen ur mig över kvinnans förtryckta roll i renässansens Italien och det sliskigt lyckliga slutet fick mig visserligen att må lite illa, men var ändå så rätt efter all misshandel och elände som huvudpersonen tvingats gå igenom och Arnböckerna behöver jag inte förklara för ni vet ju redan att det är så fruktansvärt när Arn och Cecilia blir skilda åt och Guillou han kan också det här med corny och lyckliga slut.

Ni ser ju att jag gillar historiska romaner - eftersom jag gillar historia - och att leva mig in i en annan tid och förstå dess seder och levnadsvillkor kan vara nog för mig, annars vill jag ha det där trolska/lockande/ljuva/ suggestiva/utstuderade i själva språket och berättandet. Säg emot eller håll med!

Okej. Något helt annat: Påsken närmar sig. Ledighet. Lässuget växer. Ryssen på nattduksbordet känns för tung. 

Boktips?

Skrivandets belöning: att nöjesläsa något helt annat

Igårkväll läste jag ut Nattens cirkus, eller The Night Cirkus, av Erin Morgenstern. Den har varit mitt pris, mitt mål under skrivperioden som (äntligen) tog slut i veckan. 

Jag har förtärt den, med omslag och allt. Jag har läst ut den, men alls inte lämnat den.

Här följer min läsupplevelse, mina tankar så långt jag kan dela dem utan att ge bort för mycket och så långt som mitt språk förmår sätta ord på något så fulländat. 

Prologen är makalös och griper tag direkt. Sen rullas det ut en gobeläng av händelser som stundvis kan kännas förvirrande med för många olika personer som presenteras, men snart vävs allting ihop och det är då som berättelsen på riktigt tar sin början. Ganska snart inser jag att det är två separata tidslinjer som gestaltas, den ena berättar cirkusen födelse och den andra... något annat. Jag hade läst drygt hälften när jag räknade ut vad detta andra var och det skulle visa sig att jag hade fel. Underbart.

Medan jag läser går författarhjärnan på högvarv och tusen tankar vill komma fram. Tankar som analyserar språket och planteringen och försöker räkna ut var planteringen leder eller var jag hade lett den om den varit min, tankar kring egna halvt bortglömda romanprojekt och vad jag kan ta med mig ur all den inspiration som ligger för mina ögon in i nästa projekt.

Men i läsarhjärnan är det tyst. Inom mig är det alldeles stilla. Förunderligt stilla. Boken lägger sig som en mjuk, varm päls kring min kropp och mitt hjärta att jag har aldrig upplevt ett sådant märkligt läsarlugn. 

Bokens största förtjänster är språket/gestaltningen och berättartekniken (och att omslagets betydelse växer ju längre jag läser.)

Språket är så rikt men samtidigt makalöst snävt. Aldrig skulle jag lyckas säga så mycket med så lite, trots att jag många gånger försöker. Ibland svävar det ut i detaljrikedom på ett sätt som jag sällan uppskattar som läsare, men det fungerar här. Om det gör.

Berättartekniken har jag redan nämnt när det gäller tidsaspekten, men det är perspektivet som förtrollar mig mest. Om ni bara visste vad jag analyserat och funderat för att bestämma hur nära karaktärerna berättarperspektivet ska ligga i min serie, och Morgenstern lägger det förvånandsvärt långt bort, men lyckas ändå skildra dem nära. Det är ren berättarmagi. Jag känner mig som en fluga på väggen, en kamera. Inget sägs rent ut, men jag kan lägga ihop det mesta ändå och varje nedslag som görs inuti en karaktär skapar stormar.

Nu lägger jag händerna bakom ryggen och tvingar mig själv att sluta skriva, men alla med intresse för litteratur borde läsa den här boken.

Sist men inte minst: Tack, Anna! 

Tankar kring Berg har inga rötter

Berg har inga rötter är en annorlunda berättelse med en riktigt bra gestaltning. Den är Manne Fagerlinds debutroman, och en stark sådan. 

Här kommer min läsupplevelse. Jag vill inte kalla det recension, det blir för pretantiöst, utan snarare tankar jag fick när jag läste. 

(Varning för eventuella spoilers.)

Början är riktigt bra. Jag älskar första meningen och drömmen som sätter igång berättelsen. Jag gillar presentationen av sönerna och jag älskar det uteblivna kapitel 5 (la ni märke till det? Det gjorde inte svensklärarsystern.) Det bygger upp så tjusigt.

När Lasse ringer sin son om att någon måste handla och sen tittar i kylskåpet och ser att där finns mat, då ryser jag. Fy så hemskt. Vilken insikt. Dödsdom.

I början är det ändå inte sjukdomen som är läsdrivet, utan den här Boman. Vem är han och vad har han egentligen gjort? Nyfikenheten driver mig att läsa vidare.

Men mittendelen, berättelsen om Boman, den glider inte lika snabbt förbi. Jag blir illa till mods och undrande. Är Lasse riktigt frisk? Har Boman rätt och Lasse är sinnessjuk på riktigt? Jag har svårt att acceptera att Lasse inte vaknar ur sin bitterhet, att han verkligen inte kan göra något åt sin situation och jag undrar om det finns människor som är sådana på riktigt (och inser att det gör det och att det är sorgligt.) Trots att det här är den långsammare delen av boken är den bra. Det är välskrivet, både språkligt och dramaturgiskt, men innehållsmässigt sjunker jag som läsare ner i ett hål. Har han haft ett så miserabelt liv och nu ska han dessutom bli sjuk? Himla sorgligt.

Höjdpunkten för mig var när Ivana kliver in på scen. Hela mitt läsarhjärta fullkomligt jublar när Lasse får en kompis en stund, någon som intresserar sig för hans ikoner och hans intresse för matlagning. Det faktum att jag upplevde detta jubel är en eloge till Manne. Ruskigt välgjort.

Sen går det ändå utför, sjukdomen skildras mästerligt och stundvis tänker jag att det kanske inte är så illa som man tror, om det här skulle bli min lott. Lasses liv blir lyckligare, hans berättelse skrivs om och blir det den borde varit. 

Jag som läsare tror mig veta hur det var, tror mig förstå att ingen av de berättelser som Lasse erbjuder är den sanna, men jag kan gissa mig till sanningen genom det han säger. Men trots mina konstanta analyser kvarstår faktumet att jag bara gissar. Jag kan ha fel, och det ökar spänningen i boken.

När Lasse till slut inte längre känner igen sin son sörjer jag.

Språket passar perfekt och innehåller mer än en metafor som skapade avundsjuka (ååh, varför kom inte jag på den?). 

Budskapet då? Ja, jag har suttit på en filt och lyssnat på Manne när han talade om sin tid i hemtjänsten, om tråkig mat och sunkigt kaffe och samma budskap finns i boken. Jag håller med min svensklärarsyster om att alla elever på hennes program, vård och omsorg, borde läsa den och bära med sig synen av att människor är människor. Det ska bli jätteintressant att höra vad hennes elever kommer fram till när de plöjt igenom klassuppsättningen som min syster beställt.

Jag vet inte vad Manne själv ville åstadkomma med boken, men jag bär med mig detta budskap: Bli inte bitter. Låt inte andra diktera livet åt dig. Var din egen lyckas smed. Kanske tycker någon att det låter klyschigt, men Mannes bok är allt annat än sådan, det lovar jag. (Annars plågas jag till största delen av en enorm nyfikenhet: hur hade Manne tänkt sluta boken från början? Vilka var de där tolv sista sidorna som  jag vet att Mannes redaktör redigerade bort?)

Det är som jag sa en annorlunda berättelse med ett annorlunda tema, och det gör det desto intressantare att se var Mannes författarskap ska bära honom härnäst. 

Jag ser fram emot hans andra bok som kommer ut senare i år.